Meriter

2 Pasch, Johan, bror till P 1, f 12 mars 1706 i Sthlm, trol Jak o Joh (fdb saknas), d 16 jan 1769 där (begr 20 jan där, ibid). Målargesäll 23 mars 24, konststudier i Amsterdam o Paris 32 — 34, målarmästare i Sthlm 3 maj 34, anst vid slottsbygget där 1 okt 35, hovmålare utan lön 22 dec 48, hovintendents titel 58. Dekorationsmålare, etsare.

G 8 sept 1737 i Sthlm, Jak o Joh, m Anna Catharina Fristedt, dp 18 mars 1720 där, ibid, d 10 juli 1778 där, ibid, dtr till sten-huggaråldermannen Olof F o Margareta Gillberg.

Biografi

P, liksom brodern Lorentz (P 1), anges i litteraturen ha varit elev till David v Krafft (bd 21), vilket dock ej synes kunna beläggas arkivaliskt. Enligt andra uppgifter var P i lära hos fadern till 1724 då han utskrevs som gesäll. Vid faderns död övertog han dennes verkstad för dekorationsmåleri och blev mästare 1734. Två år tidigare hade han emellertid gjort en studieresa till Holland och Frankrike där han mött den nya tidens stil, rokokon, som blev bestämmande för hans kommande verksamhet.

Efter hemkomsten erhöll P i sept 1735 den nyinstiftade Ritareakademins silvermedalj och anställdes s å av Carl Hårleman (bd 19) vid slottsbygget i Sthlm. Tillsammans med Johan Henrik Scheffel, Olof Arenius (bd 2) och Petter Wallrave blev P medhjälpare till Guillaume Taraval inom akademins undervisning, som omfattade teckning efter modell, modellering och ornamentritning. Vid slottsbygget arbetade han under Taraval tillsammans med franska blomster-och ornamentmålare med den s k Don Qui-chottesalongen. Jean Eric Rehn uppger att P utkonkurrerade fransmännen: "Efter någon tids tävlan, avskedades desse, och Hr Pasch bestridde ensam, och med heder, deras görmål'' (Biographia Sveo-Gothica, omtr i Böhn-Jullander, s 128). — Samarbetet med Taraval fortsatte emellertid. I det senare Vita havets plafondmåleri mötte de en italiensk-österrikisk senbarock gestaltad av Domenico Francia och Alessandro Feret-ti. P medverkade i plafonden i Drottningens drabantsal i södra delen av Vita havet, sannolikt mest med amoriner och grupper på moln, medan det ståtliga arkitekturmåleriet gjordes av Francia. Här och framför allt i Slottskyrkans stora plafond kan man följa hur den franska rokokosmaken fick övertaget över den italienska stilen. P var en verk- sam medarbetare och påskyndare i detta skeende.

Troligen hösten 1740 fullbordade Hårle-man ritningarna till Slottskyrkans plafond. Följande vinter besökte P Paris för att åter inhämta det nya som skett i konsten. Hans engagemang vid slottsinredningen som medarbetare till Taraval förnyades, och de stora målningarna i Slottskyrkan drevs framåt i varje fall från 1745. P fullbordade målningarna efter Taravals död 1750, och av slottsbyggnadsdeputationens riksdagsmemorial 1755 framgår att "vid Taravals död, den stora så kallade plafond till någon del var färdig, men det övriga jämte de 2:ne mindre plafond av Pasch fullbordade". För kyrkan var också en skulptural altaruppsats av Jacques-Philippe Bouchardon (bd 5) planerad, som inte var färdig vid dennes från-fälle 1753. P fick därför i uppdrag att utföra en tavla för att tills vidare fylla den tomma platsen. Detta bör ha varit en av hans största figurativa uppgifter, men målningen är numera inte känd till utseendet.

Den alltmer betydelsefulla Ritareakademin leddes till 1748 av Taraval som då efterträddes av skulptören Bouchardon. P var alltjämt lärare i måleri. Efter Hårlemans död 1753 blev Carl Johan Cronstedt (bd 9) överintendent och akademins ledare. Han önskade inkalla en målare efter Taraval men fick av ständerna svaret: "J P kan måla."

P anlitades även utanför slottsbygget av kungahuset. 1745 — 47 dekorerade han Lovisa Ulrikas bibliotek samt mynt- och na-turaliekabinett på Drottningholm. 1748 utnämndes han till hovmålare och blev på Hårlemans anhållan befriad från borgerlig tunga, liksom den äldre brodern Lorentz blivit. Hårlemans motivering speglar tidens värdering då han anför att "denne hovmålare idkar en även så förnäm, vida nyttigare konst än förenämnde dess broder".

1746 målade P ett 20-tal dörröverstycken till Hörle bruksherrgård i Småland, delvis i kinesiserande stil. Drottning Lovisa Ulrika bekostade 1755 en stor utlandsresa som han gjorde i sällskap med Rehn, som beskrivit resan. Färden gick till Berlin, Wien, Venedig, Florens, Rom, Neapel och åter hem över Paris, Nederländerna och Danmark. Resan blev mycket betydelsefull för P, som därefter utförde praktfulla rumsdekora- tioner för drottningen i Svartsjö (1758 — 63) och Kina slott (1765 - 68). Det är tydligt att de utländska studierna betydde en konstnärlig förnyelse för P, som erövrade klassiskt romerska motiwärldar men också uppnådde en förhöjd färguppfattning. Exempel på detta är hans målningar för Carl Gustaf Tessin på Åkerö (från 1758, ursprungligen avsedda för Läckö), trompe-1'oeil-arbeten av i Sverige ej förut skådat slag. De stora målningarna på Erstavik och Stora Väsby, Sth, berättar tydligt om hans i Italien inhämtade klassiska inspiration med romerska ruiner i G P Panninis efterföljd. Genom sina goda kontakter till Tessin fick han också utföra betydelsefulla arbeten i Tessinska palatset.

P utförde 1747 tillsammans med Scheffel för Tessins räkning sitt mest berömda stafflimåleri, den sk Hönstavlan. Den föreställer några hovdamer som hönor med porträttlika huvuden, utförda av Scheffel, och i en galant vers liknade Tessin dem vid höns och sig själv vid en tupp, som måste gala vid åsynen av deras behag. Att avbilda männi- skor med djurkroppar eller djurhuvuden var ett mode som kom från Frankrike, och i ett par målningar av P återfinns dels sällsamma maskeradsällskap med aphuvuden dansande framför Tessinska palatset, dels folkliv på samma plats där människorna bytts mot apor.

Också efter befrielsen från skråtvånget drev P en hätsk fejd med målarskrået. Efter upphöjelsen till hovintendent hade han en stor verkstad med lärlingar, som blivit namn i konsthistorien. Detta sågs inte med blida ögon av ämbetsmålarna, men P klarade sig genom sina goda förbindelser med rikets högsta kretsar. I fejden med målarskrået hade han Rehn på sin sida; tillsammans gjorde de 1765 målningen och senare etsningen Unschuld von Neid und Betrug be-droht med hänsyftningar på skråmästarna.

P var den främste introduktören av rokokostilen i Sverige. Han var ytterst mångsidig, och från hans ateljé kom allt från teckning och stafflimåleri till enkla dekorationsuppdrag och komplicerade rumsbyggen med allegorisk apparat. Han var eklektisk i den meningen att han med stor känslighet för nya stilar gärna tog upp andra konstnärers idéer. Hans målningar utmärkes av fin valörkänsla och rik kolorit. Han tvekade inte att ge sig i kast med olika motivkretsar, "figurer, landskaper, arkitektur, perspektiv, teater-dekorationer, blomster- fruktjakt- och djurmålning, sjöstycken mm" (Böhn-Jullander, s 128). Som teatermålare utförde P fonder och kulisser till Bollhus-och Drottningholmsteatrarna.

Författare

Bengt M Holmquist

Källor och litteratur

Källor o Ulf. P Bjurström, Roslin (1993); I Böhn-Jullander, J P o rokokons dekorativa måleri i Sverige (1987) o där anf litt; SKL o där anf litt; Solen o Nordstjärnan. Frankrike o Sverige på 1700-talet (NM, utställn:kat, 1993).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan Pasch, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/8046, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt M Holmquist), hämtad 2024-11-05.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:8046
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan Pasch, urn:sbl:8046, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt M Holmquist), hämtad 2024-11-05.