Eliel Löfgren, Foto Henry B Goodwin

J Eliel Löfgren

Född:1872-03-15 – Piteå landsförsamling, Norrbottens län
Död:1940-04-08 – Kungsholm eller Ulrika Eleonora, Stockholms län

Advokat, Riksdagsledamot, Utrikesminister, Justitieminister


Band 24 (1982-1984), sida 503.

Meriter

Löfgren, Jonas Eliel, f 15 mars 1872 i Piteå landsförs, d 8 april 1940 i Sthlm, Kungsh. Föräldrar: kh o redaktören Jonas L o Johanna Amanda Norberg. Mogenhetsex vid h a l i Gävle 21 maj 91, inskr vid UU 15 sept 91, hovrättsex där 28 maj 95, eo notarie i Svea hovrätt 11 juni 95, tingstjänstg 97–98, anställd vid N Setterwalls advokatbyrå i Sthlm sept 98, deläg där 03–07, innehavare av nämnda byrå 07–14, advokatverksamhet under eget namn i Sthlm från 14, led av Frisinnade landsfören 03–23, av landsfören:s förtroenderåd 16, sekr i 1906 års sjöfartssäkerhetskomm dec 06–10, led där okt 12–16, led av styr för Centralförb för socialt arbete 07–18, för Sveriges advokatsamf 07–18 o 24–27, ordf där 37, led av FK 10–11 (led 11 av särsk utsk nr 1), led av komm ang ny flottningslagstiftn nov 11–dec 16, delegat för Sverige vid traktatförhandhar i Khvn ang sjörättsbestämmelser 12, sakk ang beredn av frågor rör sjöfartssäkerheten 12, ang ny organisation av fögderiförvaltn 13, led av Comité maritime internationals ständiga arbetsutsk 13, delegat för Sverige vid internationella sjöfartssäkerhetskonferensen i London 13–14, ordf i komm ang häktningsförfarandet okt 14–okt 17, sjöåklagare vid kommerskoll 15–16, statsråd o chef för justitiedep 19 okt 17–6 mars 20, led av AK 18–21 (led 20 av särsk utsk nr 2), led av internationella Oderkommissionen 20–april 22, regeringsombud i förhandl med Storbritannien om kolinförsel 20 o beskattningsavtal 30, ordf i Centrala skiljenämnden for vissa arbetstvister 20–22, led av komm ang elektrisk kraftöverföring från Norge till Danmark maj 21–nov 22, ang frågor rör Nationernas förb (NF) aug 21, sv ombud vid NF:s förs i Genève 21–28, led av FK 22, sv ombud vid förhandkar i Haag o Berlin ang uppgörelse med Ryssland juli–aug 22, ordf i sv avd av Comité maritime international 22–26, i styr för ab Kreditkassan 22–26, ordf i Sveriges liberala parti okt 23–30, underhandlare för avslutande av handelsavtal med Ryssland 20 nov 23–15 mars 24, led av komm ang Genève-prot om fredliga lösningar av internationella tvister okt 24–april 25, sakk i folkrätt inom UD 24 okt 24–7 juni 26, led av AK 25–28 (led av utrikesnämnden 25 o 26), ordf i komm ang arbetsfredsfrågan jan–juni 26, minister för utrikes ärenden 7 juni 26–2 okt 28, led av styr för Skandinaviska kreditab 29–40, fullm i Sthlms handelskammare 30–40, underhandlare för avtal med England ang beskatta 30, led av FK 30–37 (led av särsk utsk 31, av första lagutsk 36 o 37), ordf i internationella skiljedomstolen ang klagomuren i Jerusalem 30–31, led av Ådalskommissionen maj–juli 31, av komm ang Sveriges deltagande i 1932 års allm nedrustn:konferens juni 31–jan 32, av processlagberedms rådgivande nämnd från okt 32, av folkpartiets förtroenderåd 34, av komm ang förvarings- o interneringslagarna april 34–dec 36, ordf i komm ang muntl förhör i hovrätt juni–dec 35, sakk inom strafflagberedn (ang sinnesundersökn i brottmål) från dec 38.

G 5 juni 09 i London (enl vb för Gust Vasa, Sthlm) m skriftställaren Ebba Maria (Mia) Lovisa Leche (bd 22), f 10 okt 1878 i Lund, d 8 april 1966 i Sthlm, Engelbr, dtr till prof Jacob Wilhelm Ebbe Gustaf L o Wilhelmina (Minchen) Dorothea Fredrika Louisa Säger samt förut g v Friesen.

Biografi

Eliel L:s farfar var en fattig kronotorpare i Lövånger i Västerbotten. Av sockennamnet bildade L:s far Jonas L (1836–1915) sitt familjenamn. Han bereddes möjlighet att genomgå Umeå skola och avlade mogenhetsexamen vid 29 års ålder. Efter prästvigning 1867 och några norrlandsförordnanden valdes han 1873 till kyrkoherde i Bjurholm i Ångermanland. Under inflytande av den nyevangeliska väckelsen och P P Waldenström erfor han allt större samvetsnöd i sitt ämbete och sökte slutligen 1883 avsked. Han verkade därefter som predikant i Sv missionsförbundet. 1886 grundade han i Gävle Hemlandsposten, ett veckoblad av frikyrklig, nykterhetsivrande, småfolkligt liberal och antisocialistisk färg.

Under Uppsala-åren väcktes L:s politiska intresse; han var verdandist och stiftade bl a personlig bekantskap med Karl Staaff, som gärna gästade Verdandi och Juridiska föreningen. Sin tingstjänstgöring gjorde L hos häradshövding Helmer Helmertz i Sala. Helmertz betygade den unge notariens sällsporda begåvning, livliga intelligens och berömvärda flit. Han hade visat sig "äga en synnerligen ovanlig duglighet och skicklighet för juridiskt arbete" och i övrigt utmärkt sig genom sin älskvärda personlighet, sitt vänsälla väsen och hedrande uppförande. Senhösten 1898 anställdes L vid v häradshövding Nils Setterwalls advokatbyrå i Sthlm, blev delägare där och senare ensam ägare till 1914, då han öppnade advokatrörelse under eget namn.

Som advokat kom L huvudsakligen att ägna sig åt affärsjuridiken. I början av sin bana blev han dock känd som ett småfolkets ombud i Staaffs efterföljd. 1904 blev L riksbekant genom sitt framgångsrika försvar av folkskolläraren Petrus Blomberg, som åtalats för rånmordet i Östervåla 1896. L, som från sin tingstjänstgöring var väl bekant med omständigheterna kring mordet, kunde bl a med hjälp av ett ovedersägligt vittne smula sönder den bevisning som förebragts av åklagaren. Men L överklagade även med framgång Sthlms rådhusrätts fällande dom om 5 kronors böter för snatteri mot ett specerihandelsbiträde, som till sin sjuke make tagit hem litet skämd frukt, som hon haft tillstånd att äta i butiken (1908). 1909 utverkade han JO:s ingripande mot ett par stockholmspoliser, som anhållit en oförvitlig finsk tjänsteflicka för prostitution.

I Sthlm utpräglades L:s radikala politiska profil. Han blev medlem av den 1900 grundade Frisinnade klubben, ett säte för radikala liberaler och socialdemokrater. Här stiftade han bl a bekantskap med Hjalmar Branting. 1903 inträdde L i Frisinnade landsföreningen, grundad föregående år. Att han inte tillhörde de ursprungliga medlemmarna kan möjligen tyda på tvekan inför vägvalet. Som liberal kandidat i valrörelsen våren 1914 betonade han, att han ingalunda ämnade för framtiden försvära sig "åt vilken politik som helst bara för att den kommer att kalla sig liberal" (otr valtal i L:s saml). Han anslöt sig även till Centralförbundet för socialt arbete, grundat 1903, och kände sig hemma i ett politiskt radikalt sällskap som den informella klubben "Vi", tillkommen på initiativ av Erik Palmstierna och i verksamhet 1908–18. Här samlades ett flertal av de liberaler och socialdemokrater som 1917 skulle bilda regering.

I dessa sammanslutningar framträdde L med anföranden, där han påtalade samhällets bristande sociala ansvar och krävde reformer inom rättsvården. Av programmatisk betydelse är hans föredrag i Frisinnade klubben 22 nov 1906, utgivet som broschyr: Riksdagen och lagarbetet, betydelsen för vårt rättsväsen af ett liberalt genombrott. L påtalade också bristerna i den åldriga rättegångsordningen och hos polis- och åklagarväsen, gisslade, efter sina erfarenheter från Östervålamålet, häktningarna "på bekännelse" och krävde för alla anklagade rättsligt biträde och för medellösa rättshjälp av rätts bildade advokater. Kravet på genomgripande reformer av rättsväsendet, som ännu väsentligen vilade på 1734 års lag, och på avskaffande av den inkvisitoriska straffprocessen, av den legala bevisprövningen och av den exklusivt skriftliga processen i överrätt bildar genomgående ledmotiv i L:s verksamhet som praktiserande jurist, riksdagsman och statsråd.

Livligt intresse kom L också att ägna invandringspolitik och asylrätt. På anmodan av Branting uppträdde L 1907 som ombud för den ryske socialrevolutionäre akademikern Jankel Tjernjak, som hotades av utlämning till Ryssland. L hävdade att Tjernjak som politisk flykting kunde göra anspråk på asyl. Slutet på målet, som väckte europeisk uppmärksamhet, blev emellertid att Tjernjak utvisades. I uppmärksammade inlägg (Vår polis och Ryssland, DN 21 juli 1909) krävde L, att utvisningsärenden skulle prövas av domstol och inte under lagligen oreglerade former handläggas av polisen. Han biträdde sedermera i förarbetena till 1914 års utvisningslag, som på avgörande punkter tillgodosåg kravet på vidgad rättssäkerhet för utlänningar. L gjorde sig också snart ett namn som landets främste expert på sjörätt, och han blev förste innehavare av befattningen som sjöåklagare vid kommerskollegium.

I Frisinnade landsföreningen tillhörde L den yttersta vänsterflygeln. Han delade den socialdemokratiska kritiken av "Staafflagarna", antimilitaristlagarna från 1906. När motsättningarna inom den liberala rörelsen skärptes i anledning av storstrejken 1909, sällade sig L till Staaffs kritiker. Partiledarens Eskilstuna-tal 21 nov 1909 med dess dom över arbetarrörelsens "anarkiserande" tendenser uppkallade L till en skarp replik i Frisinnade klubben 25 nov, som även spriddes i broschyrform (Våra arbetsavtal, ett inlägg). Han lade i stället huvudskulden till samhällskrisen på arbetsgivarparten och det bristfälliga avtalsväsendet. I en programmatisk artikel i Afton-Tidningen 20 dec 1909 definierade L ytterligare sin politiska hållning och tillbakavisade Staaffs och hans eftersägares anspråk på liberal ofelbarhet. Man ansåg följdriktigt, att L skulle söka ny politisk hemvist inom socialdemokratin. Han förblev emellertid liberalismen trogen, dock utan att göra avbön för sitt fronderi. 1915 valdes han till suppleant i Frisinnade landsföreningens förtroenderåd; följande år blev han ordinarie ledamot.

Redan 1909 hade L vunnit ett liberalt mandat i FK, som han kom att tillhöra 1910–11, 1922, 1930–37; av AK var han medlem 1918–21 och 1925–28. I riksdagen fullföljde han sin socialreformatoriska linje. För rättsväsendets humanisering var han en ivrig förkämpe. Framhävas bör även hans livslånga omsorg om arbetsfredens tryggande genom avtalslagstiftning och överhuvud rättslig reglering av förhållandet arbetsgivare–arbetstagare. Han engagerades 1916–18 i Sociala rådets sektion för arbetarskydd och arbetarfrågor. 1920–22 verkade han som ordförande i Centrala skiljenämnden för vissa arbetstvister – den första sv arbetsdomstolen. Han blev även ordförande i den utredning som 26 jan 1926 tillsattes för att pröva frågan om begränsning av arbetskonflikter genom bl a obligatorisk skiljedom i rättstvister. I Sveriges liberala partis program, som utarbetades under L:s ledning, intog åtgärder för arbetsfreden ett viktigt rum.

Redan 1911, då Staaff bildade sin andra regering, hade L varit på tal för en statsrådspost. Från socialdemokratiskt håll hade man låtit förstå att man gärna skulle se L som medlem av ministären. Staaff avböjde; han anförtrodde något mångtydigt Branting att L:s arbetssätt "icke alltid visade nödig kontinuitet". Inte desto mindre tyder åtskilligt på att den liberale ledaren i grunden uppskattade L, som också senare kom att framgångsrikt föra Staaffs talan i ärekränkningsmålet mot prof Gösta Mittag-Leffler 1914–17.

När den liberal-socialdemokratiska regeringen under Nils Edén bildades i okt 1917, mottog L justitieministerportföljen efter svår beslutsvånda. Att lämna advokatrörelsen var olägligt – L företrädde sv intressen vid brittiska prisdomstolar, och han misstrodde också sin administrativa förmåga, vilket visade sig obefogat. De följande åren betecknar krönet på L:s politiska bana. Under hans ledning förverkligades en rad reformer, som länge drivits från radikalt håll, ej minst av honom själv: lag om villkorlig straffdom och villkorlig frigivning (1918), lag om fri rättegång (1919), lag om förordnande om rättegångsbiträde åt häktad (1919). Genom lagen angående åtgärder mot könssjukdomar (1918) avskaffades den reglementerade prostitutionen. Vanfrejdsstraffet utmönstrade: genom ändringar i vissa delar av strafflager (1918). Den betydelsefulla lagen om rätt til litterära och musikaliska verk stiftades 1919 Särskilt knöts L:s namn till den nya vattenlagen av år 1918, som skickligt drog gränser mellan enskilda och allmänna intressen ocf blev en förutsättning för landets fortsatte elektrifiering och industrialisering. I demokratifrågan drev L energiskt kravet på kvinnlig rösträtt; i kvinnorörelsens organ Dagny hade han redan 1909 betecknats som "en pålitlig vän".

När Branting 1920 bildade sin första ministär, räknades L bland kandidaterna till utrikesministerposten; sannolikt har han fått formellt anbud men avböjt. Han hade under kriget delat den socialdemokratiske partiledarens ententesympatier och satte nu liksom denne sin lit till Nationernas förbund; att skapa garantier för en varaktig fred var enligt L:s deklarerade övertygelse den viktigaste uppgiften "för all politik i nutid och framtid". Han avböjde, efter uttalad tvekan, Brantings erbjudande om posten som sv minister i Bern, trots att denna räknades få stor betydelse genom NF:s förläggning till Schweiz. Däremot verkade han under 20-talet som sv NF-delegat under intimt samarbete med Branting och Östen Undén, vars syn på utbyggnaden av den mellanfolkliga rättsordningen och utsikterna till internationell rustningsbegränsning han delade. Liksom dessa knöt han livliga men till slut gäckade förhoppningar till Genève-protokollet av 1924.

Vid NF:s församlingar 1920–22 hade även högerledaren Ernst Trygger varit medlem av den sv delegationen. Som regeringsbildare 1923 erbjöd han utrikesministerportföljen till L, som emellertid avböjde. Däremot antog L i okt 1924 Undéns anbud att bli folkrättssakkunnig i UD.

Ett av den sv utrikespolitikens ömtåligaste problem efter första världskriget gällde etablerandet av förbindelser med den nya sovjetstaten. Mot ryska önskemål om kreditmässigt fördelaktiga handelsavtal stod krav på ersättning för förstatligad sv egendom i Ryssland. L deltog som sv regeringsombud i de konversationer med ryska delegater som efter Genuakonferensens avslutning ägde rum i Haag i juli och i Berlin i aug 1922. I febr följande år sändes L och generalkonsul Josef Sachs till Moskva för att närmare utröna förutsättningarna för diplomatiska förbindelser och handelsutbyte. Delegaterna vann under tre veckors vistelse en huvudsakligen positiv uppfattning av NEP-periodens Sovjet och tillstyrkte de facto-förbindelser genom utbyte av officiella representanter.

Förhandlingarna mellan en sv delegation, ledd av L, och en rysk inleddes i Sthlm nov 1923. De avslutades i mars följande år, då Sverige erkände Sovjetunionen de jure, samtidigt som en deklaration om ömsesidiga rättsanspråk på grundval av mest-gynnad-nation-behandling och ett handelsavtal undertecknades. Regeringen Trygger erbjöd nu L att bli Sveriges första sändebud i Sovjetunionen. L tackade nej; hans verksamhet i hemlandet tog alla hans krafter i anspråk.

En maktpåliggande uppgift hade anförtrotts L av den dåv socialdemokratiska regeringen, när han beklätts med posten som styrelseordförande i det nygrundade ab Kreditkassan av år 1922, bildat genom avtal mellan staten och ett konsortium om sjutton affärsbanker. Syftet var att under rådande bankkris stödja sv kreditanstalter som hamnat i svårigheter. Statsmakterna engagerade sig härvid med omkr 110 milj kr (intill 1926).

Från sin utsiktspunkt i Frisinnade landsföreningens förtroenderåd hade L med oro sett på den efter första världskriget växande liberala splittringen i främst alkoholförbuds-frågan. Själv var L övertygad förbudsmotståndare. Under 1921 övervägde han att lämna riksdagen och den aktiva politiken i misströstan och avsmak inför den interna partifejden, av vilken han i brev till hustrun gav målande karakteristiker. Anbud från näringslivet lockade, och även tidningsmannabanan syntes stå öppen. L hade verksamt stött Valfrid Spångbergs försök att skapa en radikalliberal kvalitetstidning med kulturell profil: Svenska folket (1906–09), Afton-Tidningen (1909–13, 1918–20). Under större delen av denna tid hade han varit styrelseledamot eller -ordförande i företagens styrelser. Hösten 1921 erbjöds han att bli huvudredaktör i DN. Han avböjde erbjudandet men behöll livet igenom ett levande intresse för pressens roll. L:s vantrivsel i Frisinnade landsföreningen oroade i hög grad partiledaren Nils Edén, som besvor honom att stanna kvar: "Inte behöver jag säga dig, att du hör till den svenska liberalismens få verkliga personliga och andliga tillgångar" (25 juli 1921, KB).

Våren 1923 var splittringen inom Frisinnade landsföreningen oundviklig inför majoritetens krav att allmänt rusdrycksförbud skulle påyrkas i partiprogrammet. Utbrytarna konstituerade 7 okt 1923 Sveriges liberala parti, där L valdes till ordförande. Hans kandidatur drevs särskilt livligt av moderatliberala stockholmskretsar. Edén, som lämnade den aktiva politiken, varnade honom. Skeptikerna och motståndarna var många; från början satte partisekreteraren Arvid Grundel (bd 17) L:s ledarskap i fråga. Partiprogrammet uttryckte klassiska liberala idéer: andlig och ekonomisk frihet, frihandel, aktiv fredspolitik. Krav uppställdes på planmässighet och sparsamhet i det offentliga livet, minskning av skattetrycket, stöd åt småjordbruket, främjande av folknykterhet, arbetsfred, ändamålsenligt försvarsväsen. Det nya partiet, utvecklade L i sitt programtal 22 okt 1923 (även spritt som broschyr), skulle främja samkänsla, samförstånd och samvilja, det vände sig mot en av särintressen och klasskänsla präglad partiuppdelning och ville eliminera avståndet väljare-kandidat genom personval i stället för listval. Programmet syftade till att övervinna partisplittring och parlamentariskt vågmästeri genom en enande politisk formel, som överbryggade den gängse höger-vänsterskalan.

AK-valen 1924 blev en besvikelse för det nya partiet, som blott kunde inhösta fyra mandat (i FK hade partiet nio). Behandlingen av försvarsfrågan 1925 blev en katastrof för liberalerna, som inför sittande plenum under hetsig inbördes polemik demonstrerade vitt skilda uppfattningar. De ledande liberala organen, DN, S-T, GHT, lade skulden på partiledaren, som till yttermera visso på grund av juridiska uppdrag tvingats stanna utomlands under försvarsfrågans utskottsbehandling.

När de folkfrisinnades ledare Carl Ekman i juni 1926 erbjöds att bilda ministär, riktade han ett koalitionsanbud till liberalerna. L avböjde först för egen del men accepterade efter att ha rådfrågat ett förstärkt verkställande utskott. Jacob Pettersson och Ernst Lyberg (s 442) inträdde i den nya ministären som socialminister resp konsult (senare finansminister). Som utrikesminister var L självskriven.

Det liberala regeringsengagemanget fick sämsta tänkbara kritik i ledande liberal press. L anklagades för "avfall" från sann liberalism och för att ha degraderat sitt parti till Ekmans "gisslan"; Torsten Fogelqvists verop (t ex i DN 6 juni 1926) blev ryktbara. Personligen hade L redan under valrörelsen gripits av missmod; i brev till hustrun konstaterade han, att hans ledarskap inte förmådde ingjuta entusiasm.

Som utrikesminister fullföljde L utbyggnaden av det traktatsystem avseende förlikning och skiljedom som syftade till att komplettera NF:s akt och som tidigare burit i synnerhet Undéns signatur. Sin syn på skiljedomen i internationella tvister utvecklade L i tal inför NF:s församling 1927. Under hans ledning företogs en omorganisation av UD. Utnämningsärenden vållade honom mycket bekymmer: "Du kan ej tro, hur jäkligt detta är för en 'snäll' man som ändå vill vara både rättvis och bestämd" (brev till hustrun 22 maj 1928). En utnämningsfråga kom även att leda till brytning mellan L och Gustav V. Erik Sjöborg, kabinettssekreterare sedan 1922, var designerad till posten som sv minister i Rom. Kungen lät då förstå, att Sjöborg på grund av sitt förestående äktenskap med en frånskild societetsdam inte var behaglig för drottning Victoria, som av hälsoskäl mestadels vistades i Italien. L vidhöll emellertid sitt förord for Sjöborg. Kungen utbad sig möte med statsråden utom excellenserna efter konseljen 21 jan 1928 och deklarerade härvid, att ingen utom Staaff uppträtt så hänsynslöst mot honom som L. Monarken hade förlorat allt förtroende för utrikesministern och ämnade i fortsättningen endast "tolerera" honom (Ernst Lybergs relation, RA). Sjöborg utnämndes till envoyé 3 febr 1928.

Inför valrörelsen 1928 formerades huvudstadsliberalernas motstånd mot L som partiledare. Han fick klä skott för ett allmänt missnöje med "systemet Ekman", minoritetsparlamentarismens lyten och det egna partiets vanmakt. Centrum för oppositionen blev den i dec 1927 grundade Nyliberala klubben. Som L:s ivrigaste motståndare framträdde Fogelqvist och Leif Kihlberg (DN), Erik B Rinman (S-T), Martin Fehr, Ivan Bratt och Allan Cederborg. 28 april 1928 kunde L meddela sin hustru att stockholmsliberalerna vägrat honom kandidatur vid de kommande AK-valen. L, vars stöd hos liberaler ute i landet var betydande, ämnade dock inte ge upp utan kamp. Vid stockholmsliberalernas nomineringsmöte 30 aug gick han till motattack. Han sade sig föredra "schavotten framför silkessnöret" och tillbakavisade med harm anklagelserna för svek mot idéer och ledarplikter. L kandiderade på en särlista – han fick här tillfälle att betyga sin tro på personval framför listval – medan Sthlms liberala förening efter mycket sökande som officiell kandidat uppställde Conrad Carleson (bd 7). Med hjälp av frivilliga krafter drev L en huvudsakligen självfinansierad valrörelse, som väckte betydande uppseende. Kampen visade sig dock utsiktslös: L kunde räkna 4 949 röster mot Carlesons 9 517. L tillkännagav omedelbart sin avgång ur regeringen. Hans liberala kolleger följde honom, och 26 sept ingav Ekman hela regeringens avskedsansökan.

Trots sitt nederlag kvarstannade L som ledare för Sveriges liberala parti till 1930, då han efterträddes av Lyberg. Han behöll dock ordförandeskapet i liberala riksdagsgruppen (L var sedan 1930 åter riksdagsman, nu i FK), verkade för liberal återförening och blev, sedan folkpartiet grundats 1934, medlem av dess förtroenderåd. 1937 avsade sig L sitt riksdagsmandat av åldersskäl. I ett tal inför folkpartiets ungdomsförbund 15 okt 1937 drog han summan av sitt politiska liv: "De som voro unga vid seklets början misstogo sig på vägens längd men icke på den rätta vägen".

Även utanför parti och riksdag erhöll L under 1930-talet betydelsefulla uppdrag. Sedan sammanstötningar ägt rum mellan judar och araber till följd av tvister rörande rätten till klagomuren i Jerusalem, uppmanade NF:s råd brittiska regeringen att såsom mandat är låta internationella jurister pröva frågan. L accepterade på brittiska utrikesministerns anmodan ordförandeskapet i en tremannakommission. Efter rannsakning i Jerusalem juni–juli 1930 avgav kommissionen en rapport som offentliggjordes av brittiska regeringen 8 juni 1931. Den föreslagna kompromissen – arabisk äganderätt kombinerad med garantier för judarna att utöva sin kult – medförde den önskade avspänningen i konflikten. L deltog också i den kommission som under Arthur Lindhagens (bd 23) ordförandeskap tillsattes för att utröna omständigheterna kring dödsskotten i Ådalen 1931. – L åtog sig 1932 att utreda boet efter Ivar Kreuger och bevaka familjen Kreugers intressen i konkursen. L kom även att uppträda som Torsten Kreugers försvarare i Högbroforsmålet 1933. I sin kampanj för resning kom denne långt senare att rikta allvarliga anklagelser mot L för oegentligheter; Herbert Tingsten uppvisade (DN 10 jan 1956) att Torsten Kreuger härvid betjänat sig av förfalskat bevismaterial.

L valdes 1937 till ordförande i Sveriges advokatsamfund. I denna egenskap kom han att utforma samfundets yttrande över processlagberedningens förslag till ny rättegångsbalk. Under 1930-talet hade han varit medlem av processlagberedningens rådgivande nämnd. Han fungerade även som strafflagberedningens expert i frågan om sinnesundersökning i brottmål. Mot slutet av sitt liv fick L sålunda tillfredsställelsen att ytterligare driva reformkrav inom rättegångsväsendet, frågor som följt honom från de första åren som jurist över en lång bana som parlamentariker. Den nya rättegångsbalken antogs 1942, två år efter hans död.

L tillhörde de radikala vänstermän som åren kring sekelskiftet mera såg till det enande än skiljande hos liberalism och socialdemokrati och vars ideal var Frisinnade klubbens program: ett förenat vänsterparti. När klyftan fördjupades inom vänstern, tillhörde L dem som stannade inom den socialreformatoriska liberalismen. Han avvisade klasskampsläran och ställde sig ytterst reserverad till statens inflytande över individen. Den personliga friheten måste garanteras. Statens väsentliga uppgift var att tillförsäkra medborgarna rättsskydd (brevkonc 1926). Under 1930-talet befarade L, att socialdemokratins framryckning skulle leda till en för näringslivet fördärvlig högskattepolitik. – "Det låter 'borgerligt' (=brackigt) ty det är gammalt, men det är icke desto mindre sant" (brev till hustrun 26 sept 1936) – men han konstaterade samtidigt med tillfredsställelse att faran för såväl kommunism som nazism i Sverige syntes undanröjd.

Som praktisk politiker var L i hög grad odogmatisk. Utpräglad pragmatiker såg han till sakfrågan och stod städse öppen för gagnande samverkan över partigränserna. Det är betecknande att L erbjöds utrikesministerportföljen i såväl en socialdemokratisk som en högerregering. Han saknade helt fanatism och kunde gå mycket långt i sin uppskattning av motståndarens argument, ett drag som av kritiker tolkades inte som koncilians utan snarare som indifferens och bristande trohet mot egna idéer och ideal. L hyllade kompromissen framför den utsiktslösa konflikten, något som i hög grad gjorde honom lämpad för minoritetsparlamentarismens epok i sv historia. Som partiledare saknade L karismatiska drag. Uppdragets byråkratiska och formella sidor var honom en plåga och sattes i efterhand. Den kritik som riktades mot honom för att "vansköta partiet" tog dock inte hänsyn till omständigheten att han under hela sin politiska bana, med undantag för statsrådsåren, ekonomiskt var beroende av sin advokatpraktik.

L tycks i ovanlig grad ha saknat vilja till personlig makt. Maktens yttre attribut var honom likgiltiga. Politiken var hos honom uttryck för en livshållning snarare än en profession. Samtidens ofrånkomliga jämförelse med Ekman utföll vanligen till L:s nackdel. Medan Ekman framstod som hårdför och beslutsam, kunde L te sig tovande och vacklande. Han tillhörde inte de politiker som ser en dygd i att låta orden dölja tankarna. Som talare var han saklig utan torka och ofta spirituell. Han skydde retorik, med ett undantag: han, fritänkaren, rörde sig gärna med bibelallusioner – tydligen ett arv från barndomsmiljön. I samtida omdömen prisas gärna L:s humor och charm, varma humanitet och vidsynta tolerans. Han hyllas för skarp intelligens och klar logik. Samtidigt tillade honom både anhängare och motståndare det stående epitetet "bohemisk". Hans distraktioner var riksbekanta liksom hans egenartade oförmåga att passa tider. Han kunde drabbas av beslutsförlamning, håglöshet och viljelättja. Trots sin utomordentligt vittfamnande, rastlösa verksamhet kunde han paradoxalt nog inför kritiska ögon te sig indolent. Uppenbarligen fanns det ett neurotiskt drag i hans mångfacetterade personlighet. I breven till hustrun, särskilt de tidigare, talar han inte sällan om "nervskakning", "tryck över hjärtat", "ängslan och folkskygghet", "ångest och betryck", "en allmän osäkerhet och fruktan". Han drabbades även av manifesta hjärtbesvär, för vilka han sökte lindring vid utländska kurorter.

L hade omfattande kulturella intressen. Han fängslades av teater och litteratur. Han var en uppskattad sällskapspoet och en lysande berättare. Under Uppsala-åren hade han framträtt som spexförfattare. Han gjorde även ett uppmärksammat inlägg i Strindbergsstriden (A-T 28 juli 1910). Hans litterärt pregnanta skildring av Östervåladramat Klockorna i Östervåla (1934) – samtidigt ett stycke självbiografi – betraktas med full rätt som a minor classic. L var även en fin kännare av tidig grafik och sammanbragte en förnämlig samling.

L:s äktenskap med författarinnan, journalisten och pacifisten Mia Leche (bd 22), som i sitt tidigare, upplösta äktenskap varit förenad med en studiekamrat och vän till L, blev enligt samstämmiga uppgifter sällsynt lyckligt. Övertygade antinazister kom makarna att under 1930-talet göra en beaktansvärd humanitär insats för flyktingar från Hitlerväldet.

Författare

Torbjörn Norman



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

L:s arkiv, innehållande bl a ms, pol tal o juridiska handhar, i KB. – Ink skrivelser till L bland justitiedep:s ämnesordnade handhar i RA. – Brev från L i KB (bl a 561 till hustrun Mia Leche-L), RA (bl a till J Hellner), SSA o UUB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Om bruket af vittnesattester i civila mål. Föredr i Sveriges advokatsamfunds stockholmsafd d 15 nov 1900. Sthlm 1900. 17 s. -Den svenska obligationsrättens ställning i afseende å tillämpandet af utländsk lag. Föredr i ... d 10 april 1902. [Rubr.] [Sthlm 1902.] 27 s. [Förhandlingarna vid Sveriges advokatsamfunds årsmöte i Stockholm den 24 maj 1902, bil.] — Sjövärdighetsreglerna i engelsk lag och deras tillämplighet på svenska fartyg. Sthlm 1907. 16 s. [Undert.] - Riksdagen och lagarbetet. Betydelsen för vårt rättsväsen af ett liberalt genombrott. Sthlm 1907. 16 s. ([Omsl:] Skrifter utg af Frisinnade landsforening-en, 8; även dess Meddelanden,' n:r 46 (1907:2).) — Blockad, bojkott och svarta listor. Två mötesuttalanden i anl af hr Hildebrands motion om ändr af 3 § 1 l:o Tryckfrihetsförordningen. Sthlm 1908. 31 s. (Tills med A Raphael.) — Våra arbetsavtal. Ett inlägg. Sthlm 1910. 30 s. — En liten kommentar till regeringsförslaget angående kollektivaftal. Huru det var 1910, o hvad det blifvit 1911. Sthlm 1911. 58 s. — Ofversikt af utländsk sjöfartssäkerhetslag-stiftning (Bihang till Riksdagens protokoll... 1914, saml 2, avd 2, bd 3. Kommittébetänkande. Sjö-fartssäkerhetskommitténs betänkande, 2. Förslag till ändr i sjölagen, förordn ... ofversikt af uti lag-stiftn samt bilagor, Sthlm 1911, 4:o, s 349-476; föret). — Ulfviksmålen. Kapten Knut Scherman mot likvidatorerna. [Rubr.] Hernösand 1913. 4:o. (8) s. [Ur Vesternorrlands allehanda så; överklagande.] — Sjöfolkets sociala fråga (Social tidskrift, årg 13, 1913, Sthlm, s 353-361; även sep, 9 s). -Några utvecklingslinjer inom den moderna sjöfarten. Föredr hållet vid Svensk förenings för internationell sjörätt ord årsmöte o sjunde Nordiska sjöfartsmötet i Malmö d 28 juli 1914. [Rubr.] Malmö 1914. 31 s. - Kriget och den mellanfolkliga rätten (Forum, frisinnad veckotidskr, årg 1, 1914, Sthlm, 4:o, s 4—6, 17—19). — Alandsservitutet (ibid, 2, 1915. s 411-414). - Kort framställning av prisrättsförfarandet i England. Föredr vid Exportföreningens årsstämma 29 april 1916. Sthlm 1916. 24 s. ([Oms!:] Sveriges allmänna exportförening. Publikationer, n:o 2.) — Om ordnandet av industriens råvaruinförscl under kriget. Föredr ... vid Sveriges industriförbunds årsm torsd d 13 april 1916. Sthlm 1916. 17 s. (Konfidentiellt.) - Svensk och engelsk handelspolitik (Forum, 3, 1916, s 27— 36). — "Lagens bortskämde gunstling" (ibid, 4, 1917. s 222-224). - Samlingsmål och partilinjer i svensk politik. Ett svar på herr Hasselrots uppsalatal. Tal ... i Lund d 29 april 1917. 16 s. - Korta utdrag ur programanföranden september 1917. Sthlm 1917. 8 s. (Tills med S Dehlgren oj Sjö-quist.) — Freden och demokratien. 1914 o 1917 års idéer. Föredr i Stockholm 10 juni 1917 vid Frisinnade landsmötet. Sthlm 1917. 16 s. (Frisinnade landsföreningens småskrifter, 1917, n:r 2.) — Regeringens program i författningsfrågan. Ur ett föredr inför Stockholms frisinnade valmansfören d 17 nov 1918. [Rubr.] Sthlm 1918. 8 s. (Ibid, 1918:8.) -Finland och det skandinaviska lagarbetet. [Rubr.] Sthlm 1918. 7 s. — Prinsessan, som inte trodde på trollen. Julpjäs i 1 akt tillägnad morfar. Sthlm 1918. 8 s. [Anon.] — Den skandinaviska lagstiftningen och dess framtidsuppgifter (SvJT, årg 4, 1919, Sthlm, s 1-12; även sep). - Det första församlingsmötet med Nationernas förbund (Forum, tidskr för politik, litt o allm frågor, 7, 1920, s 598-614). — Partierna inför 1921 års valrörelse (ibid, 8, 1921, s 209-224). - Freden och försvaret. Sthlm 1921. 16 s. (Frisinnade landsföreningens småskr, 1921:4.) - Erik Martin ... (SvJT, 6, 1921, s 377-380). - Våra jordfrågor (Forum, 9, 1922, s 529-549). — För freden - med eller utan rättvisa. En kommentar till det 4:de församlingsmötet (ibid, 10, 1923, s 462-480). - Frågan om ett handelsavtal med Sovjet-Ryssland. Föredr vid Sveriges allm exportförenings årsstämma d 23 april 1923. Sthlm 1923. 31 s. (Sveriges allm exportförenings publ, 18.) - Det nya partiet. Föredr d 22 okt 1923. Sthlm 1923. 46 s. (Liberal politik, 1923, nr 2.) - Utredning angående vissa förhållanden i samband ,med aktiebolaget Köpmannabankens trädande i likvidation och rättsverkningarna därav. [Rubr.] Sthlm 1923. 4:o. 23 s. [Undert.] (Affärsvärlden, årg 23, 1923, nr 33, bil.) — Expropriation eller frivillig jordförmedling. Sthlm 1924. 13 s. (Sveriges skogsägareförbunds cirkulär, 1924, nr 4.) — Principer och arbetsproblem. Anförande i andra kammarens remissdebatt d 19 jan 1925. Sthlm 1925. 16 s. (Liberal politik, 1925:1.) — De liberala och regeringsbildningen. Ur ... föredr i Uddevalla d 13 juli 1926. Sthlm 1926. 16 s. (Ibid, 1926:2.) - Vad den nya regeringen vill. Ur ... [Rubr.] Sthlm 1926. 12 s. (Ibid, 1926:3.) — De nordiska förliknings- och skiljedomsavtalen i deras ställning till det internationella rättssystemet. [Rubr.] [Sthlm 1927.] 102 s. (Förhandlingarna vid Sveriges advokatsamfunds årsmöte i Stockholm år 1926, Sthlm 1927, bilaga; även sep med tit: ... Utarb i ansl till anf vid ... årsmöte d 5 juni 1926.) — Svenska freds- och for-svarsuppgifter. Föredr i Halmstad d 17 juni 1928. [Sthlm, tr] Gbg 1928. 15 s. (Sveriges liberala partis småskrifter, 1928, n:r 1.) — Rätten till Palestinas heliga platser (Festskrift tillägnad presidenten ... friherre Erik Marks von Wiirtemberg den 11 maj 1931 Sthlm 1931, s 389-409). - Klockorna i Östervåla. Sthlm 1934. 358 s, 14 pl, 1 karta. 2.-3. uppl så. [Ny tr] 1955. 355 s, 6 pl, 1 karta. -Utlåtande ... i sak Skåne-Hallands utsädes aktiebolag, Hälsingborg, Henning Swenson, Linköping. [Omsl.] [Linköping] 1935. (4) s. — Något om processledningen vid muntlig rättegång (SvJT, 22, 1937, s 759-770 [i h 3 med omsl Skrifter tillägnade Ernst Trygger den 27 oktober 1937]; rec o diskussionsinlägg ibid, 23, 1938). — "Forna verdandister ha ordet" (G. G. F. Verdandi 1862-1937 [omsl], Gefle 1937, 4:o, s 3-5). - "Vad gäller Strindbergsstriden?" (Strindbergsfejden, 465 debattinlägg o kommentarer utg av H Järv, d 1—2, [Staffanstorp] 1968, s 343-345 [d 1]; ur Afton-tidningen 28 juli 1910). - Medv främst i Svenska folket 1906-09 o Afton-tidningen 1909-13 o 1918-20; jfr vidare Förteckning över statliga utredningar 1904—1945, [Sthlm, tr] Norrköping 1953.

Utgivit: "Misshandelsmålet i Mariefred." Protokoll o utslag från rådstufvurätten i Mariefred i målet Allmänna åklagaren kontra Löfgren angående ansvar för våld mot tjänsteman. Sthlm 1910. 35 s. [Föret; om böter o skadestånd lör ett slag som L givit en civil polis stadd i exekutionsärende betr hustruns barn i tidigare äktenskap.] — Svensk sjölag af 12 juni 1891, med tillägg o ändringar. [Khvn 1914.] 163 s. [Föret.] (De nordiska sjölagarna, med domsreferat o sakreg efter plan-läggn af Dr. L. A. Grundtvig utg af J Winther, O Sparre, E Löfgren, som red för Danmark, Norge, Sverige, Khvn 1914 [:1]; även i dansk uppl: De nordiske S0love ... [:3].) — Högbroforsmålet mot Torsten Kreuger. Sthlm 1933. XV, 722 s. [Föret; med talrika egna inlägg.]

Källor och litteratur

Källor o litt: UD:s arkiv, 1920 års dossiersystem: HP 6+ Er (ang handel o sjöfart, Ryssland 1922-); HP 78 C (Oderkommissionen 1920—); HP 79 C (Genuakonferensen 1922); allt i RA. Frisinnade landsfören:s arkiv o Liberalismens arkiv (bl a delar av Sveriges liberala partis arkiv), KB. Dossier P 1 (Löfgren , E), UD:s arkiv.

G Andersson, Från bondetåget till samlingsregeringen (1955); E Boheman, På vakt, Från attaché till sändebud (1963); A Brusewitz, Kungamakt, herremakt, folkmakt, Författningskampen i Sverige 1906–1918 (1951); W Bäckström, Blad ur Bjurholms fbrs:s hist (1909); N Eden, Minnen (1969); L Freeman, Med liberalismen i blodet (1958); B v Friesen, Med amatörkamera, Tretton politiska porträtt (1928); G Gerdner, Det sv regeringsproblemet 1917–1920 (1946); A Gullberg, Justitiematr 1934 (1934); T Hammar, Sverige åt svenskarna, Invandringspolitik, utlänningskontroll o asylrätt 1900–1932 (1964); E Henriques, nekr över L (SvJT 1940); G Herrström, 1927 års skolreform, En studie i sv skolpolitik 1918-1927 (1966); Härnösands hm; G Johanson, Liberal splittring, skilsmässa – o återfören 1917–1934 (1980); L Kihlberg, DN o demokratins genombrott, 1–2 (1960); dens, Karl Staaff, 1–2 (1962–63); O Kin-berg, nekr över L (SvJT 1940); T Kreuger, Så förstördes Högbroforsen (1955); M Leche-Löfgren, Så var det då, 1900–1940 (1941); dens, Upplevt (1959); E Lönnroth, Den sv utrikespolitikens hist, 5, 1919-39 (1959); O Nyman, Sv parlamentarism 1932-1936 (1947); P Olsson, Kh Jonas Löfgren (Ansgarius, III missionskal, 1916); S U Palme, På Karl Staalfs tid (1964); E Palmstierna, Åtskilliga egenheter, Karaktärsstudier o silhuettklipp (1950); dens, Ett brytningsskede (1951); dens, Orostid, 1–2 (1952–53); E Rosenborg, Frisinnade klubben 1900-1924 (1925); H-K Rönblom, Frisinnade landsfören 1902-1927 (1929); J Sachs, Mitt livs saldo (1949); V Spångberg, Stora män o mindre, 2 (1921); dens, Mina femti journalistår (1941); W G Stiernstedt, Ett halvsekel ... Sthlms handelskammare 1902–1952 (1952); W Svensson, C G Ekman, Frisinnad hövding, nykterhetsman, statsman (1972); E Söderlund, Skandinaviska banken i det sv bankväsendets hist 1914–1939 (1970); G Thimon, Matr över Gästrike-Hälsinge nation i Uppsala 1811–1961 (1963); J Torbacke, Affären Staaff-Mittag-Leffler (StvT 1961); dens, Journalistik på osäkra villkor (1966); dens, DN o demokratins kris, 1–2 (1972); E Wikström, Vännen Eliel, Några ungdomsminnen (Norrland i ord o bild 1942); A Östlind, Sv samhällsekonomi 1914–1922 (1945).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
J Eliel Löfgren, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/10040, Svenskt biografiskt lexikon (art av Torbjörn Norman), hämtad 2019-01-17.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:10040
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
J Eliel Löfgren, urn:sbl:10040, Svenskt biografiskt lexikon (art av Torbjörn Norman), hämtad 2019-01-17.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se