Daniel Lundius

Född:1666-08-01 – Fogdö församling, Södermanlands län
Död:1747-12-25 – Strängnäs domkyrkoförsamling, Södermanlands län

Riksdagsledamot, Biskop, Orientalist


Band 24 (1982-1984), sida 335.

Meriter

Lundius, Daniel, f 1 aug 1666 i Fogdö, Söd (Rhyzelius), d 25 dec 1747 (Rhyzelius) i Strängnäs. Föräldrar: kh Daniel L o Elisabeth Busmontana. Inskr vid UU 25 febr 85, mag där 10 dec 91, studieresa till Tyskland o Holland 92–94, prästv 11 juni 96, reg:pastor vid Södermanlands reg 1 aug 96, teol adjunkt vid UU o kh i Hagby o Ramsta, Upps, 6 april (tilltr 14 april) 98, preses vid prästmötet i Uppsala 03, prof i orientaliska språk vid UU 23 juli 03, fjärde teol prof där o kh i Gamla Uppsala 11 dec 11 (fullm 2 maj 12), prost i Norunda kontrakt 17, TD 20 mars 19, tredje teol prof vid UU 24, andre teol prof där 27, biskop i Strängnäs 10 mars 29 (tilltr 1 maj 31), deltog i riksdagen 31.

G 1) 21 maj 1696 i Helgesta, Söd, m Maria Heland, d 21 sept 1737 (begr:vers, KB), dtr till kronofogden Anders H o Catharina Möller; 2) 10 okt 1739 i Strängnäs m Eva Hedvig Lillieflycht, d mars 1742 (Åkerstein), dtr till prof o lagmannen Gabriel L o Maria Björnclou.

Biografi

L förlorade tidigt sin far och bodde under skolåren i Strängnäs hos sin lärda svåger lektorn Lars Hesselius. Det är rimligt att anta att miljön stimulerade till en akademisk karriär. De filologiska studierna hade L "ifrån barndomen älskat och drivit". Under hans Uppsala-år innehade den orientaliska filologin och inom den främst hebreiskan ställningen som ledande vetenskap. Kyrkans bildningsideal, fromhetsliv och tro och tankevärld hade till övervägande del en gammaltestamentlig prägel och ställde krav på forskningens inriktning. Barocktidens filosemitism verkade i samma riktning. Gustaf Lillieblad (bd 23) var den ledande orientalisten. Han reformerade undervisningen, väckte intresset för talmudistik och rabbinsk litteratur och vann begåvningar för sitt ämne. L var en av dem, och han disputerade 1691 för magistergraden på avhandlingen De Zabiis.

De utländska studieresorna hade under stormaktstiden en given plats i utbildningen för de magistrar som siktade till akademiska eller högre kyrkliga beställningar. L:s peregrination (1692–94) gick till Leipzig, Jena och Wittenberg, lutherdomens säkra fästen, men också till det för sitt pietisteri misskända Halle. Den gick vidare till Amsterdam och Hamburg, där L under ledning av judiska lärda som David Pina och Esdras Edzardus gjorde sig väl förtrogen med judisk kultur. I Utrecht utgav L en talmudisk traktat, Codex Talmudicus de jejunio, Om judarnas fasta, med översättning till latinet. Han hade därmed klart angivit sin vetenskapliga huvudinriktning. Hösten 1694 återkom L till Sverige och kallades till pastor vid Södermanlands regemente. Men han uppehöll sig merendels i Uppsala och gav med filosofiska fakultetens tillstånd privata kollegier. Han var föreslagen till en professur i Åbo men fick se sig förbigången.

L fick sin första akademiska tjänst 1698, då han blev teol adjunkt och tillika kh i Hagby och Ramsta. Av konsistorieprotokollen kan inhämtas, att han under sitt första år "läst" och disputerat över Hafenreffers kompendium i dogmatik och genomgått delar av Lukasevangeliet och Apostlagärningarna. Med tanke på L:s dokumenterade renlärighetsnit bör han ha varit en kongenial uttolkare av den klassiska dogmatiken. I succession efter J Palmroot övertog L 1703 professuren i orientaliska språk, men han "torde ej ha gått upp mot sin föregångare" (Annerstedt). Mot hans flit och vetenskapliga forskningsiver kan dock knappast några erinringar göras. I sitt samarbete visade han emellertid en viss ärekänslig irritation, så i förhållandet till den hebreiska språkmästaren – ett tidstypiskt inslag vid universitetet – konvertiten Johan Kämper, så i förhållandet till O Rudbeck d y. Denne hade i en avhandling, De ave Selav, Om vakteln, fört fram teorier om svenskans nära släktskap med hebreiskan. L var kritisk men röjde då mindre sin skepsis mot ett vetenskapligt hugskott än sin ängsliga vakthållning mot övertramp in på den orientaliska filologins område.

Under sina år som huvudman för de orientaliska studierna presiderade L för inte mindre än fyrtio avhandlingar. De behandlade rabbinska bibelkommentarer och biblisk realfilologi och gör på en sentida bedömare "ett gott intryck" (Annerstedt). Orientresenären Mikael Eneman hörde till L:s lärjungar. L var en god företrädare för sin tids lärda, hos vilka det visserligen kunde brista i överblick och helhetssyn men hos vilka mångkunnigheten var desto större.

Det blåste kalla vindar i det akademiska Uppsala under 1700-talets första år kring dem som hyste eller misstänktes hysa böjelse för pietismen, den nya fromheten. Egendomligt nog var det de övriga fakulteterna som företrädde renlärighetsnitet mot den teologiska, där Daniel Djurberg (bd 11) och Palmroot var särskilt utsatta. Motsättningarna kulminerade i en inkvisitorisk debatt i konsistoriet tre dagar i juni 1706. L:s position var klar. Visst hade också han "fuller varit på de orter i Tyskland, där pietismen fritt och offentligen gick i svang" men utan att vackla. Enligt protokollet hade L tagit arv efter den fanatiske adjunkt M Schütte när det gällde att vårda sig om religionen. L betygade att han "av de fundamenter han fått i teologien av ärkebiskop Benzelius och professor Schütz klart förstått, att läran om rättfärdiggörelsen, som är den kristna religionens akropolis och arx, labefakteras [bringas att vackla] och kullkastas av pietisternas falska lära". Han hade också från början "fått vämjelse och styggelse för deras noviteter" (cit efter Göransson, Andrae). L var således sadelfast i sitt renlärighetsnit och gjorde sig väl anskriven hos konung och råd. När han 1711 provisoriskt utnämndes till teol prof, anfördes som särskild merit hans välförhållande i undersökningen om pietismen i Uppsala. Teol dr blev han 1719 i samband med Ulrika Eleonoras kröning. Hade L redan i den filosofiska fakulteten framstått som den stridbare renlärighetsivraren, gjorde han detta än mer i den teologiska. När han utfärdade rektorsprogram för sin egen installation som teol prof, grep han tillfället att hävda de symboliska böckernas vikt och värde. Den initierade anade här ett angrepp på fakultetskollegan domprosten L Molin, misstänkt för pietistiska sympatier. Fejden mellan L och Molin fördes sedan öppet under en följd av år och upphörde egentligen först med Molins död 1723. När en kunglig kommission 11 mars 1720 tillsattes att döma om väckelsen kring Nils Grubb i Umeå (bd 17), var det föga överraskande att L blev en av ledamöterna. Men innan kommissionen hunnit börja sitt av bla krigshändelserna fördröjda arbete, hade L pga sjukdom avsagt sig uppdraget.

L tillträdde som biskop i Strängnäs i maj 1731. Han hade dessförinnan (1727) stått i första förslagsrum till superintendenttjänsten i Härnösand. Åren mattade knappast L:s renlärighetsnit. På 1740-talet ledde han från biskopsstolen i Strängnäs den ortodoxa vakthållningen mot den vid gymnasier och akademier allt starkare wolffianismen. Andreas Knös (bd 21) hade under Johan Ihres (bd 19) presidium framlagt sin kontroversiella avhandling om den naturliga och den uppenbarade religionens grundvalar och sambandet dem emellan (1742). Knös kom därför att personifiera hotet från den nya filosofin. Det var också mot honom L i första hand gick till angrepp genom synodalavhandlingen vid prästmötet i Strängnäs i april 1745. Ihre kände sig träffad och gav i ett installationsprogram två månader senare svar på tal. Härav blev L i sin tur stucken och utgav 1746 ytterligare en polemik mot Knös' avhandling – osäkert om den är författad av L eller av domprosten K F Ljungberg – samtidigt som han hos kungen klagade över Ihres uppträdande. Fejden ledde till en seger for ortodoxin men till ett nederlag för forskningens frihet (jfr Annerstedt, Dellner, Frängsmyr).

"Sitt stift vårdade han med allvar och, där så erfordrades, även med stränghet" är herdaminnets omdöme om L. Han var väl medveten om biskopens makt och hävdade också sitt ämbete gentemot domkapitlets maktanspråk. L ägde en utpräglat konservativ läggning. Vid prästmötet 1744 inskärpte han hos prästerskapet vikten av att iaktta "övlige och lovlige ceremonier uti församlingarna". Maningen röjer oro över den aktuella diskussionen kring konfirmationen, särskilt livlig i Strängnäs stift. Frihetstidens politiska oro anar man bakom hans erinran 1739 mot allt politiserande från predikstolarna.

Författare

Henrik Gladh



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Ett ödmjukt memorial, B 127:2, LSB. Strödda brev från L i KB o RA.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Vindicije gratis evangelicas oppositas patronis naturas. Strengnesise 1746. 42 s. [Anon, tillskr; av Bygden tillskr Karl Fredrik Ljungberg.] – Akad avh se Liden, 1, s 368, 381 o 333–336 samt 5, s 43 f; akad program se Meyer [2].

Översatt: [Hebr titel,] Id est: Codex Talmudicus de jejunio, ex Hebraso sermone in Latinum versus, commentariisque illustratus. Trajecti ad Rhenum 1694. (8), 63 s. [Med kommentarer; även utg.] Omtr av G Surenhusius i: Mischna sive totius He-brasorum juris, rituum, antiquitatum, ac legum oralium systema ... Quibus accedunt variorum auctorum notas ac versiones ..., 2. ... Legum Mischnicarum liber qui inscribitur ordo festorum, Amstelaedami 1699, Fol, s 355-386.

Källor och litteratur

Källor o litt: Strängnäs domkap:s konc 1748 o cirkulärskrivelse 30 dec 1747, ULA. J O Akersteins genealogier, RHA.

T Andrae, Georg Wallin. Resor, forskningar o öden (1936); C Annerstedt, UU:s hist, 2:1–3:2, bih 3 (1908-14); J Dellner, Den wolffska filosofien o sv teologi (1930); T Frängsmyr, Wolffianismens genombrott i Uppsala (Skrifter rör UU, 26, 1972); S Göransson, De sv studieresorna o den religiösa kontrollen från reformationstiden till frihetstiden (UUÅ 1951:8, 1951); L Hagberg, Jacob Serenius kyrkliga insats (Samkar o studier till sv kyrkans hist, 28, 1952); S Lindroth, Professorer o rabbiner (dens, Fru Lusta o fru Dygd, 1957); PrRP 7, 1726–1731, ed A Norberg (1975); A Rhyzelius, Episcoposcopia Sviogothica (1752); H Schück, En rabbin vid UU (dens, Kulturhist skizzer, 1922); Strängnäs hm; Uppsala hm; UU, Akad konsistoriets prot 1697–1699 (Acta univ Ups, C 18:22, 1977); E Wermcrantz,, Prosten i Umeå Nils Grubbs lif o verksamhet (KÅ 1903–06); H Wijkmark, Wolffs filosofi o sv teologi (bil till Nya elementarskolans årsredogör 1914–15, 1915).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Daniel Lundius, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/9867, Svenskt biografiskt lexikon (art av Henrik Gladh), hämtad 2019-05-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:9867
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Daniel Lundius, urn:sbl:9867, Svenskt biografiskt lexikon (art av Henrik Gladh), hämtad 2019-05-25.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se