Meriter

13. Ture Eriksson (Bielke), den föregåendes son, f. sannolikt på 1490-talet, d 1533 eller senast i början av 1534. Hade redan i febr. 1525 två västgötska härader i förläning, troligen Frökinds och Vedens, som han de följande åren bevisligen innehade; erhöll dessutom 1527, under eller strax efter riksdagen i Västerås, Läckö län: Kållands, Kinne och Skånings härader, varmed följde befattningen som hövitsman å det förutvarande biskopsslottet Läckö; mottog riddarslaget vid Gustav Vasas kröning 12 jan. 1528 och inkallades samtidigt i riksrådet; dömdes 23 juni 1529 att som högförrädare mista liv och gods; benådades till livet och återfick redan 27 juli s. å. sin förbrutna privategendom men förlorade omedelbart efter domen Läckö och alla sina förläningar i Västergötland, varjämte han utstöttes ur riksrådet.

Var redan 20 jan. 1523 gift med riksrådet Bengt Gyltas änka Birgitta Bengtsdotter, d i slutet av 1550-talet eller i början av 1560-talet, dotter till riddaren och riksrådet Bengt Gregersson (Lilje).

Biografi

T. åtnjöt till en början Gustav Vasas gunst. Genom sitt giftermål med änkan efter riksrådet Bengt Gylta, som dött omkring 1520 (möjligen avrättad vid Stockholms blodbad), hade han blivit bofast i Västergötland och fått Gyltagodset Påtorp i Vedens härad till sätesgård. Sedan han efterhand av konungen mottagit vidsträckta, om också icke alldeles avgiftsfria förläningar i provinsen och utnämnts till slottshövitsman å Läckö, kom han att vid sidan av Ture Jönsson och Måns Bryntesson framstå som Västergötlands mäktigaste ädling. Tillsammans med dessa båda herrar, Skarabiskopen Magnus Haraldsson och Nils Olsson (vinge), anslöt han sig emellertid till upproret mot Gustav Vasa i april 1529. Aktionsplanen synes ha varit den, att T., sedan resningens framgång i Småland och Västergötland blivit någorlunda betryggad, skulle draga upp till Dalarna och vinna dess befolkning för upproret, varefter han i Västerås skulle förena sig med Ture Jönsson och Nils Olsson, som där skulle möta med västgötar, värmlänningar och västmanlänningar. Slutmålet var givetvis Stockholm. Förutsättningarna för revoltens genomförande i avsedd utsträckning voro i begynnelsen icke så små, men konungen kvävde den inom kort på fredlig väg i själva dess västgötska och småländska härdar, i det att han med lampor och goda ord stillade därvarande lågfrälse och allmoge, som sålunda bragtes att övergiva sina aristokratiska ledare. Det nyssnämnda upprorsprogrammet kunde under dessa omständigheter icke omsättas i handling, och sedan Ture Jönsson och biskop Magnus i slutet av apr. funnit för gott att fly till Danmark, sökte T., som i likhet med Måns Bryntesson och Nils Olsson föredragit att kvarstanna i riket, såvitt möjligt sopa igen spåren efter sig. I samverkan med Måns Bryntesson lät han sig därför angeläget vara att genom tingande med västgötaallmogen dämpa upprorslågan i dess sista rester, och de båda männen gingo så långt i sin iver att behaga konungen, att de i början av maj alldeles oombedda för konungens räkning besatte sin avvikne medbrottsling Ture Jönssons gård Lindholmen. Under åberopande av dessa — som de trodde — oförtydbara lojalitetsprov skrevo de så ett brev till Gustav Vasa, däri de bedyrade sin oskuld och erbjödo sig att offentligt styrka densamma på ett blivande herremöte. I sitt svar gav konungen dem icke efter i förställningskonst: ehuru han utan tvivel redan nu hade klara bevis för deras brottslighet, låtsade han sig tro, att de voro oskyldiga, och försäkrade dessutom, att han icke ämnade taga hämnd på någon för vad som skett, varjämte han i anslutning till deras förslag om ett herremöte kallade dem till den utlysta riksdagen i Strängnäs, som skulle öppnas 17 juni. Sålunda invaggade i säkerhet, begåvo de sig i likhet med Nils Olsson till riksdagen, där konungen omedelbart ställde alla tre herrarna inför en för ändamålet tillsatt ständerdomstol, som efter en kort rättegång konstaterade deras verksamma deltagande i upproret och dömde dem till förlust av liv och egendom. Fängslade fördes de så från Strängnäs till Stockholm, där Gustav Vasa, vars tillvägagångssätt måste betecknas som ett — visserligen med formalistiska argument bemantlat — brott mot givna löften, lät avrätta Måns Bryntesson och Nils Olsson på Stortorget 5 juli. T. fick t. v. kvarstanna i fängelset men blev i slutet av månaden frigiven och benådad. Konungen betingade sig dock för hans liv en rundlig lösesumma, som gäldades dels av hans moder Gunhild Johansdotter, dels av honom själv, varvid bl. a. dyrbara familjeklenoder måste uppoffras. 1529 års räntekammarbok utvisar, att fru Gunhild redan »om Magdelene» (22 juli) i den kungliga kammaren för ändamålet inlevererat 1,000 gyllen eller åtminstone i det närmaste detta belopp och att dessutom T. personligen på hösten avlämnat »saköressilver» till ett värde av 400 å 500 gyllen; otvivelaktigt ha ytterligare avbetalningar gjorts under år 1530, så att totalsumman, såsom en gammal tradition uppgiver, slutligen stigit till 2,000 gyllen, motsvarande ungefär 6,000 mark penningar, Att konungen överhuvud lät förmå sig att benåda T., berodde väl i främsta rummet på dennes höga börd och ansedda släkt. Möjligen hade han också kommit till den övertygelsen, att T:s skuld var mindre än medbrottslingamas; Peder Swart påstår, att T. »så gott som oförvarandes», lockad och tubbad av de övriga västgötaherrarna, kom att deltaga i upproret.

Efter frigivningen bosatte sig T. i Uppland på gården Rävelsta, som han ärvt efter farbrodern Sten Turesson (se ovan 10), och levde där i fullständig politisk obemärkthet till sin död få år senare. En ny olycka drabbade honom under klockupproret, då (enligt Per Brahe) en hop dalkarlar på våren 1531 nattetid hemsökte och skövlade Rävelsta och »togo bort med sig allt det där uppå var». — T:s änka kvarbodde några år på Rävelsta men flyttade sedan tillbaka till Västergötland, där hon framgent uppehöll sig på Höfrene (nu Höfred) i Frökinds härad. Hon levde ännu 1557. I äktenskapet med henne hade T. flera döttrar, av vilka Anna blev gift med den som sjöhjälte berömde Måns Svensson (Somme) till Västerby (omsider riddare och riksråd, d omkring 1572), medan Ingegärd äktade riddaren Knut Haraldsson (Soop), d 1566.

Författare

G. Carlsson.

Källor och litteratur

Källor: Hans Brasks registratur, A 7, t. 1 v., RA; Genealogica 41, RA; 1529 års räntekammarbok, s. 16, 53, 117, kammararkivet; handl. och brev rör. släkten Bielke (sign. X. 255 d), UB. — Kon. Gustaf I: s registratur (1861 o. följ.); Stockholms stads tankebok under Vasatiden, utg. af N. Sjöberg, 1* (1908—14); Per Brahe d. ä., Fortsättning af Peder Svarts krönika, utg. af O. Ahnfelt (1896—97), s. 90; Peder Swart, Kon. Gustaf I:s krönika, utg. af N. Eden (1912); E. Jöransson Tegel, Then stormechtighe.. . her Gustaffs, fordom Sveriges... konungs historia (1622). — A. G. Ahlqvist, Om oroligheterna i Småland och Vestergötland år 1529 (1863); J. A. Almquist, Den civila lokalförvaltningen i Sverige 1523—1630, 2 (1919—20).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Ture Eriksson (Bielke), https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18186, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Carlsson.), hämtad 2024-04-26.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18186
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Ture Eriksson (Bielke), urn:sbl:18186, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Carlsson.), hämtad 2024-04-26.