Meriter

7 Posse, Arvid Mauritz Arvidsson, sonson till P 5, f 5 jan 1792 i Bergunda, Kron, d 22 juli 1850 i Gbg. Föräldrar: hovrättspresidenten greve Arvid P o frih Catharina Charlotta v Otter. Inskr vid LU 7 okt 07, jur ex där 10 dec 08, auskultant i Göta hovrätt jan 09, eo kanslist i justitierevisionsexp 19 maj 09, kanslist i Göta hovrätt 1 april 13, häradshövdings n h o v 15 febr 14, adjung led i Göta hovrätt 8 juni 14, i Svea hovrätt jan 15, assessor där 12 mars 16, kammarherre hos drottningen 10 febr 17, deltog i riksdagarna 17/18–47/48 (led av allm besvärs- o ekonomiutsk 23–34/35, av förstärkta bankoutsk 28/30–34/35, ordf i riksbanksfullm 34–40, lantmarskalk 44/45), lagman i Skånska lagsagan 15 maj 21–24, v landsh i Östergötlands län 21 maj 22, landsh i Skaraborgs län 24 febr 24, generaltulldir 29 juni 31–40, ordf i dir för Göta kanalbolag 33–34 o från 40, led av tullförfattn:komm jan–maj 34, av komm ang tulltaxans överseende febr–juni 39, justitiestatsminister 28 mars–5 sept 40, riksmarskalk 27 maj 45–16 april 49, justitiestatsminister 23 mars 46–10 april 48. – En av rikets herrar 40, serafimerriddare 14 okt 44, HedLLA 46.

G 4 juni 1825 i Linköping m frih Juliana Lovisa v Platen, f 4 nov 1806 i Vänersnäs, Skar, d 22 dec 1893 i Sthlm, Hedv El, dtr till riksståthållaren frih Baltzar Bogislaus v P (se ovan) o Hedvig Elisabeth Ekman.

Biografi

Arvid P avlade juridisk examen i Lund och därefter följde en framgångsrik domar- och ämbetsmannakarriär. Redan tidigt deltog han också under riksdagarna i riddarhusets överläggningar, gjorde sig känd för vältalighet och fick viktiga utskottsplatser. Vid 1830-talets början blev han general tulldirektör, en uppgift som han tog sig an med energi och ämbetsmannavana; hans tid som tullverkets chef blev emellertid inte problemfri. Det uppdagades i mars 1837, då en tullförvaltare avlidit, att ett omfattande underskott genom dennes agerande uppstått i verkets kassor. Pressen, särskilt Aftonbladet, gjorde stor sak av det inträffade. P var visserligen personligen oskyldig till förskingringarna, men man menade att han som chef hade bort observera oegentligheterna och vidtagit åtgärder i tid. Han klandrades ovanligt oförblommerat för slapphet i ett utslag av Kammarrätten 1839.

Riksdagen 1840-41, som förde P till justitiestatsministerämbetet, var den mest betydelsefulla och tillika den stormigaste under hela Karl Johanstiden. Den liberala oppositionen gick ut hårt från början och tvang kungen att avskeda den över 80-årige justitiestatsministern Mathias Rosenblad; även andra regeringsledamöter avgick. Krisen därefter blev långvarig, och det har talats om regeringsbildningens "föga planerade, egendomligt tillfällighetsbestämda förlopp" (Hornwall, s 129 f).

P hörde inte till dem som genast förekom i diskussionerna om justitiestatsministerposten; hans rykte ansågs fläckat genom det som inträffat inom tullverket. Vid olika tillfällen tidigare, särskilt under riksdagen 1834–35, hade P stått kungen politiskt tämligen nära. Tecken tyder dock på att han i slutet av 1830-talet snarast kom i motsatsställning till regeringen. P menade nämligen, att kungens förtrogne, den allmänt avskydde justitiekanslern Claes Nerman (bd 26), hade förhalat utredningen om bristen i tullverkets kassor för att misskreditera honom. Politiskt tillhörde P således 1840 den fraktion inom riddarhuset som var behärskat oppositionell utan att vara liberal. Han hade också givit uttryck åt klart frihandelsvänliga åsikter. P samverkade i detta skede nära med Gustaf Stierneld, som varit utrikesstatsminister i den gamla regeringen. Att Karl Johan nu stannade för P – det har sagts genom förmedling av Magnus Brahe (bd 5) – har ansetts visa att kungen ville blidka de vid riksdagen mycket aktiva liberala kretsarna eller i varje fall önskade åstadkomma ett visst lugn i det politiska livet. När ministären slutligen var färdigbildad – processen tog lång tid – var den dock inte parlamentarisk utan hade snarast karaktären av ett slags samlingsregering. Den saknade i varje fall klar politisk inriktning. Flera samtida utsagor har velat göra gällande att P skulle ha kandiderat nästan skamlöst öppet till statsrådsposten; dessa uppgifter är dock källkritiskt osäkra och kan emanera från personer som ville misskreditera honom.

P blev den förste justitiestatsministern i en ny form av regering sedan den s k departementalreformen hade antagits av riksdagen i febr 1840. I samband med P:s utnämning inträffade en pinsam episod: Ett rykte kom ut i pressen att han ställt vissa villkor, främst att Nerman först skulle entledigas från sin post. Förmodligen var detta i sak riktigt, och Nerman förflyttades också till landshövdingeämbetet i Kalmar. Karl Johan blev emellertid mycket upprörd över blotta misstanken att någon kunde sägas förelägga monarken villkor. P tvangs offentligen dementera att han på något sätt skulle ha pressat Karl Johan, och det skedde med det egendomliga uttrycket att P i samband med sin utnämning inte "hade haft någon kommunikation" med kungen. Genom incidenten grundlades den misstro som monarken i fortsättningen kom att hysa mot P. Kungen menade att P konkurrerade med honom om makten, och det finns uppgifter om att Karl Johan använt uttrycket "Sa Majesté Posse". P inbjöds mycket sällan till de viktiga sk kammarspisningar som kungen arrangerade.

P:s utnämning mottogs till en böljan väl av den liberala pressen, men senare menade man att hans kända hållning i närings-och tullfrågorna inte var tillräcklig. Angreppen kom från både höger- och vänstertidningar. En viktig fråga var den s k kabinettskassans affärer, en gammal "surdeg", som skulle "giva hela 1840–1841 års riksdag dess speciella och obehagliga signatur" (Höjer, s 373). Även om P var skicklig som chef för Justitiedepartementet och betraktades som "primus inter pares" i regeringen, verkar det som ministären mer eller mindre stod vid sidan av det viktigaste politiska skeendet och att det betydelsefulla ägde rum hos ständerna.

Kompletteringar av ministären pågick under lång tid. P råkade under våren 1840 i konflikt med politikern och kyrkomannen C I Heurlin (bd 19). Det hade varit tal om att denne skulle få ecklesiastikministerposten, något som också kungen önskade. Men P motsatte sig detta och en annan person utnämndes i maj. Förmodligen ansågs Heurlin, som redan några år varit "ecklesiastikminister", dvs formellt statssekreterare för ecklesiastika ärenden, alltför konservativ för att passa in i P:s mönster just då. Saken väckte stor indignation i vissa kretsar, och Esaias Tegnér talade föraktfullt om den "imbecille Posse".

Efter endast fyra månader som justitiestatsminister avgick P tillsammans med kollegan på utrikesstatsministertaburetten Gustaf Stierneld. Orsaken sades vara rent parlamentarisk, då regeringen lidit nederlag i tre voteringar inom ett förstärkt statsutskott rörande statsbudgeten. Men också dechargedebatten, som visserligen inte rörde P men bl a Stierneld, skulle ha inverkat på beslutet liksom den oppositionella pressens aggressiva inställning till ministären. Dessutom låg inte P väl till hos kungen. Denne skall vid ett tillfälle då de båda statsministrarna fick företräde hos honom, ha antytt att han kunde tänka sig att upplösa riksdagen, något som dessa inte kunde acceptera. Karl Johan bad P och Stierneld att tills vidare stanna kvar, vilket de också gjorde, trots snarast kränkande formuleringar i kungens uttalande. Det skulle de facto dröja från juli ända till i början av sept innan de formellt lämnade sina statsrådsposter.

P återkom som justitiestatsminister i mars 1846. Han hade då redan haft ett visst samarbete med den nye kungen Oscar I och vid ett tillfälle på riddarhuset framlagt ett representationsförslag som monarken låg bakom. Utnämningen hälsades inte med någon allmän tillfredsställelse; den ansågs vara en förstärkning av högerkrafterna. I slutet av året genomfördes dock, med Oscar I:s goda minne, vissa reformer i liberal anda. Paradoxalt nog innebar detta att P, möjligen blott som talesman för kungen, ingrep mot pressens frihet. Han konstaterade att Posttidningen haft artiklar i regeringsfientlig anda och tvang ägaren SA att avskeda journalisten P A Wallmark, en av tidningens redaktörer.

Regeringen karakteriserades spefullt som "grå". P klandrades för bristande ledarskap, vankelmod och konservatism, och ett inlägg från honom i riddarhusdebatten i dec 1847 gällande en strafflagsreform väckte liberalernas indignation. Trots att P vid flera tillfällen sökt vara kungen till lags började också denne tröttna på honom.

Så kom det oroliga året 1848. Februarirevolutionen i Paris fick återverkningar också i Sthlm. Ett veckoslut i mitten av mars blev särskilt bekymmersamt med demonstrationer och fönsterkrossning. Militär sattes in och omkr 30 dödsoffer krävdes. I denna situation gav P snarast uttryck för skräck; han omtalades som "pultron" och klandrades för att i det mest kritiska skedet ha övernattat på Slottet. För Oscar I blev en ny ministär alltmer angelägen och därtill kom ett skarpt uttalande från KU, vari kungen uppmanades entlediga väl inte direkt P men de övriga statsråden. Samtliga utom ett inlämnade sina avskedsansökningar, men det påstods, att P genom ett visst dubbelspel dragit kollegerna med sig i fallet. I Sveriges konstitutionella historia var det en nyhet att nästan en hel ministär avgick på en gång, men händelsen fick inte utpräglat parlamentariska konsekvenser. P drabbades, någon tid efter det han lämnat regeringen, av sjukdom och avled sommaren 1850.

P var en typisk ämbetsmannapolitiker av den sort som inte var ovanlig under 1800-talets förra del. Bedömare har talat om hans framgångar som riddarhustalare och om hans skicklighet som administratör; det har också sagts att han hade "affärssinne". Men som statsman var han inte betydande; han tycks ej ha drivits av några bärande idéers kraft. Eftervärldens intresse för P som politisk person har så gott som helt knutits till de situationer då han tillträdde justitiestatsministerposten eller avgick från denna. En förklaring till detta kan kanske vara att han verkade i en för de konstitutionella rådgivarna svår tid, då en ömsom bestämd, ömsom vankelmodig kungamakt i avsevärd omfattning ännu kunde göra sig gällande gentemot ministären. Som personlighet är P svåråtkomlig för eftervärlden. Han kunde framträda belevat, och det har talats om hans "fosterländska tänkesätt". Men i övrigt är samtidens omdömen om honom negativa eller förströdda.

Författare

Torgny Nevéus

Arkivuppgifter

Brev till P i UUB. – Brev från P i KB (bl a till M W Rahmn), LUB (bl a till J De la Gardie), RA (bl a till A v Hartmansdorff o C D Skogman) o i UUB (bl a till O I Fåhrreus).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Underdåniga besvär. Ing. d. 16 juni 1841. [Rubr.] Sthlm 1841. 4:o. 16 s. [Besvär över ådömt ansvar i Finérska tullbalansmålet; undert.] – Justitie-statsministerns memorial, med revideradt förslag till reglering af rikets läns-, härads- och stadsfängelser, samt af domsagorna. [Rubr.] Sthlm 1847.4:o. 8, 56 s, 2 kartor; 5, 37 s. [Undert.] – Vissa år av 1840-talet även svarat för Justitie-stats-ministerns underdåniga berättelse till Kongl. maj:t angående civila rättegångs--ärendena och brottmålen i riket år ... o d:o ... angående beviljade och dödade inteckningar samt lagfaren lös och fast egendom å landet år ... (undert).

Källor och litteratur

Källor o litt: Biographica, RA.

B Borell, De sv liberalerna o representationsfrågan på 1840-talet (1948); [W F Dal]m[an], Några antecknar från riksdagarne 1847–1848 ... (1876); O I Fåhrseus, Skildringar ur det offendiga lifvet (1880); R Fåhraeus, O I Fåhraeus o den långa ministerkrisen 1840–1842 (HT 1936); G Gerdner, A M P:s utnämn till justitiestatsminister 1840 (StvT 1952); dens, rec av G Hornwall, nedan a a (ibid); G Heckscher, Konung o statsråd i 1809 års författn (1933); G Hornwall, Regeringskris o riksdagspolitik 1840–1841 (1951); T T:son Höjer, Carl XIV Johan, 3 (1960); L Kihlberg, Den sv ministären under ståndsriksdag o tvåkammarsystem (1922); B Lange, Christoffer Isak Heurlin som politiker (1948); C G Palmgren, Excellensen Lars Herman Gyllenhaal (1984); C F Palmstierna, Berättelser ur frih Carl Otto Palmstiernas lefnad (1790-1878) (1880); H Reuterdahl, Ärkebiskop Henrik Reuterdahls memoarer (1920); C Stenhammar, Bilder ur riksdags- o hufvudstadslifvet 1–3 (1902–03); R Stensson, Magnus Brahe o Carl XIV Johan (1986); A Söderhjelm o G F Palmstierna, Oscar I (1944).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Arvid M A Posse, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7360, Svenskt biografiskt lexikon (art av Torgny Nevéus), hämtad 2024-11-08.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7360
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Arvid M A Posse, urn:sbl:7360, Svenskt biografiskt lexikon (art av Torgny Nevéus), hämtad 2024-11-08.