Meriter

2 Sandler, Rickard Johannes, son till S 1, f 29 jan 1884 i Torsåker, Vnl, d 12 nov 1964 i Sthlm, Hägersten. Mogenhetsex vid H a l i Härnösand 6 juni 01, inskr vid UU ht 01, FK där 27 maj 05, lär vid Hola folkhögskola, Torsåker, hösten 05-våren 06, led av styr för Socialdemokratiska ungdomsförb (SDU) 07–12, inskr vid GH ht 08, FL där 28 jan 11, lär vid Brunnsviks folkhögsk, Ludvika landsförs, jan 09–26, tillika förest där 11 sept 24–26 (mestadels tjänstl från 17), led av styr för Socialdemokratiska arbetarepartiet (SAP) 11–52, en av grundarna av Arbetarnas bildningsförb (ABF) 12, förest för centralbyrån nov 12–aug 18 o 23-24, riksstudieledare nov 12–aug 18, ordf 18–38, allt vid ABF, led av AK 12–16 o FK från 19 urt (ordf i AK:s fjärde tillf utsk 12–14A, led av bevilln:utsk 14B–16 o 21, av bankoutsk 28, av särsk utsk 30, ordf där 50–51 o 54, led av utrikesutsk 40 lagt–45, ordf där från 46, led av första särsk utsk 40 urt o 43, ordf i andra särsk utsk 44, led av utrikesnämnden 24 o 27–32, av styr för riksdagens interparlamentariska grupp 25–30, ordf där från 53, led av socialdemokratiska riksdagsgruppens förtroenderåd 14A–16, 19 urt–21, 24, 27–30 o 40 lagt-62), huvudred för Ny tid, Gbg, 1 sept–5 nov 17, statssekr i Finansdep 1 mars 18–20, konsultativt statsråd 10 mars–30 juni 20 o 13 okt 21–19 april 23, statsråd o chef för Finansdep 30 juni–27 okt 20, ordf i socialiseringsnämnden juni 20 jan 25, led juni 26–mars 32, ensamutredare där mars 32–nov 36, led av tull- o traktatkomm nov 20–okt 21, statsråd och chef för Handelsdep 18 okt 24–27 febr 25, statsminister 24 jan 25–7 juni 26, ordf i Sveriges körförb 25–30, överdir o chef för Statistiska centralbyrån (SCB) 22 okt 26–41 (tji från 32), sv delegat vid Nationernas förb (NF) 27, 32 o 34, president i dess förs 34, sv representant i NF:s råd 36, ordf i komm ang övertalig militär musikpersonal jan–dec 28, led av komm ang förberedande av Sveriges deltagande i 1932 års allm nedrustn:konferens juni 31–jan 32, utrikesminister 24 sept 32–19 juni 36 o 28 sept 36–13 dec 39, sv delegat vid internat nedrustn:konferensen i Geneve 32–33, landsh i Gävleborgs län 21 febr 41–mars 50, ordf i Sveriges allm hypoteksbank 43–62, i 1943 års civilförsvarsutredn okt 43–rnaj 44, led av kommissionen för ekon efterkrigsplanering febr 44–nov 45, ordf i Jordbrukets upplysn:nämnd 44–54, i parlamentariska undersökn:kommissionen ang flyktingärenden o säkerhetstjänst jan 45–maj 47, ordf i lokala lantbrukskomm inom Gävleborgs läns hushålln:sällsk:s område juni 47–nov 48, sv delegat vid Förenta nationerna (FN) 47–60, ordf i rådgivande beredn för vissa atomkraftsfrågor nov 48–dec 56, i komm ang ett internat meteorolog forskndnst i Sthlm jan 52–sept 54, led av Nord rådet 52–62, ordf i författn:utredn aug 54–sept 63, led av sv delegationen för nord samarb ang atomforskn:en o atomenergins fredl användn juni 56–jan 57. – LMA 30 (v preses 31, preses 33–37), LVA 54, fil hedersdr vid StH 30 maj 56, Iqml 62.

G 14 aug 1909 i Gbg, Vasa, m folkhögskolläraren Hilda Erika Maria (Maja) Lindberg, f 5 sept 1877 i Brännkyrka, Sth, d 30 maj 1971 i Sthlm, Hägersten, dtr till prof Otto Emil L (bd 23) o Hilda Erika Lindeberg.

Biografi

Rickard S:s familjebakgrund och uppväxtmiljö kom att i hög grad bestämma hans personlighetsutveckling. Hans far Johan S (S 1) var folkskollärare, organist och grundare av Hola folkhögskola. I denna omgivning, där gränsen plånades ut mellan hem och skola, fostrades S tillsammans med fyra yngre syskon. Påtagligt studiebegåvad gick han från folkskolan till Härnösands läroverk, där han tog studenten med högsta betyg i modersmålet, franska och filosofi - och underkänt i gymnasdk med vapenövningar. Studierna fullföljdes vid UU, där han avlade FK-examen med ämneskombinationen geografi, geologi, matematik, astronomi och mekanik. Hade han under gymnasieåren i diskussionerna med sina kamrater Ludvig Nordström (bd 27) och Manfred Björkquist (bd 4) hyllat Spencer, Nietzsche och anarkismens profet - "min lärofader i skolan var Krapotkin" bekände han i ett självbiografiskt anförande i socialdemokratiska riksdagsgruppen 1963 (AA) - fångades han nu av Marx, anslöt sig till en socialdemokratisk ungdomsklubb och till Laboremus, där han snabbt blev ordförande. Men en aktiv politikerroll lockade inte. Han drogs till pedagogiken och var helt inställd på att följa i faderns fotspår som folkhögskollärare.

Återkommen från Uppsala knöts S som ämneslärare till Hola. Där träffade han även sin blivande hustru. Ett avbrott för värnpliktstjänstgöring fick vittgående konsekvenser. S beslogs med att ha delat ut ett antimilitaristiskt flygblad, togs i upptuktelse inför samlad trupp och underkastades disciplinstraff. Saken blev allmänt känd sedan chefen för Västernorrlands regemente gått till pressen med en varning för denne ungdomens lärare som spred socialismens och samhällsupplösningens draksådd. S gick i svaromål. Han invecklades även i en långvarig polemik med en prästman som från predikstolen i Härnösands domkyrka blåst till attack mot socialdemokratin. Etablissemangets angrepp blev allt häftigare, och bannstrålarna träffade även Hola. Den s k Holastriden inleddes. För att skydda sin far och dennes livsverk tog S avsked. Han inledde licentiatstudier i geografi, först i Uppsala, sedermera vid GH, där han 1911 avlade examen på avhandlingen Folkmängdsfördelningens kartografiska framställande.

Händelserna kring Hola blev riksbekanta och S ett bemärkt namn inom arbetarrörelsen. Vid SDU:s kongress 1907 valdes han till styrelseledamot; uppdraget skulle komma att förnyas till 1912. Som ombud vid SAP:s kongress 1908 avböjde han en erbjuden kandidatur till partistyrelsen. Med sin nyvunna prestige och obestridda sakkunskap kunde han nu vinna gehör för sin hjärtefråga: socialdemokratins ställning till folkbildningen. I ett uppmärksammat tal inför SDU:s kongress 1907 uppmanade han arbetarungdomen att söka sig till folkhögskolan. Frågan hade fått särskild aktualitet sedan Brunnsviks folkhögskola, grundad föregående år, tagits under armarna av arbetar- och nykterhetsorganisationer, sedan den blivit måltavla för samma hets som kommit Hola till del och berövats offentliga anslag. Hans djupare motivering var bildningens funktion i klasskampen: folkbildningen måste betraktas som en förutsättning för socialdemokratins seger. "Ett socialdemokratiskt samhälle, byggt på bara ekonomi skulle vara en så att säga ideell omöjlighet. Framtidens samhälle kan icke grundas på ett till högsta tekniska fulländning utvecklat hushållningssystem. Det måste desslikes byggas på högt kultiverade människor." Socialdemokratin var "en kulturrörelse i hela mänsklighetens intresse" och borde som intet annat politiskt parti vara ett kulturparti. Socialismen stod nu inför ett nytt stadium, den kulturella socialismen, där arbetaren uppsteg "från produktivmänniska till kulturmänniska". Det aktuella målet var, manade S sina åhörare, "att få allt mer kultur in i vår rörelse'.

Vad S avsåg var det gemensamma kulturarvet; med skärpa och ironi skulle han alltid avvisa idéer om en särskild, förment ädlare "proletär" kultur. Påbjudna "litterära proletärkonstruktioner" avvisades av arbetarna själva, hävdade han sålunda vid en internationell folkbildningskonferens i Cambridge 1927: slikt stred mot "den frihetens princip som måste vara för allt bildningsarbete bärande". Den svenska folkhögskolans uppgift var att meddela objektiv undervisning till alla. För socialdemokratiska förtroendevalda, publicister och funktionärer borde en särskild arbetarhögskola inrättas, där socialismen även skulle bli föremål för vetenskapligt studium: S utvecklade ytterligare den aldrig förverkligade tanken i en särskild skrift 1908.

Karl-Erik Forsslund (bd 16), Brunnsviks grundare, lyckades 1909 knyta S till sin stab som lärare i nationalekonomi, geografi, matematik och statistik. Formellt skulle han kvarstå i skolans tjänst till 1926, dock efter 1917 tvingad till allt längre tjänstledighetsperioder på grund av sina växande politiska uppdrag. Samtidigt anställdes Maja Lindberg som svensklärare, medryckande pedagog och därtill "skön som en grekisk gudinna. Hon väckte vår beundran" (Gjöres). Maja och S kunde nu förena sina öden; i äktenskapet föddes tre söner.

S skulle mot slutet av sitt liv minnas sina lärarår som sina lyckligaste. Redan vid uppbrottet från Hola hade han i tal till sina elever bekänt sig till läraryrket i ord som blottar den etiska nerven i hans pedagogiska engagemang och ger en viktig nyckel till hans personlighet: "Intet arbete är tacksammare än folkhögskolelärarens, intet arbete kan med detta förliknas i avseende på den glädje det bereder utövaren. Ty att söka sanningen, det är det näst högsta, men det högsta är att sprida sanningen, sprida den till folkets breda lager, där den så väl behöves, om vi överhuvud skola tänka oss nå fram till ett bättre samhälle ... Vad jag velat bibringa eder är kärlek till sanningen, sanningssökandets lidelse och modet att sedan en övertygelse är tillkämpad stå eller falla med den."

På flera sätt verkade S pedagogiskt nydanande. Han avskaffade elevernas mekaniska antecknande under lektionerna. Referenter valdes, som vid kommande undervisningstillfälle fick redovisa vad som tidigare behandlats och möta kamraternas erinringar och reflexioner. Studiecirkeln, en av S omhuldad utbildningsform, utvecklades till rollspel: för att studera det parlamentariska systemet bildade man partier och valde en riksdag som tillsatte utskott och regering. Cirkeldeltagarnas egna initiativ borgade för engagemang och framgång: "Sitt bästa kunna de endast göra i frihet. Ingen patenterad konstruktion, ingen bruksanvisning i världen kan göra mer än medlemmarnas eget fritt skapande intresse. Schablon är döden för bildningsarbetet" (uttalande 1917). Elevernas vitsord om sin mentor är påfallande positiva. Axel Gjöres, elev under S:s första Brunnsviksår, minns honom som "en briljant lärare, klar och koncis och med förmåga att göra ämnet levande". Undervisningen var objektiv: ingen kunde av S:s föreläsningar ana att han var socialist. En annan elev, Karl Kihlbom, prisar hans "kristallklara och överskådliga framställningssätt": "I själva verket har jag aldrig senare träffat en föreläsare, vilken så lättfattligt som Rickard Sandler kunde klargöra de mest invecklade problem".

S:s pedagogiska talang, stimulerad av metodiska impulser från licentiatstudierna, kom också till uttryck i skriften Samhället sådant det är (1911,1924), en social och ekonomisk analys av Sverige, baserad på statistiskt material i grafisk presentation. Slagkraftig genom sin sakliga och lidelsefria framställning skulle den framstå som ett av socialdemokratins effektivaste propagandaalster. Väsentligt var att S slog fast att allmänt välstånd krävde, utöver omfördelning, produktionstillväxt. Skriften fick stor spridning och befäste S:s rykte som ekonomisk expert. En annan betydelsefull kulturuppgift åtog sig S 1912: att förse sv arbetarrörelse med en komplett översättning av Marx' Das Kapital; den radikale bankiren Olof Aschberg hade skänkt en grundplåt till företaget. Det skulle ta S 18 år att fullborda verket. Karl Marx hade då sedan länge upphört att vara en levande kraft i svensk socialdemokrati.

S:s folkbildargärning kröntes 1912 av ett initiativ som skulle innebära hans mest bestående insats. Vid ett möte på Brunnsvik vid midsommartid drog han upp riktlinjerna för vad som till en början benämndes Arbetarnes riksförbund för biblioteks-och föreläsningsverksamhet. S hade på förhand förankrat idén i den socialdemokratiska partistyrelsen; en pådrivande omständighet var de möjligheter till statligt stöd som nu erbjudit sig. Uppslaget fick livligt gensvar och i nov samma år bildades förbundet med SAP, partiets ungdomsförbund, LO och Kooperativa förbundet som främsta intressenter; namnet ändrades inom kort till Arbetarnas bildningsförbund (ABF). S blev riksstudieledare men verkade därjämte tillsammans med sin hustru som föreståndare för förbundets centralbyrå, förlagd till Brunnsvik. Det var en betungande administrativ uppgift: inom tio år räknade ABF ca 500 lokalavdelningar med studiecirkel- och föreläsningsverksamhet samt bibliotek. S lämnade riksstudieledarskapet 1918 för att så väljas till ABF:s ordförande.

I takt med S:s växande rykte som folkbildningspionjär befästes hans ställning i SAP, något som i fortsättningen kom att ställa honom inför prövande vägval. Vid kongressen 1911 accepterade han valet till medlem av partistyrelsen. Samtidigt lade Hjalmar Branting det redaktionella ansvaret för idétidskriften Tiden i hans händer: han svarade för utgivningen under de tre följande åren. Vid riksdagsvalen 1911 erbjöds S kandidatur till AK. Han avböjde först men lät sig slutligen övertala, vann mandatet och kom att de närmaste åren dela sin tid mellan Brunnsvik, ABF, den socialdemokratiska partistyrelsen och rikspolitiken. Han slets mellan uppgifterna och beslutade redan 1916 att lämna riksdagen. I brev till Branting (AA) pekade han på att lärarplikterna blivit lidande. Det expanderande ABF vägrade han att lämna i andras händer. "Och dess betydelse står för mig klarare än någonsin i nuvarande inre partisituation." Orden syftar på den stigande ideologiska spänningen inom SAP, där den radikala vänsterflygeln med Zeth Höglund (bd 19) i täten utmanade Brantings reformistiska socialism och ledarskap. S ansåg att växande kunskaper och intellektuell mognad var vägen till enighet.

S saknade inte sympatier för Höglund, till vars initiativ, Socialdemokratiska vänsterföreningen, han anslöt sig. Samtidigt omfattade han Branting med tillgivenhet och beundran. Denne satte S högt, prisade 1916 i Social-Demokraten hans "klara logik och dialektiska förmåga" och uttryckte en förhoppning om hans snara återinträde i riksdagen. Efter en vink av Branting lämnade S den schismatiska vänsterföreningen. Men han var även medlem av Frisinnade klubben och deltog i Vi, det av Erik Palmstierna (bd 28) grundade politiska sällskap som under 1910-talet samlade socialdemokrater och liberaler: ideologiskt enkelspårig var S ingalunda.

I flera kontroversiella ämnen - republikfrågan, ministersocialismen, enkammarprincipen - ställde S sig till en början till vänster, för att senare närma sig partimajoriteten. Det kunde tolkas som vacklan men även som en strävan att söka överbrygga motsättningarna. I det längsta synes han ha hoppats att arbetarpartiet skulle hålla samman. Till Z Höglund skrev han: "Är ej bekajad med mer skepticism än min vanliga - skeptiska optimism. Följaktligen tror jag på partisprängningen sedan jag sett den." Han fortsatte: "Vår ställning inom partipolitiken har blivit olika. Vi har växlat hugg - skarpa också - och kommer antagligen att göra det framdeles med. Det hindrar ej att gammalt samarbete skapat en vänskap, som kan hålla trots kanske förbittrade strider. Vill gärna hoppas, att den skall tåla påfrestningarna" (brev från S till Z Höglund 14 jan 1917, AA). Att brytningen med Höglundfalangen nu blivit oundviklig berodde ej minst på S:s avståndstagande från dess försvarsnihilism och den radikala Zimmerwaldrörelsens syn på världskrigets omedelbara avslutning med, i det längre perspektivet, en världsrevolutionär utveckling. S delade Brantings tro på en demokratins segerfred och upprättandet av en internationell rättsordning och kollektiv säkerhet. Vid SAP:s kongress i febr 1917 blev partisprängningen oundviklig. I den avgörande voteringen lade S ner sin röst.

På nytt blev återkomsten till Brunnsvik uppskjuten. Sedan både Per Albin Hansson (bd 18) och Gustav Möller (bd 26) avböjt, accepterade S efter uttalad tvekan att från sept 1917 gå in som huvudredaktör för Ny tid, socialdemokratins Göteborgsorgan, dock med uttryckligt förbehåll att efter ett år kunna återvända till folkhögskolan. Hans ledande artiklar blev mindre journalistens än folkbildarens; med sin reflekterande natur fann han det otillfredsställande att oavlåtligt nödgas formulera åsikter i dagens ämnen. Men tidningsmannabanan bröts efter få veckor för rikspolitiska uppgifter. S fick inte tillfälle att förverkliga den föresats han anförtrott Höglund i nyss anförda brev: "... politiken lämnar jag inte. Men stavar den med litet p."

När den liberal-socialdemokratiska regeringen bildades i okt 1917 - en koalition som S välkomnat - kallades han att som sakkunnig biträda Hjalmar Branting som motvilligt åtagit sig finansministerposten. Efter knappa två månader avgick Branting av hälsoskäl och efterträddes av Fredrik Thorsson. S blev hans statssekreterare med uppgift att modernisera budgetprocessen och förbereda den tvistiga kommunalskattereform som skulle leda till såväl koalitionens sprängning som den följande socialdemokratiska regeringens fall. Han kandiderade i nyvalen till FK 1919, valdes och kom sedan att inneha förstakammarmandat till sin död. I Brantings första ministär 1920 inträdde S som konsult; när Thorsson lämnade finansministerposten för Handelsdepartementet blev S hans efterträdare under ministärens fyra återstående månader. Jämte P A Hansson, Gustav Möller och Artur Engberg (bd 13) svarade han för den radikala programrevision med bl a omfattande socialiseringskrav som antogs av SAP:s kongress 1920. Tillsammans med Torsten Nothin (bd 27) och Karl Schlyter var S konsultativt statsråd i Brantings andra regering 1921-23: huvuduppgiften var att avlasta statsministern - tillika utrikesminister med tyngande NF-uppdrag - i inrikespolitiken.

Åter hägrade folkhögskolan. 1924 blev rektorstjänsten vid Brunnsvik vakant. S sökte befattningen och utnämndes. Knappt hade han tillträtt, förrän han i okt samma år kallades till handelsministerposten i Brantings tredje regering. Av senare uttalanden framgår att uppgiften inte motsvarade hans förväntningar. Allvarlig ohälsa tvingade Branting att redan efter få veckor avgå som statsminister. På rekommendation av Thorsson, som varit den givne efterträdaren om han inte själv drabbats av svår sjukdom, inträdde S som t f regeringschef. Efter Brantings avgång i jan 1925 utnämndes han till statsminister. Till partiordförande valdes P A Hansson. S konkurrerade inte: "Per Albin hade bara ett intresse, politiken, närmare bestämt inrikespolitiken, jag hade så många andra" (intervju med S 1964 i SvD). Den nye statsministern fick ett bistert mottagande i den borgerliga pressen. Med hänsyftning även på hans oansenliga yttre utlät sig Torgny Segerstedt i GHT: "Sällan har väl berget fött en mindre råtta. Han passar väl till den regeringsstump som är kvar."

En nedskrivning av det svenska försvaret hade sedan världskrigets slut stått på SAP:s program. Med stöd av och under vittgående hänsynstagande till de frisinnade under C G Ekman (bd 13) fattade minoritetsregeringen Sandler i maj 1925 beslut om betydande militär nedrustning. Det skedde i en konjunktur av höga fredsförväntningar, få månader före Locarnouppgörelsen. Först med denna reform, anpassad till ekonomisk bärkraft och reducerad hotbild hade, hävdade S i riksdagen, den demokratiska försvarsordningen skapats. Försvaret hade blivit hela folkets angelägenhet: "Den fullmyndiga svenska demokratin övertar det positiva ansvaret för nationens säkerhet och bestånd." Långt senare skulle S oförbehållsamt erkänna att reformens tillskyndare överskattat de fredsskapande krafternas styrka.

I en annan långvarig tvistefråga, en huvudanledning till den socialdemokratiska regeringens demission 1923, saknades all samsyn mellan regeringen Sandler och den borgerliga vänstern. Den gällde huruvida arbetslöshet på grund av konflikt regelmässigt skulle utesluta statligt arbetslöshetsunderstöd. En gruvkonflikt i Stripa gjorde 1926 kontroversen mellan regering och opposition akut. Den utmynnade i att S ställde kabinettsfråga om arbetslöshetsdirektivens tolkning. Regeringen förlorade. S erkände nederlaget i bitterhet över minoritetsparlamentarismens villkor: "Det är bättre, att denna regering faller, än att regeringsmakten lämnas att förfalla."

Efter regeringens avgång utsågs S till överdirektör och chef för SCB, en tjänst för vilken han med hänsyn till sin tidigare bana otvivelaktigt var väl meriterad. Med pedagogisk iver redogjorde han för den statistiska vetenskapen och dess samhällsnytta i en serie radioföredrag (samlade i skriften I siffrors ljus, 1928).

Till följd av socialiseringskraven i SAP:s program av 1920 hade regeringen Branting samma år tillsatt socialiseringsnämnden, de första fem åren under S:s ordförandeskap. Nämnden, där han stannade som medlem, producerade en rad utredningar, bl a om formerna för statligt företagande, medan de stora problemen sköts på framtiden allteftersom socialiseringsidéerna förlorade i aktualitet och efter krisuppgörelsen 1932 var mogna för avskrivning: kapitalismens tilltänkta banemän hade blivit dess läkare. S, till slut ensamutredare, satte efter 16 år punkt genom formuleringen av några närmast liberalt färgade normer för ett gott samhälle för alla - folkhemmet (Socialiseringsproblemet, Allmänna synpunkter, 1935).

När Per Albin Hansson bildade regering 1932 erbjöd han S en statsrådsbefattning efter eget skön. Utan att tveka valde denne utrikesministerposten. Därmed kom han, i Hjalmar Brantings anda övertygad anhängare till ett Nationernas förbund som verktyg för en utvecklad internationell rättsordning, att leda svensk utrikespolitik under NF:s nedgångsperiod i ett mörknande Europa. Ledamot av riksdagens interparlamentariska grupp sedan sin riksdagsmannadebut, hade S aktivt engagerat sig för mellanfolkliga fredssträvanden. Som NF-delegat 1927 hade han lärt känna den diplomatiska Genèvemiljön. Här fann han sig väl till rätta, ej minst genom sin skicklighet i franska, NF:s ledande språk.

Den ekonomiska världskrisen, grogrund för protektionism och nationalism, undergrävde NF:s ställning. Ett försök att bemästra krisen prövade den monetära och ekonomiska konferensen i London 1933. Det principiellt frihandelsvänliga Sveriges delegation leddes av S. Själv lika övertygad motståndare till diktaturer som till handelshinder råkade han i långvarig konflikt med LO som anslutit sig till en av Fackföreningsinternationalen utlyst bojkott av tyska varor. Aktionen skulle endast stärka den nazistiska regimen, hävdade han. Principen om fredlig samlevnad måste upprätthållas, även med stater vars politiska system man avvisade; det gällde såväl Sovjetryssland som Nazityskland.

Den ekonomiska konferensen misslyckades. Resultatlös blev även NF:s konferens för minskning och begränsning av rustningarna som efter år av förberedelser sammanträdde i Genève 1932-33. S, som betraktade begränsning av försvarskostnaderna som den effektivaste metoden för rustningsminskning, medverkade i den särskilda kommission som granskade staternas ingivna uppgifter om militärutgifter. Dessa visade sig i flera fall bedrägliga. Konferensens fiasko blev uppenbart när Tyskland hösten 1933 bröt upp och därefter lämnade NF. Verkningslöst blev även S:s försök att våren 1934 samla de nordiska staterna, Nederländerna, Schweiz och Spanien till ett initiativ för en begränsad allmän nedrustningskonvention. Hans förhoppning att Tyskland av eget intresse och under opinionens tryck skulle finna vägen tillbaka till NF gäckades. Ej heller kom USA, vilket han länge trott vara möjligt, att varaktigt närma sig folkförbundet.

Ett steg i annan riktning var Sovjetunionens inträde i NF 1934. Det föll på S:s lott att som församlingens dåvarande president hälsa den nye medlemmen välkommen. Han betecknade händelsen som världshistorisk och knöt därtill förhoppningar om Sovjetstaten som fredsmakt och den kollektiva säkerhetens garant. Men efter nedrustningens misslyckande följde sanktionssystemets sammanbrott i och med NF:s oförmåga att avvärja det fascistiska Italiens erövring av Abessinien. I ord som var ett eko av Hjalmar Brantings under Korfukrisen 1923, protesterade S i NF:s församling 1935 mot handlingssättet att av hänsyn till en mäktig stat "offra en svag stats legitima rättigheter till gagn för freden men på rättens bekostnad". Bojkottåtgärder mot angriparen hade utlysts och Sverige hade lojalt medverkat. När det önskade resultatet uteblev, fick S i riksdagen plädera för NF:s sak och fortsatt svenskt medlemskap i polemik med skeptiker och motståndare.

Jämsides med det växande hotet från Nazityskland försvagades folkförbundets konfliktlösande mekanismer alltmer. Systemet var ur balans. Inför hotet av ett europeiskt storkrig deklarerade de fyra nordiska staterna jämte Belgien, Luxemburg och Nederländerna i juli 1938 att NF:s utveckling lett till att sanktionssystemet blivit icke-förpliktande. Neutralitet var sålunda, utvecklade S i församlingen, ej längre oförenlig med lojalt medlemskap. Detta kunde te sig som flykt från NF. Men motivet var snarare omsorg om folkförbundet. Genom att suspendera sådana funktioner vars förhandenvarande brister eljest hotade att allvarligt skada maskineriet, kunde dess fortsatta existens lättare säkerställas. På ett olyckligt sätt hade i den populära debatten NF:s bestånd gjorts beroende av dess ultima ratio, sanktionsvapnet. NF:s betydelse låg ej minst i dess omfattande ehuru mindre spektakulära kulturella, ekonomiska, humanitära och sociala verksamhet. NF:s syfte var att förebygga och bilägga konflikter på tidigt stadium genom medling och skiljedom. På NF-rådets uppdrag hade S 1937 utarbetat en framgångsrik kompromisslösning av tvisten mellan Turkiet och Syrien om Sanjak-området (med staden Alexandretta) på syriskt territorium men med turkisk befolkning. NF-tanken måste överleva -det var S:s liksom Östen Undéns credo. Internationell solidaritet var den definitiva lösningen på fredens problem, hävdade S inför det socialdemokratiska ungdomsförbundet 1934; i folkförbundet hade mänsklighetens vackraste förhoppningar tagit gestalt, inskärpte han inför NF:s församling i sept 1938.

Allteftersom NF:s fredsgarantier försvagades och neutraliteten framstod som ett medlemmarnas legitima val, trädde Nordens trygghetsproblem i centrum för S:s utrikespolitiska överväganden. Själv var han övertygad nordist. Den givna bakgrunden var hans engagemang för folkhögskolan. En levande nordism var ett grundelement i dess idévärld, dess historia, med S:s ord, "ett mäktigt vittnesbörd om Nordens inre enhet" (tal 1943, AA).

Handelspolitiska åtgärder hade stärkt nordiskt samarbete från 1930-talets början. I Genève umgicks de nordiska delegationerna tvångsfritt och förtroendefullt. På svenskt initiativ samlades sedan 1934 de nordiska utrikesministrarna till regelbundna möten. Om de nordiska makternas samfällda fredsvilja kunde ingen tvekan råda; samtliga kunde vid en europeisk storkonflikt förväntas välja neutralitetens väg.

För att redovisa Sveriges hållning till NF och sondera de europeiska regeringarnas uppfattning om läget, uppsökte S under 1937 tolv huvudstäder. Efter besök i Paris och London, där han mottog utrikesminister Edens undvikande svar om Storbritanniens vilja att fullfölja NF:s solidaritetslinje, berörde S i ett radiotal sin syn på svensk neutralitet inom ramen för en nordisk solidaritet: "Ha de som ropa på svensk obrottslig neutralitet tänkt sig riktigt in i vårt förhållande till grannländerna, därest någon av dem komme i nöd? Det föreligger här ett sammanhang mellan neutralitet och försvarsallians som omedelbart aktualiserar den senare frågan." Detta liksom andra uttalanden av S skulle skarpt kritiseras för avsiktlig oklarhet, "...på gränsen till meningslöshet" (Tingsten 1944). S:s utsagor skiljer sig emellertid i detta avseende ingalunda från andra samtida småstatsrepresentanters; här spåras den evasiva retorik som odlades i Genève. I S:s fall tillkommer att han hade att sondera och väga stridiga och vacklande opinioner även bland egna partivänner. Medvetet beslöjade han begreppet försvarsförbund. Tanken saknade uppenbarligen tillräckligt opinionsstöd. Efter att ha konfererat med bl a S hade Danmarks statsminister Stauning i ett uppmärksammat tal i mars 1937 avvisat den som utopisk och skadlig. Vad S åsyftade var inte ett försvarsförbund med obegränsade förpliktelser i alla lägen utan "en även till militära anstalter utvidgad neutralitetsberedskap" (tal, april 1938). En koordinering av försvarsresurser för att avvisa neutralitetskränkningar skulle avse, preciserade S i sept 1938, Nordkalotten, Ålandsregionen och "de sydliga kustfarvattnen", dvs Öresund; Sönderjylland förblev onämnt.

S:s visioner av en gemensam neutralitet förverkligades inte. Norge fann säkerhet i sitt geografiska läge och sin brittiska och atlantiska orientering. Danmark prövade en prekär anpassning och anammade våren 1939 Tysklands erbjudande om en icke-angreppspakt. Återstod Finland.

Sedan 1930-talets början hade Finland stegvis närmat sig de skandinaviska grannarnas utrikespolitiska orientering. Under intryck av NF:s försvagning deklarerade 1935 Finlands regering och riksdag sin avsikt att iakttaga neutralitet i händelse av ett europeiskt krig. Det var därför naturligt att söka anknytning till de historiskt och kulturellt närstående skandinaviska makterna, i synnerhet Sverige. Marskalk Mannerheim hade då redan betonat önskvärdheten av att Åland, neutraliserat och demilitariserat i enlighet med den konvention som 1921 slutits under NF-rådets auspicier, blev befäst i samförstånd med Sverige. Först länge kallsinnig inledde slutligen den svenska regeringen förhandlingar med Finland i tecknet av den växande utrikespolitiska spänningen. I april 1938 enades S och hans finländske kollega Rudolf Holsti om gemensamma åtgärder för att trygga Ålands säkerhet.

S hyste ett levande intresse för Finland och finsk kultur. Under vistelse i landet på 1930-talet hade han studerat finska och - ensam bland svenska utrikesministrar - förvärvat aktningsvärda kunskaper i språket. Han ivrade för att varje nordisk huvudstad skulle ha minst ett gymnasium med finska på schemat. Enligt en dagboksanteckning i juli 1939 av en kritisk statsrådskollega grumlades S:s utrikespolitiska omdöme av hans "obetvingliga kärlek till Finland" (Westman 1987, s 220).

Sommaren 1938 utarbetade militär expertis den s k Stockholmsplanen. Sverige företräddes av C A Ehrensvärd, en högt begåvad och karismatisk officer vid försvarsstaben som, med finländska anor och nära relationer till Mannerheim, blev S:s närmaste medarbetare i Ålandsfrågan. Planen innebar att Finland skulle befästa delar av den åländska skärgården och överföra svenskspråkig trupp till öriket. På finsk begäran skulle svenska stridskrafter överföras till skydd för Ålands neutralitet.

För S var Stockholmsplanen en nyckel till flera lås. Den skulle säkra Finlands nordiska och neutrala orientering, eliminera tyskt beroende och därmed tillfredsställa Moskva, som till en början reagerat positivt på Finlands nordiska kurs. Svenskhetens ställning i Finland skulle säkras och språkstriden mildras. Ålandskonventionen 1921 hade allmänt räknats till NF:s framgångsrikaste insatser; att nu bekräfta folkförbundets prestigeprojekt var ägnat att stärka dess anfrätta anseende. Men främst var Ålands strategiska läge av yttersta vikt för svensk och finsk säkerhet: genom Stockholmsplanen kunde en tysk-rysk kapplöpning till Åland förebyggas.

Reviderad enligt svenska och finska önskemål godkändes Ålandskonventionen av de ursprungliga signatärerna jämte Tyskland. Men den stupade på sovjetiskt motstånd trots S:s ansträngningar för att vinna utrikeskommissarie Litvinovs bifall. Det har senare visats att denne under vissa omständigheter övervägt ett godkännande (Carlgren 1997). Hans efterträdare Molotov förklarade emellertid i maj 1939 att Sovjetunionen betraktade Stockholmsplanen som ett hot. Svenska regeringen återkallade den proposition i ärendet som den redan förelagt riksdagen. Trots detta sökte S hålla vägen öppen för ett positivt beslut av en urtima riksdag samma år. Enligt vad han långt senare uppgivit, skulle Stockholmsplanen ha satts i verket om Münchenkrisen 1938 lett till krig (brev till sonen Åke S, okt 1949).

Med den oväntade Moskvapakten 23 aug 1939 upphävdes den tysk-ryska balans som varit en utgångspunkt för S:s Ålandspolitik. Sovjetunionen tilltvingade sig baser i Baltikum. Trycket mot Finland växte. S:s finske kollega Eljas Erkko sporde om Sverige skulle vara villigt att överföra förband till Åland oavsett om Finland bevarat sin neutralitet eller befann sig i krig? S:s ståndpunkt var att Sverige i båda fallen skulle vara berett till militär insats. Därmed aktualiserades en fråga som K G Westman formulerat i sin dagbok sommaren 1939: fanns det en gräns mellan neutralitetsskydd för Åland och en militärallians med Finland? (Westman 1987).

I regeringen utvecklade S 3 okt 1939 sitt program. Sverige borde ge Finland "en garanti för hjälp, närmast för att skydda Åland men i verkligheten en garanti med karaktären av försvarsförbund" (Westman 1981). Vidare var det av vikt att Sverige öppet deklarerade sin solidaritet med Finland; en sådan åtgärd vore ägnad att avhålla ryssarna från aggressiva planer. Liksom Erkko ansåg S att den sovjetiska sidan fyllt sitt säkerhetsbehov genom de baltiska baserna och att åtskillig bluff låg i dess hotfulla attityd.

När finska representanter kallades till förhandlingar i Moskva steg spänningen. På S:s initiativ arrangerades det nordiska statschefsmötet i Sthlm 18-19 okt 1939 som en manifestation för Finland. Storartat och gripande, var S:s intryck. "Men bakom fasaden skedde torpederingen i stillhet av just det praktiska samarbete, som läget krävde" (tal, jan 1940). Vad S åsyftade var P A Hanssons kategoriska besked till Erkko, att Finland inte kunde vänta sig svensk militär hjälp till Åland. Detta till trots fullföljde S sin linje. Han yrkade på förnyade diplomatiska föreställningar i Moskva - en modest demarsch hade avvisats av den vredgade Molotov. Vidare begärde S mineringar för att skydda lederna till Åland. Sådana åtgärder jämte förebyggande militära anstalter på Åland anbefalldes samtidigt enträget av general Olof Thörnell, chef för Försvarsstaben. Enligt dess doktrin som helhjärtat omfattades av C A Ehrensvärd, S:s länk till krigsmakten, skulle en rysk seger i Finland följas av ett anfall mot Skandinavien, en aktion som måste avvärjas redan på finskt territorium. Otvivelaktigt kunde S räkna med stöd från militärt håll. Han hade högerledaren Gösta Bagges (bd 2) sympati och stöddes av SvD:s ledarsida, där Otto Järte (bd 20), en gång hans partivän, förde pennan. Men i regering, riksdagsgrupp och utrikesnämnd blev S alltmer isolerad. Hans främsta stöd var, med vissa reservationer, Per Edvin Sköld. Ivrigast bland motståndarna var Ernst Wigforss, som hotade med regeringskris; vid beredning 20-22 okt kom det till upprörda ordväxlingar. P A Hanssons bedömning av opinionen motiverade hans avvisande hållning. Som han anförtrodde den finländske emissarien K A Fagerholm hade han att göra med ett "fredsegoistiskt folk". Van vid stor självständighet ondgjorde sig S över att i regeringskretsen nu nödgas agera "kabinettssekreterare åt tolv utrikesministrar".

Efter vinterkrigets utbrott krävde S förgäves att svenska stridskrafter skulle överföras till Åland i syfte att frigöra finländska förband för frontinsatser. 2 dec 1939 meddelade han statsministern sitt beslut att avgå. Om Sverige från början beslutsamt ställt sig på Finlands sida enligt Ålandsplanen, deklarerade han samma dag i regeringen, skulle detta ha avskräckt Sovjetunionen från angrepp.

Omedelbart efter sin avgång begav sig S till Finland för humanitärt biståndsarbete. Han besökte Mannerheim i högkvarteret -"en dag som aldrig går ur mitt minne" (Glimtar från krigets Finland, AA). I Finland var hans namn välkänt och aktat. Men han fick även anledning att värja sig mot rykten att ha förespeglat statsledningen omfattande militär hjälp från Sverige: "Dessa rykten äro helt grundlösa" (brev till Åke S, okt 1949). Forskningen har bekräftat S:s ord. - I ett finskt skyddsrum, undan ryskt bombardemang, skisserade han det tal i vilket han inför Sveriges riksdag 17 jan 1940 med behärskad bitterhet drog summan av sin utrikesministergärning. Den nordiska politik som han velat förverkliga hade brutit samman: "... vid det första tillfälle, då det verkligen gällde allvar, var Sverige icke moget att taga den nödvändiga risken." Utan omsvep vidgick han att övertygelsen om Sovjetunionens fredliga avsikter varit en bedräglig faktor i hans utrikespolitiska kalkyl. Han brännmärkte som "neutralitetsidioti" den opinion som uppmanade finnarna att sträcka vapen och prisade de sv och norska frivilliga som drog i fält för Finland. Här manifesterades den solidaritet ur vilken skulle framgå "ett nytt och större nordiskt program". Vid talrika framträdanden manade S till stöd för Finland - "Om Finlands sak är vår, så är det antingen för mycket sagt eller för litet gjort!" (tal, febr 1940, AA) -och hyllade nordiska enhetssträvanden som, emotsåg han, skulle leda till skapandet av "förbundsstaten Norden" (Nordens sak är vår, 1943). Finlands inträde i fortsättningskriget förkastade han som ansvarslös äventyrspolitik.

Under kriget tillhörde S den opposition som vände sig mot eftergifter till Nazityskland, vare sig det gällde "permittenttrafiken" till Norge, transiteringen av Division Engelbrecht sommaren 1941 eller censuringripanden mot svensk press. Källor i Foreign Offices arkiv visar att S tillhörde de svenskar som vid en tysk ockupation av Sverige skulle räddas till London för att leda en motståndsrörelse mot inkräktarna.

Till regeringen skulle S aldrig återvända; endast högerledaren Bagge föreslog att han skulle kvarstanna som utrikesminister i samlingsregeringen. Men han erbjöds en plats i utrikesutskottet där han, från 1946 ordförande, skulle kvarstanna till sin död.

S hyste stort intresse för chifferskrift. Som utrikesminister påvisade han allvarliga brister i UD:s kod och fick den utbytt. Han löste chiffer från Napoleonkrigen i Bernadotteska familjearkivet. Sedan han lämnat regeringen knöts han till försvarsstabens kryptobyrå, där han medverkade i forceringen av tysk och sovjetisk telegramtrafik. Hans bok Chiffer (1943, 1965) fick trots sin exklusiva utformning betydande spridning. S:s fascination för kryptologi var ett utflöde av hans påtagliga fallenhet för matematik. Det var ett intresse som under kriget stegrades till passion: "Det blev för mig en lättnad att på kvällarna fly från dagens krigstelegram och befinna mig i talens ordnade värld med deras strikt lagbundna och samtidigt oändligt mångskiftande förbindelser" (konc 1964, AA). S har efterlämnat omfattande talteoretiska studier och av bevarade utkast att döma övervägt att publicera delar av sina resultat (AA).

1941 utnämndes S till landshövding i Gävleborgs län - "det trivsammaste jobb jag haft - näst efter att vara folkhögskollärare" (intervju, SvD 1964). Under sina nio år i ämbetet främjade han folkbildning och kulturliv, hälsade två nya städer, Bollnäs och Sandviken, och stödde modernisering och utveckling under de första expansiva efterkrigsåren. Men han fick även röna kritik för att splittra sig på riksdagsarbete och mångahanda offentliga uppdrag inom och utom landet: "... en världsmedborgare som endast av en tillfällighet knutits till Gävleborgs län" (nekr i Gefle dagblad 1964).

S var 1947–60 medlem av Sveriges FN-delegation, vilket medförde längre USA-vistelser varje år. Även hans engagemang i Interparlamentariska unionen – han var ordförande i den svenska gruppen från 1953 – ledde till täta utlandsresor. I FN blev hans huvuduppgift frågor om kontroll av kärnvapen och kärnenergi med bemödanden att finna en medlande hållning mellan divergerande amerikanska och sovjetiska ståndpunkter. Med sin utvecklingsoptimistiska grundsyn knöt S stora förhoppningar till kärnkraftens fredliga användning: fissionsteknikens utveckling, yttrade han i ett tal 1955, "torde komma att betraktas som den underbaraste sagan uti naturvetenskapens hävder". Han var en av tillskyndarna av IAEA - Internationella atomenergiorganisationen i Genève. I Sverige verkade S som ordförande i rådgivande beredningen för vissa atomkraftsfrågor. I striden om ett svenskt atomvapen, en konflikt som allvarligt hotade sammanhållningen i SAP under 1950-talets senare år, slöt sig S till nej-fronten. Ett efterkrigstida försvarsprojekt, som han med självklar sympati omfattade, var den aldrig förverkligade tanken på ett nordiskt försvarsförbund.

Trots ett påtagligt personligt avstånd var S:s samarbete med utrikesminister Undén i FN-politiken i huvudsak förtroendefullt. När USA 1951 krävde att Kina skulle stämplas som angripare i Koreakriget, kom det emellertid till öppen konflikt. Mot Undéns instruktion att lägga ner Sveriges röst begärde S, en av de få som dristade sig att opponera mot utrikesministern, på den eniga delegationens vägnar att få rösta för USA:s resolution. Motivet var omsorg om de svensk-amerikanska relationerna. Undén genomdrev dock slutligen sina direktiv. Med förvånad besvikelse reagerade S när hans FN-uppdrag inte förnyades efter 1960. Som framgår av Undéns dagbok (KB) var syftet att påskynda författningsutredningen som sedan 1954 arbetat under S:s ordförandeskap.

S anförtroddes flera maktpåliggande utredningsuppdrag. Han ledde den parlamentariska undersökningskommissionen angående flyktingärenden och säkerhetstjänst, "Sandlerkommissionen", som slog fast kravet på demokratisk kontroll av säkerhetsorganen; dess omfångsrika betänkande och efterlämnade arkiv (RA) utgör en viktig källa till modern svensk historia. Som ordförande i författningsutredningen ägnade S stor möda åt förslaget till ny regeringsform. Utredningen var splittrad i valet mellan enkammar- och tvåkammarrepresentation. Majoriteten stannade för en enkammarriksdag, vald efter ett proportionellt system. S argumenterade länge men förgäves för sin favoritidé: majoritetsval i enmansvalkretsar. Utredningsförslaget förutsatte skilda dagar för riksdags-och kommunalval. När statsminister Tage Erlander krävde respekt för "det kommunala sambandet" var utredningen dömd. Efter nio års arbete slöts S:s sista offentliga uppdrag i nederlag och besvikelse.

Musiken spelade en nyckelroll i S:s liv. Hans musikaliska begåvning framträdde tidigt. Redan som barn behärskade han piano och fiol, senare blev altfiolen hans huvudinstrument. I tioårsåldern hände det att han fick ersätta sin far vid orgeln i Torsåkers kyrka. Under åren som utrikesminister och landshövding bjöd han gärna in musiker till gemensamt kammarmusicerande. S:s musikintresse var nära förbundet med hans folkbildarpatos. Hans omsorg rörde i första hand den folkliga musikkulturen, körsången och amatörmusiken. Att stimulera Brunnsvikselevernas musikintresse blev en engagerande uppgift för S och hans sångbegåvade maka.

Med tiden erbjöds S centrala uppgifter i svenskt musikliv. Han var ordförande i Sveriges körförbund, och 1930 bildades på hans initiativ ABF:s musikkommitté med uppgift att utveckla och stödja förbundets amatörmusikcirklar. Till styrelsen knöt han representanter för såväl konservatorieutbildningen som radion, det nya medium som förväntades revolutionera folkbildningen. Målet var, utvecklade S i sitt programtal, att skapa "en högre folklig musikkultur" baserad på en bred amatörmusikrörelse med anknytning till folkmusiken. Den kultur som präglats av professionella konsertgivare och passiva lyssnare nalkades "sin skymningstimma"; i synnerhet gällde detta "den musikaliska akrobatik som förnedrar konst till fingerfärdighet". S väntade sig att radio och grammofon skulle ersätta konsertbesök för de stora lyssnarskarorna. När han i ett tal 1934 ånyo yppade sin misstro till det konventionella musiklivet och kritiserade virtuoskonsten, utbröt en livlig debatt. S var då medlem av MA och även dess preses, en post han innehade i fyra år under seg kamp för höjda statsanslag och resultatlösa bemödanden för nya undervisningslokaler. Hans inställning till traditionella konsertformer blev med tiden allt positivare. Därtill bidrog även att virtuositet för virtuositetens skull förlorade sin attraktion på konsertestraderna.

S hade tidigt prövat sin förmåga som tonsättare. Hans fästmansgåva till Maja var ett knippe sånger till Karlfeldtdikter. Som sångkomponist har S efterlämnat ett nittiotal opus. Han valde gärna 1800-talsdikt men inspirerades även av Dan Andersson, Nils Ferlin och Harry Martinson. Sångerna är vanligen strofiska, i harmonik och melodik anknytande till svensk vistradition som den förmedlades av folkhögskolans sångskatt. Mer avancerade är fem Heine-tonsättningar från 1946-47, utgivna av ABF 1969. Men även större former lockade den självlärde kompositören. Den verkförteckning som han anmodades att förete vid sitt inval i MA upptar vid sidan av sångerna en stråkkvartett (i c-moll), en pianotrio (i a-moll) och en serenad för fiol, altfiol och piano. Violinisten Sven Kjellström (bd 21), som hade tillfälle att studera partituren, berömde klang- och formsinne och pekade på inspiration från klassicismen. S:s favoritkompositör var J S Bach. Den modernaste musiken lämnade honom oberörd. Efter Bartók drog han ett streck. Han stod främmande för atonalismen och avvisade företeelser som aleatorik och elektronmusik.

S var under medellängd och spensligt byggd. Hans livsföring var enkel. Materiellt välstånd lockade honom inte, och han hade ingen tanke på att samla förmögenhet eller förvärva egendom. Överdådig var han endast i kedjerökning och kaffekonsumtion. Sträng absolutist i ungdomen kom han under senare år att sätta värde på ett gott vin. Han fäste föga avseende vid sitt yttre och blev känd för sitt okonventionella klädval. Så frapperade han Gunnar Hägglöf genom att infinna sig till en ödesmättad konselj krigshösten 1939 i "lättfärdigt ljus sommarkostym och halmhatt med brokigt band" (Hägglöf 1971). En anekdotflora berättar om excellensen som i lantlig miljö tas för luffare. Sekreteraren i utrikesutskottet 1946–49 har målat ett expressivt porträtt av sin ordförande: "Han tycktes mig med sina nikotinfärgade fingrar, sin tobaksgula ansiktsfärg och sitt oklippta långa nackhår jämte sin korta magra gestalt i illasittande kostym vara nära nog alltför ful för offentligt ämbete. Ändå var han en kvinnotjusare av rang" (Petri). Det senare omdömet är ovedersägligt. Enligt samstämmiga vittnesmål var S:s rykte som kvinnokarl välgrundat. Makarnas äktenskap skakades men visade sig hållfast.

S:s osedvanliga intelligens är allmänt omvittnad. Hans omfattande kunskaper och insikter ingav respekt, hans kulturella lidelse - vid sidan av musiken fängslades han av litteratur, konst, teater - liksom mångfalden av intressen var frapperande. Få samtida politiker kunde mäta sig med honom i mångsidighet. Samtidigt överflödar vittnesmålen om hans reserverade hållning, ej sällan tolkad som kyla och högdragenhet. Maja S berättar att han från tidiga år var tillknäppt, tystlåten och sällan talade om sig själv, sina bekymmer eller glädjeämnen; han var "rädd att öppet visa sina verkliga känslor" och kunde förefalla "kall och opersonlig" (M Sandler). S krävde obrottslig respekt för sin integritet. Kolleger och medarbetare uppfattade honom därför ofta som distanserad och förbehållsam. G Hägglöf, en god iakttagare, fann honom "av naturen inbunden och föga meddelsam" men vittnar också om hans politiska mod och starka känsla för sitt ansvar. P A Hansson anförtrodde Hägglöf hösten 1939 att han trots årtionden av samarbete aldrig riktigt lärt känna S (Hägglöf 1971, 1983). Påfallande är att han hade ytterst få intima vänner, närmast honom stod Artur Engberg; sorgen vid dennes död 1944 var, bekände han, "outplånlig" (tal 1944, AA). Tystlåten om sig själv avböjde S trots upprepade inviter att skriva sina memoarer.

Men även andra sidor av S är väl dokumenterade. En politisk motståndare skildrar "en lysande begåvning och innerst en god och generös människa" (Anderson). Nils Stjernquist, medarbetare i författningsutredningen, fann ordföranden "påfallande vänlig, ej sällan rörande omtänksam och alltid öppen". Flera, bl a S:s mångårige kabinettssekreterare, har vittnat om hans administrativa skicklighet och goda chefsegenskaper: "Han var i alla avseenden en effektiv och omtyckt chef, fordrande men rättvis och omtänksam, och han tyckte om att hans medarbetare gav fritt uttryck för en ärlig mening, till vilken han ofta efter moget övervägande tog hänsyn" (Boheman). Föredragningar för S var lätta, skriver Ehrensvärd, "men man måste kunna sin sak - han slog ner på alla svagheter" (Ehrensvärd 1965).

Trots sina lysande gåvor kom S aldrig, vare sig inom sitt parti eller i det allmänna medvetandet, att ställas vid sidan av sina namnkunniga generationskamrater. Han saknade folklighet och den karisma som ett politiskt ledarskap förutsatte; i synnerhet var han oförmögen till den förenklingens konst som var en av P A Hanssons främsta tillgångar. Han saknade det doktrinära drag som hos t ex Wigforss eller Undén kunde tolkas som styrka. Plikttrogen, arbetsam, ihärdig och tålmodig var han därjämte självständig, enveten, självsäker. Han skydde konformism, drog sig ej för att vara kontroversiell och var allt annat än opportunist. Han tvekade inte, särskilt under senare riksdagsår, att avvika från partilinjen. Han var inte bekajad av karriärlidelse och eftertraktade inga äreställen. Det bekom honom föga att hans namn skulle förknippas med en rad projekt som ansetts misslyckade eller ofullgångna: socialiseringsnämnden, 1925 års nedrustning, NF-engagemanget, Finlandspolitiken, författningsutredningen.

S skydde det banala och klichémässiga i tal och skrift. I sin strävan efter ett rikt och uttrycksfullt språk, gärna allusionsmättat och aforistiskt, ibland spetsat med ironi, kunde han inte sällan te sig preciös och exklusiv. Därjämte hade han en dragning till det abstrakta och analytiska. Hans sätt att nalkas problemen påminde mer om vetenskapsmannens än politikerns och partigängarens. Han lockades av komplikationerna och kunde efter ett pro et contra-resonemang stanna vid det mångtydiga. Hans talekonst hade knappast något gemensamt med gängse folkmötesretorik. Men, av talrika vittnesmål att döma, fängslade den genom tankens djup och ordens glans.

S hörde till dem som sökte socialismens rötter i det slutande 1700-talets naturrättsliga idévärld. Hyllandet av friheten spåras redan i tonårens Krapotkin-svärmeri och löper sedan som en röd tråd genom hans ord och gärning. Jämlikheten motiverar hans folkpedagogiska mål: att trygga de icke-privilegierades ägorätt till bildning och kultur. Solidariteten är ledmotivet i hans utrikespolitik. Den marxistiska historieanalysen ger begreppen konkretion och socialistisk legitimitet.

Socialdemokratins djupaste innebörd fick, hävdade S i ett tal inför DYG i Lund 1925, sitt uttryck "i Kants fundamentalsats, på vars grund både liberalism och socialism bygga. Varje människa bär sitt ändamål inom sig själv. Ingen människa får undertryckas till att vara blott medel för andras syften. Det är ur denna synpunkt samhällsformernas förnuftighet och rättmätighet är att pröva och problemerna om frihet och tvång böra betraktas. Friheten behöver lika litet som livet själv ge skäl för sig. Det är alltid tvånget som det åligger att legitimera sig inför förnuftet såsom brygga till ett högre mått av frihet". I ett senare tal till unga partivänner, Något om idén (1940), ett tal som når den tegnérska idealismens höjder, slog han fast att socialdemokratins högsta mål är att "förverkliga människovärdets princip".

Författare

Torbjörn Norman

Arkivuppgifter

Huvuddelen av S:s arkiv (16 vol: arbetspapper, ms, handkar rör sv o internat ämnen, korrespondens, foton, tryck m m) i AA; en mindre del personliga handl:ar i RA. S:s handarkiv (11 vol) i UD:s arkiv, RA. - Brev från S i KB (bl a till Ellen Hagen, D Hammarskjöld, E Heckscher o E Hedén), GUB, LUB, RA (bl a Ull E Palmstierna), UUB o i SSA (bl a till C Lindhagen).

Tryckta arbeten

Tr kompositioner: Fem sånger tonsatta 1946 - 47 för en röst o piano (H Heine), Sthlm 1969.

Tryckta arbeten: Ungdomsrörelsen (Hola folkhögskoleförbunds årsskrift, [1,] 1904, [Hola, tr] Upsala, s 4-10). - Ungdomsrörelsen. Af Don Ricardo. Sollefteå 1905. 8 s. [Pseud.] (Hola folkhögskolas elevförbunds agitationsskrift n:r 1.) - Ungdomsrörelsen (Vårbrodd, tidskr för unga män o kvinnor, årg 2, 1905, Sthlm, s 159 f; undert: R. S-r.). - Egnahemsfrågan (Hembygden, organ för Hola folkhögskolas elevförbund, [2,] 1905, [Hola, tr] Sollefteå, s 58-61; pseud: Ricardo). -Någraafskedsord (ibid, [3,] 1906, s 3-7).-Norrländska studenters folkbildningsförening (Social tidskrift, årg 7,1907, Sthlm, s 373-376). - Är socialdemokratin kristendomsfientlig? Tidningspolemik mellan komminister A. Sandin och fil. kand. R. Sandler. [Omsl:] Utg av Ångermanlands distrikt av socialdemokratiska ungdomsförb. Härnösand 1908. 150 s. - Arbetarhög-skolan och andra socialistiska kulturfrågor. Malmö 1908. 24 s. ([Även:] Frams broschyr n:r 29 [omsl].) -Den internationella antimilitarismen. [Omsl:] Fredens o nationalitetens värn. Sthlm [omsl] (tr Örebro) 1910. 36 s. - Miljonärernas samhälle. En skildring för valmännen. Sthlm 1911. 15 s. - Samhället sådant det är. [Inre titel:] Statistiska uppgifter om land o folk, produktion o fördelning, sammanställda. Sthlm 1911. (8), 86 s. 2. omarb uppl 1924.132 s. - Socialdemokratiska programpunkter i en kortfattad framställning belysta. Sthlm 1912. 35 s. (Tills med F Ström.) 2. uppl så. - Från genombrottets riksdag: Förhandlingsordningen, en livsfråga för statens arbetare. [Omsl.] Sthlm [omsl] (tr Örebro). 1912. 24 s. Ny uppl Sthlm 1913. - Riksdagen: ... Folkbiblioteksväsendet (Folkskolans vän, årg 28,1912, Gbg, fol, s 366 f). - Millionärer och proletärer. Sthlm 1913. 14 s. - Arbetarnes bildningsförbund Grundlinjer dll föreläsningar: Socialekonomi (5-7 föreläsningar). Sthlm 1914. 10 s. - Lagar för prisbildningen (3 föreläsningar). Hälsingborg 1917. 7 s. — Militärfrågan. Ett klargörande av socialdemokratiska partiets militärprogram. Sthlm 1917.16 s. - Kommunalskatten. Kommunalskatteproblemets innebörd, skatteförslagets principer o verkningarjämte lagförslagets text. Sthlm 1920.95, 32 s. - Tidens skattehandbok. Rådgivare o uppslagsbok i skatte-, deklarations- o taxeringsspörsmål till ledning för taxeringsmyndigheter, bolag, ekonomiska föreningar o enskilda samt för skolundervisningen. Utg. Sthlm 1920. XIV, 487 s, 13 s formulär i stort format (vikta i kuvert). [2. uppl:] D 1-3. 1921. (Supplement 1-3, 1922 [anon].) 1. Rådgivare och uppslagsbok om krono- och kommunalskatt, ull ledning ... skolundervisningen. XIII, 288 s. 2. Rådgivare och uppslagsbok i deklarations- och taxeringsspörsmål. XII, 204 s, 15 s formulär ... (i kuvert). 3. Lagar om kronoskatt, kommunalskatt och taxering. Inkomstskatteförordningen, bevillningsförordningen jämte äldre o nyare kommunalskatteförfattningar. Taxeringsförordningen. XIV, 158 s. - Kring budgetreformen (Hjalmar Branting tillägnas denna skrift från vänner och medarbetare Sthlm 1920, s 59-68; ur Tiden, s å). - Krisen och tullfrågan. 1-2 (Fackföreningsrörelsen, [årg 1,] 1921, Sthlm, [1,] s 454-463, 497-504). - Ekonomisk historia. Studieplan för 12 kvällar. [Rubr.] Sthlm 1923. 4 s. [Undert.] - Brunnsviks folkhögskola (Folkskolans vän, 40, 1924, s 742 f; anon). - Det fria bildningsarbetets statsanslag inför årets riksdag (A.B.F., tidning 1924, Sthlm, 4:o, n:o 1, s 1; sign R. S.). -Folkbildningsarbetet behöver frihet (Lantarbetaren, årg 9, 1924, Eskilstuna, fol, nr 7, s 3). - Nutida samhällsproblem ... tal i Lund den 2 okt. 1925. Sthlm 1925. 27 s. - Bildningsarbetets betydelse (Unga tankar, tidn för Sveriges godtemplarungdom o svensk ungdomsrörelse, årg 20, 1925, Lidköping, fol, s 139; i utdrag: Tidskrift för föreläsningsverksamheten, årg 2, 1926, Eksjö, nr 1, s 10). - Nykterhet och folkbildning. [Inre titel:] Tal vid Centralförbundets för nykterhetsundervisning 25-årsjubileum. Sthlm 1926. 13 s. [Ny tr] s å. - En 25-årsfest (Folkskolans vän, 42, 1926, s 546 f; anon). -1 siffrors ljus. Sju radioföredrag. Sthlm 1928. 96 s. - Cirkelstudier i nationalekonomi. Radioföredrag å A. B. F:s radiotimme den 22 okt. 1928. [Rubr.] Sthlm 1928. 10 s. - Bildning eller utbildning. [Rubr.] Sthlm 1928. 4:o. (2) s. - Om ekonomiska självstudier. Ur radioföredrag. Jönköping 1929. 16 s. -Högerprotektion och frisinnad inmalning. [Rubr.] Sdilm 1930.16 s.-Arbetarnes bildningsförbund (ABF) i Sverige (Nordens kalender, 1932, Gbg 1931, 4:o, s 125-127). - [Tal 1924] (Brunnsviks folkhögskolas minnesskrift 1906-1931, [Sörvik, tr] Sthlm 1931, 4:o, s 20-22). - [Tal] (Brunnsvikarnas midsommarskrift, 1932, [Sörvik, tr] Falun, s 16). - Fredens ära (Hola elevförbunds årsskrift, 1933, Härnösand, s 6-8). - Ett utrikespolitiskt program. Anföranden 1933-34. Sthlm 1934. 125 s. - Studieplan över det socialdemokratiska programmet. Utarb ... Utg av Socialdemokratiska partistyrelsen. [Rubr.] [Sthlm] 1934. (3) s. - Folklig musikfostran (A. B. R, tidn 1934, 8:o, s 45 f). - Utkast till ett principbetänkande. 1. Socialiseringsproblemet. 1-2. Sthlm 1935[-36], 1936[-37]. (8), 199,173s. [Föret.] (SOU 1936: 7 o 1937: 1, Finansdep. [Omsl.]) -Ur socialiseringens "europeiska" idékrets. Sthlm 1936. VIII, 210 s. [Föret.] (SOU 1937: 1, Finansdep. [Omsl.]) - Svenska utrikesärenden. Anföranden 1934-35. Sthlm 1936. 171 s. - Socialiseringsidéer och socialiseringspraxis i Sovjetunionen. 1-2. Sthlm 1935[-36], 1936[-37]. 206,128 s [Föret.] (SOU 1936: 9 o 1937: 2, Finansdep. [Omsl.]) - Mångfald eller enfald. Tal o artiklar utg ull Arbetarnes bildningsförbunds 25-årshögtid. Sthlm 1937. 256 s. - Utrikespolitisk kringblick. Anföranden 1936. Sthlm 1937. 99 s. -Nordiskt samarbete på realiteternas grund. Tal ... i Oslo den 27. oktober 1936 (H Koht o R S, Nordisk samarbeide, tal på Nordens dag Oslo 1927, s 14-21). - Strömväxlingar och lärdomar. Utrikespolitiska anföranden 1937-39. Sthlm 1939. 319 s. - Sveriges utrikesminister om Ålandsfrågan ... anförande i riksdagen den 22. mars 1939 (Ny militär tidskrift, årg 12, 1939, Sthlm, 4:o, s 106-121; även sep, 16 s). - Anförande i riksdagens remissdebatt den 17 januari 1940. [Rubr; omsl:] Anförande i remissdebatten ... utg av Nordens frihet. [Sthlm 1940.] 15 s. - Något om idén. Tal... vid Sverges socialdemokratiska ungdomsförbunds kamratfest i Stockholms Stadshus d 13 aug 1940. Sthlm 1940. 12 s. - Radioanförande ... den 14 dec. 1941. Om statens olycksfallsförsäkring för fiskare. [Rubr.] [Sthlm 1941.] (4) s. - Paa Vej mod Norden. Khvn 1942. 45 s. [S 5-21: K, Bogholm, Indledning.] (Det frie Nords Skrifter Nr. 4.) Omtr: Nordiske Kroniker, Nr. 6. R. S, På vej ... o W. Kleen, Nordisk forsvar, [omsl,] s 3-28. - [Anförande] (Svensk debatt 1. K. G. Westman m fl, Vad får sägas? [Omsl:] Interpellations-debatten om tidningsbeslagen ... Utg av Kämpande demokrati i Göteborg, Gbg 1942, s 20-23). - Chiffer. En bok om litterära o historiska hemligskrifter. Sthlm 1943. 166 s.... översedd o utvidgad nyutg Sthlm (även Hfors) 1965. 171 s. - Nordens sak är vår. Sthlm 1943. 46 s. — Från Hola och Brunnsvik. Några minnen o reflexioner från en brytningstid (Svensk folkhögskola under 75 år utg av K Hedlund, Sthlm 1943, s 437-450). - Sveriges väg. En utrikespolitisk återblick (M Bonow m fl, Svensk ordning och nyordning, en orientering, Sthlm 1943, s 142-156). - Betänkande med förslag ull civilförsvarslag m. m. avgivet av 1943 års civilförsvarsutredning. Sthlm 1944. 262 s. [Föret.] (SOU 1944: 5, Socialdep.) - Häktning av riksdagsman. Anförande i Andra kammaren vid lagtima riksmötet onsdagen den 7 juni 1916 jämte inledande kommentarer (Festskrift tillägnad Zeth Höglund ... red av H Mehr, Sthlm 1944, s 119-124). - Civilförsvaret. Sthlm 1945. 79 s. ([Omsl:] Medborgarkunskap om riksförsvaret, 21.) - Kring ABF (En bok till Gunnar Hirdman, Sthlm 1948, s 7). - Betvingaren (En MT-bok [1]. Hjalmar Branting. Statsmannen o människan. Minnen o värderingar Sthlm 1950, s 65-72). - Gästrikland (Natur i Gästrikland. Under red av Eric Persson o K Curry-Lindahl, Sthlm 1950, 4:o, s 7 f). - [Hyllning] (Ottojärte sjuttio årSthlm 1951, s 68 f). — Två tal... vid Sverges socialdemokratiska ungdomsförbunds kongressfester i Stockholms Stadshus den 13 aug. 1940 och den 12 aug. 1952. Sthlm 1953. 15 s. - Här följer några reflexioner om talarens instrument- det talade ordet (Till Ellen Hagen 19 15/6 53. FestskriftSthlm 1953, s 165 f). -1 atomålderns gryning (T Svedberg m fl, Atomkraften, [omsl:] Förintelse eller välstånd?, Sthlm 1955, s 12-27). - Internationellt atomenergisamarbete. Sthlm 1958. 32 s. (Utrikespolitiska institutets broschyrserie: Världspolitikens dagsfrågor, 1958, nr 7.) - Bidrag i: Tiden, 1910-18, 1926, Sthlm, Bokstugan, 1917-30 [se nedan], Studiekamraten, 1919: 14, 12, 1920: 12, 1921: 19, 20, 1926: 16, 17, 1927: 8, 9, 1929: 19, 1930: 22, 1934: 20, 21, 1937: 19, 1943:17,18, Sthlm, 4:o.

Redigerat: Bokstugan. Studiecirklarnas tidskrift. Årg 1-4: nr 2, 4: 10-5: 10, 7: 6-8, 10: 6-14, 1917-21, 1923-24, 1926-30. [Sthlm,] Stocksund, Djursholm. (Tills med Oscar Olsson.) -1 red för: H Branting, Tal och skrifter i urval, red Z Höglund 1. Socialistisk samhällssyn, 1, Sthlm 1926, 341 s.

Översatt: K Marx, Kapitalet. Kritik av den politiska ekonomin. Bd [l]-3. Sthlm 1930, 1930[-31], 1931 [-32]. XXII [inledning], 740, XXIII, 479, XXV, 836 s.

Källor och litteratur

Källor o litt: I Anderson, Från det nära förflutna: människor o händelser 1940-1955 (1969); E Böneman, På vakt (1963); W M Carlgren, Sv utrikespolitik 1939-1945 (1973); dens, Varken - eller: reflexioner kring Sveriges Älandspolitik 1938-1939 (1977); dens, Litvlnov o Ålandsfrågan (Brobyggare: en vänbok till Nils Andrén, 1997); C A Ehrensvärd, I rikets tjänst (1965); dens, Dagboksanteckmar 1938-1957, ed E Norberg (1991); A Gjöres, Den tiden (1965); G Hägglöf, Möte med Europa (1971); dens, Det kringrända Sverige (1983); A Isaksson, Per Albin, 2-4 (1990-2000); A W Johansson, Finlands sak (1973); dens, Per Albin o kriget (1984); KKilbom, Ur mitt livs äventyr (1953); E Lönnroth, 1919-1939 (Den sv utrikespolitikens hist, 5, 1959); Musiken i Sverige: konstmusik, folkmusik, populärmusik 1920-1990, ed L Jonsson o H Åstrand (1994); Y Möller, R S (1990); T Nothin, Från Branting till Erlander (1955); L Petri, Sverige i stora världen (1996); M Sandler, Idyll o uppbrottstid (1961); H Tingsten, Sv utrikesdebatt mellan världskrigen (1944); KWahlbäck, Finlandsfrågan i sv politik 1937-1940 (1964); K G Westman (ed W M Carlgren), Politiska anteckn:ar sept 1939-mars 1943 (1981) o april 1917-aug 1939 (1987).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Rickard J Sandler, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6346, Svenskt biografiskt lexikon (art av Torbjörn Norman), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6346
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Rickard J Sandler, urn:sbl:6346, Svenskt biografiskt lexikon (art av Torbjörn Norman), hämtad 2024-04-19.