J O Hjalmar Lundbohm

Född:1855-04-25 – Ödeborgs församling, Älvsborgs län
Död:1926-04-04 – Fritsla församling, Älvsborgs län

Geolog, Konstsamlare, Industriledare


Band 24 (1982-1984), sida 221.

Meriter

1 Lundbohm, Johan Olof Hjalmar, f 25 april 1855 i Ödeborg, Älvsb, d 4 april 1926 i Fritsla, Älvsb. Föräldrar: kronolänsmannen August Ferdinand L o Augusta Hammarin. Elev vid Vänersborgs h elementarlärov ht 66-vt 73, inskr vid Chalmersska slöjdskolan sept 73, ex där 15 juni 77, bitr vid vägbyggnad i bl a Bohuslän 77–79, extra geolog vid Sveriges geologiska undersökn (SGU) 79, bitr geolog 85, ord statsgeolog där 87–02 (tjl från 98), adjung led av apatitkommissionen 89–90, disponent vid Luossavaara-Kiirunavaara ab (LKAB) 98–20, led av styr för LKAB 01–23, för Tuolluvaara grufab från 03, disponent där 03–20, led av komm ang lägre tekn undervisn okt 07–juni 12, av styr för Trafik ab Grängesberg-Oxelösund (TGO) 09–22, tekn direktör där 09–20, led av styr för ab Express-dynamit 10–20, för ab Gellivare malmfält (AGM) 10–21, för Kiruna-Gellivare fastighetsab 10–22, för ab Isfjorden-Belsund från 11, för ab Konstvärk från 15, för Örebro-Köpings jernvägsab 16–22, för Grängesbergs grufveab 16–22, för ab Spetsbergens sv kolfält 17–21, för Oxelösund-Flen-Westmanlands jernvägsab 19–22, led av komm ang arbetstiden i gruvor okt 19–mars 21. – Fil hedersdr vid UU 24 maj 07, LIVA 19, HedLIVA 21. – Ogift.

Biografi

Hjalmar L:s far var kronolänsman i Valbo härad; hans farfar hade haft en liknande ställning i samhället. Sin mor, prästdottern Augusta Hammarin, stod L genom åren mycket nära. Hur upptagen han med tiden än blev, försummade han inte att sända henne brev som uttryck för sin tillgivenhet. L var inte en skolelev som väckte uppmärksamhet genom vare sig flit eller begåvning, och när han 1877 dimitterades från Chalmersska slöjdskolan, låg hans framtid fortfarande i dunkel. Han kom dock snart under inflytande av den ryktbare naturforskaren A G Nathorst, främst känd som geolog. L hade själv blivit intresserad av sin omgivnings stengrund och förskaffat sig speciella insikter genom självstudier. Fastän han saknade all formell kompetens, vann han genom Nathorsts ingripande anställning vid SGU.

L fick aldrig tid att samla sig till en akademisk examen men följde tidvis föreläsningarna i bergartslära vid StH. Som tjänsteman vid SGU gjorde han en rad vetenskapliga undersökningar och traktrekognosceringar. Hans strapatsrika inhemska och utländska studieresor hade en praktisk syftning. Genom de uppdrag han erhöll inom stenindustrin blev han impulsgivare till den sv naturstenens ökade användning inom byggnadsverksamheten. Den nyare arkitekturen inte minst i Sthlm blev påverkad av denna insats.

Det var inte primärt järnmalmen som å ämbetets vägnar förde L till Norrbotten, men väl apatiten. En apatitkommission tillsattes 1889 för att undersöka möjligheterna att förstärka råvarubasen för konstgödselproduktionen. Som medlem av den besökte L först Gällivare, där fosforrik malm redan en tid hade brutits. Från sommaren detta år deltog han ett par år i kartläggningen av de geologiska tillgångarna där. Sitt första besök uppe på Kiirunavaara gjorde han 1890, och han blev redan då imponerad av de möjligheter till brytning av järnmalm i stor skala som syntes öppna sig. Apatitförekomsterna ansåg han däremot inte lönsamma för bearbetning.

Under de följande åren sändes L på SGU:s uppdrag på omfattande studieresor bla till USA och Kanada. Han fick därmed gedigna insikter inte bara i den moderna geologin utan genom sin särskilda intresseinriktning också i bergsbrytningens och malmhanteringens industriella utveckling. Han stod väl rustad inför det stora värv som väntade honom hemma. Han sökte bl a kontakt med Thomas Edison, som bland många andra uppfinningar vid denna tid sysslade med ett koncentreringsverk i samband med malmförädlingen.

1890 fastställdes bolagsordningen för Luossavaara-Kiirunavaara ab (LKAB). Flera inmutningar hade gjorts i bergen där, men kring dem hade uppstått täta och svåra äganderättstvister. Konsul G E Broms (bd 6) blev snart huvudintressent i det nya bolaget. Också det två år tidigare bildade ab Gellivare malmfält dominerades av honom. Kring Broms uppstod elakartade konflikter på grund av att hans finansiella resurser inte räckte till för de jättelika uppgifter som syntes öppna sig för den norrländska bergsindustrin. Då det blev bekant att utländska kapitalintressen syntes vara alltför villiga att rycka in, började sv staten aktivt intressera sig. Som hävdvunnen ägare till den jord som rymde malmen betraktade staten ett engagemang som både möjligt och naturligt. Också andra problem aktiverade statsintresset. Det ansågs länge vara irrationellt att Sverige exporterade malm som utomlands förädlades till förfång för den inhemska järn- och stålindustrins avsättning. Frågan om exporttull på järnmalm blev ett inflammerat politiskt ärende. Dessutom var staten som byggare och ägare av de järnvägar som transporterade malmen till utskeppningshamnarna Luleå och Narvik en viktig part i hela näringen.

Ytterligare en part anmälde intresse, Trafik ab Grängesberg-Oxelösund (TGO), den främsta exportören av mellansvensk järnmalm. Det var naturligt för detta bolag att intressera sig för marknadens utveckling, och perspektivet att de främsta avnämarna en gång skulle dominera den som det syntes snart viktigaste inhemska konkurrenten måste skrämma. Ur denna situation mognade slutligen 1907 ett mycket speciellt arrangemang. Staten och TGO delade mellan sig upp ägandet av LKAB:s och AGM:s aktier. Efter en tid av samägande skulle staten ha inlösningsrätt, men under samägandet skulle TGO svara för den affärsmässiga skötseln. L hade redan 1898 blivit disponent för LKAB, där Broms först var VD, men statsavtalet gjorde TGO till hans egentliga arbetsgivare. Som ett belägg för intimiteten i det samarbete som därmed hade inletts kan nämnas, att L 1909 blev ledamot av TGO:s styrelse. Sedan 1907 hade han varit suppleant.

Det var naturligt att de geologiska aspekterna på malmbrytningen i gruvorna i norr från början väckte L:s intresse. Det stora affärsekonomiska intresset for gruvdrift i Kiirunavaara byggde på hans kalkyler om malmtillgången där. Under sina strövtåg i terrängen fann han också nya malmstråk. I Tuolluvaara hade han en tid egna utmål. Det blev dock inte som geolog och malmbrytare L kom att utföra sin väsentliga gärning utan som samhällsbyggare.

1899 fraktades över Luleå drygt 1 000 ton malm. Järnvägen dit var då klar. Under följande vår kördes den första borrmaskinen i gång i Kiruna. Årsresultatet blev då 90 000 ton. För 1904 redovisades 1,3 milj och för 1921, året efter det L hade trätt tillbaka, 4,5 milj ton. Järnvägen till Narvik, som blev kirunamalmens viktigaste utfraktningsväg, var klar 1902. Det nya gruvsamhället byggdes inne i ödemarken i så snabb takt som förhållandena tillät. I slutet av 1899 bodde i Kiruna samhälle 8 mantalsskrivna personer, 1903 hade befolkningssiffran stigit till 1 676 och 1920 räknade man 8 500. L, som i sista hand stod för både planläggningen och genomförandet av denna snabba samhällsbildning långt borta från de äldre kulturbygderna, ställdes inför svåra och ömtåliga problem. Han kunde visserligen binda vid sig kompetenta medarbetare, men det var ändå han som fyllde arbetet med sin anda. Och hans ambitioner var inte anspråkslösa. Kiruna skall bli "världens bästa samhälle", brukade han säga. Här såg han sin livsuppgift, och när han fick anbudet att bli chef för SGU, avböjde han.

Stora skaror av rallare sökte sig till gruvorna, när järnvägsbyggena var klara. Det var folk från olika väderstreck, norrmän, finnar och samer. Småningom bildades familjer, och L insåg, att endast på den vägen stabila förhållanden kunde skapas. Han hade också sinne för propaganda. Det första barnets födelse i Kiruna gjorde han till en glad fest för hela samhället. Flickan fick namnet Kiruna och disponenten själv till fadder.

Skolfrågan blev av central betydelse, när antalet barn växte. Av ett skolrådsprotokoll (26 dec 1900) i Jukkasjärvi, den kommun som då hade det växande gruvsamhället inom sina domäner, framgår, att L å LKAB:s vägnar förklarat bolaget vara berett att ställa till förfogande lokaler för folkskola och bostad för lärare samt stå för de löpande kostnaderna, tills antalet skolpliktiga mantalsskrivna barn blivit så stort att skolfrågan kunde anses som kommunens angelägenhet. Man kunde vänta sig att många ungdomar efter genomgången folkskola skulle gå sysslolösa i ett samhälle som Kiruna, där det var svårt att ordna extra arbetstillfällen. Redan 1905 drog L upp riktlinjerna för folkskolans påbyggnad. Bolaget skulle stå för kostnaderna. Samma höst var den nya skolan i gång. Kiruna blev beträffande undervisningen ett föregångssamhälle. Betecknande för L:s intresse var, att han under sin resa å bolagets vägnar till USA 1909 framför allt kom att studera det amerikanska undervisningsväsendet. Samernas skolfrågor kunde inte undgå att också väcka L:s uppmärksamhet. Också i det sammanhanget kom hans mycket personliga inställning, hans intresse för det praktiskt relevanta, till synes. Han skrev en promemoria som blev en polemik mot de aktuella planerna på en läsebok för samebarnen. Mångläseri borde enligt hans mening undvikas.

L:s relationer till arbetarna och deras fackföreningar präglades av en klar dubbelhet. Hans sociala välvilja kom ofta i konflikt med kravet på arbetsdisciplin. Han kom i en mellanställning mellan arbetarna, med vilka han upprätthöll naturliga mänskliga relationer, och de ofta sträva driftsingenjörer som direkt hade ansvaret för produktionen. "Hans hjärta talade för arbetarna men hjärnan för bolaget", skrev författaren Ernst Didring i sin roman Malm. Lönebildningen kom dock snart att bestämmas av kollektivavtal. Det första riksomfattande avtalet för gruvindustrin undertecknades i juni 1908. Lönerna normerades och principen om åtta timmars arbetsdag infördes. Om ackordpriser och naturaförmåner skulle man förhandla på det lokala planet. Storstrejken bröt ut i aug 1909, men var för gruvornas del över den 13 nov. Arbetarna kände resultatet som ett nederlag. I Kiruna sjönk medlemsantalet i gruvarbetarföreningen från 500 till 140. Syndikalismen tog ny fart.

L:s medlande, av social medkänsla dikterade politik blev i detta läge av största betydelse. Han sökte förstärka livskvaliteten för arbetarna genom olika sociala arrangemang. Han försökte också, om än med begränsad framgång, göra baslivsmedlen billigare. Som en vital faktor för trivseln såg han goda kommunikationer, de lokala likaväl som förbindelserna till de anställdas ursprungsbygder. Alltid fick han inte tack för sina insatser. Manskapshusen, där arbetaren efter fullgjort dagsverke fick tvätta sig och klä om sig, väckte kritik därför att hemfärden fördröjdes. En deputation som krävde återgång till den gamla ordningen avfärdade han med att be dem vänta en tid tills hustrurna hunnit säga sin mening. Deputationen återkom aldrig.

Den sociala verksamheten i Kiruna och Malmberget kostade givetvis pengar. TGO hade inte så ansträngda finanser vid den här tiden att något knusslande blev påkallat. L själv var en förmögen man och lät gärna slantarna rulla. Hans enskilda välgörenhet gav honom ett patriarkaliskt drag, som till en del förklarar varför relationerna mellan arbetsgivare och arbetstagare inte blev så tillspetsade som det kärva klimatet och isoleringen annars kunde lett till. Viktigt var att han målmedvetet försökte och även lyckades leda samhällets uppbyggnad i en utpräglad vi-anda. Det blev en stor överraskning, när L 1912 kallade samman tjänstemännen och arbetarnas ombud och meddelade, att de som varit tre år i bolagets tjänst skulle få 14 dagars semester med full avlöning. Inga förhandlingar hade förts, därför att ingen hade förstått att be om denna förmån. LKAB var det första företag som införde arbetssemester. Alldeles vanlig var sannerligen inte heller förmånen att bolaget prenumererade på en tidning från hemorten för alla löneanställda.

I ett brev 1905 till prins Eugen tog han med indignation avstånd från den ringaktning som allmänt visades kroppsarbetarna, den benägenhet "att indela människorna efter arten av det arbete de utföra, att betrakta alla som använda sina armar såsom underklass och de övriga som blott begagna händerna såsom överklass". T o m kroppsarbetarna "ringakta till en viss grad sitt eget arbete". L var en bildningsentusiast. Framför allt var hans sinne vidöppet för konsten. Men han ville inte att dess budskap skulle nå endast en begränsad elit. 1904 anordnades på hans initiativ en större konstutställning i bolagsskolan. För prins Eugen rapporterade han, att under de 24 dagar som utställningen varit öppen hade den besökts av 921 personer, utan tvivel till största delen arbetare samt deras familjer. Sven Kjellström (bd 21) och hans kända stråkkvartett skulle hålla en konsert i Kiruna. L förmådde då kvartetten att ge en serie konserter. Detta blev inledningen till de sk lappländska musikveckorna, som från 1912 ordnades många år framåt. Han var den ekonomiska garanten för evenemanget.

L var initiativtagare till och medarbetade i den av LKAB utgivna serien Vetenskapliga och praktiska undersökningar i Lappland. De i Lappland belägna naturvetenskapliga stationerna stöddes av L. I samband med samhällets konkreta uppbyggnad med bostäder, vägar och allmänna inrättningar hade L likaså kulturella ambitioner. Han var inte kyrkligt engagerad, men han ansåg att den kyrka som skulle byggas måste få resning och stil för att passa in i hans drömda samhälle. Arkitekten Gustaf Wickman fick i uppdrag att rita en kyrkobyggnad som påminde om en lappkåta. LKAB stod för kostnaderna, och L intresserade sina konstnärsvänner för utsmyckningen. Prins Eugen målade altartavlan, och Christian Eriksson skulpterade tolv bronsgestalter, som symboliserade olika sinnestillstånd i det mänskliga livet.

I planläggningen av bostadskvarteren hade man kåkstaden i Malmberget som ett avskräckande exempel. L var nära nog ensambestämmande, när det gällde att utmäta standarden, och företagets finansiella ställning var ända fram till världskriget så stark att han kunde genomföra det mesta av sina intentioner. L:s egen bostad borde motsvara hans ställning. Han hade många representativa plikter och såg gärna bolagets gäster som sina egna. Till det yttre var inte byggnaden påkostad, men i inredningen hade inte sparats på textilier och möbler som gav anknytning till det bästa i traktens traditioner. Tavlorna och skulpturerna bar för det mesta hans vänners signaturer. L:s relationer till den konstnärliga världen var en mycket viktig sida av hans personlighet. Han utövade veterligen inte själv någon konst, men med många av tidens ledande sv målare och skulptörer hade han nära förbindelser. Av hans korrespondens framgår hans starka och medvetna skönhetsdyrkan när det gällde mänskliga konstskapelser likaväl som naturens scenerier.

Prins Eugens täta besök i Kiruna kunde inte undgå att observeras. Men det var många andra som sökte sig dit till trivsamt och kongenialt sällskap och fängslande motiv för sin konst. I ungdomen var Per Hasselberg en nära vän, samvaron med Albert Engström har satt spår i teckningar och versifierade hyllningar, med Christian Eriksson gällde kontakterna betydligt mer än de tolv bronsgestalterna i kyrkan och Carl Wilhelmson har avporträtterat L på verandan i Kiruna med den välkända bruna slängkragen och den svarta slokhatten. Carl G Laurins första besök hos L 1904 sammanföll med ett besök av E G Boström. Närvarande var också Per Geijer, då adertonårig, som givit följande porträtt av sin värd, som kallats "Lapplands okrönte konung": — "Vad jag såg var en ganska kortväxt och något korpulent herre, som trots en mörk kostym framförallt gjorde intryck av rött. Han var rödblond, och det smala hakskägget pekade nästan rakt fram, för Lundbohm lade gärna tillbaka huvudet när han skulle se på någon".

L förblev ogift, men då han var en legend redan under sin livstid var det naturligt, att människors fantasi skulle kretsa kring hans kvinnorelationer. Det finns skäl att dröja särskilt vid hans livslånga vänskap med den danska konstnärinnan Emilie Demant (1911 g Hatt), som hade velat ta farväl av civilisationen och sin miljö och leva samernas liv som en av dem. L träffade henne 1904. Gemensamt sörjde de för utgivningen av Johan Turis klassiska skildring av lapparnas liv, skriven på hans lapska språk. Emilie Demant bearbetade och översatte denna till att motsvara vad nordiska läsare kunde tillgodogöra sig och L befordrade till trycket och bekostade.

En annan lapplandsentusiast som L ofta träffade och trivdes med var Ester Blenda Nordström. Hon tjänstgjorde som nomadlärarinna i Lappland 1915, och hennes bok Kåtornas folk ingick i L:s serie Lapparna och deras land. På en fråga, varför han inte gifte sig med henne, skall L ha svarat: "Ja, när jag ville, ville inte hon, och när hon ville, ville inte jag" (Åström, s 197).

L var mestadels lugn och mjuk men kunde någon gång brusa upp och säga ifrån. Hade han förhastat sig ångrade han sig snart och ställde allt till rätta. Han hade en tung arbetsbörda men var aldrig jäktad. I sin personlighet hade han något sävligt och besinnande. Hans dominans var lågmäld, men hans auktoritet tog inte skada av det. Sitt livsverk lämnade L, när han 9 okt 1920 tog tåget söderut. Han återkom aldrig till det samhälle som han skapat. Sina återstående år tillbragte han mest utomlands, där han avnjöt natur och konst.

Författare

Nils Meinander



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Handl:ar ang L i LKAB:s arkiv, dit även större delen av det material Y Åström använt for sitt nedan a a om L överförts i original eller kop. Brev till L i UUB o på Waldemarsudde. – Brev från L till modern hos avd: dir Lars G Björkman, Sollentuna. Vidare finns brev från L bl a i KB (till bl a A Engström), NordM (till E D Hatt), RA (bla till S Hedin), SSA, UUB (till bla K B Wiklund) o på Waldemarsudde (till prins Eugen).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Se bibliogr efter förteckn av E Erdmann i Geologiska föreningens i Stockholm förhandlingar, bd 49, Sthlm 1927, s 286-289, o med rättelser av P Geijer o Y Åström i dennes nedan a a, s 247–252.

Källor och litteratur

Källor o litt: G Kåring, De byggande bröderna. En grupp arkitekter i Sthlm 1888 o 1889 (otr uppsats i konstvetensk, vt 1982, SU).

G Ahlström, De mörka bergen, en krönika om de lappländska malmfälten (1966); M Eklöf, Ernst Didrings Malm (1975); G Eriksson, Kartläggarna (1978); K Falk, Märkesmän inom vårt ekonomiska liv (1929); O Flemström, Om o kring H L. Ett försök till bibliografi (Bibliotekshögsk, Borås, specialarbete, vt 1976, stencil); G Frank, Kiruna 1900–1950 (1950); P Geijer, H L. Minnesteckn (Geol fören:s i Sthlm förhandl:ar, bd 49, 1927, s 273–285); N Meinander, Gränges – en krönika om sv järnmalm (1968); A Neander, H L (Norrbotten, årg 5, 1926); SvTeknF; G Wallin, H L f (JKA 1926, s 235–241); E Wennerholm, Prins Eugen. Människan o konstnären (1982); Y Åström, H L (1965).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
J O Hjalmar Lundbohm, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/9777, Svenskt biografiskt lexikon (art av Nils Meinander), hämtad 2019-10-17.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:9777
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
J O Hjalmar Lundbohm, urn:sbl:9777, Svenskt biografiskt lexikon (art av Nils Meinander), hämtad 2019-10-17.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se