Meriter

Lundquist, Birger Richard Emanuel, f 21 okt 1910 i Ovansjö, Gävl, d 18 mars 1952 i Sthlm, Bromma. Föräldrar: verkmästaren Frans Richard L o Kristina Ellen Maria Holmqvist. Realex vid Storviks kommunala mellanskola i Ovansjö 27, ritare vid Nord armaturbolaget, Sthlm, 28–29, studier vid Tekn inst:s kvällskurser o vid Figge Fredrikssons målarskola där, freelancetecknare i dagspressen, främst i DN, från 29, fast anställd vid DN från 41. – LFrKA 50.

G 1) 1 mars 1932 (–42) i Sthlm, S:t Göran, m Carin Ingeborg Sandqvist i hennes 2:a gifte, f 6 jan 1900 i Ramsjö, Gävl, d 3 jan 1973 i Sthlm, Osc, dtr till slaktaren Carl Johan S o Katarina (Karin) Kristina Moberg, samt förut g Olsen; 2) 8 juni 1943 i Sthlm, Klara, m keramikern Karin Margareta Beate Bernstone, f 5 aug 1917 i Gbg, Vasa, dtr till tandläkaren Josef Samuel B o Ester Hultman.

Biografi

Med streck av penna eller krita sysslade Birger L liksom flera av hans många syskon i verkmästarhemmet i Storvik. Hans äldre bror Carl var tecknare, och hans yngre bror Sven blev skulptör. L:s farfar hade varit Smålandshusar, och fadern ritade snitsiga hästar för en beundrande barnaskara. Till L:s favoritmotiv hörde också hästar under hela hans konstnärskap; sina sista penndrag på sjuklägret sökte han forma till en häst.

I sept 1929 skedde den första och för hela L:s fortsatta verksamhet avgörande kontakten med DN. Han fick företräde för Oscar Rydqvist, "Åbergsson", som flera gånger skildrat detta möte och inte utan stolthet räknade sig som upptäckare' av L:s kvaliteter. Redaktionschefen Ivar Ljungquist (s 52) kom också att i L se den värdige efterträdaren till Carl Jacobsson, signaturen Jac. Vid årsskiftet 1930 började L;s samarbete med Alf Henrikson, vars alltmer encyklopediska lärdom och djupa förtrogenhet med olika tiders kulturer gav L många givande impulser. Även andra författare och journalister på tidningen berikade hans vetande och konstnärliga omdöme: Staffan Tjerneld, Thorsten Jonsson, Jan Olof Olsson (Jolo) och Stig Ahlgren. Kontakten med Bonniers förlag och Wahlström & Widstrand vidgade kretsen av sådana kontakter. Själv var L en öppen natur som fick många vänner.

L:s 30-talsproduktion är inte särskilt märklig annat än som bakgrund till de stora insatserna under hans sista decennium. I socialreportagen arbetade han med en sträv raspig streckteknik till skillnad från porträttens mer linjefasta konturer. Reportagen från möten och sammankomster bjuder på en fast realism med en allt starkare strävan till illusion av rörelse, något som senare blir till det centrala i hans konstnärliga erövring av verkligheten. I dagsversteckningarna får L:s förmåga att karikera och fabulera allt rikare möjligheter, det må gälla vardagsaktuella händelser eller storpolitik. Bland politiska tecknare är L på 30-talet den som mest övertygande tar ställning mot nazismen. Förebilden var här den engelska cartoonisten D Low.

1934 gjorde L sin första utlandsresa, som gick till Italien, där han framför allt ville möta Michelangelos konst, hans ideal från skolåren. Det blev en snabb visit på en månad tillsammans med hustrun. Den har inte lämnat spår vare sig i teckning eller kommentarer. Hösten 1937 reste han ensam söderut till den nordafrikanska kusten och blev borta i drygt fyra månader. Det var mer en flykt från ett olyckligt äktenskap än en studie- och reportageresa. Men resultatet blev betydelsefullt nog, en friare teckningsstil. "Pennan lossnade i Oran", kommenterade han själv efteråt. Nära 400 teckningar finns bevarade från dessa månader vid Medelhavet; ett urval publicerades posthumt 1952. Under några veckor därnere prövade L dessutom en ny teknik med bred blyerts eller grafitstift. Det var sällan han senare kom att använda denna mjuka teknik, kanske därför att den är så svår att reproducera. Han kände nu ännu starkare, hur reservoarpennans allt friare svarta streck var hans rätta medium, samtidigt som han tränade sig att skapa olika bilddjup genom skillnader i streckens täthet och bredd. När han vid årsslutet 1937 kom tillbaka hem, publicerade DN några reseberättelser, som visade hans journalistiska förmåga.

En reportageresa till skogsbygden i Älvdalen i jan 1941 blev avgörande för hans sätt att tekniskt hantera sitt material. Tidigare hade det hört till undantagen att han vågade lämna en direktstudie i reservoarpennans snabba linjemönster till tidningens klichéavdelning. Han gjorde alltid en omritning i tusch. Men Älvdalsbilderna tyckte han blev så bra och uttrycksfullt svarta i strecket att de kunde gå direkt för återgivning. Tecknaren Georg Lagerstedt var pionjär, när det gällde att låta reservoarpennan direkt göra original för klichering; det skedde redan 1926 i Stockholms Dagblad. Den 18 år äldre kollegan rekommenderade L att begagna "den utmärkta Watermans Artist Pen med guldspets från vilken det nära nog svarta bläcket Watermans Eternal Ink gled ut så fint". Då blev också all omteckning onödig. Den förtog ju också något av den första bildens friskhet. "Det är ingen tvekan om att utan reservoarpennan hade L aldrig blivit L" (Jungmarker). Man inser också hur katastrofal situationen kunde bli om den invanda pennan gick sönder eller tappades bort eller det från USA importerade specialbläcket tog slut. Från det sistnämnda räddades L genom ingripande av författaren Erskine Caldwell, vars bok Son av Georgia betydde L:s genombrott som illustratör 1945.

L:s nya frigjorda stil rönte inte uppskattning på alla håll, inte ens på den egna redaktionen. Han hade fått fast anställning 1941 och kom att efterträda Jac som tidningens förste tecknare, när denne avled följande år. Flera inom tidningsledningen bad honom mer eller mindre öppet att återgå till sitt tidigare maner, men Johannes Wickman gav honom sitt stöd, och L fortsatte att utveckla sitt mångsidiga konstnärskap, alltmer medveten om sin hands säkerhet och linjernas pregnans. – Under krigsåren träffade han bla Th Th Heine och R Blix, som båda kom att värdera L som tecknare, särskilt den serie av författar- och konstnärsporträtt som tillkom under de sista krigsåren.

Det centrala problemet för en tecknare ansåg L vara att fånga en rörelse och att fixera ett sekundsnabbt ögonblick. För att nå detta måste man ha ett samlat förråd av realistiska iakttagelser, som förkortade själva tolkningen av motivet. Samtidigt kunde slentrian och maner göra bilderna utslätade. L var mycket uppmärksam på denna risk och fortsatte sina studier av stora tecknares verk, liksom han hela tiden sökte nya lösningar till linjer och former som adekvat kunde tolka rörelser. De mest lockande motiven för sådana övningar var hästar och andra djur, balettstudier och reportage från danssalonger, idrottsplatser eller tjurfäktningsarenor. Här kunde lemmar och kroppsvridningar få flerdubbla konturlinjer, lösningar som redan impressionisterna kommit fram till. Ibland kunde L ge livfulla talare ett flertal armar och händer som i det berömda porträttet av Molotov vid fredskongressen i Paris 1946. Ofta klagade han över att handen inte hann följa med i händelseförloppet, "man måste se hela tiden – man hinner inte se ned på papperet". Hur nära och snabbt ögat och handen kunde samarbeta, visade L, när han 1950 lyckades radera komplicerade, rytmiskt fortlöpande dansbilder direkt på etsningsplåten under föreställningens gång.

I bilderna till Caldwells Son av Georgia gav L utan förebilder en helt kongenial tolkning av sydstatsmiljön. Det blev i fortsättningen fler sådana förlagsbeställningar, samtidigt som hans reportageteckningar till DN från utlandet och Sverige samlades till olika volymer. Så snart gränserna öppnades efter krigsslutet började hans många utländska reportageresor, 1945 till Danmark, 1946, 47 och 48 till Paris, 1948 till Berlin, 1949 till Oslo, 1950 till England och Danmark och 1951 slutligen till Spanien. Parisbilderna sammanställdes till en bok med text av Stig Ahlgren, Paris ske pris 1949, och teckningarna från Danmark och England blev till böcker med text av Jolo, Kungens Köpenhamn 1950, och Engelska mil 1951. Andra stora teckningsinsatser skedde i samarbete med Alf Henrikson. En Skåneresa 1947 blev till bok 1949, där Linné får stå som berättare. L:s pastischer på kinesiska tuschmålningar för Henriksons verser har trots den absoluta följsamheten till förebilderna egna konstnärliga kvaliteter. De samlades i särskilda små volymer, den första 1945. 1949 blev ett viktigt bokar för L. Då skapades Vägen genom A, Henriksons lite Holgerssonskt komponerade resa genom en uppslagsboks första band. Huvudpersonerna, två företagsamma grabbar, blir till porträtt av de båda samarbetande kollegerna, och deras äventyr tilldrar sig i olika miljöer under vitt skilda tider; längsta uppehållet blir i den stora arken som Noak byggde.

Samtidigt illustrerade L med brett flödande pensel Thorsten Jonssons översättningar av negerlyrik, Mörk sång. 1949 är också året för hans många experiment med gåspenna, rörpenna, vässade träpinnar och vassrör. Liksom teckningarna från Medelhavsresan gavs ut i urval kort efter L:s bortgång kom bilderna från hans sista utlandsresa 1951 till Spanien ut i bokform två år därefter; den var försedd med L:s egna kommentarer. Dessa hans sista bilder, bl a från tjurfäktningar, säkert också inspirerade av grottmålningarna i Altamira, som han beundrat några veckor tidigare, kan ses som en sammanfattning av L:s storhet som tecknare.

L blev en av 40- och det tidigare 50-talets mest välkända konstnärer, omtalad och omskriven inte minst i samband med sin förtidiga död 1952 och minnesutställningen året därpå, följd av sammanställningar av hans grafiska arbeten och illustrerade böcker. Hans tecknade produktion var enorm. Hans nära vän och kollega på DN Thorsten Jonsson beräknade en gång (i kat till utställningen på Blanch's konstgalleri 1948) hans teckningar som kommit i tryck, till tjugotusen. Med utkast, skisser och varianter stiger teckningarnas antal till ett sexsiffrigt tal. De följande sista tre, fyra åren var minst lika arbetsintensiva. Hela hans enorma produktion, teckningar, skrivna reportage och reseberättelser, illustrerade böcker, omslag och affischer, grafiska blad och enstaka målningar och skulpturer rymdes inom en tjugoårig verksamhet; han blev knappt 42 år.

L kom att få arbeta i en givande miljö. Reguljär konstnärsutbildning med programmerade akademiår fick han aldrig uppleva. Den ersattes av dryga timmar i praktiskt reportagearbete för DN, stimulerande kontakter med journalister och författare, som snabbt blev hans nära vänner, och ideliga studiebesök i Nationalmusei handteckningssamling. Ibland kunde han visa en viss bitterhet över att inte ha fått utvecklas i ett akademigäng, och hans sporadiska, föga märkliga försök som målare och skulptör var uttryck för en känsla av att som tidningstecknare vara nedvärderad i förhållande till andra utövare inom bildkonsten. Så mycket mer uppskattade han ledamotskapet i akademin 1950.

Det finns ett stort biografiskt material kring L, klippböcker, brev och egna utkast till en levnadsteckning. Det har växt ut till en dokumentation för snart sagt varje dag och vecka ända fram till hans bortgång. Mycket har samlats och ordnats i efterhand. Goda vänner, familjemedlemmar och institutioner som DN och olika förlag har alla bidragit härtill. Bilden av L som en av eftervärldens dom helt obekymrad bohem är långtifrån sann. Han bidrog själv till att uppgifterna om hans levnad skulle bevaras. På så sätt har hans konstnärliga och personliga utveckling kunnat belysas ovanligt ingående. Flera av hans många vänner har också tecknat ned sina tankar om honom, och alla är ense om att hans egentliga genombrott som konstnär kom några år in på 40-talet och att först de sista fem–sex åren gav honom en central plats i en större allmänhets medvetande. Med rätta har det sagts att hans snabbt tecknade porträtt av både inhemska och utländska notabiliteter inte minst på politikens område har blivit avgörande för mångas synminne. På samma sätt utgör hans reportage från snart sagt alla samhällets områden en viktig kulturhistorisk dokumentation av efterkrigsårens Sverige.

Författare

Åke Meyerson

Arkivuppgifter

Klippböcker, brev, m m hos hustrun fru Karin L, Solna. Teckn:ar av L bl a i AA, NM o Sveriges pressarkiv, RA.

Tryckta arbeten

Illustrationer i bl a: E Alker o G Bergman, Svensson in Deutschland, språkl resehandbok, 1937, 2.-5. uppl s å, o Svensson in Österreich, 1938, R Hentzel o G Sahlberg, Vår underliga historia, 1938, 2., utök uppl 1954, desamma o G Selling, Mälardrottningens underliga öden, 1939, 2. utök uppl 1953, F Charlesworth o C Ernolv, Svensson in England, 1939, 2.-3. tr s å, Värmlandshistorier, saml av E Wennerström-Hartmann, 1943, 2.-4. uppl 1943, 1945, 1953, G Bolin o E v Zweigbergk, Barn o böcker, 1945, 2. uppl 1945, 3.-4., utök uppl 1948, 1951, E Caldwell, Son av Georgia, 1945, [ny uppl] 1961, även i eng uppl Georgia boy, New York 1950, 2.-3. tr 1950, 1952, Kineser, kinesiska dikter i övers av Hwang Tsu-Yii o A Henrikson, 1945 (vinjetter), [nya tr] 1945, 1950, 1952, 1954, 1962, [ny utg] 1969 (Svalans lyrikklubb 26), Din bok, kära vän!, 1946, [nya uppl] 1953, 1958, 1963, E v Zweigbergk, Johans jul, 1947, [ny uppl] 1959, [ny utg] 1980, [N Hasselskog, pseud] Alfred Vestlund, Guldregn, 1948, [ny utg] 1963, Samtalen med Konfucius, tolkade av A Henrikson o Hwang Tsu-Yii, 1949, Mörk sång, fyrtiofem amerikanska negerdikter i övers av Thorsten Jonsson, 1949, [ny utg] 1963, 2. uppl 1964 [utg 1966], A Henrikson, Vägen genom A, 1949, 2.-4. uppl 1950, 1953, 1963, [ny utg] 1973, 6. uppl 1981, även i tysk uppl Reise durchs A, Freiburg im Br. [1951], Eriksgata, 1950 (tills med A Henrikson), [nya tr] 1951-53, 1955, 1964, C Hernmarck, Orrefors, 1951 (fr o eng text), H Stolpe, Svensken o boken, 1952, [ny utg] 1953 [även utg av NTO:s studieförb], 2. uppl 1955, Kinesiska tänkare, tolkn av A Henrikson o Hwang Tsu-Yii, 1952 (vinjetter, Forumbibi 50), [ny tr] 1956, [ny uppl] 1960, O Aström, Le suédois en vingt leeons, 1952, 2. éd ... 1956, 2.-4. tr 1960, 1964, 1966, även i övers o bearb av A Montabone, Venti lezioni di svedese, 1957, 2.-3. tr 1964, 1966, Fjärran, lyriska tolkn av A Henrikson o Hwang Tsu-Yii, 1954, H E Friedrich, Berlin, gestern, heute und immer, Freiburg/Br. 1955, Glam, teckn o vers året runt, 1956 (Tills med A Henrikson), [ny utg] 1981; illustr i övrigt samt bokomslag se Möller, a a.

Tryckta arbeten: Medelhavsresa. Skissboksblad i svart och färg. Sthlm 1952. 4:o. (93) s. - Livet i Sverige. Red av Alf Henrikson. Sthlm 1953. 206 s. [Nya trs å.] - Ned till Spanien. Sthlm 1953. 135 s.

Källor och litteratur

Källor o litt: Rec:klipp i NM. O Rydqvists berättelser om L hos fru Karin L, Solna.

Gaut [S Hallén], Mästare, vän o legend (DN 28 mars 1952); B Grandien, Dagsländor med evigt liv (DN På Stan 4–10 sept 1982); [H Hessel,] Ang en legend redan i livet (DN 16 febr 1981); G Jungmarker, B L (SAK:s publ 80, 1971); I Ljungquist, Ur DN:s hist, 3 (1954); M Lundegård, Kors o tvärs med tusch o vers (Röster i radio-TV 1961, nr 34); S Möller, B L, grafikern, bokkonstnären, förteckningar (Bokvännens bibi nr 18, 1953); "Pojken som inte kunde låta bli att teckna" (DN 19 mars 1952); SKL o där anf källor; 25 nutida sv tecknare, ed Ä Meyerson o I Öhman (1953).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Birger R E Lundquist, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/9874, Svenskt biografiskt lexikon (art av Åke Meyerson), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:9874
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Birger R E Lundquist, urn:sbl:9874, Svenskt biografiskt lexikon (art av Åke Meyerson), hämtad 2024-04-25.