Carl A Löwenhielm

Född:1772-11-03 – Hovförsamlingen, Stockholms län
Död:1861-06-09 – Klara församling, Stockholms län

Diplomat, Arméofficer, Statsråd, En av rikets herrar, General, Överstekammarjunkare


Band 24 (1982-1984), sida 605.

Meriter

3 Löwenhielm, Carl Axel, halvbror till L 2, f 3 nov 1772 i Sthlm, Hovf, d 9 juni 1861 där, Klara. Föräldrar: Karl XIII o Christina Augusta Fersen, g m hovkanslern greve Fredric Adolph L. Fänrik vid livg 8 maj 78, löjtn där 17 april 83, inskr vid univ i Strasbourg 85—87, tjänstg vid gardet 88, kapten där 18 maj 91, legationskavaljer i Konstantinopel sept 91—95, stabskapten 16 juli 92, kompanichef 30 maj 94, kammarherre hos drottningen 2 nov 95, major vid Svea livg 3 nov 97, sekundmajor vid Svea livg 19 febr 01, premiärmajor där 20 okt 01, överadjutant hos kungen 7 maj 08, överstelöjtnant vid Kronobergs reg-18 jan 09, kabinettskammarherre 8 juni 09, deltog i samtliga riksdagar 09—60 (utom 15), överste o chef för Västgöta Dals reg 30 april 11, generaladjutant 14 jan 12, underkansler vid KMO 23 nov 12, envoyé i S:t Petersburg 1 sept 12—18, generalmajor 28 jan 14, pleni-potentiär vid Wienkongressen dec 14, generallöjtms nhov 15 aug 15, chef för åttonde infanteribrigaden 11 juni 16—2 nov 24, övers-tekammarjunkare 24 juni 16, tf president i krigskoll 26 okt 19, led av komm ang förbättrad fångvård nov 20—mars 23, statsråd 19 mars 22 — 21 juni 39, led av finanskomm 22— 23, ordf i k dir för Eskilstuna fristad 24, gene-rallöjtn 2 nov 24, ordf i styr för fängelserna o arbetsinrättn:arna 3 febr 25—14 febr 26, led av komm ang lönestat för indelta arméns befäl juni 26—okt 28, ordf i komm ang ny organisation av krigskoll sept 28—juli 29, led av komm ang organisation av förvaltn av sjöärendena sept 28—jan 32, ang grunder för gevärstillverkn i riket mars 33—april 35, ordf i tabellkommissionen 21 sept 38, v kansler vid KMO 28 april 51, kansler där 28 april 56-22 nov 58, avsked ur krigstjänst 22 aug 56. — LKrVA 07, serafimerriddare 24.

G 1) 3 okt 1816 i Häggeby, Upps, m sin kusin frih Ebba Augusta Sofia De Geer, f 23 juni 1790 i Uppsala, Domk, d 16 juni 1822 i Sthlm, Klara, dtr till riksrådet frih Emanuel D o grev Charlotta Fredrika Fersen samt tidigare g m generalmajoren frih Carl Bunge; 2) 31 juli 1826 i Hamburg m riksgrev av Schönberg-Wechselburg Lovisa Henrietta Renata Augusta, f 7 mars 1783, d 20 maj 1859 i Dresden (enl db för Klara, Sthlm), dtr till riksgreve Carl Henrik av Schönberg-Wech-selberg o grev Augusta Julia v Lüttichau.

Biografi

I likhet med Gustaf L (L 2) var Carl L uppfödd i "18:de seklets lättsinniga sammanlevnadsvanor och aristokratiska förhållanden". Det var allmänt känt, att L på fädernet var av kunglig börd. Han och halvbrodern blev också särdeles gynnade av Gustav III, som placerade den femårige L som fänrik vid livgardet; redan vid tio års ålder hade han löjtnants grad såväl som lön. Denna ynnest bestämde, erinrade sig L mot slutet av sin levnad, hans och den äldre broderns karriärer.

1781 sattes gossarna L i en aristokratisk pension i Strasbourg, där de åtnjöt bästa tänkbara undervisning, och studerade senare vid universitetet, som var en plantskola för ynglingar ur Europas högsta kretsar, bl a den unge Metternich och lord Grey, senare känd som premiärministern "med reformbillen". De insikter de förvärvat i språk, även latin, historia och utrikespolitik fick bröderna L efter hemkomsten 1787 visa upp under en examen i Gustav III:s närvaro och fick till närmaste uppgift att som uppvaktande kavaljerer om kvällarna underhålla den svår-roade elvaårige kronprins Gustav Adolf.

L fick tidigt lukta krutrök; efter den danska krigsförklaringen 1788 följde den unge L med en bataljon till Gbg, dit konungen hastat for att leda försvaret. Han fick då äta kvällsvard (välling) med sin höge farbror. Under fälttåget i Finland utmärkte sig L, då han med ett detachement ur gardet landsteg vid Kaskis kapell och erövrade två kanoner. Han förlades senare på skärgårdsflottan, föll vid utbrytningen ur Viborgska viken i ryska händer men blev, efter en kortare vistelse i Oranienbaum, på kunglig begäran utväxlad. För visad tapperhet mottog han av kungen en hedersvärja och erhöll 1791 fullmakt som kapten vid gardet.

Måhända med tanke på framtiden placerades L 1791 som "legationskavaljer" vid beskickningen i Konstantinopel; under kriget hade Turkiet varit Sveriges bundsförvant. I Min lefvernes beskrifning (dikterad 1857— 60) har L livfullt skildrat sina farofyllda segelfärder i de levantinska farvattnen, och en journal från hans fyra år i Konstantinopel finns bevarad på Ökna. Efter hemkomsten 1795 fortsatte han sin militära bana, förde 1805 befäl över en gardesbataljon i Pommern, var under kriget 1808—09 en tid överadjutant i G M Armfelts stab (västra armén), hade i febr sistnämnda år befäl över Döbelns högra flygel på Åland och förde arriärgardet under reträtten över Ålands hav.

Sin politiska debut gjorde L vid 1809 års riksdag, då han anslöt sig till de av L A Mannerheim ledda "konstitutionella"; en bidragande orsak härtill var givetvis hänsyn till Karl XIII. L hade varit kammarherre hos drottning Fredrika och överadjutant hos Gustav IV Adolf, men det gick trögt med avancemanget. Väl hade L liksom brodern som tronföljare 1810 föredragit en dansk prins, varigenom man med kloka fördrag kunde "ordna en förening med Danmark och Norge" men övertalades vid valriksdagen i Örebro att nedlägga sin röst, sedan valet av marskalk Bernadotte blivit aktuellt. Som kabinettskammarherre ingick han i den svit som mötte Bernadotte vid dennes landstigning i Helsingborg okt s å. Härefter skulle L:s avancemang gå betydligt snabbare.

Karl Johan vann så gott som omedelbart bröderna L, dessa kosmopolitiska patrioter, för sig personligen. Men han vann dem även för en politik som syftade till att lösrycka Norge från Danmark och förena det med Sverige. Det var inga nya planer — det nya var att förvärvet skulle ske med utnyttjande av den ryske arvfiendens trångmål. L såväl som Gustaf kom nu att fungera som kronprinsens "skjutshästar" och visade sig båda förmögna till initiativ. Redan 1811 sändes L till S:t Petersburg för att sondera Alexander I. Han rönte där kraftigt stöd av sin forne chef Armfelt, som trätt i rysk tjänst, och tillvann sig, tack vare sin från omgivningen avstickande öppenhet, självhärskarens förtroende. I april 1812 lyckades L traktatfästa dennes garanti av Norges förvärv, inkluderande ryskt biträde vid en eventuell landstigning på Själland. Detta skulle vara förutsättningen för ett aktivt sv deltagande i det kommande kriget mot den allt aggressivare franska supermakten. L, som kort tid därefter blev sv envoyé vid det ryska hovet, var närvarande vid det sammanträffande mellan Karl Johan och tsaren i Åbo aug så, då allianstraktaterna kompletterades. Detta möte, sedan Napoleons "grande armée" begynt sin marsch mot Ryssland, följdes av allianser med England och, ehuru betydligt senare, Preussen.

På nyåret 1813 stod emellertid klart, att den beramade aktionen direkt mot Danmark måste uppskjutas och att Norge kunde vinnas först på slagfälten ute i Europa. L var närvarande vid furstemötet i Trachenberg i juli, där under Karl Johans ledning planen fastställdes för de allierades fortsatta fälttåg mot Napoleon, och deltog i likhet med så många av den kommande tidens mera framskjutna svenskar i "folkdrabbningen" vid Leipzig i okt. Jämte brodern sökte L senare korsa andras, främst Metternichs, strävanden att på diplomatisk väg bispringa Danmark. Han ville också, liksom G af Wetterstedt, dämpa den forne franske marskalkens aspirationer, när denne, som fört befälet över nordarmén, ryckte sin gamla fosterjord närmare.

Krönet på sin diplomatiska bana nådde L, då han i juli 1814 som belöning för sitt fasta och samtidigt smidiga uppträdande utsågs till Sveriges delegat vid de stundande fredsförhandlingarna. Måhända visade sig L, som dessa år följt tsaren, vid några tillfällen böjd att se med samma ögon som den makt, hos vilken han var ackrediterad. Under kongressen i Wien fick han foga sig i att hans uppdragsgivare för specialfrågor nyttjade även andra ombud. Det är likväl L ensam som förekommer på Isabeys kända bild av kongressdeltagarna. Till följd av utrikesstatsministern L v Engeströms snäva besked och även kommunikationssvårigheterna nödgades L flera gånger lita enbart på det egna omdömet. På eget bevåg undertecknade han efter Napoleons återkomst från Elba deklarationen av 13 mars 1815, vari de allierades ledare förklarade fredsstöraren i akt. På ryskt initiativ uppsattes en ny kollektiv förklaring, att ingen av korsikanens familj skulle tolereras på någon europeisk tron. L underskrev 11 april denna nya förklaring, ehuru ej direkt bemyndigad, och var nära att desavoueras härför, ty Karl Johan önskade ingalunda dragas in i ett nytt krig. Faran drog bort, då England vägrade sin signatur.

L åstadkom i Wien en acceptabel lösning av frågan om vederlaget till Danmark för Norges förlust. Biträdd av Altona-bankiren S Dehn slutförde han förhandlingar, som resulterade i fördrag dels med Preussen, dels mellan detta land och Danmark. Sverige avträdde till Preussen sv Pommern, varemot Preussen till Danmark överlät hertigdömet Lauenburg jämte en penningsumma, vari ingick resten av det belopp som Sverige i Kielfreden lovat betala till Danmark.

Onekligen hade L under de vanskliga förhandlingarna 1812—15 visat sig vara en skicklig och självständig diplomat. Efter avskedet på egen begäran från ministerposten i S:t Petersburg 1818 fördes han genom förordnandet som president i krigskollegium 1819 in på ämbetsmannabanan i egentligare mening. En yngre samtida höll före att slutförandet av förbundet med Ryssland 1812 utgjort hans "egentliga märkvärdighet". Syrligheten i omdömet är ej helt omotiverad; i senare befattningar rönte L ej blott framgångar utan även bakslag.

Vid L:s inträde i statsrådet 1822 förmodade Esaias Tegnér, anspelande på L:s kända intresse för magnetism, att han utnämnts för att magnetisera sina ämbetsbröder. L förblev under de "menlösa tiderna" orubbligen konungsk. Liksom brodern såg han huvudgrunden till regeringsmaktens svaghet i grundlagens alltför oböjliga stadganden. Statsrådet var praktiskt taget endast ett ämbetsverk för löpande ärenden, och L upphörde ej att kritisera dess tids- och kraftödande former. Det bör inte förbises, att han själv som flitig reservant ofta bidrog till beslutens senfärdighet. L ingick i den av Karl Johan inom regeringen tillsatta kommitté som med listor på passande kandidater till utskottsvalen skulle söka påverka riksdagsarbetet. I övrigt framstod han måhända främst som aktiv i försvarsfrågor. Redan 1809 hade han härvidlag visat sig självständig och senare även ställt sig kritisk mot det på 1820-talet inaugurerade centralförsvarssystemet, vari han endast såg "en nödfallsresurs". "Vanas [Karlsborg], bliver icke nyttig, förrän riket är olyckligt", yttrande han 1823, "och det blir alltid nyttigast att avhålla fienden från våra kuster." Under det att kungen, som misstrodde medborgaruppbåd, omhuldade indelningsverkets stadiga knektar, slog L flera slag för en förstärkt reguljär armé.

Under sin statsrådstid visade L intresse även för kommunala och sociala frågor. I likhet med överståthållaren J W Sprengtporten verkade han 1832 för enhetligare organisation av Stockholms stads- och brandvakt. Under ett år hade han varit ordförande i styrelsen över fängelserna och arbetsinrättningarna i riket och observerat dessas osnygghet och demoralisation. I sina Tankar om corrections-systemet och fångvården ville han 1826 särskilja straff till fångarnas förbättring från straff till skydd för samhällets säkerhet.

L uppfattades av liberala motståndare som en "fuskande reformator". När han, mot vanan med utsatt namn, 1838 publicerade skriften Om communal-styrelsen och penitentiär-systemet, vållade vissa däri framlagda anakronistiska förslag misshag. Aftonbladet fann dem "förnärmande för nationalvärdigheten", och J G Richert "hissnade" vid läsningen av vad han benämnde "den kungl svenska prygelboken". Även på konservativt håll betecknades skriften som förhastad och skadlig. L fann under dessa omständigheter lämpligt att begära sitt avsked ur statsrådet (maj 1839).

Efter att ha lämnat sina offentliga uppdrag med undantag för ordförandeskapet i tabellkommissionen — föregångaren till Statistiska centralbyrån — följde L med vaken blick det politiska skeendet. Hans förhoppning att de-partementalreformen skulle lugna oppositionen infriades ej. L var en god iakttagare. Karl XIV Johan tålde ej "inaktivitet", yttrade han efter dennes död, "ty han hade aldrig varit van att leva av sina tankar allena, ej heller av andras" och behövde ständigt något att "ivra om och emot, och någon som hörer på". Med detta syftade han på Gustaf L. När denne kallades från Paris till riksdagarna, hade det "mera varit för att leda S. herren än för att sköta ståndets förhandlingar". På ett närmande till de reformkonservativa tyder L:s 1844 utgivna Försök till en kritisk undersökning af vissa delar utaf 1809 års grundlag som "hade den sällsynta lyckan att ej bli motsagda".

Vad unionspolitiken angår, var L omed-görlig. När Karl Johan 1836 upplöste det norska stortinget och detta svarade med att ställa den för beslutet ansvarige statsministern Lövenskiold inför riksrätt, rådde L till en drastisk revision av grundloven samt till militära åtgärder. Ännu 1861, då ståthållarfrågan blivit aktuell, förordade han liknande metoder. Bunden till "1812 års politik" fann L givetvis londonministern M Björnstjernas polskvänliga uttalanden under 1831 års uppror "vidunderliga", och när Björnstjerna tio år senare började utge sin svärfar C v Stedingks "mémoires posthumes", förmådde L Oscar I att inhibera tryckningen av verket, som bl a innehöll hans egna depescher från S:t Petersburg 1812. De kunde mottagas ofördelaktigt i Frankrike. Senare ställde sig L i viss mån förstående för den nye kungens "politiska gång" och ansåg under Krimkriget sig själv, ehuru åttio två år gammal, ännu ha krafter kvar att resa som delegat till Berlin, Wien eller S:t Petersburg. L:s uttalanden vittnar om oförminskad självkänsla. Han gladdes över att ha fått se sina "utlagda principer" till det mesta efterföljda. Härför hade han inte rönt tack men var likafullt nöjd, "ty med ett gott huvud och bättre uppfostran än de flesta av mina vedersakare låg jag framom dem i tankekraften och i arbetsamhet".

Om halvbrodern Gustaf var ett världens barn, så präglades L av en fäderneärvd dragning till mysticism. Redan som helt ung hade han fått se experiment i "animal magnetism" (dvs ungefär motsvarande vad som nu går under namnet hypnotism) och i Wien 1814 återknutit bekantskap med A Mesmers läror. Efter hemkomsten 1816 öppnade L i Sthlm en privat magnetiseringssalong, där företrädesvis kvinnliga somnambuler behandlades. L, som uppfattade denna verksamhet som ett kall, blev i Clas Livijns (bd 23) otryckta ro-man Riddar Sankt Jöran avporträtterad som känd magnetisör. L intresserade sig även för spiritism och publicerade 1846 en tidningsartikel om dylika experiment, föga anande att uppgifterna var tagna ur en skräcknovell av Poe. Han översatte 1857 C C v Reichenbachs Odisch-Magnetische Briefe och planerade kort före sin död en resa till Dresden för att med egna ögon se en eldgaffel som promenerade omkring på golvet!

Obruten in i det sista var L på ålderdomen "en av de vackraste gubbar man kunde se". L, vilken som barn suttit på Gustav III:s knä, skulle som en av rikets herrar 1858 bevista hertigens av Värmland (den senare Gustav V:s) dop och hann även bli fotograferad. — L överlevde sin andra maka, "en kvick och älskvärd dam", brodern och döttrarna. Vid bisättningen i det Löwenhielmska gravkapellet på Klara kyrkogård följdes hans kista 12 juni 1861 av Karl XV och dennes bröder.

Författare

Carl-Fredrik Palmstierna



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

L:s skriftliga kvarlåtenskap ärvdes av magen C Åkerhielm o förvaras i arkivet på Ökna. Ms med självbiogr anteckn:ari Ericsbergsarkivet (vol 102) i RA, där även ämbetsskriv:er till o från L finns i Kabinettets för utrikes brewäxl arkiv (främst depescher från S:t Petersburg) o Beskickningens i S:t Petersburg arkiv. — Brev från L i KB (till bl a J C Askelöf), NordM, RA (till bl a L Manderström, N F Palmstierna, G af Wetterstedt o G F Wirsén) o UUB (tillblaL2).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Åminnelse-tal öfver öfversten m. m. Georg Gedda; af... vid dess inträde i Akademien (Tal, hållne i Kongl. krigsvettenskapsakade-mien, den 12 dec. år 1807, Sthlm 1810, s 49-60). -Tankar om corrections-systemet och fångvården af C. A. L. Sthlm 1826. 88 s, Underrättelse om utländska correctionsinrättningar 22 s. [Sign.] — Underdånig berättelse om de försök, som af tillförordnade kommitterade blifvit anställde, att af potäter bereda soppgryn (LAH, 1827, Sthlm, s 105-122; tills med F. d'Örchimont, Jac. Berzelius o M. Ret-zius). — Om hypothek-föreningar och deras nytta, med afseende på Sveriges nuvarande ställning. Sthlm 1832. 59 s. [Anon.] 2. uppl: Om hypotheks--föreningar ... 1833. 77, 10, 3 s. [Ej anon; med bih Om nyttan af Notarii-publici contoir ... resp Om provincial-pupillkammare.] Tillägg till skriften Om hypothek-föreningar ... 1832. 22 s. [Anon.] -Om communal-styrelsen och penitentiär-systemet ... år 1839. Sthlm 1839. VIII, 52, 228 s. - Försök till en kritisk undersökning af vissa delar utaf 1809 års grundlag. Sthlm 1844. 190 s. [Anon.] — [Brev till L v Engeström o G G F Löwenhielm] (A Four-nier, Die Geheimpolizei auf dem Wiener Kongress, Wien ... 1913, s 221, 227, 229 f, 277-279, 282 f, 370). - Berättelse om händelserna 1814-15 (J Feuk, Sverige på kongressen i Wien 1814—1815, Lund 1915, s 329-333). - Min lefvernes beskrif-ning. Sthlm 1923. 150 s. — "Lefvernesbeskrifning" (HT, 1925, s 132-152; meddelad avj Feuk). - 1. Anteckningar om Karl Johan / 2. Minnesanteckningar från åren 1810-1814 (ibid, 1927, s 420-439; medd av H Brulin).

Översatt: C v Reichenbach, -Od- eller magnetiska bref... Ofvers från tyskan efter 2. uppl af Odisch-magnetische Briefe, Sthlm 1857, 108 s (anon).

Källor och litteratur

Källor o litt: R G:son Berg, Småplock ur Bernhard v Beskows dagbok (Festskr till Verner Söderberg, 1932); M J Crusenstolpe, Medaljonger o statyetter (1882); L De Geer, Minnen, 1 (1892); S Eriksson, Sv diplomati o tidn:xpress under Krimkriget (1939); J Feuk, Sverige på kongressen i Wien 1814-1815 (1915); C Hallendorff, Oscar I, Napoleon o Nikolaus (1918); G Heckscher, Konung o statsråd i 1809 års författn (1933); fj C Hellberg,] Ur minnet o dagboken om mina samtida, af Posthumus, 1-12 (1870-74); G Hornwall, Regeringskris o riksdagspolitik 1840-1841 (1951); T Höjer, Carl XIV Johan [2-3] (1943-60); dens, Den sv utrikespolitikens hist, 1810-44, 3:2 (1954); A Jansson, Försvarsfrågan i sv politik från 1809 till Krimkriget (1935); K Johannisson, Magnetisörer-nas tid, Den animala magnetismen i Sverige (Lych-nos-bibl, 25, 1974); S Klemming, Gustaf Carl Fredrik L (1956); L Krusius-Ahrenberg, Finland o den sv-ryska allianspolitiken intill 1830/31 års polska revolution (SSLF, 306, 1946); C W Lilje-crona, Bakom riksdagens kulisser (1917); C G Löwenhielm, Minnen, 2-3 (1927-29); C-F Palm-stierna, Jean Baptiste Bernadotte, Fransk fältherre, Nordisk unionskonung (KrVA:s tidskr 1982); C O Palmstierna, Minnesbilder i profil (PHT 1913); G Rexius, Det sv tvåkammarsystemets tillkomst o karaktär (1915); B v Schinkel, Minnen ur Sveriges nyare hist, 6-8 (1855-56); N Staf, Polisväsendet i Sthlm 1776-1850 (1950); G S Svensson, Den parlamentariska diskussionen kring den kommunala självstyr (1939); L Tingsten, C L:s uttalanden om kronprinsen Karl Johan (Carl Johans lörb:s handhar 1923-26, 1927); H G Trolle-Wachtmeister, Anteckmar o minnen, 2 (1889); G Ulfsparre, Från Karl XIV Johans dagar (1907); K Warburg, Johan Gabriel Richert (1905); J Weibull, Carl Johan o Norge 1810-1814 (1957).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl A Löwenhielm, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/10110, Svenskt biografiskt lexikon (art av Carl-Fredrik Palmstierna), hämtad 2018-09-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:10110
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl A Löwenhielm, urn:sbl:10110, Svenskt biografiskt lexikon (art av Carl-Fredrik Palmstierna), hämtad 2018-09-25.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se