A Ivar Ljungquist

Född:1892-05-27 – Kristdala församling, Kalmar län
Död:1956-05-27 – Linköpings Domkyrkoförsamling, Östergötlands län (på sommarstället Sätra vid Linköping(kbf i Kungsh, Sthlm))

Författare, Tidningsredaktör


Band 24 (1982-1984), sida 52.

Meriter

1 Ljungquist, Adolf Ivar, f 27 maj 1892 i Kristdala, Kalm, d 27 maj 1956 på sommarstället Sätra vid Linköping (kbf i Kungsh, Sthlm). Föräldrar: redaktören Frans David L o Alma Eugenia Gustafsson. Realskoleex i Oskarshamn 08, medarb i Oscarshamns-posten 09–10, i Hässleholmstidn Norra Skåne 10–12, anställd i Sv notisbyrån 12–16, i Presscentralen 16–17, red:sekr i Social-Demokraten 17–19, notischef i DN hösten 19–23, tf andre red o ansv utg där 23, andre red o ansv utg 1 jan 24–47, led av styr från mars 40. – Förf.

G 1) 3 april 1915 i Sthlm, Hedv El, m skulptrisen Tora Dagmar Kristina Karlsson, f 17 dec 1888 i Linköping, Domk, d 25 mars 1951 i Sthlm, Kungsh, dtr till fabrikören Carl Johan K o Justina Kristina Ohlsson; 2) 31 okt 1951 i Linköping, Domk, m första hustruns syster småskollär Sonja Märta Lovisa Karlsson, f 19 april 1902 där, ibid, d 31 juli 1956 i Sthlm, Kungsh.

Biografi

Ivar L var inte stort mer än 16 år, då han efter realskoleexamen fick plats som volontär på Oscarhamns-Posten, som hans far tidigare redigerat. Han arbetade inte bara som journalist utan också – något som han själv med tacksamhet erinrat om – i sätteriet. Efter ett par år flyttade han till Hessleholms-Tidningen Norra Skåne, vars chefredaktör Per Axel Persson hade till motto att en journalist skall kunna skriva om allt. Under de sista två veckorna kom han att samarbeta med en annan blivande märkesman i sv press, Göteborgs-Postens nydanare Harry Hjörne. Denne satt och arbetade i sin fars toffelverkstad, när L framförde ett anbud om anställning. I sina memoarer har Hjörne tecknat ett hängivet porträtt av sin "idol", den elegante, målande, tecknande och författande L – som sade sig hata allt vad journalistik hette.

Tjugo år gammal kom L till Sthlm och arbetade först i Sv notisbyrån och därefter i Presscentralen. Efter fem år i dessa nyhetsbyråers hårda skola anställdes han av Hjalmar Branting som redaktionssekreterare i Social-Demokraten. Den uppryckning av denna tidning som följde uppmärksammades av DN:s chefredaktör Sten Dehlgren, som anställde honom som notischef. Efter fyra år befordrades han endast 31 år gammal till andre redaktör och ansvarig utgivare. Han efterträdde Anton Karlgren (bd 20), som flyttade till Khvn för att överta professuren i slaviska språk.

Nu fick L fritt fält för sina journalistiska ambitioner – över ekonomi och teknik vakade Dehlgren med fast hand. Vad L framför allt tillförde DN var ett nytänkande i fråga om tidningens utseende. Rubriksystem och redigering lättades upp, och illustrationer – ofta mycket stora – utnyttjades på ett mästerligt sätt. Han bildade snabbt skola, och åtminstone vad morgontidningarna beträffar kan det sägas att de alla mer eller mindre kom att präglas av hans idéer.

Kanske är det riktigast att beskriva L såsom först och främst en stor tidningskonstnär. Vad som därutöver var hans styrka är det svårare att få grepp om. På flera områden, inte minst det geografiska, var han mycket okunnig. Han levde – före flygets tid – i föreställningen att Londonkorrespondenten kunde ta sig till Nya Hebriderna och tillbaka igen på en dag. För den allmänna tekniska utvecklingen stod han i stort sett främmande. Han hade reserverat plats för en enspaltare om atombomben över Hiroshima, innan en i ämnet mera insatt medarbetare upplyste honom om att en milstolpe i mänsklighetens historia hade passerats. Den version av krigsläget som han lämnade till den kvällstelefonerande chefredaktören var ofta ytterst svår att känna igen för utrikesredaktionen.

Politiskt torde L livet igenom ha bevarat en viss sympati för socialdemokratin, men han var på den punkten ytterst förtegen, och åsiktsbildningen på ledaravdelningen lade han sig aldrig i. Under kriget, då ägarfamiljen Bonnier utövade en stark press för att få tidningen mer västaktivistisk, ställde han sig helt bakom chefredaktörens och den politiske redaktören Leif Kihlbergs regeringstrogna linje. Över huvud taget var hans inställning till familjen Bonnier skeptisk.

Det som gjorde L:s ställning så stark var – förutom omsorgen om tidningens utseende och språket i spalterna – framför allt hans intuition, hans "näsa" för nyheter och hans sinne för olika medarbetares starka sidor. Därtill kom en personlig utstrålning och auktoritet som gjorde hans ord till lag – märkligt nog utan att medarbetarna kände sig styrda.

Mot denna bakgrund tedde sig den spänning och nervositet L inte kunde dölja inför de dagliga morgonmötena med Dehlgren lika svårförståeliga som den undergivna och självutplånande hållning han nästan alltid intog under själva konferenserna. Även om Dehlgren till sin efterträdare Herbert Tingsten yttrade, att L gång efter annan sade upp sig och att han inte var så oumbärlig som han trodde, tyder allt på att förhållandet mellan de två präglades av stor och ömsesidig uppskattning.

Annorlunda skulle det bli, när Tingsten 1946 tillträdde som chefredaktör. Det skar sig från början. Redan 1947 avgick L i förtid men kvarstod i DN:s styrelse. Han var ytterst misstänksam mot den kammarlärde amatören, och därtill kom att Tingsten lade sig i och störde arbetet på nyhetsredaktionen mer än vad han enligt memoarerna var medveten om.

Tingsten å sin sida förstod inte L:s journalistiska storhet – det var för övrigt ingalunda det enda fallet, när det gällde ytterst förtjänta medarbetare. Tingsten låter sin antipati flöda fritt, när han i memoarerna skriver om en sammandrabbning, att L var "som vanligt lika förvirrad som argsint och kunde hävda sig blott genom ilskna skall ... Då L kort senare kom med en av sina traditionella avskedsansökningar var jag glad över att slippa fortsatt samarbete." Mot detta kan ställas vad Ivar Harrie, L:s DN-kollega under flera år, skrev i sin dödsruna. Han hyllade honom som en stor journalist och banbrytare, "unik som författare, tidningsman och människa".

Författaren L glömdes alltför ofta bort för tidningsmannen. Med Ur Dagens Nyheters historia, tre delar, gav han ett ytterst värdefullt bidrag till belysning av tidningens utveckling från 1889 till 1946. Helt stilenligt -han var nästan skygg och praktiskt taget okänd utanför tidningsvärlden — lyckades han kringgå eller förtiga sin egen stora insats. Mera frikostig med sig själv var han i Tidningsmästare och -gesäller, en lika lärorik som tjusande skildring av livet på småtidningarna i början av seklet.

Trots sin väldiga arbetsbörda hann emellertid L åtminstone delvis förverkliga det som sannolikt var hans stora dröm, nämligen att bli skönlitterär författare. Debutboken Det mörka Småland (1921) mottogs med vissa reservationer av bl a Sten Selander i Ord och bild men ansågs löftesrik. Nästa arbete, Livets strid, utkom 1922 – s å som L fick Bonniers författarpris. Selander strör rosor över denna skildring av en småländsk torparhust-rus liv men anser att det senare partiet inte riktigt hållit vad det första lovat. Den kunde "ha blivit en av de största på svenskt språk". Nils Dacke (1927) bedömdes av recensenterna som ett värdefullt bidrag till den historiska litteraturen. Även Smålänning, guhjälp, som han själv kallade kåserisamling men som snarast bör betraktas som en landskapskrönika, och romanen Bittenbergarna, en småländsk familjekrönika, fick ett mycket gott mottagande.

L:s utan jämförelse märkligaste verk, Herrens lilla plantering (1936), bär inte hans namn utan gavs ut under pseudonymen Bengt Östberg. Boken, som är skriven på hexameter och till stora delar självbiografisk, skildrar på ett underbart sätt en pojkes uppväxt alltifrån spädaste år hos farföräldrarna, ett lanthandlarpar som är stöttepelare i "nordöstringarnas" församling av Rosenii mycket stränga skola. Den fick på många håll ett översvallande mottagande. Detta gällde inte minst om DN, där Torsten Fogelqvist – utan att känna till författarens identitet – skrev en hänförd recension på fem spalter och ändå sade sig vilja ha mycket mer plats för att citera sida upp och sida ner. Han fann – helt riktigt – att bokens Sjöändemåia måste vara en nära grannsocken till Döderhult, och han ansåg att boken i sin originalitet och kraft var en litterär motsvarighet till de alster som utgick ur den berömde träsnidarens hand.

Författare

K.-A. Tunberger



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

L:s arkiv innehållande ms, excerpter, anteckn:ar, korrespondens, handl:ar rör Torsten Fogelqvist m m i Sveriges pressarkiv i RA.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Det mörka Småland. Sthlm 1921. 226 s. 2. uppl så. - Livets strid. Sthlm 1922. 208 s. 2. uppl så. 7 Nils Dacke. Roman. Sthlm 1927. 423 s. – Bengt Östberg: Herrens lilla plantering. Sthlm 1936. 146 s. [Pseud.] 2. uppl så. – "Smålänning, guhjälp!" Sthlm 1941. 367 s, 1 karta. – Den okuvlige kräftjägaren (Archim Skjöldebrand. En minnesbok på 50-årsdagen ..., Sthlm 1947, 4:o, s 28 0- - Bittenbergarna. Roman. Sthlm 1948. 357 s. f.Nva trså]. – 1889–1921, Kampen om läsarna. Sthlm 1953. 428 s, 8 pl-bl. (Ur Dagens nyheters historia, d 2.) – 1922–1946. Sthlm 1954. 638 s. (Ibid, 3.) – Tidningsmästare och -gesäller. Sthlm 1955. 217 s, 8 pl-bl. – Medarb i Oscarshamns-postcn 1909–10. Hässleholmstidningen Norra Skåne 1910-12, Social-demokraten 1917–19 (redaktionssekr) o DN 1924–47 (2. red, ansv utg).

Utgivit: Ur Dagens nyheters historia. D 1–3. Sthlm 1952–54/[2-3: även förf; se ovan.] 1. 1889–1921, Bakom spalterna. Minnesanteckningar av Otto v. Zweigbergk och andra. 1952. 375 s. 2. 1889–1921, Kampen om läsarna. 1953. 428 s, 8 pl-bl. 3. 1922–1946. 1954. 638 s.

Källor och litteratur

Källor o litt: S Björck, Dikter för dagen (1978); I Harrie. En tidn:man är död (Expressen 7 juni 1956); H Hjörne, Äventyr i tidn:arnas värld (1965); L Kihlberg, DN o demokratins genombrott, 1 (1960); S Selander, Sv romaner o noveller (OoB 1922 o 1923): H Tingsten, Mitt liv, 3(1963); J Torbacke, DN o demokratins kris 1937–1946 (1972); dens, Det betvingade ordet (1976); Vi som var med! ... 23 journalistveteraner berättar (1976). – Nekr:er över L i dagspressen, särsk DN 7 juni 1956.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
A Ivar Ljungquist, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/9619, Svenskt biografiskt lexikon (art av K.-A. Tunberger), hämtad 2019-12-08.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:9619
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
A Ivar Ljungquist, urn:sbl:9619, Svenskt biografiskt lexikon (art av K.-A. Tunberger), hämtad 2019-12-08.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se