Meriter

Låftman, Sven, f 16 dec 1887 i Filipstad, d 5 juli 1977 i Sthlm, Engelbr. Föräldrar: regementsintendenten o majoren Gustaf Henrik Edvard Axel L o Ellen Charlotta Eugenia Kihlstedt. Sekr i Idrottsfören Kamraterna i Karlstad 03–05, ordf där 05–08, medarb i Nord idrottslif 05–09, sekr i Värmlands-Dals idrottsförb 08, mogenhetsex vid Karlstads h a l maj 08, led av styr för Sv idrottsförb (nuv friidrottsförb) 09 o 15–19, sekr 15–16, ordf där 17–19, chef för sportred i AT 09–10, i DN 10–16, red för Idrottsbladet 10–12, led av styr för Sv skridskoförb 10–13, sekr 10–12, ordf där 49–71, anställd i Lifförsäkringsab Thule 10–13, sekr i Olympiska sällsk hösten 12–14, tills med L Englund initiativtagare till Internationella friidrottsförb 13, VD i Försäkringsanstalten Folket-Samarbete 14–17, i Sv handels- o sjöfartskomp 18–22, led av Riksidrottsförb:s överstyr o förvaltn:utsk 17–19, ledare för sv idrottstrupper i utlandet 18–70, chefred för Sv idrottstidn 20–22, ordf i styr för Kronobergs IK 21–23, i styr för Idrottstrusten 21–24, dir i ab Sv handelstidn 23–28, ordf i IK Göta, Sthlm, 25–33, led av styr för Civ ryttarförb 26–28, chef för sportred i NDA 28–37, VD i Förlagsab Wasa (från maj 40 Agenturab Wasa) från 29 (bolagsordn 16 mars), en av stiftarna av Tennis Stadion klubben 34, ordf i arbetsutsk där 34–38, VD i Sv militär- o sportutrustn:ab (från jan 43 SMS-Industrier ab) 40 (bolagsordn 19 juni)–54, i Handens cementvarufabrik 40 (ab från april 45)–70, jourh dir o ordf i styr för Holmers trävaruab 42 (ny bolagsordn 8 jan)–65, VD i West End T C New York–Tokyo från 42, förste v president i Internationella skridskounionen 51, president där från 71, led av Sveriges olympiska komm:s arbetsutsk 53.

G 1) 9 april 1914(–41) i Sthlm, Ad Fredr, m Alberta Maria (Ia) Berg, f 18 aug 1891 där, ibid, d 19 dec 1976 där, Hedv El, dtr till fabrikören Gustaf Albert B o Agnes Fredrika Andersson; 2) 1 aug 1941 i Örebro, Nik, m Greta Elisabet Häggström i hennes 2:a g, f 7 nov 1910 i Karlskrona, Amiralitetsförs, dtr till verkmästaren Karl Edvard H o Ida Mathilda Carlsson samt förut g Hedenström.

Biografi

L tillhörde den sv idrottsrörelsens andra generation. Denna kunde bygga vidare på pionjärgenerationens resultat i kampen för erkännande och på en stabil organisation. Hans idrottsengagemang började vid sekelskiftet och höll i sig långt in på 70-talet. Fr o m yngre tonåren ledde L Karlstads idrottsintresserade läroverksungdom i egenskap av sekreterare och ordförande i Idrottsföreningen Kamraterna, en del av den landsomfattande IFK-organisation som med början 1895 primärt vände sig just till idrottsintresserade elever i läroverken. IFK Karlstad utvecklade en dynamisk aktivitet, som gav genljud i vida kretsar. Föreningen drog det tyngsta lasset vid arrangerandet av 1907 års SM i fri idrott, den då dominerande grenen inom idrottsrörelsen. En tidsenlig idrottsplats iordningställdes raskt, och arrangemanget – ett vågspel som bar L:s signatur – genomfördes till allmän belåtenhet. S å bar han det organisatoriska huvudansvaret för SM-tävlingar i skridsko i Karlstad.

Idrottslig inspiration och praktisk hjälp fick L av sin far. Denne framstår som en av pionjärerna för den organiserade idrottsrörelsen i Värmland (jfr släktart ovan) och var initiativtagare till det skolidrottspris (idrottsskölden) som from 1906 erbjöds den bästa kamraten och idrottsutövaren i varje läroverk. L blev f ö den första i sitt läroverk som fick utmärkelsen.

Som aktiv kännetecknades L av en påfallande mångsidighet. Han utövade med framgång bl a fotboll, bandy (där han var något av en introduktör i Värmland) och skidor. I favoritgrenen fri idrott nådde han resultat på högsta nationella nivå, även där utvecklande allround-förmågan. Sålunda lyckades han ensam, i kraft av fem segrar, vinna första plats åt sitt läroverk vid skolungdomens hösttävlingar i Sthlm 1907. S å noterade han sv rekord i tiokamp och längdhopp (6.59). 1908, hans kanske bästa år, lyckades han vinna priset som bäste idrottsman vid SM i fri idrott före den mångkunnige nationalidolen E Lemming (bd 22). Vid London-OS s å slog L sv rekord på 400 m (50.2) men nådde då inte i någon gren de allra högsta placeringarna. Däremot blev han trea i engelska mästerskapen på 440 yards.

I fortsättningen drog L ännu helt ung ner på sitt eget elitidrottande till förmån för ledarinsatserna. Emellertid fortsatte han livet ut med egen aktivitet på lägre nivåer – en del av hans idrottsliga credo. Till senare bedrivna grenar hörde orientering och tennis; i sistnämnda gren vann han SM för oldboys.

Med flyttningen till Sthlm kom L in i idrottsrörelsens centrala organ under en dynamisk tid. Sthlms-OS, beslutade 1909, stod för dörren. L invaldes i Sv idrottsförbundets (nuv friidrottsförbundets) styrelse, vari han under krigsåren blev sekreterare och ordförande. Därtill kom kortvariga sekreterarskap i IFK:s centralstyrelse och Sv skridskoförbundet. Inför OS gjorde han goda insatser i några träningskommittéer med uppgift att optimera de sv idrottsmännens prestationer. Vidare deltog han i den specialkommitté som under organisationskommittén skulle handha arrangemangen i huvudattraktionen fri idrott.

Redan under de sista åren i Karlstad medverkade L i Nordiskt Idrottslif, en specialtidning med koncentration på de mer folkligt rekryterade grenarna. Tillsammans med Anton Johanson (bd 20) och Bruno Söderström grundade han 1910 Idrottsbladet, landets mest livskraftiga idrottstidning. Den uppstod i viss opposition mot övrig fackpress, som ansågs väl följsam gentemot idrottsrörelsens ledning. Han lämnade emellertid snart redaktörskapet, som övertogs av T Tegnér. 1909 hade L blivit ansvarig för den nystartade Afton-Tidningens sportbevakning och 1910–15 var han ledande sportskribent i DN. Främst genom den driftige redaktionschefen O Hemberg (bd 18), "en idrottsentusiast av renaste vatten" (L 1952), blev DN:s sportbevakning vid denna tid ett viktigt medel i kampen om läsarna och fick en gynnad ställning jämfört med i andra dagstidningar. Exempelvis genomförde L på DN:s uppdrag en Öresunds-simning, ett arrangemang som väckte stor uppmärksamhet. Framgången följdes av flera motsvarigheter, bl a en turné med ett professionellt engelskt fotbollslag 1911. Härigenom kom L även som DN:s "sportchef att verka praktiskt för idrottsrörelsens utveckling.

Sportjournalistiken var för L en bisyssla vid sidan av hans ordinarie arbete som försäkringstjänsteman. När DN-ledningen under intryck av det växande idrottsintresset erbjöd L en anställning som heltidsanställd sportjournalist, avböjde han och andra tog över. Under en senare period återupptog han – också då som bisyssla – sportjournalistiken i större skala i egenskap av sportchef i Nya Dagligt Allehanda; bl a svarade han för en utförlig och uppmärksammad rapportering från Berlin-OS 1936.

Omedelbart efter OS 1912 vidtog ett intensivt arbete för att vid nästa OS söka upprepa de sv framgångarna. L var drivande kraft och en av initiativtagarna till Olympiska sällskapet, som med detta syfte gick ut med ett av V v Heidenstam författat upprop. Stora penningsummor insamlades, enligt L (PM 1975) ca 600 000 kr. De möjliggjorde ett målmedvetet träningsarbete, särskilt beträffande den fria idrotten med sv-amerikanen E Hjertberg (bd 19) som portalgestalt. Sällskapet fick viss kritik från andra organ inom idrottsrörelsen. Det upplöstes 1914, då det stod klart att OS i Berlin pga kriget måste inhiberas.

Vid krigsslutet lämnade L sin ledande ställning inom friidrottsförbundet och ett kortvarigt ledamotskap av den högsta idrottsledningen, Sveriges riksidrottsförbunds överstyrelse, p g a utökad affärsverksamhet. Bl a ägnade han sig flera år under betydande yttre fara åt handel i Sovjetunionen. Insatserna som idrottsledare fick under mellankrigstiden mer karaktären av värdefulla punktinsatser, delvis utifrån lägre organisatoriska nivåer. Som ordförande i IK Göta tog han initiativet till av föreningen arrangerade och för den fria idrotten utvecklande turnéer med universitetslag från USA from 20-talets slut. USA-lagen uppträdde både i Sverige ("Amerikaspelen") och i en rad storstäder i Europa, allt sammanhållet av IK Göta i Sthlm. Föreningen blev tidvis landets ledande inom den fria idrottens elit.

1949 blev L ordförande i Sv skridskoförbundet, den post inom idrottsrörelsen som kom att göra honom mest känd. Han kvarstod ända till 1971. Sv skridskosports storhetstid, närmast förbunden med tidiga insatser av konståkare som H Grenander, U Salchow och G Grafström (bd 17) var avlägsen. Med djärvhet, energi och framsynthet lyckades L utveckla hastighetsåkningen – konståkningen sköttes av andra – till en förstarangsgren. Sverige hävdade sig väl i konkurrensen med de ledande nationerna genom namn som S Ericsson, J Nilsson och G Claeson (alla blev världsmästare). Parallellt härmed fick grenen ett allmänt uppsving i landet. Tidigare oanade publikmassor fylkades kring isovalen. Några storevenemang i Gbg utgjorde ännu oöverträffade höjdpunkter. De stod i samband med tillkomsten av världens sannolikt första konstfrysta bana (Nya Ullevi). Ekonomin förbättrades markant, vilket möjliggjorde en ökad satsning också på bredden. En väl påpälsad L blev ett tacksamt objekt för karikatyrer i dagspressen och kom samtidigt att personifiera den allmänna opinionens ökade skridskointresse. Det var naturligt att L med sina många utländska erfarenheter fick en ledande ställning också i den internationella skridskounionen. Formellt var han länge v ordförande. I praktiken kom han att bli den dominerande gestalten inom internationell hastighetsåkning under 50- och 60-talen. Hans tendens att hamna i konfliktfyllda situationer går igen i form av ett långvarigt motsatsförhållande till främst norska ledare. Därmed förhindrades åtminstone tidvis ett enat nordiskt uppträdande.

L:s tidigare kontakter kom väl till pass, då det under 50-talets förra hälft gällde att få med Sovjetunionen i det internationella utbytet. Genom en annan uppmärksammad och lyckad idrottsdiplomatisk insats vid samma tid bidrog L till att bryta Japans efter andra världskriget isolerade ställning i idrottslivet. Han hade i början av 1930-talet också med gott resultat lyckats få till stånd idrottsutbyte mellan Frankrike och Tyskland efter det långvariga avbrottet p g a första världskriget.

L företrädde skridskoidrotten i Sveriges olympiska kommitté (SOK) och verkade inom kommitténs arbetsutskott. Därutöver tog han på sig flera andra uppgifter inom den olympiska rörelsen. Sålunda svarade han för storslagna initiativ i syfte att förbättra de ekonomiska förutsättningarna för det sv OS-del-tagandet; som ordförande i SOK:s finanskommitté lyckades han mobilisera flera miljoner kr. Vidare var han överledare för den sv truppen vid OS 1964 och 1968 samt skiljedomare i skridsko vid fyra vinter-OS.

L tillhör den mest tongivande gruppen av sv idrottsledare. Bredden i engagemanget är imponerande alltifrån lokalt föreningsarbete till internationell idrottsdiplomati. I mycket var han fördomsfri nytänkare och satte in alla resurser för att förverkliga sina många, ofta djärva, ibland omstridda projekt. L blev därför en rubrikernas man på sportsidorna. Som förmedlare av ekonomiska resurser till idrottsrörelsen var han oöverträffad.

Författare

Jan Lindroth

Arkivuppgifter

L:s arkiv i RA o SSA.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Svensk idrott (OoB 1912, s 241-250). – Den kooperativa livförsäkringsrörelsen (Almanack utg av Kooperativa förbundet, 1915, Sthlm 1914, s 34–40). – De tu äro ett (ibid, 1916, tr 1915, s 52–55). – Kooperativa livförsäkringsanstalten Folket (ibid, 1917, tr 1916, s 50–52). – Hos Tysklands kooperatörer under världskriget (Kooperatören, organ för den kooperativa rörelsen i Sverige, årg 3, 1916, Sthlm, fol, s 208–211). – Minnesskrift över Vinterolympiaden i Ga-Pa 6–16 februari 1936. Södertälje 1936. 64 s. [Anon.] – I DN:s "sportredaktion" 1910–15 (Ur Dagens nyheters historia, d 1. 1889–1921, Bakom spalterna ... Utg I Ljungquist, Sthlm 1952, s 260–267). – Idrotten i dagstidningen (Vi som var med! .., 23 journalistveteraner berättar, [Sthlm, tr i] Finland 1976, s 197-210). - En idyll / Förargelseväckande beteende (Idrottskamrater minns, En bukett idrottsminnen sammanställd o utg av föreningen RV ..., Sthlm 1977, s 19-24). - Idrott och politik (ibid, s 120–126). – En världsmästartrio / Episoder (ibid, s 194–206). – Medarb i Nordiskt idrottslif, 1905–09, Sthlm, 4:o; sportred i Aftontidningen 1909–10, DN 1910–16 o NDA 1928–37.

Redigerat: Idrottsbladet, 1910-12, o Svenska idrottstidningen, 1910:18–1921:83 samt 1922, Sthlm.

Källor och litteratur

Källor o litt: Intervju med L (DN 26 nov 1967); J Lindroth, Idrottsrörelsen i Värmland (Värmland förr o nu 1977); NF:s sportlex, 5 (1943); PK:s Matr 1936 (1935) o 1952 (1951); Sv folkrörelser, 3 (1939); Sv idrott 1978, nr 2; Väd 1977; [sign] Vänster-ytterst, Spelens män II: Dir Sven L (DN 3 juli 1916); M Orner, 60-åring gjorde skridsko till miljonföretag (S-T 27 mars 1958). – Nekr:er över L i Idrottsbladet 13 juli 1977 o i dagspressen.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Sven Låftman, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/10000, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jan Lindroth), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:10000
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Sven Låftman, urn:sbl:10000, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jan Lindroth), hämtad 2024-04-25.