Ernst F Lönegren

Född:1862-07-15 – Maria Magdalena församling, Stockholms län
Död:1937-10-18 – Bromma församling (AB-län), Stockholms län

Biskop


Band 24 (1982-1984), sida 547.

Meriter

2 Lönegren, Ernst Frithiof, son till L 1, f 15 juli 1862 i Sthlm, Maria, d 18 okt 1937 där, Bromma. Mogenhetsex vid hal i Norrköping 31 maj 80, inskr vid LU ht 80, teol fil ex 30 maj 83, teor teol ex 29 maj 86, prakt teol ex 21 maj 87, prästv för Linköpings stift 21 juni 87, v komminister i Linköping, S:t Lars, 1 juli 87—1 maj 89, fängelsepredikant i Linköping 1 dec 87—1 april 95, v pastor i Kärna, Og, 1 maj 89—30 april 95, komminister i S:t Lars 30 dec 93 (tilltr ej), kh i Öved, Malm, 18 maj 94 (tilltr 1 maj 96), v pastor där 1 maj 95—1 maj 96, pastor o förest för Sv diakonissanst på Ersta, Sthlm, 16 mars 99 (tilltr 1 maj 99), ordf i styr för Sv diakonissällsk från 02, eo hovpredikant 19 maj 06, ordf i Sthlms prästsällsk 08-09, biskop i Härnösand 22 jan 09 (tilltr 10)-dec 34, kh där 22 jan 09-13, led av psalmbokskomm dec 15—nov 16, v ordf i styr för Stiftelsen för Sverige o kristen tro från 16, TD vid UU 31 okt 17, ordf i styr för Vårsta diakonissanst, Härnösand, från 18.

G 1) 3 dec 1889 i Norrköping, S:t Olai, m Ester Viktoria Hellström, f 4 nov 1864 där, ibid, d 9 juli 1899 i Sthlm, Kat, dtr till stadsingenjör Bror Leonard H o Virginia Charlotta Holmström; 2) 27 jan 1903 i Sthlm, Hedv El, m Emma Maria Johanna Stålhös, f 19 juni 1867 i Norrköpings västra förs, d 5 juli 1950 i Sthlm, Sofia, dtr till landssekr Carl Erik S o frih Emma Charlotta Rehbinder.

Biografi

Ernst L tycks aldrig ha tänkt sig någon annan levnadsbana än prästens. Barndomshemmet i Norrköping präglades av en avgjort kristen anda. Fadern var ledamot av församlingens kyrkoråd och ordförande i dess särskilda byggnadskommitté. Modern var den som ledde husandakten i hemmet, och hon var påfallande aktiv i kristet filantropisk verksamhet. Som sin andligt livsavgörande upplevelse betecknade L konfirmandläsningen för prosten B Liljeblad i S:t Olai. Av stor betydelse för inriktningen på det prästerliga kallet blev också de närmaste somrarnas kondition hos den lågkyrkligt sinnade disponentfamiljen Höjer på Finspong.

Som student i Lund fann L prästutbildningen som sådan alltför vetenskapligt accentuerad och för litet inriktad på de väntande praktiska församlingsuppgifterna. Han kunde inte finna sig väl till rätta vare sig med Gottfrid Billings högkyrklighet, Pehr Eklunds "liberala" teologi eller den "hyperschartauanske" Emil Mauritz Stoltz' predikningar i domkyrkan. Bäst trivdes han i kamratkretsen Bethania — en motsvarighet till uppsalastudenternas välkända Lördagsförening — vars medlemmar i allmänhet utpekades som "pietister" men i själva verket representerade vitt skilda teologiska och kyrkliga åskådningar. L var dessutom en flitig deltagare i sammankomsterna hos Teologiska föreningen. På hans initiativ bildades efter mönster från Uppsala en studentmissionsförening i Lund, vars förste ordförande han själv blev. Positivt uppmärksammad blev L, då han inför ett fulltaligt auditorium på Akademiska föreningen gav sig in i debatt med Knut Wicksell om dennes nymalthusianska åsikter.

Av stor betydelse för L:s framtida samhällstänkande blev hans tid som informator hos frih O Ramel på Övedskloster. Han konfronterades där med den väldiga skillnad, som då alltjämt rådde mellan olika socialgrupper. Klädbyte var obligatoriskt till middagen. Livréklädda betjänter passade upp. Men ute i torparnas och ståtarnas trånga stugor mötte honom en helt annan värld.

Efter prästvigningen i hemstiftets domkyrka förordnades L först till domprostens pre- bendeförsamling S:t Lars och ett par år senare till Kärna, biskopens prebende, där den gudstjänstfirande östgötska allmogen blandades med militärerna från Malmslätt. På nyårsdagen 1893 härjades Kärna-templet av eld. Det var L själv, som upptäckte branden. Han rusade upp i tornet och klämtade och hann rädda församlingsböckerna från sakristian och ett par dyrbara silverkandelabrar från altaret. Redan följande dag sammankallade han kyrkorådet för att utse en arkitekt till restaureringen, och på årsdagen av katastrofen kunde helgedomen återinvigas. Men då hade den unge vice pastorn avlevererat närmare 300 brev i kyrkobyggnadsärendet — ett förebud om den eminenta handlingskraft, som han skulle komma att ådagalägga även längre fram i livet. Under hela linköpingstiden tjänstgjorde L också som predikant vid därvarande fängelse. Annu på sin ålders höst kunde han förklara, att de åtta åren som fängelsepastor lärde honom mer av själavårdens konst än hela hans övriga prästtjänst tillsammantagen.

1894 kallades L av patronus, den förutnämnde frih Ramel, till kyrkoherde i Öved. De tre åren där visade sig bli hans mest tungarbetade tid som präst. Det var ytterst mödosamt att försöka lyfta torpar- och statarbefolkningen ur den andliga och lekamliga misären. Bl a anordnade han bildande samkväm hemma i prästgården för konfirmandernas föräldrar, enkelt och fattigt folk, som aldrig förr tillåtits sätta sin fot i prästens förmak. Dit fick också en liten nybildad sångkör förlägga sina övningar. Under jättekastanjen utanför anordnades då och då s k bibelförklaringar. I den lågkyrkliga östgötska bygden hade L räknats såsom alltför "högerorienterad" i kyrkligt avseende. I Skåne fann man honom tvärtom alldeles för "vänstersinnad". Han var därför angelägen om att söka andlig gemenskap även utanför det egna kontraktet. Stort värde satte han på att bli införlivad i De korresponderande bröderna, en prästerlig brevcirkel, som startats 1878 och som sedan fortlevde ända in på 1920-talet.

När L hösten 1898 uppvaktade biskop Billing och meddelade, att han just antagit en kallelse att efterträda J C Bring (bd 6), Ersta diakonissanstalts förste föreståndare, utbrast Billing: "Då får pastorn den svåraste platsen i hela svenska kyrkan." L hade också tvekat länge, innan han givit sitt jakande svar till Erstas styrelse. Det skulle snart visa sig, att Ersta under L:s ledning inte endast behöll sina redan intagna positioner utan även expanderade i sin verksamhet på ett sätt, som nästan föreföll en del av anstaltens gynnare direkt äventyrligt. 1901 firades anstaltens 50-årsjubileum i kungahusets närvaro och med bl a utgivande av en av L författad, omfångsrik minnesskrift. 1907 invigdes ett nytt stort sjukhus. Bland andra betydelsefulla initiativ må nämnas inrättandet av Sjötorp i Huddinge, ett skyddshem för unga flickor, och av Nissabo i Halland, ett hem för obotligt sjuka, vidare övertagandet av Fristad vid Bromsten, ett hem för sk fallna kvinnor, en utbyggnad av ålderdomshemmet uppe på Erstahöjden och inrättandet av Wiebäck utanför Nässjö. Det senare var avsett på samma gång som ett rekreationshem för bröstklena diakonissor och en vårdanstalt för flickor i åldern 15—18 år, som tack vare en tillkommen lagändring kunde överlämnas till skyddsuppfostran i stället för att ådömas fängelsestraff. Diakonissanstaltens årshögtider bjöd alltid på ett krävande program med bl a diakonissvigningarna. L reste ofta på in- och utländska resor i diakonins ärenden. De vägledande "rundbreven" till systrar och elever avhandlade aktuella problem, både politiska och religiösa. Mycket av sitt diakonitänkande nedlade L i månadstidningen Olivebladet. År efter år redigerade han dessutom julkalendern Febe. De traditionella meddelandena om avlidna diakonissor fick esomoftast svälla ut till initierade minnesrunor över den hädangångnas liv, arbete och personlighet.

Vid en konferens anordnad 1907 av Sällskapet för främjande av kyrklig själavård uppdrogs åt dess styrelse att tillsammans med några adjungerade präster och lekmän utarbeta ett förslag till praktiska åtgärder för att åstadkomma ett kyrkligt inremissionsarbete. Då kommittén för inre mission konstituerades året därpå, utsågs L till dess ordförande. Tillsammans med general Axel Rappe och hovpredikanten Josef Källander (bd 21) framlade han riktlinjer för en fortsatt verksamhet genom bildandet av sk församlingskretsar, genom utseende av ombud för de olika stiften, genom engagerandet av resetalare, genom skriftspridning, genom standardprogram för församlingsaftnar mm. Arbetet skulle få en central ledning i Sthlm. Då det blev bekant, att Allmänna svenska prästföreningen (A.S.P.) hyste planer på en kyrklig "förmedlingsbyrå", inleddes ett samarbete. När Församlingsbyrån i Sthlm konstituerades 25 april 1908, skedde detta i L:s pastorsbostad på Ersta, under hans ledning och med godkännande av hans detaljerade stadgeförslag. Byrån hade tillvunnit sig ett vidsträckt förtroende och en stark ekonomisk ställning, när den 1910 trädde tillbaka för Sv kyrkans diakonistyrelse, som då trädde i funktion med vidgade resurser och som motsvarighet till den redan förefintliga Sv kyrkans missionsstyrelse. Även i ett flertal andra sammanhang blev L uppmärksammad under sina stockholmsår, bl a som tjänstgörande eo hovpredikant, som ordförande i huvudstadens prästsällskap samt som ledamot av A.S.P:s sociala utskott.

Det var således inte akademiska meriter utan praktiskt kyrkliga insatser, som beredde L ett säkert första förslagsrum vid biskopsvalet i Härnösand 25 nov 1908 — liksom ett tredjerum på biskopsförslag i hemstiftet året innan. Efter den definitiva utnämningen 1909 kommenterades också det "märkliga" faktum, att en prästman utan högre lärdomsmeriter blivit befordrad till kyrkans högsta ämbete. I sitt herdabrev talade L bl a om glädjeämnen som den vaknande församlingsrörelsen inom den gamla sv folkkyrkan och inte minst den nya kyrkliga ungdomsrörelsen med bl a frimodiga "korståg" ut i bygderna. Herdabrevet krävde vidare en mera praktisk inriktning i det kyrkliga livet hän emot diakoni och mission, en mera livsnära förkunnelse, en direkt uppsökande själavård och ett ökat engagemang av lekmannakrafter.

Det gällde nu för L att konsolidera stiftets liv och arbete efter avskiljandet 1904 av stiftets nordligare del till ett särskilt Luleå stift. Undan för undan tillkom under L:s ledning och inspiration nyheter som stiftsråd och stiftsmöte, sjömans-, soldat- och alkoholistvård, kvartalsskriften Vårt stift, julboken Från ådalar och fjäll, en lånefond för blivande präster, ett kyrkosångsförbund samt en stiftskrets av Kyrkosångens vänner. I stiftsstaden — där L formellt var kyrkoherde till 1 maj 1913, då en domprostbefattning tillkom — inrättades med frivilliga medel, som L personligen lyckades samla in, ett församlings och ungdomshem som fick namnet Adelhem. Enligt många stiftsprästers mening satsade L dock mindre på den kyrkliga ungdomsrörelsen än vad man kunnat förvänta med tanke på de folkkyrkliga appellerna i herdabrevet. Vid L:s första allmänna prästmöte i Härnösand 1911 stod just folkkyrkotanken i focus, därmed också den i stiftet ytterst brännande frågan om förhållandet mellan sv kyrkan och EFS. I den kyrkopolitiska mellanställning L intog hade han skarp blick för problemets allvar. Han vädjade till prästerskapet att göra en bestämd åtskillnad mellan å ena sidan stiftelsens styrelse och dess predikanter och å andra sidan stiftelsevännerna över huvud taget, "i många fall våra forsamlingars bästa kyrkofolk". På bägge håll ansågs emellertid denna gränsdragning verklighetsfrämmande. "Stiftelsefrågan" var och förblev problemet framför alla andra i stiftet under L:s hela episkopat, från de uttalat "folkkyrkliga" prästernas sida markerat i ett krav på "kyrkodagar" i stiftets olika delar, i bildandet — direkt mot biskopens vilja — av Härnösands stifts ungdomsförbund och i det prästerliga brödraförbundet "Fraternitas pro fide et vita ecclesiae". L:s hängivnaste initiativ under biskopsåren var utan tvekan grundandet av Värsta diakonissanstalt i stiftsstaden, till att börja med en filialanstalt till Ersta. Invigningen ägde rum 1912, men först 1918 tillsattes en lokalstyrelse. Dessförinnan fungerade L som "ett personifierat förvaltningsutskott". I sak om också inte rent formellt verkade han dessutom som anstaltens föreståndare till 1928. Ett par år senare frigjordes hela Vårsta med dess då anslutande arbetscentra — Västernorrlands läns sjukhem samt Gälegården och Älands-hemmet — till en fristående norrländsk diakonissanstalt. När anstalten firade sitt 25-årsjubileum 1937, framlade den då pensionerade L en av honom författad minnesskrift. Vid den tidpunkten hade han på sätt och vis återvänt till diakonins värld genom att tillfälligt axla uppdragen som föreståndare och styrelseordförande på Ersta, då man där inom mindre än nio månader genom dödsfall förlorat sin ordinarie ordförande och sin föreståndare.

Om god förtrogenhet med gällande kyrkolag och med administrativa problem över huvud taget vittnade L:s skickliga ledning av förhandlingarna i domkapitlet, vid de allmänna prästmötena och andra större sammankomster på stiftsplanet samt vid de många församlingsvisitationerna, där han merendels själv förde protokollet. Han hade ordet i sin makt och imponerade alltid och allestädes med sin medfödda representativa förmåga. Däremot hade han svårt att komma människor personligt nära. Han var medveten om detta och kände det som en påtaglig brist. I inledningen till levnadsminnen, som han nedskrev för sina anhöriga under emeritiåren, talade han ärligt om sin slutenhet. Fastän han ville försöka "gottgöra denna förtegenhet i någon liten mån" just genom memoarerna, ämnade han "på grund av en utpräglad personlig läggning" också i detta sammanhang gömma åtskilligt "i minnenas lönnkammare".

Vid allmänna kyrkomötena väckte L ensam eller tillsammans med andra sammanlagt över 20-talet motioner och medverkade aktivt och mestadels även framgångsrikt såväl i utskottsarbetet som i plenardebatter. Av biskopsmötet fick han bl a uppdraget att fungera som ordförande i den av biskopskollegiet 1919 tillsatta kommittén för utredning om "kvinnans användbarhet och icke användbarhet i kyrkans tjänst", ungefär samtidigt som justitieministern tillkallade sakkunniga för att utreda frågan om vidgad rätt för kvinnor att vinna tillträde till civil statstjänst, inklusive tillgång till prästämbetet. Såväl i detta som i ett flertal andra sammanhang — bl a i det egna domkapitlet — ställde sig L bestämt avvisande till tanken på kvinnliga präster.

När L tog farväl av Vårsta som nybliven emeritus, gläntade han för ett ögonblick på "den Lönegrenska slutenhetens port": "På höjderna blåser det ofta kallt. Där får man också mest stå ensam." Kort förut hade en av hans närmaste medarbetare sagt till honom i lättsamt tonfall: "Kritik har aldrig gjort mig någon skada." L hade replikerat: "Säger du det? Jag kan inte säga så." Kritiken hade oftast anknutit till L:s begränsning när det gällde det teoretiskt spekulativa, något som han var medveten om och ibland också direkt kommenterade. En av dem som var klarsynt nog att inse, att L:s register var brett nog ändå, var ärkebiskop Nathan Söderblom, som i många fall önskade se just L som representant för sv kyrkan i de allt livligare förbindelserna med kyrkolivet i främmande länder. Inför Augustanasynodens 400-årsminne av den evangeliska reformationen skrev Söderblom t ex: "Du är den ende biskopen, som kan upptaga och fullfölja denna för vår kyrka och den evangeliska kristenheten maktpåliggande angelägenhet." Söderblom önskade honom också som kyrkans representant vid det stora möte som den ekumeniska rörelsen Faith and Order planerade i Lausanne 1927. I sitt brev till L talade Söderblom bl a om L:s "centrala ställning i vår troslära och i det kyrkliga ämbetet".

Författare

Gunnar Wikmark



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

L:s papper från biskopstiden deponerade i HLA av domkapitlet. Brev till L från E Linderholm i UUB. - Brev från L i KB, LUB (till bl a G Billing o S Bring), RA o UUB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Högmessopredikan, hållen i Kärna kyrka vid dess invign nyårsd 1894 (C. W. Char-leville o E L, Vid Kärna kyrkas invigning nyårsdagen 1894 [omsl], Linköping 1894, s 13-25; även sep, 13 s). — "Förstår du då, hvad du läser?" (Apg. 8:30.) Liten bibelnyckel för gammal o ung. Lund 1897. 15 s. [Nya tr] 1905, 1912, 1920. - Guds outsägliga julgåfva. Julbetraktelse. Sthlm 1899. 10 s. — Julens evangelium - ett fast ord. Julbetr. Sthlm 1910. 11 s. — Minnesskrift till svenska Diakonissanstaltens femtioårs-jubileum, enl uppdr förf. Sthlm 1901. 240 s, 3 pl, 1 karta. - Guld rökelse och myrra. Julbetr. Sthlm 1901. 12 s. - Ord vid v. häradshövdingen Gunno Hasselbergs bår den 28 juli 1902 i Ersta kapell. Sthlm 1902. 7 s. - Luthers kyrka och kärlekens gärningar. Tal vid Stockholms prästsällskaps årshögtid d 31 okt 1902. Sthlm 1902. Ils.- Trösten mitt folk. Julbetr. Sthlm 1902. 8 s. [Ur Febe s å.] — Hvad önskar du till julgåfva? Julbetr. Sthlm 1903. 8 s. - Kan själavården å försörjningsinrättningarne, sjukhusen och ålderdomshemmen i hufvudstaden anses vara tillbörligt tillgodosedd? Ref i Stockholms prästsällsk d. 18 jan 1904. [Rubr.] Sthlm 1904 [omsl]. Ils.- Allt med julens Jesusbarn. Julbetr. Sthlm 1904. 8 s. [Ur Febe s å.] — Ett nytt år i Jesu namn. Nyårsbetraktelse. Sthlm 1904. 8 s. - En juldröm. Julbetr. Sthlm [1905]. 8 s. - Politik och Guds rike (Svensk kyrkotidning, årg 1, 1905, Upps, 4:o, s 294 f; sign E. Lgn). — Vänden om! Botdagspredi-kan 1906. Sthlm 1906. 14 s. — Hvad julens änglar sjöngo. Julbetr. Sthlm 1906. 8 s. [Ur Febe s å.] — Predikan vid prästkonferensens afslutningsguds-tjänst (Förhandlingar vid den nionde allmänna svensk-lutherska prästkonferensen i Stockholm den 4-6 sept. 1906, Sthlm 1906, s 287-294; även sep: Mot målet. Predikan ... 1906, 8 s). - Ord vid afslutningen af K.F.U.M:s årshögtid 1906 (Månadsblad utg af Kristliga föreningen af unge män i Stockholm, årg 18, 1906, Sthlm, 4:o, n:o 5, s 1). — Några bilder från Diakonissanstalten (Julhälsningar till församlingarna från präster i Linköpings stift

1906, Linköping, s 43—53). — Diakonissanstaltens vårdhem för minderåriga kvinnliga förbrytare (Svenska fattigvårdsförbundets tidskrift, årg 1,

1907, Sthlm, s 153). — "Gud vare tack för hans outsägliga gåfva!" (Söndagsbladet, 1907, Sthlm, n:o 1*. Julhälsning 1907, s [1] f; sign E. Lgn.) — Hur man blir diakonissa. Några ord till vägledning. Sthlm 1908. 16 s. Ny uppl, omarb med hänsyn till diakonissanstalten i Härnösand. Hernösand 1920. 16 s. 3. uppl: ... vägledning [omsl]. Härnösand 1930. 15 s. — Louise Fryxell. En lifsbild från diakonissvärlden. Sthlm 1908. 62 s. [Ur Febe s å.]

— Soluppgången från höjden. Julbetr. Sthlm 1908. 8 s. — Erfarenheter och önskemål i fråga om barnavårdsnämndens verksamhet och organisation (Allmänna svenska prästföreningens program år

1908 [omsl], Gäfle, 4:o, s 14 f). - Bären hvaran-dras bördor! (Familjebladet, årg 2, 1908, Helsingborg, fol, s 2). — Till Hernösands stifts prästerskap! [Rubr.] Hernösand 1909. 4:o. 17 s. [Undert herdabrev.] — Gif honom namnet Jesus. Julbetr. Sthlm 1909. 8 s. [Ur Febe s å.] — Tvångsuppfostringsla-gen och dess tillämpning (Förhandlingar vid mötet för värnlösas och förkomnas vård i Stockholm den 24 och 25 september 1908, Malmö 1909, s 29-41).

— Tal vid sorgeakten i Ersta kapell den 30 nov.

1909 ([NJ O H] Lindström, E L mfl, Minnesord vid kontraktsprosten teol. d:r J. A. I, Sundelins bår, Jönköping 1910, s 10—12). — Om den nya könsmoralen. Föredr. Sthlm 1911. 13 s. (Skrifter utg af Svenska sällskapet för nykterhet och folkuppfostran, det år 1837 stiftade Sv nykterhetssäUsk, 1911, n:r 2.) — Invigningstal (Från invigningen af Uppsala K. F. U. M:s nybyggnad, Upps 1911, s 13—20). — Inledningsföredrag. Vår pastorala uppgift särskildt såsom tjänare i en folkkyrka (Hand- lingar rörande prästmötet i Hernösand den 27, 28 och 29 juni 1911, Hernösand 1912, Föredrag vid prästmötet i Hernösand 1911, s 3—18). — Ambets-berättelse afgifven ... (ibid, s 19—54). — Tal vid Svenska bibel-sällskapets årshögtid i Jakobs kyrka den 24 mars 1812 (Berättelse och redovisning af Svenska bibelsällskapets styrelse for år 1911, [omsl:] Svenska bibel-sällskapets nittiosjunde årshögtid för 1911, jämte Högtidstal vid Sv bibelsällskapets högtidsgudstjänst i S:t Jakobs ..., Katrineholm 1912, s 15-24). - C. O. Rosenius. Sthlm 1913. 21 s. (Skrifter till 1800-talets kyrkohistoria, 5.) — Hvarför jag är s. k. absolutist. Ett personl ord i nykterhetsfrågan. Sthlm 1913. 14 s. (Skrifter utg af Svenska sällsk för nykterhet ... 1912:2.) — Vid kyrkoherde P. A. N. Sundelins jordfästning i Nora kyrka, månd d 14 sept 1914. Upps 1914. 13 s. — Diakonien och församlingslivet. Föredr vid prästmötet i Luleå d 16 juli 1915 (Handlingar rörande prästmötet i Luleå 14—16 juli 1915, u o o å, Föredrag vid prästmötet, Luleå 1915, s 57—66; även sep: Diakoni och församlingsliv, 1916, 12 s). — En öfverblick öfver norrländskt kyrkolif 1911 — 1915 (Vår kyrka, från början af tjugonde århundradet periodvis skildrad, utg genom Sv kyrkans diakonistyr, 2. Tiden 1911-1915, Sthlm 19[16-]17, s 1-52). — Kyrkan och den nya tiden. Föredr. [Rubr.] U o o å. 9 s. (Handlingar rörande prästmötet i Härnösand den 1, 2 och 3 juli 1919, Härnösand 1920 [:4].) - Ämbetsberättelse afgifven ... 1919. [Rubr.] U o o å. 20 s. (Ibid [:5].) - Centralt och periferiskt i prästens kall. Några tankar i en kyrkl fråga (För tanke och tro, skrifter tillägnade Oscar Ekman ..., Sthlm (tr Upps) 1923, 4:o, s 54-63). -Våra kyrkvärdar. Några tankar, tillägnade Sveriges kyrkvärdar. Härnösand 1925. 16 s. [Text.] — Johan Christoffer Bring. En föregångsman inom diakonien i Sveriges kyrka. Sthlm 1926. 268 s, 1 pl. — Inledningsföredrag. Ett fördjupat diakonimedvetande i våra församlingar (Handlingar rörande prästmötet i Härnösand den 29 och 30 juni samt 1 juli 1926, Härnösand 1927, s 55-65). - Ämbetsberättelse avgiven vid Härnösands stifts prästmöte år 1926 (ibid, s 66—96). — Diakonien i våra landsförsamlingar (Allmänna svenska prästföreningens årsprogram 1928 [omsl], Gbg, 4:o, s 33-35). -Inledningsföredrag. Väckelsekristendom o uppfost-ringskristendom. En parallell o några praktiska pastorala tankar (Handlingar rörande prästmötet i Härnösand den 5, 6 och 7 juli 1932, Härnösand

1932, s 61 — 75). — Ämbetsberättelse avgiven ... 1932 (ibid, s 77-115). - Helgelse. Sthlm (trUpps)

1933. 13 s. ([Omsl:] Småskrifterom kristendomen, 25.) — "Vi sågo hans härlighet." Några jultankar. Sthlm 1933. Tv-16:o. 6 s. — Härnösands stift [inledning] (Sveriges kyrkobyggnader i ord och bild jämte series pastorum, [l.j Härnösands och Luleå stift, Sthlm 1934, 4:o, s 1-6). - Hur går striden? (Ådalen 1936, Utg av Sollefteå distriktsloge av I.O.G.T. vid 50-årsjubileet [rubr], Sollefteå 1936, 4:o, s 15). — Värsta diakonissanstalt Härnösand, 1912—1937. De första tjugofem åren, en återblick. Härnösand (tr Sthlm) 1937. 87 s. - [Utdrag ur självbiografi] (G Wijkmark, nedan a a Från studentlivet ... 1966, s 192-203). - Predikningar, kasualtal, diakonissvigningstal, betraktelser, rese- skildringar, referat från årsmöten o invigningshögtider, nekrologer, dikter, biografier, kyrkobe-skrivn, skildr från församlingslivet o problemartiklar i tidskr nedan under Redigerat, i Olivebladet ännu 1923 o i Febe även 1910, 1912, 1915-26, 1928-30 o 1932-35; vidare i Från ådalar och fjäll, Hernösands stifts julbok, årg [1-2], 1912-13, 3, 1915, 5, 1917, 10-15, 1922-27, 17-18, 1929-30, 20-22, 1932-34, Hernösand (även tr Upps); i Diakonen, Kyrklig tidskrift, Familjens vän, Församlingsbladet (Evangeliskt veckoblad), Kyrka och skola, Ny ecklesiastik-tidning, Svensk damtidning, Söndagsbladet, Söndagsvännen o Tro och gärning samt i DN, Hernösands-posten, NDA, Nya Norrland, Sollefteå, Nya samhället, Sundsvall, Stockholms dagblad, Sundsvallsposten, Svenska morgonbladet, Sthlm, Vesternorrlands allehanda, Härnösand, o Örnsköldsviks-posten.

Utgivit: Olivebladet, årg 36:5 - 46, 1899-1909, Sthlm; Febe, En julhelsning från Diakonissanstalten / de svenska diakonissanstalterna, årg 13—23, 1899-1909, Sthlm; Vårt stift, Meddelanden från Härnösands stiftsmöte genom dess stiftsråd, 1913— 31, Hernösand (anon).

Översatt: Söndagsbarn lyckobarn. Några ord om söndagshelgd och söndagsvälsignelse. Fritt från tyskan. Lund 1898. 15 s. [Nya tr] 1907, 1912, 1922.

Källor och litteratur

Källor o litt: Allm kyrkomötets prot, ED:s konseljakter 22 jan 1909, nr 1, RA.

A Alm, På storstadens gränsmarker (1918); F Arbman, Biskop E L (Från ådalar o fjäll 1938); I Arbman, E L:s diakonipsalm (Forum theologicum 1950); dens, E L (Från ådalar o fjäll 1958); T Bohlin, Herdabrev till prästerskapet inom Härnösands stift (1935); E Ekman, Diakonala insatser i sv socialpedagogik åren 1852-1904 (1960); J A Ekman, Tal vid kyrkliga tillfällen (1914); I Forssberg, Biskopar o capitulares (Härnösands stift i ord o bild, 1953); B Hasselberg, Ett prästernas brödra-förb i Härnösands stift o dess förhist (Forum theologicum 1945); C Håkanson, Den kyrkliga sången (Härnösands stift i ord o bild, 1953); Härnösands domkapitels cirkulär; Härnösands hm; I beredda gärningar, Värsta diakonissanst 1912—1962, Min-nesskr (1962); K Kristoffersson, Biskop E L, In memoriam (Värsta diakonissanst:s årsber 1937— 1938); dens, Vårsta fyrtio år (Kyrka o tjänst 1952); dens, Diakonal gärning (Härnösands stift i ord o bild, 1953); dens, Inför Värstas 50-årsjubileum (ibid 1961); dens, Vårsta femtio år — en återblick (I beredda gärningar, 1962); Meddel från diakonissanst i Härnösand; J Nilsson, Pionjärer (1943); J Norrby, Minnesblad från diakonissanst i Sthlm 1851-1926 (1926); Reformationens prde jubileum i Uppsala (1917); G Risberg, Kyrkans frivilliggärning i Härnösands stift (1950); dens, Nytt sekel — nya initiativ (Härnösands stift i ord o bild, 1953); S-Å Rosenberg, Ersta 1851-1951 (1951); K Sjöberg, När vi började med julboken (Från ådalar o fjäll 1938); P Söderlind, Vår kyrka o hennes uppgifter som folkkyrka (1911); dens, Några hyllningsord till den avgående biskopen (Från ådalar o fjäll 1934); dens, Biskopen E F L (Febe 1941); P Wagndal, Kyrkan o nykterhetsrörelsen (Härnösands stift i ord o bild, 1953); W Wester Wahl- ström, Härnösands stiftsråd 50 år (Från ådalar o fjäll 1961); G Wikmark, Preludiet till fugan på Vårsta (I beredda gärningar, 1962); dens, Härnösands stifts bibelsällsk (Forum theologicum 1963); dens," E L, församlingspräst, diakoniledare, biskop (1964); dens, E L o Evangeliska fosterlandsstiftelsen (Forum theologicum 1966); dens, Från studentlivet i Lund på 1880-talet. Ur biskop E L:s levnadsminnen (ibid); dens, Ett blad ur den kyrkliga ungdomsrörelsens hist (Från ådalar o fjäll 1967); dens, Kyrkan o Fosterlandsstiftelsen i norra Ångermanland genom hundra år (1968); dens, Den prästbiografiska forskn i Härnösands stift (1972); dens, Julboken — sextio årgångar (Från ådalar o fjäll 1973); dens, Härnösands domkyrka, Förhist o hist (1975); dens, E L som diakoniledare (Från ådalar o fjäll 1976); G Oberg, Maria L in memor-iam (ibid 1950); 25 år, En återblick på Härnösands stiftsorganisations arbete (1937).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Ernst F Lönegren, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/10068, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gunnar Wikmark), hämtad 2018-09-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:10068
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Ernst F Lönegren, urn:sbl:10068, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gunnar Wikmark), hämtad 2018-09-25.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se