Gunnar Rosendal

Rosendal, Gunnar, f 4 april 1897 i Grevie, Krist, d 26 dec 1988 i Kristianstad, Hel Tref. Föräldrar: hemmansägaren Andreas R o Theolinda Persson. Studentex vid Lunds privata elementarskola 7 dec 17, inskr vid LU vt 18, teol fil-ex 31 maj 20, TK där 15 dec 21, prästv 25 maj 22, ständig adjunkt i Höganäs, Malm, 1 juni-15 dec 22, komminister i Färingtofta, Krist, 5 mars (tilltr 1 maj) 24, TL vid LU 15 nov 24, komminister i Trelleborg 29 dec 26 (tilltr 1 maj 27), disp vid LU 19 maj 30, TD där 31 maj 30, kh i Osby, Krist, 8 mars 33 (tilltr 1 febr 34)–1 okt 62, ordf i Stiftelsen Gratia Dei 51, även förest där 62.

G 25 april 1932 i Malmö (enl vb för Trelleborg) m Elsa Margit Bengtsson, f 10 juli 1913 i Källstorp, Malm, dtr till godsägaren Alfred B o Hilma Lorentina Larsson.

R växte upp under enkla förhållanden. Han uppfostrades i schartauansk kyrkokristendom och kom under konfirmationstiden till medvetande om sin prästkallelse. Under skolåren i Lund tog han intryck av den danske liberalprotestanten Gustav Frenssen, Viktor Rydberg och Ellen Keys (bd 21) "livstro" och – som han senare uttryckte det – förlorade sin barnatro genom att ta till sig "den tyska liberalistiska teologins tomma Kristusbild"; han slutade också att gå till nattvarden. Inte desto mindre ville han alltjämt bli präst; som sin uppgift såg han att sprida en ny, "förnuftig religion".

Under de första präståren ställde R de kristna sanningsfrågorna på sin spets. 1925 for han till Sthlm för att följa den Allmänkyrkliga världskongressen för liv och arbete (Ekumeniska mötet). Härunder mognade beslutet att, för första gången sedan ungdomsåren, delta i en nattvardsgång. Detta skedde vid högmässan i Engelbrektskyrkan 23 aug 1925. R "kände en oändlig förväntan. Ett möte med en hög Konung, en ny vigning, ett offer av hela livet förestod". Han återvände hem till sin prästtjänst "med tvenne frukter från sin resa: ett ivrigt och varmt vittnesbörd inför sin församling om Herrens heliga Nattvard och en förtärande hunger efter klarhet, kunskap och insikt i fråga om Sakramentet" (R:s Vår Herres Jesu Kristi lekamens och blods sakrament, 1938, s 9). Nattvardsfirandet i Sv kyrkan var vid denna tid mycket lågfrekvent och gudstjänstlivet i en vågdal. Genom R:s kyrkogärning har hans upplevelse 1925 kommit att betraktas som en startpunkt för det senare 1900-talets långtgående förnyelse av nattvardslivet i Sv kyrkan.

Genom att därefter fördjupa sig i den klassiska sv kyrkokristendomens teologi kom R att överge sin ditillsvarande teologiska ståndpunkt. Den bok han 1926 utgav, Nutida teologi och förkunnelsen, var avsedd som ett akademiskt specimen men blev istället till en fritt ur hjärtat utformad, personlig uppgörelse med den teologi han lämnat bakom sig: denna var enligt R varken pastoralt funktionell eller förankrad i kyrkans teologi. R menade att gudstjänsten måste ställa "det objektiva Gudsordet" i centrum och detta betonas genom "arkitektoniska anordningar, genom mässkläder och annat sådant samt genom kyrkoåret". Prästens personlighet "måste träda tillbaka och lämna plats för Gud och hans vilja". R ville visa på sambandet mellan kyrkans trosinnehåll och gudstjänstens liturgi, där "det transcendenta draget i teologin" skulle komma till sin rätt (s 221-227). Hans doktorsavhandling 1930 var en idéhistorisk undersökning av försonings- och rättfärdiggörelselärans historia från upplysningen till Schleiermacher. Också där kritiserades den förändring som skett från teocentricitet till antropocentricitet.

I flera böcker, som också skall ses integrerade med R:s kyrkoprogram, publicerade R i serien Rätte lärare (1931–44) teologihistoriska undersökningar över en rad inflytelserika lutherska teologer, Arndt, Scriver, Roos, Swedberg, Nohrborg, Schartau och Rosenius samt de sv reformatorerna Olaus och Laurentius Petri. R:s nattvardsupplevelse ledde till en fördjupad reflektion kring kyrkan som på en gång historisk företeelse och världsomspännande, gudomligt given teologisk storhet.

1934 tillträdde R kyrkoherdetjänsten i Osby. Året därpå utgav han sin epokgörande programskrift Kyrklig förnyelse, den första i en bokserie om nio delar. I kritik mot det ungkyrkligt präglade s k "frivilliga församlingsarbetet" med mötes- och föreningsverksamhet på programmet drev R tanken att Sv kyrkans förnyelse och vitalisering endast kunde ske om församlingsarbetets bas och centrum var Ordet och sakramenten, d v s högmässa med nattvard; form och innehåll kunde inte skiljas åt. Det var endast kyrkans teologiska egenart, motiverad i inkarnationen, som kunde styra och motivera förnyelsearbetet: "Kyrklig förnyelse kan endast uppstå ur Kyrkan själv. Den måste spira ur Kyrkans egen mark. Men Kyrkans fyra kännetecken äro Ord, Sakrament, ämbete och församling. Där Ord och Sakrament få giva sin välsignelse, där ämbetet får verka och bevaras, där församlingen är församlad under vaksamhet och bön kring Ord och Sakrament förvaltade av prästen, där är kyrklig förnyelse förhanden" (s 16 f).

R:s program präglades av fyra drag: Genom bekännelsetrohetens förnyelse skulle Bibeln ställas i centrum och trosläran fördjupas. Genom en sakramental förnyelse skulle dopet föras fram i församlingens mitt och medvetenhet, bikten bli hjälp i själavården och nattvarden lyftas fram från ett undanskymt engångssakrament till församlingens söndagliga gudstjänst, firad inte som botgudstjänst utan som eucharistisk fest. Därtill skulle prästämbetet förnya sin andliga auktoritet såsom nådemedelsämbete eftersom biskopen i prästvigningen förmedlade den apostoliska successionen från Kristus; intresset för prästens person skulle tonas ned och denne heller inte uppfattas som en samhällelig myndighet. Lekfolket skulle medvetandegöras om sin i dopet givna kallelse som "Guds folk". Genom en liturgisk förnyelse skulle gudstjänsten återfå sin teologiskt motiverade karaktär av fest och glädje; den var en "böneakt inför Guds ansikte". R:s pastorala program var mycket radikalt för sin tid och väckte stor uppmärksamhet, inte minst därför att R från första stund i Osby varit i färd med att realisera sina visioner. Redan under första året infördes dagliga tidegärdsgudstjänster morgon och kväll, 1936 högmässa med nattvard varje söndag och från 1950 mässa varje dag. Kyrkans uppgift sammanfattade R i begreppet "nådemedelskristendom" (1932).

I boken Kyrklig förnyelse i församlingskyrkan (1937) gav R anvisningar om hur det högkyrkliga pastoralprogrammet mera konkret kunde förverkligas. Nattvardslivets förnyelse kunde inte ske utan inträngande teologiskt studium. Stor betydelse för utvecklingen i Sv kyrkan fick hans bok Vår Herres Jesu Kristi lekamens och blods sakrament (1938). R var här inspirerad bl a av C Gores och Y Brilioths (bd 6) böcker om nattvarden men ville gå från teori till praxis genom "ett allmänkyrkligt präglat sakramentalt liv i församlingens gemenskap enligt gammal svensk tradition och ordning" (s 9 f). Grundläggande var den i sakramentet givna objektiva nåden och framför allt, och mera konkret än hos Brilioth, betonandet av "Kristi lekamens och blods närvaro i brödet och vinet (realpresensen)". I kommunionen sker den reella föreningen mellan Kristus och kyrkan. När sakramentalteologi och ecklesiologi integrerades hos R hade nattvardsupplevelsen 1925 lett till ett brett och genomarbetat pastoralteologiskt program för kyrklig förnyelse, som ville lyfta fram Sv kyrkans latenta 'katolicitet'. I detta begrepp – som inte skall förväxlas med konfessionell romersk-katolicism – såg R "en nyckel till det inre i Kyrklig Förnyelse ... en realisation av [Sv kyrkans] potentialitet som provins i den Katolska eller Allmänneliga Kyrkan" (R:s Kyrklig förnyelse: några minnen och reflexioner kring en term, i tidskr Kyrklig förnyelse 1953). Tankarna utvecklade han sedermera i boken Vårt katolska arv (1956).

I tvåbandsverket Den apostoliska tron (1948–51) sammanfattade R sin dogmatiska åskådning. Här finns drag av nythomism (väsensspekulation), luthersk ortodoxi (loci-metoden) och patristisk teologi (lex orandi – lex credendi) – konglomeratet anknyter till den dåtida teologiska förnyelsen inom den romersk-katolska kyrkan och framställningen skedde i kritik mot liberal teologi, lundateologins barthianism och allmänreligiös relativism (brev från R till Brilioth 6 sept 1945).

1940–41 utgav R trebandsverket Nådens år, där han visade hur motiven för kyrkoårets olika tider och dagar skulle prägla gudstjänstfirandet och predikan; också detta bokverk kom att få stort inflytande. Det är tydligt inspirerat av G Lindbergs (bd 23, s 233) forskningar och Pius Parschs motsvarande arbete Das Jahr des Heiles; med den senare hade R nära kontakt. R blev i Sv kyrkan banbrytare för bl a julnattsmässa (från 1934), långfredagens korsandakt (från 1940) och påsknattsgudstjänst (från 1939). I sin klara strävan till predikans förnyelse utgav han inte blott nu nämnda böcker utan också, som författare eller redaktör, en rad predikosamlingar. I boken Kyrkans framtid (1943) sammanfattade R sitt kyrkoprogram, och arbetet är centralt för förståelsen av hans insats och tänkande.

Genom s k "kyrkodagar kring Ordet och sakramenten" med föreläsningar av olika specialister inbjöd R regelbundet till teologisk reflexion kring centrala temata. Dagarna lockade deltagare från hela landet. Den första kyrkodagen anordnade R i Osby 1935 under medverkan av bl a G Aulén (bd 2) och A Lysander (bd 24). Ett stort antal sådana dagar har därefter hållits både där och på andra platser runt om i landet; den teologiska medvetenheten fördjupades därtill genom intryck från och kontakt med pågående akademisk forskning.

R:s konsekventa genomförande av ett pastoralteologiskt idéprogram på bred front och med ett tydligt socialt engagemang gjorde att en allt stridare ström av präster, lekmän och inte minst studenter från Lund och Uppsala började fara till Osby för att under längre eller kortare tid delta i det av R ledda gudstjänst- och församlingslivet. Prästgårdens ena flygel inreddes till gästhus och R tog under hela sin prästtid emot människor som av andliga eller personligt-sociala skäl sökte sig till honom; gästernas antal kunde stundom vara stort. Härigenom och genom mycket omfattande författarskap och föreläsningsverksamhet fick R tidigt "ett betydande inflytande på många präster runt om i landet och även utanför landets gränser" (brev från E Rodhe till R 8 nov 1937).

R hade tydlig inspiration från äldre sv kyrkotradition och från utländska förebilder i samtiden, främst i anglikansk hög-kyrklighet och i den sk folkliturgiska rörelsen med centra i Klosterneuburg, Maria Laach och Beuron. Redan före osbyti-den hade han sökt kontakt med den etablerade, äldre högkyrklighet som fanns i Sverige och inträtt i det av Lysander grundade Sodalitium Confessionis Apostolicae, där han lärde sig "att leva ett regelbundet sakramentalt liv". I R:s kyrkosyn läggs på anglikanskt vis huvudvikten vid kontinuiteten med fornkyrkan; dess katolicitet förverkligas i det han kallar partikularkyrkorna, varav Sv kyrkan var en. R anknyter här till N Söderbloms ekumeniska s k "branch-teori". Som en internationellt alltmera välkänd kyrkoman gjorde han före och efter kriget långa och många utländska studie-och föreläsningsresor och hade ett omfattande internationellt kontaktnät. Under en ekumenisk konferens 1936 kom han, genom biskopen av Chichester, i kontakt med retreatrörelsen i Haywards Heath och inspirerades till att i Sverige anordna liknande verksamhet. Likaså började han inbjuda till internationella ekumeniska konferenser i Osby, den första i aug s å. 1938 medverkade R vid The Fellowship of St Alban and St Sergius' Anglo-Russian Conference i High Leigh. Ekumenik och liturgi vävdes samman och deltagarna från olika kyrkor skulle enligt principen "lex orandi – lex credendi" inte bara ägna sig åt teologisk reflexion utan även gemensamt fira gudstjänst för att tillsammans möta Gud. Romersk-katolska kyrkan tillät ännu ingen ekumenik för sina präster, men redan 1939 förekom hemma hos Eric och Mary von Rosen (se ovan) på Rockelstad sådana lågmälda, informella samtal, måhända de första i landet, till vilka R var tillskyndare (brev från R till Rodhe 6 nov 1939).

Också som ekumen kom R att bli föregångsman i Sv kyrkan, och han öppnade förbindelserna med den i Sverige eljest föga kända ortodoxa kristenheten. Utländska präster, biskopar och ledande teologer blev flitiga gäster i Osby. 1936 kontaktades R av abbé P-I Couturier i Amay-sur-Meuse, som önskade ge spridning åt tanken på en global, årlig ekumenisk bönevecka i januari; påföljande år introducerade R i Sverige "böneoktaven för kyrkans enhet", en därefter i olika former bestående lokalekumenisk manifestation. Genom Max Thuri-an kom R tidigt i kontakt med det reformerta klostret i Taizé, senare ett ekumeniskt centrum, och kallades 1947 att föreläsa för munkarna där. På initiativ av R bildades 1950 i Oxford International League for Apostolic Faith and Order (ILAFO) av företrädare för anglikansk anglokatolicism, tysk gammalkatolicism och svensk högkyrklighet; syftet var bön och enhetsarbete. Genom sina utländska kontakter med likasinnade kom R att fungera som en ekumenisk kontaktskapare och brobyggare.

Hur central den ekumeniska tanken var för R framgick då S:t Petri kapell i Osby kyrka invigdes 1938; i det av R och hans maka skänkta altaret inmurades ett skrin med böner om kyrkans enhet inte blott från ledande ortodoxa, romersk-katolska, gammalkatolska och anglikanska teologer utan också från Sv missionsförbundets pastor i Osby. Inspiration till kapellets inredning fick R i det som ekumeniskt centrum kända benediktinklostret i Amay-sur-Meuse, sedermera i Chevetogne i Belgien. Altaret är på R:s initiativ placerat fristående från väggen och möjliggjorde att prästen utförde hela mässliturgin vänd mot församlingen (versus populum); det är det tidigaste exemplet i Sverige på en liturgi som blev allmän först genom Andra Vatikankonciliets liturgireform 1965 och därefter successivt i Sv kyrkan. Genom katolicitetsbegreppet sammansmälter hos R liturgi, sakramentalteologi, ecklesiologi och ekumenicitet till en enhet.

Som gudstjänstlivets förnyare ville R att den ensidiga inriktningen på predikan skulle balanseras genom liturgins objektivitet. En rikare svensk, liturgisk tradition skulle åter komma i bruk, så inte blott alba och stola, mässhake, altarljus och -blommor utan också bl a korstecken, elevation, processioner och rökelse. Själavården skulle förnyas genom aktualisering av bikten och genom retreater. När R under senare delen av 1930-talet började praktisera detta blev det under det pejorativa samlingsbegeppet "katolicism" föremål för både inom- och utomkyrklig kritik. Sedan även de sistnämnda liturgiska bruken på olika håll börjat förekomma allt mera frekvent diskuterades de vid kyrkomötena 1948 och 1951, och biskopsmötet bejakade i ett yttrande 1952 den liturgiska förnyelsen men värnade om den sv traditionen (Sv kyrkotidn 1952, s 61 ff). Varje steg i sin pastoralförnyelse hade R dock i en omfattande korrespondens underställt sin biskop Rodhe (se ovan) och även givit denne regelbundna årsrapporter om sitt församlingsarbete; från Rodhe erhöll han uppmuntran, stöd och faderliga förmaningar. Vid prästmötena fick han motta biskopens offentliga erkännande. I en tidigare eljest mycket "oliturgisk" kyrka blev under 1900-talets senare del de flesta av de liturgiska strävanden, där R under motstånd var förnyelsens inspiratör och banbrytare, etablerade som gängse praxis och kom att uppfattas som allmän, svenskkyrklig ordning. "Hans rörelse har förändrat Sv kyrkans ansikte och påverkat till och med frikyrkorna" (Piltz).

R:s ambition att fördjupa och förtydliga Sv kyrkans katolicitet innebar också ordenslivets förnyelse. Från mitten av 1940-talet bedrev han, som dock själv inte hade någon monastisk kallelse, teologiska studier härom. Det väckte stor uppmärksamhet när Marianne Nordström (f 1925) som den första efterreformatoriska nunnan i Sv kyrkan och efter sex års novitiat i England och långvarig kontakt med R 1954 avlade ordenslöften inför honom, varvid Den Helige Andes orden (Helgeandssystrarna, nu i Alsike kloster) konstituerades. R gjorde även här en pionjärgärning; 1990 förklarade Sv kyrkans biskopsmöte att klosterliv "är en autentisk livsform och ett levande vittnesbörd i en evangelisk kyrka". När biskoparna därvid såg klostren som "ett uttryck för kyrkans fromhet och tjänst" speglar det den hållning R hela tiden drev i frågan. I boken Kyrka och ordensliv (1954) utvecklade R sin teologi härom. Kritiken mot R på denna punkt ledde till att domkapitlet för en tid ställde honom under kontraktsprostens uppsikt.

Sedan diskussionen om kvinnliga präster aktualiserats från slutet av 1930-talet fann R och den högkyrkliga rörelsen en sådan reform teologiskt oacceptabel och oförenlig med Sv kyrkans katolicitetsanspråk. Efter den första kvinnoprästvigningen i Danmark 1948 och den sv utredningen 1950 diskuterade R i en omfattande ekumenisk korrespondens med ledande teologer i olika länder sitt eget och likasinnades agerande för det fall kvinnors tillträde till prästämbetet i Sv kyrkan skulle förverkligas. Konversion eller ny kyrkobildning övervägdes men befanns teologiskt och ecklesiologiskt otänkbar, och R beslöt på inrådan att "stanna kvar under protest". Detta blev den allmänna handlingslinjen bland reformens kritiker. Hur allvarligt R såg på nyordningen markerade han vid den första högmässan efter kyrkomötets beslut 1958, då han gjorde en offentlig protestdeklaration i Osby kyrka. Inledningsorden är tydligt influerade av Pius XI:s uttryck i encyklikan mot nazismen 1937, Mit brennender Sorge, och avslutningsorden av Luthers bekanta ord vid riksdagen i Worms, "här står jag och kan icke annat. Gud hjälpe mig" (R:s otryckta Gåvo- och krönikebok 2, s 389). I sin bok Den ockuperade kyrkoprovinsen (1981) sammanfattade R sina intryck av den utveckling som kom att äga rum.

R:s idé om Sv kyrkans förnyelse var baserad i lokalförsamlingen. Tanken på en övergripande organisationsbildning var honom därför främmande. 'Jag har aldrig önskat att vara ordförande eller styrelseledamot ... men att få tända med idéer. Nu vet jag: idéerna låg i tiden, andra ämbetsbröder talade om dem, de var inte exklusive mina. Men jag fick dock föra fram dem" skrev han 1958 (Gåvo- o krönikebok 2, s 406) i en reflexion kring sin insats. När Kyrklig samling kring Bibeln och bekännelsen 1958 bildades som ett samarbetsråd för olika inomkyrkliga sammanslutningar som motsatte sig beslutet om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst, uppstod emellertid behovet av också en högkyrklig riksorganisation. Med klar koppling till R:s gärning och böcker och efter återkommande samverkanskonferenser sedan 1954 bildades 1959 arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse (aKF) som forum för ett brett spektrum av sv högkyrklighet. Fastän R deltagit i förarbetena vid båda organisationernas tillkomst ville han inte gå in i deras ledning; i aKF utsågs han till hedersordförande.

Som pastoralteolog var R eklektiker; han kunde knyta an till en äldre sv högkyrklighet och hade inte behov av att konstruera en "egen" teologi. På många sätt var han en konstnärsnatur, med tiden inte utan bohemiskt excentriska drag, och många av hans böcker innehåller passager med prosalyrik. Hans handstil var pregnant och hans brev präglade av kalligrafisk estetik. R blev tidigt riksbekant, så småningom välkänd under namnet "fader Gunnar". Han var i sin yttre apparition av alla lätt igenkännlig med kalott och (från 1947) fotsid kaftan och med pregnant och flödande skånskt idiom, livsbejakelse och smittande entusiasm. Från att, som mycket folklig församlingspräst, under lång tid ha varit massmedialt och också lokalt starkt kritiserad och ifrågasatt fick R från 1950-talets mitt en för en präst närmast enastående popularitet runt om i landet. Han kallades att tala och predika i de mest skilda sammanhang också långt utanför kyrkans gängse råmärken. När frågan om kvinnliga präster från 1960-talet kom att styra utvecklingen i Sv kyrkan blev den högkyrkliga rörelsens teologi och företrädare kyrkopolitiskt dock alltmera marginaliserade. Den mässliturgi som förekommer i 1986 års sv kyrkohandbok och i etablerad liturgisk praxis är dock ovedersägligt en frukt av det arbete R i stundom stark motvind initierat mer än sextio år tidigare.

1951 grundade R Stiftelsen Gratia Dei, som skulle uppföra ett kapell med daglig mässa och i anslutning därtill bostäder för pensionerade präster. Hans sista år i aktiv tjänst ägnades ett intensivt insamlingsarbete för detta ändamål. Byggnadsplanerna förverkligades i Kristianstad efter R:s idé med ritningar av Peter Celsing: 1962 invigdes Den Himmelska glädjens kapell. Som emeritus var R till sin död bosatt på sin stiftelse. På den intilliggande Rödaleds kyrkogård finns hans grav. Emeritiåren ägnade han åt gudstjänstlivet vid Gratia Dei och åt författandet av en rad böcker, bl a det religionsfilosofiska arbetet Han som är 'Jag är' (1972) där han, inspirerad av det förnyade studiet av den mystiska dimensionen i teologin hos Anselm av Canterbury och Thomas av Aquino, reflekterade kring frågan om Guds existens. I flera böcker därefter närmade han sig en mystik teologi (Mystik, 1–5; 1973–80). R förärades två festskrifter: på 75-årsdagen utgavs den stora volymen Opuscula ecclesiastica (1972) och till hans 90-årsdag En bok om den himmelska glädjen (1987), den senare med artiklar av R själv. I Kristianstad är en gata uppkallad efter honom och på 100-årsdagen av hans födelse reste Osby kommun en staty av honom i helfigur i köpingens centrum. Ingen annan enskild församlingspräst torde ha utövat ett så vidsträckt och bestående inflytande på det sv kyrkolivet som R. Någon formell position utanför sin församling hade han dock aldrig.