Meriter

Ludvig Fabritius, f. 11 sept. 1648 på fästningen Oranien i Brasilien, d. 17 okt. 1729 i Stockholm. Föräldrar: medicine professorn i Leiden Johan Gregorius Fabritius och Elisabeth Funck. Kom med sin styvfar till Holland 1660; adjutant vid artilleriet i Ryssland 4 juni 1663; löjtnant där 1664; tillfångatagen 1665 av donska kosacker och 1666 såld som slav; åter såld 1668 till en köpman i Persien, friköpt 6 juni 1669; kapten vid Hamiltons tyska reg. i rysk tjänst april 1671; major där aug. 1673; överstelöjtnant 7 dec. 1675; avsked febr. 1677; kom aug. s. å. till Stockholm; sänd i mission till Persien (och kallas då vår överstelöjtnant) 30 juli 1679 (kreditiv 17 maj, 12 juni); återkom dec. 1682; envoyé till Ryssland och Persien 1683 (kreditiv 1 febr.; efterinstr. 25 maj); återkom 1687; adlad 30 okt. s. å.; konfirmation på överstelöjtnants karaktär 12 mars 1696; envoyé till Persien och Ryssland 1697 (instr. 21 april, kreditiv 22 april); återkom 26 maj 1700 till Stockholm.

G. 1) 24 maj 1689 m. Anna Christina von Schönfelt, f. 1667, d. 24 mars 1710, dotter av assessorn Greger (Wallander, adlad) von Schönfelt och Anna Hanssen; 2) 11 juli 1711 m. Margaretha Barck-husen, d. 31 juli 1726 i Stockholm, dotter av borgmästaren i Arboga Henrik Petersson Barckhusen och Margareta Johansdotter Palmgren samt förut g. 1) 1674 m. häradshövdingen Anders Low, adlad Leijonhoff (d. 1694) och 2) m. slottsfogden Hans Clerck (d. 1707).

Biografi

Den i Brasilien födde holländaren Ludvig F., som vid omkr. 30 års ålder gick i svensk tjänst, utgör ett färgrikt inslag i svensk biografi. Ett rikt material föreligger i hans bevarade självbiografi i Biographica, och andra handlingar av och om honom (Biogr., Persica) i Riksarkivet samt i den av J. Kempe under samarbete med F:s son A. R. F. (se släktart.) utgivna biografien 1762, som även innehåller avtryck av vissa fullmakter och brev. F:s fader utvandrade undan spanjorerna från Holland lill Brasilien och dog där. Modern blev omgift med en holländsk artilleriofficer, P. R. Beem. Familjen återflyttade snart till Nederländerna, varpå Beem blev överste i rysk tjänst 1660. Ludvig F. följde styvfadern dit, och ingick även han vid ryska artilleriet 1663. Styvfadern mördades under den donske kosackhövdingen Stenka Razins uppror. F. undkom först men blev sedan kosackernas fånge och såldes 1666 på torget i staden Tarku som slav till en rik tatar. Av tre polska medslavinnor där erbjödo honom de två ogifta frikostigt att gifta sig med honom på mohammedanskt vis. Några indiska köpmän, som passerade Tarku, köpte honom i sin tur och sålde honom i Persien 1668. Framkommen dit blev han jämte ett par holländska kamrater friköpt, men som de voro medellösa var det nödvändigt söka någon inkomst. De tre holländarna slogo sig på kvacksalveri, en utgav sig för läkare och F. för apotekare. Med granatäppleskal, pulvriserade tegelstenar och dylikt som läkemedel fick man snart in litet pengar. Efter åtskilliga äventyr i Persien, bl. a. i Ispahan, kunde F. 1671 återvända till Ryssland, där han återinträdde som militär och 1675 blev överstelöjtnant. Emellertid fick han ett rikt arv i Holland, tog avsked 1677 och avreste till Stockholm, dit han ankom i augusti. Han erbjöd nu Sverige sina tjänster.

Under 1600-talets senare årtionden hade man redan före F:s ankomst målmedvetet arbetat på att draga den dittills över Archangelsk gående armenisk-persiska handeln till de svenska östersjöhamnarna (Ekegård, s. 89). Genom bl. a. en diplomatisk mission till Ryssland hade man sökt förverkliga planerna men förgäves. När F. nu, under pågående krig med Danmark, erbjöd att ställa sina språkkunskaper och sin kännedom om denna handel till de svenska myndigheternas tjänst, aktualiserades frågan. Kommerskollegium fick yttra sig (23 nov. 1678) och framhöll, att den ofta återkommande krigsoron på de persisk-turkiska gränserna lade hinder i vägen för den persiska handelns gång på Smyrna och att tiden även i övrigt var svår för levanthandeln. Franska kapare härjade under Ludvig XIV:s krig i Medelhavet. En direkt handel mellan Sverige och Persien skulle leda till mindre beroende av holländarna. Kollegium tillstyrkte därför, att F. skulle sändas till Persien för att dirigera den armenisk-persiska handeln mot Östersjön.

F:s första resa till Persien för svenska regeringens räkning varade 1679–82 och bekostades av honom själv av hans holländska arv. I det tryckta (Kempe) respasset kallas F. blott överstelöjtnant, utan diplomatisk karaktär. Han hade likväl en svit av 20 personer; i Ryssland trakasserades han på genomresan. Ryssarna sågo nämligen med oblida ögon försöken att åsidosätta Archangelsk som utskeppningsort. I Persien beslöto några armeniska köpmän att resa med F. till Narva. Väl komna till Moskva avråddes de emellertid att fortsätta, både av ryssarna och av Sveriges europeiska konkurrenter. Armenierna sålde sina varor i Moskva, och F:s resa blev resultatlös, utom i så måtto, att han medförde två skrivelser från schah Suleiman i Persien till Karl XI med tack för förslaget till handelsförbindelse, som sändebudet »Ludovicus» framfört (Zetterstéen, s. 128 f.). Enligt anteckning på ena brevet ankom F. därmed 7 dec. 1682.

Snart gjordes ett nytt försök, varvid F. hade envoyés karaktär. Denna resa varade 1683–87. I sviten, denna gång 33 personer, medföljde bl. a. den sedan som japankännare och framstående botanist bekante tysken Engelbert Kempfer. F. for mars 1683 över Moskva för att uppvakta tsaren och vidare över Astrakan. Efter ett års resa kom expeditionen 1684 till Ispahan. F. avlämnade skänker till schahen, bl. a. sobelskinn till en ny päls åt denne – hovastrologen hade förkunnat, att en lycklig timme var inne för tillverkning av kläder åt härskaren (Kempe, s. 106). F. hade konferenser med persiska regeringsrepresentanter och köpmän, de senare mest, om icke uteslutande, armenier. I Persien beklagade sig F., att han fick vänta länge utan att erhålla svar (Zetterstéen, s. 129 f.); T. J. Arne har skildrat en lång rad av hans svårigheter. Schahen skrattade hjärtligt åt F:s med- delande, att Karl XI haft blott en hustru. Slutligen utfick F. tvenne skrivelser från persiska regeringen, och armeniska köpmän utrustade en ny handelsexpedition till Sverige, oaktat ryska försök att stäcka planerna. Expeditionen ankom till Stockholm i slutet av 1687 (enligt anteckning å schahens ena skrivelse). Då det visade sig svårt finna köpare till det ansenliga parti silke, som expeditionen medfört, trädde Stockholms magistrat emellan och inköpte det, som ej kunnat avyttras (Ekegård, s. 91). På Kommerskollegii förslag beslöt K. M:t att förläna det armeniska konsortiet rätt att bruka eget handelshus i Narva, vilket sedermera också genom kronans försorg ställdes till köpmännens förfogande. Handeln var avsedd som transitohandel till Holland. För armenierna fördelaktiga tullbestämmelser utfärdades (Ekegård). Under de följande åren kommo upprepade handelsexpeditioner, mest med silke, ibland även siden och pärlor.

Initiativ från F:s sida synes ligga bakom vissa åtgärder av Kommerskollegium under senare delen av 1690-talet. Det gällde för de svenska sidenmanufakturerna att få köpa silke direkt från bl. a. Persien; samtidigt skulle man undersöka betingelserna för avsättning av svenska produkter.

I början av 1697 anmodades F., som 1687 blivit svensk adelsman, att åter resa som envoyé till Persien och Ryssland (hans instr. och kreditiv av 21–22 april tr. hos Kempe). Han skulle söka utverka reciproka svensk-persiska handelsförmåner samt undersöka vilka persiska varor, som lämpligast kunde importeras, och vilka svenska, som bäst kunde exporteras (Ekegård, s. 92 f.). F. avfärdades i maj, strax efter tronskiftet. I hans uppdrag ingick även att meddela tsar Peter det svenska tronskiftet, skänka honom 300 kanoner och ta reda på den danske agentens förehavanden vid ryska hovet. F:s svit bestod nu av 22 personer, bl. a. den kände språkforskaren Henrik Brenner (SBL, 6, s. 214 ff.), som i ett memorial 1722 skildrat handelsförbindelserna med Persien. I febr. 1698 bröt beskickningen upp från Kazan, men den stränga vintern försvårade färden. I maj for man från Astrakan och var i juni i Schemachá. Där avled den franske skulptören Jean Cavalier, som var med och vars utgifter F. förskotterat. Först 8 nov. kom F. till Ispahan. Vid sin återkomst medförde han schah Husein I:s kondoleans- och lyckönskningsskrivelse till Karl XII (Zetterstéen, s. 131 f.). På vägen hade F., som lämnat Persien 2 maj 1700, audiens hos tsar Peter i Moskva den 18 febr., oaktat det stora nordiska kriget utbrutit. Han reste 10 mars, gick den 11 maj till sjöss från Narva och var den 26 i Stockholm. Kriget omöjliggjorde givetvis fortsatta svensk-persiska förbindelser.

F. uppfördes 1694 på Kanslikollegii stat med 1 000 dlr smt i årlig lön, men denna indrogs 1705. År 1715, då Karl XII kommit till Skåne, återfick F. lönen och lika mycket i hemmansräntor i Värmland såsom avräkning på sina försträckningar vid bekostandet av de persiska resorna. År 1721 minskades pensionen till 400 dlr smt och hemmansräntorna till 600 (Kempe, s. 153 f.). – F. köpte 1705 säteriet Lockstaholm (Husby-Långhundra sn, Sth.), där han bodde till 1712. Han var sedan bosatt i Örebro till slutet av 1719 och därefter i Stockholm. Han ägde gård bredvid Klara kyrka, och hade »anlagt en liten kryddgård, där han om somrarna gärna träffades». Han dog först 1729 och begrovs i Kungsholms kyrka den 22 (ej 26) okt. s. å. Hans gravsten fanns tidigare i kyrkan men är nu ej känd.

Författare

Bengt Hildebrand.

Arkivuppgifter

Om F:s efterlämnade papper jfr ovan s. 734; i Biographica, Riksarkivet, ligga även testamentshandlingar, liksom talrika handlingar om arvingarnas krav på kronan för av F. gjorda utlägg. Hans relationer till K. M:t finnas i Persica. Några brev från honom, skrivna i Ryssland under beskickningsresan 1697, till Fabian Wrede finnas i De la Gardieska saml., Lunds univ.-bibliotek.

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor: Diplomatica: Persica, Biographica (med F:s självbiogr. m. m. – se texten – och sonen A. R. F:s promemoria ang. faderns levnad o. öden), Skrivelser till K. M:t fr. Kanslikollegium (16 april 1719), Kommerskollegium (23 nov. 1678, 24 jan. 1683, 27 okt. 1691, 6 dec. 1693, 8 febr. 1694, 22 dec. 169S, 30 aug. 1700) och Statskontoret (1683, 84, 87, 90, 94), BA; Kungsholms fÖrs:s i Stockholm begravningsbok 1729, SSA. – J. A. Almquist, Frälsegodsen i Sverige under storhetstiden, 1:2 (1931) ; T. J. Arne, Europa upptäcker Ryssland (1944) ; dens., Svenskarna och österlandet (1952); H. Brenner, Unterthäniges Memorial betreffend die letzte Kriegs-Expedition des Czaaren wieder Persien... (1722; jfr SBL, 6, s. 216) ; E. Ekegård, Studier i svensk handelspolitik under den tidigare frihetstiden (1924) ; S. Hedin, Konung Oscars beskickning till schahen af Persien, år 1890 (1891), s. 468–475; E. Karlinder, Ludwig Fabricius. Svensk affärseuvoyé i Persien för 250 år sedan (Götiska minnen, 1932, nr 2, s. 27 ff.); J. Kempe, Kongl. swenska envoijen Ludwich Fabritii lefwerne (1762) ; Sveriges kyrkor, Stockholm, 3 (1915, 20), s. 106, och Uppland, 3 (1921–53), s. 107, 111 ff.; K. V. Zetterstéen, Tiirkische, tatarische und persische Urkunden im schwedischen Reichsarchiv (1045).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Ludvig Fabritius, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15592, Svenskt biografiskt lexikon (art av [a:13580:Bengt Hildebrand].), hämtad 2024-12-12.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15592
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Ludvig Fabritius, urn:sbl:15592, Svenskt biografiskt lexikon (art av [a:13580:Bengt Hildebrand].), hämtad 2024-12-12.