W Carl E Milles

Född:1875-06-23 – Lagga församling, Uppsala län
Död:1955-09-19 – Lidingö församling, Stockholms län

Skulptör


Band 25 (1985-1987), sida 510.

Meriter

1 Milles, Wilhelm Carl Emil, f 23 juni 1875 i Lägga, Sth, d 19 sept 1955 i Lidingö. Föräldrar: majoren August Emil (Mille) Sebastian Anderson o Alfhild Walborg Maria Tisell. Snickarlärling, studier vid Tekn skolans kvällsundervisn, vid dagskolan där 9596, vistades i Paris 9703, i München 0405, åter i Sverige 06, led av komm ang glas-måln:ar i Strängnäs domkyrka 3 nov 1622 dec 22, prof i modellering vid FrKA 29 sept 2016 okt 31, vid konstakad i Cranbrook, Mich, USA, från 31. LFrKA 06, HedL av Royal Academy of Arts, London, 40, Fil hedersdr vid StH 17 april 53.

G 27 febr 1905 i Graz, Evangelische Kirchengemeinde, Österrike, m konstnären Olga Granner (M 2).

Biografi

Carl M var tidigt en utpräglad drömmare med konstnärliga och intellektuella intressen, för vilken konfrontationen med verkligheten speciellt i skolans form erbjöd problem. Efter tidigt avslutad skolgång blev han möbelsnickare och träsnidare. Faderns tanke var att M efter utbildningen skulle bege sig till Santiago i Chile, där en vän till familjen erbjudit sig att utbilda honom till sjukgymnast. Ett mindre stipendium från Sv slöjdföreningen gjorde det emellertid möjligt för M att följa sin egen vilja och resa till Paris, dit han for hösten 1897, och där han i huvudsak kom att förbli fram till 1904.

De första parisåren far betecknas som en lärotid, präglad av sökande. Det var också en tid av svåra umbäranden. För att förbättra sin ekonomi arbetade M med träsnideri, vilket gav honom möjlighet att börja på Académie Colarossi. Han lämnade dock skolan efter en knapp vecka, missnöjd med den akademiska undervisningen. I stället följde han under ett par års tid anatomiundervisningen vid Ecole des Beaux-Arts. Han besökte regelbundet Jardin des Plantes, där han utförde djurstudier, och där han sammanträffade med den ansedde skulptören Frémiet, vars djurskulpturer M flera gånger omnämner i positiva ordalag i sina brev. Den första bevarade djurskulpturen av M:s hand, en bisonoxe, är från 1901 och signerad så som han skrev sitt namn under parisåren: Carl Milles. Under långa perioder bedrev M även studier vid Sorbonne, främst i astronomi, där han lyssnade till föreläsningar av C Flammarion, vars böcker intresserat honom sedan barndomen. M hade personlig kontakt med både Flammarion och dennes assistent, Mlle Klumpke, som han även porträtterade (1900).

Verken från de första åren i Paris ansluter sig till fransk salongsskulptur. Det gäller bl a väggfontänen Bläckfisk, utställd på Salon des Artistes francaises 1900, och Lyss, en kvinnofigur i P Hasselbergs efterföljd, som belönades med silvermedalj på världsutställningen i Paris s å, samt Hylas, också utställd på Salongen 1900 och belönad med hedersomnämnande. En sv mecenat beställde den sistnämnda i marmor (nu i Västerås rådhus). En i brottstycken bevarad kandelaber med motiv från Dantes Divina Commedia, benämnd Himmel och helvete, visar också på ännu relativt ytliga inflytanden från A Rodin, vilken kom att betyda mycket för M. Denne kom på initiativ av Rodin i personlig kontakt med honom och arbetade även någon tid i hans ateljé. M kom även att förmedla inköp av en Rodin-skulptur till bl a NM.

Lärotiden följdes av en period av konstnärlig mognad och en lättnad i fråga om de yttre levnadsomständigheterna. Ett stipendium 1901 från Kinmansonska fonden, FrKA, följt av akademins resestipendium åren 1902 till 1905, samt en viss försäljningsframgång med populära småpjäser möjliggjorde för M att helt ägna sig åt skulptur. Till framgångarna får även räknas att han 1901 erhöll andra pris i en tävlan för fontän på Adolf Fredriks torg i Sthlm (nuv Mariatorget). De första årens fattigdom och umbäranden skulle emellertid många år framåt sätta spår i form av allvarlig ohälsa.

De impressionistiska smågrupper med genremotiv han nu utförde fick en mer personlig karaktär både i formuppbyggnad och ytbehandling. Det gäller t ex A la belle étoile, en scen från parisiskt gatuliv (i tälj sten M-gården) och Fiskarkvinnor i storm men även andra statyetter med vardagsmotiv som tillkom i samband med ett besök i Holland 1903.

1899 hade M lärt känna porträttmålarinnan Olga Granner (M 2). I samband med att han sommaren 1901 följde henne till hennes hem i Graz, Österrike, gjorde han även ett kort besök i München, där en internationell konstutställning pågick, vid vilken även M medverkade. Mötet med tyngden och monumentaliteten i den moderna tyska skulpturen, främst A v Hildebrands verk, blev av stor betydelse för honom. I sina resebrev till FrKA återkom M flera gånger till dessa upplevelser.

Helt avgörande för M:s framtid blev hans deltagande i den hösten 1901 av Uppsala studentkår anordnade tävlingen om ett monument över Sten Sture dä. Det våren 1902 inlämnade förslaget, Sten Sture till häst omgiven av en grupp soldater, erhöll endast en fjärdeplacering. Men det uppmärksammades genom sitt originella grepp inte minst av studenterna: "dag for dag växte intresset ... för ... förslaget, uppeldat som det blev dels genom massor av anonyma insändare ... dels genom en hänförd artikel ... av Tor Hedberg i Svenska Dagbladet" (Häggman, s 25). M blev med ett slag ett känt och omdiskuterat namn. Flera tongivande konstnärer och författare engagerade sig starkt för M. Det gjorde även som mecenat Hj Wijk. Några av pristagarna trädde t o m tillbaka för honom. Bland de mycket aktiva skall, förutom Wijk, nämnas P Bjerre och N Söderblom. Den senare kände M från sin tid som sv församlingspräst i Paris. M fick så uppdraget, men många och komplicerade turer om placeringen fördröjde ett uppställande. Först 1925 fick gruppen sin, inte idealiska, plats i ett skogsparti söder om Uppsala (Kronåsen).

Aven om Sturegruppen i M:s första förslag präglades av massans tyngd, är dess ytor upplösta av en impressionistisk modellering. Mottot på M:s detta förslag, Granit, som främst syftade på den tunga arkitektoniska stensockeln, antyder dock nya ideal, nämligen den slutna, tektoniska form som M mött i München. När han 191013 utförde gruppen i full storlek blev detta ännu tydligare. Det första förslagets impressionistiska grundstruktur ersattes av en mer statisk och sluten. M hade här nått fram till en brytning med impressionismen.

Framgången med Sten Sture 1902 inledde ett decennium av intensivt och mångsidigt skapande, som dock avbröts av flera längre perioder av svår lungsjukdom med åtföljande konvalescensperioder i Österrike och Italien.

1904 flyttade M till München och året därpå gifte han sig med Olga Granner. 1906 flyttade paret till Sthlm. De planerade bostad och ateljé på en tomt i Herserud, Lidingö. På grund av utlandsvistelser betingade av M:s sjukdom stod byggnaden inte klar förrän 1908. M-gården, som sedan successivt byggts ut, kom genom sin kombination av arkitektur, skulptur och natur, mellan av nordiskt och klassiskt att bli en för sin upphovsman karakteristisk skapelse. Här samlade han genom decennierna vänner kring sig från skilda verksamhetsområden och från olika länder. M-gårdens centrala plats i sv kulturliv avspeglas i den omfattande brevsamling som bevaras här. I de många verk som M utförde fram till 1913 kan en likartad utveckling som i Sturegruppen spåras, från ett impressionistiskt sätt att arbeta till ett mer strängt och stiliserat. Tydligt avspeglas detta i hans många djurskulpturer, från de måleriska Lekande elefanter (190304) till de mer arkitektoniska grupperna Lekande björnar placerade vid ingången till Berzelii park, Sthlm (1906, uppsatta 1909) och Två örnar i Waldemarsuddes park (190910). Tendensen framträder även i de många porträtten, från det av E Sjögren (helfigur, 1901) och det av J Kronberg (halvfigur, 1902) samt det av F Boberg (byst, 1904) fram till den stränga hermen av O Levertin (ek, 1909-10, NM).

Till monumentaluppgifterna dessa år hörde bl a flera verk i anslutning till Dramatiska teatern i Sthlm (190308, främst förhallens kolonner med reliefer av lekande barn), Gustav Vasaskulpturen (första versionen 190407) i NordM:s hall, samt monumenten över F M Franzén i Härnösand (1909-10) och C W Scheele i Köping (1912).

191113 arbetade M med flera uppgifter för Uppenbarelsekyrkan i Saltsjöbaden. Dopfunten i granit präglas av den slutna formen medan altarrelieferna i alabaster samt speciellt bronsportarna innehåller ett nytt moment, ett dekorativt, starkt förenklat, drastiskt berättande och liksom kyrkans utformning i övrigt präglat av pastischens formspråk. 1913 utförde M även Sjöguden (granit, Räntmästartrappan, Sthlm) som innebar den slutna formens höjdpunkt i samtida skandinavisk skulptur jämförbar speciellt med K Nielsens verk samtidigt som den, genom sitt humoristiska innehåll och den marina anknytningen, pekar framåt.

Vid två stora konstmanifestationer, Baltiska utställningen i Malmö 1914 och Jubileumsutställningen i Gbg 1923, spelade M en central roll. I Malmö visades för första gången skilda verk med dansmotiv: Danserskor (musselkalksten, 1913), Två danserskor (brons, 191417), samt Danserska (bronsrelief, 1913), som uppenbarade en ny inspirationskälla, den grekisk-arkaiska skulpturen, och en ny känsla för form och rytm.

I Gbg framträdde konturerna av det som skulle bli den mogne M:s insats, dels det starkt personligt utformade monumentet, här representerad av gipsen till J Rudbeckius i Västerås, fullbordad 1925, dels hans fontäner. På utställningen visades bl a en kopia av Tritonfontänen från Waldemarsudde samt fontänen Solglitter, föreställande en najad ridande på en delfin.

Ungefär samtidigt började M arbetet med brunnen Europa och tjuren, Halmstad (avslutad 1926), hans första brunn i stort format. Därefter följde bl a Folkungabrunnen, Linköping (192427), inspirerad av Heidenstams roman Folkungaträdet, Poseidon, Gbg (192530) och Orfeus vid Konserthuset, Sthlm (192636). Det som främst utmärker dessa M:s större brunnar är ett vitalt fabulerande i kombination med en fast uppbyggnad, där också brunnskaret ofta inbegrips, vatten och vattenkaskader utnyttjade som kompositionella element och helheten formad med hänsynstagande till den omgivande arkitekturen. M framstår här som arvtagare till Bernini och traditionen från den italienska barockfontänen, ett arv som han dock förvaltade på ett personligt sätt. Bland övriga centrala verk från 1920-talet kan nämnas Solsångaren, en hyllning till Tegnér utförd på uppdrag av SA (191926), Gustav Vasa i NordM, den andra och slutgiltiga versionen (bemålat trä, 192227) samt skisser till monument över E Swedenborg (192530). Skulpturernas dekorativa silhuettverkan framstod alltmer som betydelsefull. Från och med Bågskytten (191319, Sthlm) och Sjöfartsmonumentet (1923, Helsingborg) placerade M ofta sina figurer på höga kolonner eller pelare för att understryka denna verkan. Men avsikten var även att framhäva både ett rörelsemoment, ett svävande, och ett moment av andlighet, som allt klarare framträdde i hans konst.

1920-talet innebar för M sålunda en ny period av intensivt skapande, med en rad monumentalskulpturer, deltagande i tävlingar och omfattande fontänuppdrag. Av P Lindberg engagerades han också 1929 för scenbilder och dräkter till Aischylos' Agamemnon på Konserthusteatern i Sthlm. Dessa utförde han i samarbete med sin elev och medarbetare, skulptören A Wallenberg.

1920 erhöll M professuren i modellering vid Konsthögskolan, som han innehade till 1931 (dock tjänstledig de sista åren). M började även uppmärksammas utomlands: 1927 hade han en omfattande utställning på Tate Gallery i London samt året därpå i Hamburg och Lübeck.

I takt med framgångarna växte också kritiken. Medan vissa såg honom som landets internationellt sett främste konstskapare "ingen nu levande konstnär i Norden är så skattad ute i Europa och Amerika som M" (Laurin 1930, s 33) frånkände andra hans skulpturer allt personligt uttryck och såg dem som ren stilimitation. Till dessa röster hörde inte minst skulptörkolleger. Den diskussion som fördes var ofta onyanserad och personinriktad. Den blev ett tacksamt stoff för kåsörer och tidningstecknare.

För den mycket känslige M innebar dessa debatter en stor påfrestning, och de bidrog till hans beslut att lämna Sverige. En första inbjudan att anta en professur vid den nybildade Cranbrook Academy of Art utanför Detroit avslog M emellertid. Men 1929, i samband med sitt första USA-besök, accepterade han ett förnyat anbud och 1931 flyttade han tillsammans med sin hustru till Cranbrook, där de kom att bo i två decennier. S å anordnades en utställning av hans verk i S:t Louis. Denna visades senare även i bl a Detroit, Cleveland och New York (Brooklyn Museum), vilket bidrog till att snabbt sprida kännedom om M:s konst i det nya hemlandet. Den av tidningsägaren och mecenaten George G Booth grundade konsthögskolan erbjöd fortutbildning under oakademiska former. Dess förste direktör var den finländske arkitekten E Saarinen. Troligen lockades Saarinen av det tektoniska draget i M:s skulptur och av hans nära samarbete med arkitekter, främst F Boberg (bl a Uppenbarelsekyrkan) och I Tengbom (Enskilda Banken, Konserthuset, Tändsticksbolagets hus, alla i Sthlm). Saarinen och M kom också att samarbeta i utformningen av Cranbrookområdet. Dessa två starka personligheter kom att sätta sin prägel på Cranbrook, en prägel som ännu, ett par decennier efter deras död, är levande och starkt förnimbar där.

En ny period av intensivt skapande inleddes nu, parallellt med att stora beställningar för Sverige, bl a Orfeusbrunnen, slutfördes. 1933 genomgick M en ögonoperation mot hotande blindhet. Några spår i hans skulpturers linjeföring har denna ögonsjukdom inte satt, även om motsatsen ibland hävdats (Larsson). Till de större uppdragen i USA kan nämnas Fredsmonumentet med den stora indianen (onyx, S:t Paul, Minn), bronsportar till finansdepartementet i Harrisburg (Pa), fontänen Flodernas möte i S:t Louis (Mo) samt, det mest omfattande, Trons fontän eller Uppståndelsefontänen på begravningsplatsen i Falls Church utanför Washington D C. En av de många museimän som stödde M var chefen för Metropolitan Museum i New York, Francis H Taylor, som beställde Aganippefontänen (uppsatt 1954). Trots starkt stöd från bl a arkitekter och museimän avslogs en rad projekt till vilka M utförde skisser, bl a fontäner i anslutning till Stadshuset, Harrisburg, skildrande episoder ur USA:s historia.

I de senare fontänerna, efter Flodernas möte (193640), är tektoniken mindre påtaglig. Den balanserade uppbyggnaden ersattes av ett mer oregelbundet arrangemang. Modelleringen förlorade samtidigt den fasta strukturen och blev i t ex Aganippefontänen stereotyp. Fantasin tar överhand över formen. M:s karakterisering av Bernini i ett brev till R Josephson 1932 gällde i hög grad honom själv dessa år: "Jag älskar Bernini ... inte så mycket för hans konst, ty den är lös ibland ... men for det härliga humör som hans konst åstadkommer hos andra och det mod han haft att slänga ut det" (cit efter Josephson, s 101).

I och med krigsslutet 1945 återvände M och Olga till Europa på sommarbesök. Kritiken i Sverige hade avtagit. En serie radiointervjuer 1952 där M berättade minnen, bl a från parisåren, senare utgivna i bokform, bidrog till att stärka hans popularitet i vida kretsar. 1951 lämnade de USA och tillbringade i fortsättningen vintrarna i Rom, där American Academy ställde ateljé till förfogande, och somrarna på M-gården. På 80-årsdagen hyllades M i sitt hem bl a av representanter för den sv regeringen och för FrKA.

Det är inte endast i Trons fontän eller andra sena verk som man finner uttryck för starka religiösa upplevelser. Från och med 20-talet går dessa som en orgelton genom det mesta av M:s skapande. Hans religiösa uppfattning var av okonfessionell art, där intryck från Flammarion spelat stor roll. Den präglades av en stark spiritualistiskt färgad tro på den stora och outgrundliga gudomen, på andens oförstörbarhet och människornas återförening efter döden, på konsten och vetenskapen, speciellt astronomin M var själv aktiv amatörastronom som länkar mellan gudasfären och människorna. Det var också i detta perspektiv M såg på sin egen konstnärliga verksamhet.

Det som framstår som M:s betydelsefullaste insats är först och främst de stora fontänerna. Vad som sedan, vid sidan av monumentalskulpturer såsom Rudbeckius, Louis De Geer och Gustav Vasa, bör framhållas är porträttskulpturerna, med sina psykologiskt nyanserade karakteriseringar och utpräglade materialkänsla. Ett annat område där M:s insats spelat en avgörande roll är medaljkonsten. Med den gjutna medaljen över I G Clason 1916 inledde han en ny stil i sv medaljkonst. Hans präglade medaljer från 1920-talet kombinerar liksom fontänerna en sträng monumental form med ett levande berättande. Frimärksmedaljen (195455) blev hans sist påbörjade fullbordade arbete.

Den mogne M:s stil är utpräglat personlig. Det finns emellertid en rad element som förenar den med skulpturen under manierismen och barocken, spelet mellan brons och vatten i de stora fontänerna, paradoxen med den svävande skulpturen, den dynamiska rörelsen och det groteska som estetiskt komplement. Kanske kan M ses som den som fullbordar och avslutar en lång tradition i europeisk skulptur. M kom att få en rad epigoner, speciellt i USA: "Omdömena om M har utfallit olika. Han fick uppleva mycket motstånd, mycken kritik, inte minst av kolleger, men också en omätlig framgång. Hans konst grep tag i människors fantasi och den skänkte dem lust ... Han var ... en förtrollare, som konstnär och som människa" (R Josephson, s 100).

Författare

Ulf Abel



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Huvuddelen av M:s arkiv i Millesgården, Lidingö. Anteckn:ar rör M även i Linköpings stads mus. Arkivalier rör honorar i NM. Brev från M i GUB (bl a 52 st till G Bissmark o 23 st till A Boethius), KB (bl a 87 st till Alice Trolle), RA, SSA (bl a 31 st till C G Laurin, 63 st i Bahnson-Rosenbergska arkivet), ULA o UUB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Ur ... reseberättelse (Meddelanden från Kgl. akademien för de fria konsterna 1905, Sthlm, 4:o, s 25 f; komplett i Med svenska konstnärer söderut, stipendiatbrev till Konstakademien valda o med förord försedda av H Schiller, Sthlm 1933, 2, s 160-166). - [Mitt vackraste julminne] (Julkvällen, utg af Publicistklubben, årg 29, 1909, Sthlm, fol, s 7). Några uttalanden (Konst, red: E Thorman o I v Schulzenheim, årg 3, 191314, Sthlm, 4:o, s 89 [1914]). ArNQZTQI 0EQI. En konstnärs aningar och tankar (Quo vadis, nr 4, Gbg 1950, 4:o, s 37 f). Genom Texas och Florida (Hörde Ni, årg 8, 1955, Sthlm, s 541-548). -Milles berättar. Red av Karl Axel Arvidsson. Sthlm 1954. 172 s. 2. uppl 1955.

Källor och litteratur

Källor o litt: U Abel, CM form, idé, medaljkonst (1980); P Bjerre, Gestalter o gärningar (1958); A Brenna, Form o komposisjon i nordisk granitskulptur 1909-26 (1953); H Cornell, M:s skönhetsvärld (1957); dens, C M. Hans verk (SAK:s publ 72, 1963); dens, C M. Hans liv o hans vänner (1968); J Häggman, Uppsala studentkårs Sten Sture-fråga (1924); RJosephson, Strimmor av liv (1967); C Köper, C M (1913); S Larsson, Konstnärens öga (1965); C G Laurin, C M (1930); Uppenbarelsekyrkan i Saltsjöbaden 19131938, ed G Lindberg (1938); M R Rogers, C M. An interpretation of his works (1940); H Schiller, Med sv konstnärer söderut (1933); A Setterwall Ångström, C M (1956); S Strömbom, Portarna o andra dekorativa skulpturer för Saltsjöbadens kyrka (OoB 1913); dens, C M (1946); N Söderblom, C M o Sten Sture (OoB 1905); M P Verneuil, C M, sculp-teur suédois (1929); A Westholm, M en bok om C M:s konst (1950).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
W Carl E Milles, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/9354, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ulf Abel), hämtad 2018-11-17.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:9354
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
W Carl E Milles, urn:sbl:9354, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ulf Abel), hämtad 2018-11-17.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se