Meriter

Magnus Eriksson, sonson till föregående, f trol i senare delen av 1316, d 1 dec 1374 i Norge. Föräldrar: hertig Erik Magnusson (bd 14) o Ingeborg av Norge (bd 20). Konung i Norge efter morfaderns död 8 maj 19, vald o hyllad som Sveriges konung på Mora ting vid Uppsala 8 juli 19, myndigförklarad i Sverige sannolikt hösten 31, mottog tro- o huldhetsbrev från skåningarna juni 32, red Eriksgata 35, kröntes i Sthlm juli 36, delade genom avtal i Jönköping riket med sonen Erik 28 april 57, blev efter dennes död åter ensamhärskare i Sverige o Skåne sommaren 59 till dess Valdemar Atterdag intog Skåne sommaren 60 o sonen kung Håkan av Norge valdes till sv konung febr 62, dömdes jämte Håkan från Sveriges krona vid Mora stenar febr 64, tillfångatogs av Albrekts d y av Mecklenburg trupper under slaget vid Gata mars 65, därefter fånge på Sthlms slott fram till 14 aug 71, tillbragte resten av sitt liv hos konung Håkan i Norge.

G trol okt 1335 m Blanche (Blanka; bd 4), d 1363, dtr till greve Jean av Namur o Marie av Artois.

Biografi

Att M sommaren 1319 utsågs till Sveriges konung innebar ett frångående av tidigare beslut om att konung Birger Magnussons och drottning Märtas son Magnus Birgersson skulle bli det. Valet av M torde därför och även med hänsyn till arvriket Norge – där M just efterträtt sin morfar - ha skett under andra och högtidligare former än de i Sverige dittills brukliga. Främst framträdde härvid enligt Erikskrönikan (EK) Mats Kettilmundsson, rikets drots. Som sådan följdes han dock snart av Knut Jonsson (Aspenäsätten), innehavare av ämbetet till 1333 eller 1334. Han och övriga förmyndare hade att ta ställning till närmast två problem. De avstyrde, liksom på sitt håll norska stormän, de försök till egen utrikespolitik, som M:s moder på egen hand sökte föra, först 1322 men än mer 1326. Hon tvangs då avstå från Axvall och Hunehals, som hon dittills innehaft, mot att erhålla Dåvö i Västmanland; hennes medhjälpare Knut Porse förständigades lämna landet. Några år senare, nov 1332, skedde den märkliga pantöverlåtelsen till Sveriges konung av Skåne, undantagandes Bjäre och Norra Åsbo härader, av Blekinge samt av Lister och Ven, avslutad mellan hertig Valdemar av Jylland samt grevarna Gerhard och Johan av Holstein å ena sidan, M samt ärkebiskopen av Lund m fl på den andra. Lösensumman, 34 000 mark i silver, skulle av M erläggas i fastställda terminer, återlösnings-rätten dock bibehållen. Troligen har denna viktiga transaktion, genomförd först sedan M blivit myndig, förberetts främst av Lunds ärkebiskop och av de sv stormän, som ett stycke in på 1330-talet närmast torde ha haft rikets styrelse omhand.

Det kan antagas, att M fått en vårdad uppfostran: av visst intresse i sammanhanget är, att hans mormor var den litterärt intresserade norska drottningen Eufemia. Möjligen fick han stifta bekantskap med en av samtidens mest kända pedagogiska skrifter, Egidius de Columnas De regimine principum, i sv version kallad Um styrilse kununga ok höfðinga. Välbekant i kretsen kring den unge M var säkerligen Everhard von Wampens De complexiones, unde is geheten de spegel der naturen, en hälsolära på vers, som anger sig ha avslutats i Sverige 1325 och skrivits på det att jungfru Maria måtte förläna lycka åt konungen av Sverige och Norge. Om M i tidiga år är eljest inte mycket känt.

Flandriska källor upplyser om att M sommaren 1334 avlade ett besök i Namur. Det resulterade i trolovning och följande år bröllop med grevinnan Blanche. Högtidligheten, troligen firad på Bohus' slott, åtföljdes av en morgongåva bestående av Lödöse fögderi och Lindholms slott i Sverige samt Tönsbergs slott och län i Norge, vilka dock senare, 1353, byttes mot Bohus med Marstrand, Alvsyssel, Ranrike, Vette härad och Borgsyssel. Sommaren 1336 kröntes M och hans gemål i Sthlm, sannolikt i Storkyrkan men troligen inte av någon svensk prelat utan – enligt den lybske krönikören Detmar – av biskop Engelbrekt av Dorpat. Ett påvebrev av 1338 antyder, att M helst skulle velat krönas i franciskanernas kyrka i Sthlm, där hans far och farfar begravts, men att detta skulle ha förhindrats av Peter, dominikan och ärkebiskop av Uppsala. Märkligt är i vart fall, att en estländsk biskop vid ett tillfälle som detta skulle ha anlitats som officiant; möjligen kan det vittna om det intresse för hans stift som tidigt framträdde hos M.

M blev konung över ett vidsträckt rike, som stod i kontakt med helt olikartade områden i Nordeuropa: med Novgorod i öster liksom med Danmark samt tyska städer och stater i söder. Bland de senare fick framför allt Mecklenburg anknytning till Sverige. Det styrdes sedan 1336 av hertig Albrekt, som så gifte sig med M:s syster Eufemia, en förbindelse, som med tiden blev av allt större politisk betydelse. Förhållandet till Novgorod, tidvis ömtåligt, tilldrog sig snart nog M:s intresse. Men i hans tidigare år som myndigbliven konung var det främst förhållandet till Danmark och Lybeck, präglat av inte minst Skånefrågan, som tog hans uppmärksamhet i anspråk.

Valdemar Atterdag, som 1340 valdes till Danmarks konung, gav tidigt handelsprivilegier i sitt rike, även för Skåne. För M vart det då så mycket angelägnare att stadga innehavet av sina i söder förvärvade pantområden. Sommaren 1340 svor skåningarna honom trohet, samtidigt som de fick sina privilegier stadfästa. 3 jan 1341 bekräftade Valdemar hans innehav av Skåne, Blekinge, Lister och Ven, samtidigt som han till honom sålde södra Halland samt Bjäre och Norra Åsbo härader. Motsättningarna de båda monarkerna emellan var dock tydliga och ledde strax efter pingst 1342 till öppet krig, vari M bistods av holsteinska furstar, Valdemar av de vendiska städerna med Lybeck i spetsen. M lät härunder besätta Khvn och med kvarstad belägga de vendiska städernas egendom i sina riken.

1343 bilades striderna. Fred slöts i juli mellan M och de nordtyska städerna, som fick behålla sina privilegier i Sverige och Skåne. Genom nytt privilegiebrev fick de sitt inflytande befäst i Norge. 18 nov reglerades i Varberg förhållandet mellan M och Valdemar, som nu förklarade sig ha till M försålt hela Skåne, hela Halland och Blekinge samt Lister och Ven för sammanlagt 49 000 mark, den tidigare avtalade lösensumman däri inräknad. Däremot avstod M, enligt vad som slutligen närmare fastställdes, från besittningar och anspråk väster om Öresund, bl a från Khvn. Samma dag slöts vänskapsförbund mellan M och Valdemar, och då lovade också de sv och skånska prästerskapen vidmakthålla förbindelsen Sverige–Skåne och välja M:s äldre son Erik till konung med makttillträde efter faderns död. Några månader tidigare, 15 aug, hade M också i Varberg med bifall av norska stormän förordnat sin andre son Håkan till norsk konung. Under dennes omyndighetstid skulle han själv dock alltjämt råda över Norge.

Den ännu ej 30-årige M hade nu nått en position, som blivit få nordiska monarker förunnad. Såväl före som framför allt efter de viktiga uppgörelserna 1343 möter vi i bevarade källor M som ansvarig för genomgripande samhällsreformer, särskilt i Sverige. Under Eriksgatan 1335 tillkom en förordning om träldomens avskaffande, och ungefär samtidigt omtalas nyodlingar i Finland och efter Norrlandskusten – 1335 fick riddaren Nils Abjörnsson sin besittning av Pitedalen bekräftad. Nov s å tillkom en kunglig förordning, som i likhet med Magnus Birgerssons liknande stadgor avsåg att främja rättssäkerheten och kommunikationerna i landet: här fastställdes det antal hästar som biskopar, riddare och svenner hade rätt att medföra på färder genom landet och påbjöds upprättandet av tavernor och utseende av gästgivare, varmed härbärge och underhåll åt resenärer skulle tillgodoses. Förordningen, som enligt M:s egna ord riktade sig mot skadliga sedvänjor, som uppkommit under hans barndom, kompletterades på ett riksmöte i Uppsala dec 1344, märkligt även av andra skäl. Där tillsattes – på grund av konungens förestående resa till Norge – en interimstyrelse i Sverige, ledd av en "officialis regis generalis", en ny, hög ämbetspost. Under mötet valdes M:s äldre son Erik till att bli faderns efterträdare som konung över Sverige och Skåne av en därifrån inkallad fyrståndsrepresentation. Vid ungefär samma tid torde ett märkligt lagstiftningsarbete ha börjat ta fastare form, med stöd dock av tidigare planlagd verksamhet: Södermannalagen förelåg färdigutskriven 1327. Troligen 1345 tillsatte M en kommission, som skulle utarbeta en lag för hela Sveriges landsbygd. En liknande rikslagstiftning infördes också för städernas del. Den i Sthlm gällande s k bjärköarätten vart 1349 antagen i Jönköping och vid ungefär samma tid troligen i ett flertal andra svenska städer. Härmed bereddes väg för den allmänna stadslag som började utarbetas under M:s regering och sedermera antogs av en efter en av rikets städer. En såväl för dessa som för staten allt viktigare näringsgren kom att regleras genom mönsterbildande stadgar för bergverken. – Av vikt för sv kultur blev de – sedermera dock inte helt fullföljda – k donationerna 1 maj 1346 och 15 juli 1347 till en klosterstiftelse i Vadstena.

Den livliga reformverksamheten under M:s tidiga regering avtecknar sig emellertid mot bakgrunden av ett allt labilare ut- och inrikespolitiskt läge. Det sv rikets östgräns hade fastställts i Nöteborg 1323. Men alltjämt rådde osäkerhet i områdena kring Finska viken.

Svensk-norsk statsledning fick här att göra med såväl det aggressiva Novgorod som de där alltmera hemmastadda tyska köpmännen. Från Novgorod riktades angrepp mot viborgskt område i senare delen av 1330-talet, innan fred kom till stånd i Lödöse 1339. Oron fortsatte dock men nu mest i områdena söder om Finska viken. Norra Estland med Reval lydde formellt ännu under Danmark, men mot det danska styret liksom mot det i Estland bosatta allt mäktigare tyska ridderskapet gick esterna till strid 1343. Sverige, som över de finländska kustorterna upprätthöll täta förbindelser särskilt med Reval, anropades om hjälp, som också kom, men för sent för att bli till nytta. Upproret slogs ner på landsbygden och i Reval. Men sv statsledning var alltjämt intresserad av hithörande spörsmål, ibland ömtåliga nog. 5 sept 1343 förklarade M hittillsvarande tvister mellan Reval, Estland och den sv staden Viborg bilagda. Sedan Valdemar Atterdag kort därpå, 1346, sålt Danmarks besittningar här till tyska orden, blev läget kring Finska viken tidvis osäkrare än förr. Sverige invecklades i strider med Novgorod. På svenskt håll var man angelägen att inför romersk-katolsk kristenhet framställa den föga framgångsrika kampen som ett korståg. Tydligt är, att M, härvidlag till en början uppmuntrad av Birgitta Birgersdotter, livligt intresserade sig för detta företag. Vintern 1350–51 tillbragte han i områdena norr och söder om Finska viken: 15 febr 1351 utfärdade han från Riga ett skyddsbrev för denna stads borgare på besök i Sverige. Troligen slöts så fred med Novgorod utan synbara förändringar. M:s aktivitet österut var säkerligen inte blott religiöst motiverad, och man har frågat sig, huruvida inte hans intresse för östpolitiken sammanhängde med planer på Estlands förvärv. Snart nog måste M vända sin uppmärksamhet åt en annan del av sitt vidsträckta rike.

Genom lån på skilda håll inom- och utomlands sökte svensk statsledning sammanbringa lösensumman för Skånelandskapen. Jan 1333 lånades i den unge kungens namn på en herredag i Örebro hälften av den sv kyrkotionden, i febr året därpå ytterligare 1 000 mark av Sveriges prästerskap, som för samma ändamål 1344 beviljade ytterligare nya lån. Mars 1351 bestämdes, att de penningar, som den påvlige nuntien Johannes Guilaberti för påvestolens räkning insamlat i Sverige, skulle anförtros åt M, som sedermera hade att i fastställd ordning återbetala dem. Och det blev inte bara kyrkan, som här fick biträda. Åtskilliga svenskar hade lämnats som gisslan som säkerhet för det rätta erläggandet av skulden, och de fick möjlighet att själva lösa sig ur fångenskapen genom att förskottera borgenssumman. Men slutbetalningen ålåg M. Att läget stått klart för honom strax efter det att han som fullmyndig övertagit riksstyrelsen, visar ett av de få personligt hållna uttalanden av honom, som nu finns i behåll, i ett brev av 29 dec 1336, riktat till invånarna i Södermanlands lagsaga. Inte en mark, berättar han här, hade han disponerat vid sitt regeringstillträde. Han hade tvingats pantsätta Kalmar slott och län, hela Östergötland, Hälsingland, Gästrikland, Fjärdhundraland, Dalarna, Närke och Värmland till de tjänstemän, som för hans skull satt sig i skuld, hade måst utkräva mark-, smör- och klockgäld samt kyrkotionde och annat jämte inkomster från Skåne. Somliga vill nu, heter det, därmed betunga "Er, som vår allmoge är", som därför ombeds att häremot bjuda motstånd. Att sv statsekonomi genom Skåneavtalen vart hårt pressad styrks av allt fler källor. Så måste M hårt skuldsätta sig till Albrekt av Mecklenburg och Henrik av Holstein och i Tyskland t o m pantsätta sina kungakronor. Långivare åt honom var även kurian, som snart nog lät höra av sig på alltmer hotande sätt och krävde snar återbetalning av vad som lånats. Då så ej skedde, utfärdades 30 maj 1358 mot M påvlig exkommunikation.

Skånefrågan, som i Sverige medförde skärpt kunglig fiskalism, irriterade också Lybeck, som vid nyår 1352 framförde klagomål över tillståndet på de skånska fiskeplatserna. Men det fanns mycket för staden att andraga, också då det gällde det egentliga Sverige, stridigheter, som inte löstes genom formlig fred utan genom förnyade stillestånd under 1350-talet. Det är sannolikt, att M just denna tid avskaffat den tullfrihet Lybeck tidigare åtnjutit.

Den skattepolitik, som M under trycket av ekonomiska förpliktelser började föra, väckte stigande missnöje särskilt hos de högre sv samhällsgrupperna. Okt 1351 tillkom skärpta bestämmelser om skattejord, som övergått i det världsliga frälsets ägo, och våren 1352 kom det alarmerande påbudet, att allt kyrkofrälse skulle upphöra och kyrkans jord återgå till kronan samt beskattas. Handläggningen av riksstyrelsen väckte även av andra orsaker inte minst högfrälsets ovilja. Den riktades mot det höga ämbete, som skapats genom tillsättandet av en "officialis regis generalis", vars främsta uppgift bestod i att centralisera förvaltningen och ombesörja skatteindrivning. Högre ämbetsposter rekryterades inte enligt aristokratins önskan och särskilt inte nyckelposterna inom lokalförvaltningen. Stort misshag väckte Bengt Algotsson, som vid M:s sida framträdde som inflytelserik rådgivare. Medlem av riksrådet 1352 vart han hertig av Finland och Halland samt ståthållare över Skåne 1353–55. En temperamentsfull företrädare fick oppositionen i Birgitta, från 1350 visserligen bosatt i Rom men alltjämt av viss betydelse som opinionsbildare i hemlandet. Den kunde också räkna på stöd inom kungafamiljen. Av M:s båda söner hade den yngre Håkan som myndig 1355 övertagit regeringen i Norge, medan hans äldre bror Erik, 1344 utsedd till konung över Sverige och Skåne, vid inträdd myndighetsålder ännu inte nått en ställning motsvarande broderns. För oppositionen mot M låg det då nära till hands att samla sig kring honom.

Hösten 1356 gick Erik Magnusson – som på sommaren ingått äktenskap med en systerdotter till Valdemar Atterdag – till öppen strid mot sin far och – enligt vad han själv kungjorde – mot Bengt Algotsson och hans medhjälpare, härvid verksamt stödd av de mot M oppositionella sv stormännen. Närmare känner man inte stridens förlopp, men Erik tycks ha segrat i Skåne och kunde vid årets slut belöna stödjande fränder: hertig Albrekt, som redan nov 1339 som säkerhet för penningkrav av M tilldelats inkomster från Skanör och Falsterbo, erhöll nu av Erik samma orter samt Fuglie socken i förläning, hans söner Albrekt och Henrik södra Halland samt Bjäre och Norra Åsbo i Skåne som ärftligt hertigdöme under sv kronan. En skiljedom, avkunnad i Jönköping 28 april 1357 av hertig Albrekt av Mecklenburg och greve Adolf av Holstein gav åt Erik Skåne, stora områden i Götaland och Åbo biskopsdöme, medan M erhöll resten av det sv riket. Fördelningen ändrades 22 nov 1357 så till vida som Erik utöver vad som tidigare tilldelats honom, då erhöll Sthlms slott jämte stora delar av Svealand på två år, varjämte föreskrevs ett slags samregering häröver de båda konungarna emellan. För skiljedomarskapet belönades greve Adolf med årlig andel av tullen i Skanör och hertig Albrekt för gjorda utlägg med kronoinkomsterna under tre år från Dalarna, Kopparberget och tre härad i Fjärdhundra. M började nu i samförstånd med sonen Håkan närma sig Danmarks konung. I början av 1359 ingicks förlovning mellan dennes dotter Margareta och Håkan. Sommaren så skedde också ett närmande mellan M och hans äldre son. Men kort därpå avled Erik. M stod åter ensam som konung över Sverige och Skåne.

Den politiska utvecklingen under den tid, som nu närmast följde, uppvisar täta växlingar, dock ofullständigt kända på grund av det bevarade källmaterialets knapphet. Aug 1359 slöt M med Albrekt av Mecklenburg ett mot den danske konungen riktat förbund och kallade så Sveriges ständer till möte i Kalmar. Det kom troligen inte till stånd men ersattes av en sammankomst i Söderköping. Här ingicks, 18 nov 1359, fred och förlikning mellan M och oppositionen, på villkor dock, att Bengt Algotsson alltjämt hölls avlägsnad från riket. Snart följde emellertid för M stora motgångar. Svågern Albrekt, som nyss synes ha gått samman med honom, förband sig knappt ett år senare med Valdemar, som då med krigsmakt erövrade Skåne. I juli året därpå intog han Visby. Motåtgärder av M och Håkan uteblev inte. Den senare bröt i början av 1361 sin förlovning med Margareta. Hon ersattes med en fränka till grevarna av Holstein, som fick Kalmar slott i pant. 8 sept 1361 slöts i Greifswald fördrag mellan Sverige och Norge å ena sidan, elva nordtyska städer med Lybeck i spetsen å den andra, och dagen därpå gavs åt i huvudsak samma städer privilegier i de båda nordiska rikena. Villkoren blev för M hårda. Om Skåne erövrades i den strid mot Valdemar, som nu förestod, skulle städerna erhålla landet från Helsingborg i norr till Skanör och Falsterbo i söder. Men avtalen hade ingåtts efter överläggningar mellan de båda kungarnas sändebud och städerna och underkändes sannolikt av M, då de kommit till hans kännedom. Håkan försäkrade också sedermera, att delegaterna här överskridit sina befogenheter. Av vad som nu närmast följde ger bevarade källor ingen klar bild. En brytning tycks ha inträtt mellan M och hans son – enligt en annal skall den senare tom ha låtit fängsla sin far i Kalmar – och febr 1362 valdes Håkan till sv konung. Men snart därpå återupptogs samarbetet mellan dem båda, varom de i ett manifest av 27 april 1362 underrättade Sveriges folk. Samma vår gick hanseaterna till angrepp mot Valdemar men fick otillräckligt understöd av M och Håkan, som efter klagomål från bundsförvanterna sept 1362 åt dem fick lämna Öland med Borgholm i pant. Nov s å slöts så stillestånd på ett år mellan Valdemar å ena sidan, M, Håkan och hanseaterna å den andra.

M:s erfarenheter av hanseaterna var inte genomgående goda, och de bidrog till att han vid årsskiftet 1362–63 närmade sig Valdemar. Håkan bröt sin förlovning med Elisabet av Holstein och firade i Khvn 9 april 1363 sitt tidigare planerade bröllop med Margareta Valdemarsdotter, troligen följt av ett fördrag mellan de nordiska kungarna. Denna omorientering ledde till att en sv stormannadelegation inbjöd Albrekt d y av Mecklenburg, M:s systerson, att bli sv konung. På goda grunder har antagits, att den sålunda utvaldes far, hertig Albrekt d ä, som så länge intresserat sig för Sverige och haft sin son under nära uppsikt, nu framgångsrikt verkat för hans kandidatur till den sv tronen.

30 nov 1363 hyllades Albrekt i Sthlm och valdes febr 1364 till konung på riksmöte vid Mora stenar, samtidigt som M och Håkan där dömdes från kronan. I april och juli slöts stillestånd mellan M och hans systerson. Ännu var mecklenburgarnas välde i Sverige dock alls inte allmänt erkänt. M och hans son samlade en här, med vilken de febr 1365 hunnit till Arboga. Härifrån utfärdade de då en proklamation, riktad till ärkebiskopen samt till alla riddare och klerker i hans ärkebiskopsdöme. Av utländska herrar, heter det här, hade de avstängts från riket. Adressaterna manas nu att för vårt och rikets bestånd göra den tjänst de är skyldiga att göra. Hur denna patriotiska hänvändelse mottogs, är ej känt. Säkert är att det denna gång inte lyckades att driva mecklenburgarna ur landet. Vid Gata nära Enköping besegrades mars 1365 folkungarnas här av Albrekts trupper, ledda av hans marsk, Karl Ulvsson (Sparre av Tofta). M tillfångatogs och återfick friheten definitivt, först då fred i maj 1371 slutits mellan honom och Håkan å ena sidan, Albrekt å den andra. Som underhållsområde i Sverige fick han Skara stift, på villkor dock, att frälset därstädes skulle tjäna under Albrekt. Sina sista år tillbragte han i Norge, där han 1 dec 1374 omkom under en seglats från Västlandet till Ostlandet över Bömlafjorden i Hordaland. Hans gravplats är inte känd.

M:s politiska bana avtecknar sig mot ett Europa i splittring och oro. Mellan England och Frankrike begynte ett hundraårigt krig, tysk-romerska riket var i förfall, medan delstaternas betydelse blev större, den tyska hansan organiserades och expanderade särskilt i Östersjöområdet, Danmark föll isär men började mot seklets mitt samlas på nytt, påven övergav för en lång följd av år Rom för Avignon. I detta romersk-katolska Europa ingick också M:s rike, och gemenskapen blev på flera sätt märkbar. Nordiska studenter for i seklets förra del i stort antal till universitetet i Paris, senare i viss mån ersatt av sin motsvarighet i Prag. Men krig drabbade också de nordiska folken liksom den svårartade pest, som kommit att kallas digerdöden och som någon gång under 1349 med ett skepp skall ha överförts till Bergen. Troligen i sept 1349 utfärdade också M från Lödöse ett brev, riktat till folket i Linköpings stift, vari talades om den plåga och hårda död, som drabbat Norge och Halland och som det nu gällde att söka skydd mot. I verkligheten har, som nyare forskning visat, farsoten drabbat Europas länder ojämnt. Möjligt är att det glest befolkade Sverige sluppit lindrigare undan än tätorterna utomlands. – Andra inslag avtecknar sig tydligare än digerdöden i M:s och hans folks historia, vilken trots olyckor präglas av reformer i tidens anda.

I det sv riket ingick Finland som en viktig del, där under M:s regeringstid en betydelsefull utveckling ägde rum. "Österland", som det nu började kallas, fick en mer centraliserad förvaltning än tidigare. Men tydligare än de uppgifter, som här ålåg M och hans medhjälpare – bland vilka märks ståthållaren Dan Niklisson (Röde) – avtecknar sig i källorna de som gällde Norge, Skåne och det egentliga Sverige.

Som norsk konung myndigförklarades M troligen tidigare, 1332, än vad gällande lag föreskrev; här kan unionen med Sverige ha spelat in. I norsk historieskrivning, som länge dryftat hithörande omständigheter, har emellertid också hävdats, att man i Norge redan tidigt, som 1333 och 1339 där utbrutna oroligheter skulle ha visat, velat upplösa föreningen med Sverige, men att missnöjet dämpats, sedan M:s yngre son Håkan förklarats som norsk konung 1343. Att M:s båda söner utsågs att få var och en sitt rike har dock även förklarats med att fadern därmed avsåg att undvika brödrastrider, alltför välkända i folkungaättens historia.

Hur starkt köpet av Skånelandskapen 1332 försvagat sv samhällsekonomi – för vilket M av många, märkligt nog, kom att anses som ensam ansvarig – har diskuterats. Skuldsättningen kom genom sina verkningar att försämra M:s relationer till inte bara långivare inom sv aristokrati utan också till av Skåne och Skånemarknaden intresserade furstar och städer. Valdemar Atterdag torde åtminstone from hösten 1350 konsekvent ha planlagt återtagandet av de förlorade områdena. Albrekt av Mecklenburg var starkt intresserad av Skånemarknaden, och detsamma gällde Lybeck jämte en rad andra tyska liksom även nederländska städer. I Skåne skar sig den sv statsledningens och de tyska handelsmännens intressen. Lybecks privilegier i Sverige ifrågasattes snart nog efter bekräftelsen av dem 1344. Det politiska förhållandet mellan Sverige och Lybeck förblev labilt under M:s regering. Alltjämt fortgick tysk inflyttning, och en allt livligare sv handel utvecklade sig med hansestäderna.

Utvinningen och exporten av metaller blev i Sverige under 1200- och 1300-talen av tekniska orsaker och inte minst genom Lybecks medverkan av internationell betydelse. Bergverksstadgar, delvis uppsatta efter utländska mönster, utfärdades av M för Västra berget (i Närke) 1340, för Stora Kopparberget 1347 och Norberg 1354. Ett av deras viktigaste syften var uppenbarligen att tillvarata den sv statsmaktens intressen. Mot seklets mitt började också rikslagar för Sveriges landsbygd och dess städer sammanställas (jfr ovan). Båda har, allt sedan C J Schlyter utgav dem, benämnts efter M, en attribuering, som dock inte reservationslöst torde böra biträdas. Det är oklart, huruvida M i dess helhet godtagit landslagen: att den omkr 1350 antogs i Östergötland och Uppland behöver inte uppfattas som en seger för M:s personliga politik (K G Westman). Säkra belägg for att M "utfärdat" stadslagen föreligger inte, men väl är det sannolikt, att den på hans tid till största delen färdigställts. Nära till hands ligger här antagandet, att den ömtåliga frågan om tyskarnas ställning i sv städer, inte minst i Sthlm, förorsakat dröjsmål.

Under 1300-talet blev det svenska samhället vid flera tillfällen företrätt av till typen dittills okända möten, vilkas sammansättning påminde om den senare fyrståndsriksdagen. Möjligen har en så sammansatt representation fungerat redan vid kungavalet 1319, säkert är, att den gjorde det vid Skånes anslutning till det sv riket 1332, i Uppsala 1344 och i Söderköping 1359. Vid dessa möten, som alla nära angick M, avhandlades främst frågor om "ståndens" rättigheter och rikets styrelse. Liksom rikslagarna var de led i försöken att ena ett ännu alltför splittrat rike, samtidigt som de var uttryck för det framväxande fyrdelade ståndssamhället. Sammanhanget med nära samtida folkrepresentationer i England under Edvard I och i Frankrike under Filip den sköne är här uppenbart.

Så försiggick i Sverige en märklig utveckling, typisk för tiden men också förebådande problem av samma slag, som mötte M:s närmaste inhemska efterföljare på sv tronen. Kvar står frågan vad M:s egen verksamhet och regentpersonlighet härvidlag betytt. Källorna ger här ofta otillräcklig, ibland missvisande ledning. Talande nog är emellertid deras tystnad om M som krigare. De framställer honom heller inte som någon våldets man; i historiska framställningar har han sedermera länge fått dras med öknamnet Smek. Samtida källor ger inte vid handen, att M varit en slug eller hård politiker. Diskuteras kan förvisso också arten och vidden av hans personliga insatser, då det gällde viktiga skeenden under hans regering. Inte minst på inrikespolitikens fält fick han emellertid mycket viktiga problem att handlägga, liknande dem, som senare skulle möta Karl Knutsson och Gustav I. Bevarade källor leder här till slutsatsen, att M var en av sin ämbetsgärning intresserad furste. Han gav privilegier åt bergverk och städer, ställde sig i spetsen för rikslagstiftningen och höll först av alla sv kungar riksmöten av den typ, som sedermera kallats riksdag. Ingen pålitlig källa ger heller vid handen att någon rådgivare i själva verket skulle ha hållit i regeringstömmarna under hans verksammaste tid.

Det är svårt att slutgiltigt bedöma M och hans gärning även därför att det föreligger så få samtida karakteristiker av honom och hans tid och så få personliga uttalanden av honom själv, detta trots att han fick en längre tid som konung än någon annan sv regent. – Den lybske krönikören Detmar har åtminstone gett eftervärlden en åskådlig, om också inte helt korrekt, skildring av några festliga dagar i M:s unga år. Till Sthlm anlände, skrev han på sommaren 1336, förutom rikets högsta herrar och fruar, utländska furstar, mötta redan i Kalmar av M:s moder. Den unge sv kungen slogs till riddare av sin svåger Albrekt och blev dagen därpå jämte sin drottning krönt. Kungens sal hade byggts både lång och bred och efter mässan vart stor måltid och mycken hedersam lansbrytning.

Så kunde M:s tillvaro te sig i fest. Allvaret därbakom kommer till synes i andra vittnesbörd. I brevet till Södermanlands invånare i dec 1336 hade M förklarat sina ekonomiska svårigheter och vädjat om förståelse även hos de lägre stånden. Ett trettiotal år senare vädjade han till ärkebiskop samt riddare och klerker i Uppsala ärkebiskopsdöme att bistå honom i striden mot utländska herrar för rikets bestånd och språkets "endräktighet" i Sverige. Ett upprop av liknande slag möter omkr 1370, utgånget från den krigshär, som under ledning av hans son Håkan sökte frånrycka Albrekt regeringsmakten. Klerker och lekmän ovan Tiveden och Kolmården manar här dem, som bygga och bo nedanför dessa skogar, att de alla gemensamt måtte bekämpa det våld som tillfogats Sveriges allmoge av tyska män, och uttrycker förhoppningen, att man – gärna med hjälp av riksens råd – tillsammans med den ännu fångne, ärlige och gode konung M må få bli under lag och rätt. Uppropet utfärdades inte av M personligen. Men det ger utryck åt de syften han haft som företrädare för en stark men folkligt orienterad, samnordisk kungamakt.

Det utfärdades av Håkan, den norske konungen, en i sammanhanget inte oviktig omständighet. Det erinrar om att M, på mödernet av Sverres ätt, känt samhörighet även med Norge och Island, där han uppenbarligen varit en folkkär konung. I Sverige, vars högre samhällsgrupper gick honom alltmer emot, var opinionsläget mer skiftande. I motsats till sin far och farfar blev M där aldrig föremål för någon nära samtida lovprisning i krönikeform. Han ombesörjde inte som Karl Knutsson och Gustav I själv sitt eftermäle. Den angelägenheten sköttes av andra; "hans fiender behöll sista ordet" (Ingvar Andersson).

Jämförelsevis tidigt kom Birgitta, inte minst som hovmästarinna hos drottning Blanka, att lära känna kungaparet. I början positivt inställd – bl a därför att M då gynnade hennes klosterplaner – blev hon mot båda makarna i sin förkunnelse snart alltmer kritisk. Hon anklagade drottningen för frivola vanor och hennes man för homosexualitet. Skarp kritik – till syftningen ofta svårtydd – riktade hon mot såväl sv som utländska politiker men i all synnerhet mot M. Hon ogillade, att Norge tilldelats Håkan, och likaså giftermålet mellan denne och Margareta Valdemarsdotter. Ävenså tillvitade hon M förlusten av Skåne 1360. Också om hon, såsom antagits, mildrat sin syn på M, sedan denne 1365 tagits tillfånga, kom hennes kritik att upptas och skärpas av efterföljare. – Bedömningen av M, uppenbarligen länge påverkad av Birgitta, var länge negativ i historieskrivningen. Libellus de Magno Erici rege, tillkommen på 1360-talet, anknöt direkt till Birgittas uttalanden i ämnet. Sierskans politiskt inriktade förkunnelse fick, sedan hon 1391 helgonförklarats, ökad auktoritet, inte minst inom hennes egen samhällsgrupp. Dit hörde Karl Ulfsson (Sparre) av Tofta. en av dem som fördrivit M och morfar till Karl Knutsson (Bonde). Under den senares tillsyn skrevs omkr 1450 Förbindelsedikten, som upprepar och vidgar tidigare anklagelser mot M och hans gemål: bl a påstås här, att M på Blankas initiativ åt Valdemar lovat Skåne och Halland jämte breven därpå. Prosakrönikan speglar även den Karl Knutssons historisk-politiska propaganda, inte minst i skildringen av M: han sägs här ha druckit bort Skåne och kommit "Gotland i myckit kval", varför han därför och för många onda gärningar vart tillfångatagen vid Gata.

Dessa framställningar förblev länge nog mönsterbildande. Så för Ericus Olai och Johannes Magnus – vilken ansåg M värre än Caligula, Domitianus och Nero! – och i viss mån även för Johannes Messenius. Men med reformationen började också andra synpunkter komma till tals. Den skarpa kritiken återkom visserligen hos svenska historiker på 1600-talet. Men redan Olaus Petri fann, att det "haver icke alldelis rätt vordet handlat med denne konung Magnus", och fransmannen Petrus Marsilius, anlitad av Erik XIV i hans antidanska publicistik, reagerade också mot den så länge förhärskande uppfattningen om M. 1750 framhöll Olof Dalin, åberopande Thormod Torfaeus' 1711 utkomna norska historia, att M varit populär bland islänningarna.

Radikalt och motiverat avståndstagande från tidigare helt negativa bedömningar kom dock först med Sven Lagerbring 1776. Han fann rimkrönikan och Ericus Olai illa underrättade, Matts Kettilmundssons historiska betydelse överdriven, förmyndarstyrelsen, som satt riket i skuld i och för Skånes förvärv, finansiellt sämre än man trott, de moraliska tillvitelserna mot M och hans drottning obestyrkta. M, hedersamt uppfattad och ihågkommen i Norge och på Island, hade, hävdade han, blivit så hårt bedömd i Sverige, därför att dess adel ville fria sina förfäder från ansvaret för det usla tillståndet under Kalmarunionen. Lagerbrings uppfattning uppmärksammades inte efter förtjänst av t. ex. Geijer (1826) och Fryxell (1832). Så gjorde emellertid Strinnholm (1862), som konstaterade, att M gjorde vad gott han kunde, men att tiderna vart honom för svåra. Och Schlyter lät – visserligen med någon överdrift – sina utgåvor av lands-och stadslagen (1862, 1865) bära hans namn.

Måttfull bedömning har kommit M till del i nyare historieskrivning såväl i Finland som i Norge. Jalmari Jaakkola såg i M en märklig monark, som betytt mycket för Finland, och Halvdan Koht fann skäl uppmärksamma hans insatser inom lagstiftningen.

I nyare sv litteratur har M:s märkliga öde förknippats med såväl släktarvet som Birgittas politiska förkunnelse. "Du har blod i kronan, kung Magnus!" tillropar honom den besatta i Strindbergs Folkungasagan (1899). För Vilhelm Moberg (1970) var M den intressantaste av medeltidens sv monarker, vars bild inför eftervärlden visserligen präglats av Birgitta men som ändå var en konung för Sveriges folk, vars försök att återge honom riket av historikerna inte tillräckligt beaktats. Även Sven Stolpe (1973) såg med kritik på den bild av M, som sierskan gett.

En stor del av det källmaterial, som måste ha funnits, har (utrett av Herman Schück) gått förlorat. Borta är exempelvis handlingar, som funnits på Sthlms slott: 1351 omtalade M för missnöjda tyska köpmän, att deras privilegier fanns där. Andra mera stadigvarande eller mera tillfälliga förvaringsplatser anlitades också. Man vet, att M:s förmyndares arkiv – liksom hans sons, Erik Magnussons – fick sin plats i Linköpings domkyrka. Originalbreven rörande förvärvet av Skåne, som enligt skiljedomen av 28 april 1357 skulle överlämnas till ett utskott av det sv riksrådet, försvann vid okänd tidpunkt – kanske tog Albrekt dem med sig, då han lämnade Sverige. Vissa statsakter o privatekonomiska handlingar från tiden 1332–57 rörande kungafamiljen – vari ingått även drottning Blankas arkiv – förvarades på Bohus slott, inte minst på grund av sitt läge en ofta anlitad uppehållsort för unionskonungen M. Delar av detta material, nämligen brevsviter ur M:s, Blankas och Håkans arkiv, fanns sedermera på Akershus och i Oslo Maria kyrka men av de senare överflyttades av M:s svärdotter, Margareta, en del till Kalundborg i Danmark och kom småningom att ingå i den Arnamagneanska samlingen. – Ett viktigt hjälpmedel för studiet av M:s historia är det itinerarium 1319–65 som publicerats av Grandinson, nedan a a, 2, s 81–115.

Författare

Kjell Kumlien

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Viktiga i behåll varande källor till M:s hist är pergaments- o pappersbrev i RA (o där dep arkiv), UUB, LUB, LSB, DRA, FRA samt arkiven i Bruxelles, Danzig, Königsberg, Lybeck o Rom. – Bland avskriftssaml:ar märks särskilt RA:s A- o B-serier. Inom den sistnämnda observeras B 5, innehållande avskrifter från tidigt 1600-tal av breven rörande Skånes övergång till Sverige, ett spörsmål, som dessförinnan också behandlats av Petrus Marsilius i Apologia, E 287 d, UUB.

N Ahnlund, Jämtlands o Härjedalens hist, 1 (1948); dens, Sthlms hist före Gustav Vasa (1953); J E Almquist, Sv juridisk litt:hist (1946); I Andersson, Källstudier till Sveriges hist 1230-1436 (1928); dens, "Folkresningen" i Sverige 1371 (Sc 1929); E Anthoni, rec av J Jaakkola, Kuningas Maunu Eerikinpojan (FHT 1929); S Axelson, Notiserna om M:s kröning 1336 o hans nederlag vid Gata 1365 (HT 1976); B Beckman, Matts Kättilmundsson o hans tid, 2, 1319–1326 (VHAAH 85, 1954); H Berg, Den rostockska sändebudsberättelsen om Valdemar Atterdags förhandl:ar med M (Sc 1930); Å Berglund, Upplösn av den sv-norska unionen 1343 ([Norsk] Hist tidsskr, 34, 1946–48); Birgitta, Himmelska uppenbarelser, 1–4, till sv av Tryggve Lunden (1957–1959); G A Blom, Hyllingen av Håkan (VI) Magnusson, Båhus 17 juli 1344 (Hist tidsskr 1980); dens, Ingebjørg med Guds miskunn Kong Håkons dotter, Hertuginne i Svia rike. Bruddstykker av et politisk kvinneportret ([Norsk] Hist tidsskr 1981); dens, Forhandlingene på Båhus omkr 24 juli 1321. Dokumenter, diplomater og skrivere (Festskr til L Hamre 23 jan 1982, 1982); dens, M og Island (Det k norske videnskabers selskab 2, 1983); dens o Jan Ragnar Hagland, Avtale om kongefellesskap mellom Norge og Sverige 26.-28. juni 1319 (Det k norske videnskabers selskab. Skrifter, 6, 1980); B Boéthius, Gruvornas, hyttornas o hamrarnas folk (1951); U Brandenburg-Jensen, Magnus Erikssons finanser, Den svenske kongemagts finansielle situation i perioden 1331–1336 (HT 1981); A von Brandt, Lübeck, Hanse, Nordeuropa, Gedächtnisschrift ... (1979); Y Brilioth, Den påfliga beskatta af Sverige intill den stora schismen (1915); BSH 1; E Carlsson, Konungavalet 1319 (HT 1937); dens, Landskapsrätt o myndighetsålder (HT 1948); G Carlsson, Den sv-norska unionen under Magnus Eriksson (HVLÅ 1927-28); dens, Medeltidens nordiska unionstanke (Det levande förflutna 8, 1945); dens, Lunds ärkesäte o domkyrka 1289-1536 (Lunds domkyrkas hist, 1, 1946); dens, Mäster Mattias från Linköping (Sami 1948); dens, Heliga Birgittas upprorsprogram (Archivistica et Mediævistica Ernesto Nygren oblata, 1956); A E Christensen, Kalmarunionen og nordisk politik 1319–1439 (1980); E Daenell, Die Blutezeit der deutschen Hanse, 1 (1906); O Dalin, Svea rikes hist, 2 (1750); Diplomatarium Danicum 2:10-12 (1948–1960), 3:1-9 (1958–1982); DN 1-21 (1849-1970), passim; DS 3-8 (1842-1982) med Appendix, Acta Pontificum Svecica, 1 (1936–42); S Engström, Landsförvisn av de sv oppositionsledarna 1362-63 (HT 1929); dens, Bo Jonsson (1935); dens, Erik Magnusson (SBL 14, 1953); FMU 1 (1910); B Fritz, Hus, land o län, Förvaltn i Sverige 1250-1434, 1–2 (1972–73); dens, Det tidiga 1300-talets sv statsfinanser (HT 1981); A Fryxell, Berättelser ur sv hist, 2 (1826); F A Gasquet, The black death (1908); E G Geijer, Sv folkets hist, 1 (1832); H Gillingstam, Hertig Bengt Algotsson o Magnus Nilsson Röde (HT 1950); dens, Uppteckn:en om mordet på hertig Bengt Algotsson (ibid); dens, Fyra 1500-talsavskrifter av Erikskrönikans "nya inledning" med raderna om konung Magnus Erikssons "bortdrickande" av Skåne (ANF 78, 1963); dens, Håkan (SBL 19, 1973); A Girgensohn, Die skandinavische Politik der Hansa 1375–95 (1898); S Gissel m 0, Desertion and Land Colonization in the Nordic Countries 1200–1600 (1981), o där anf litt ur ödegårdsprojektet; K G Grandinson, Studier i hanseatisk-sv hist, 1–2 (1884–85); I Hammarström, Fördragen med Holstein 1352-1361 (HT 1940); dens, Den heliga Birgitta o upplösn av den första sv-norska unionen 1343 (KA 1943); Handl:ar ang konung M:s landslag (HH 2:1, 1862); Hanserecesse; S Hasund, Det norske folks liv og historie gjennem tiderne, Tidsrummet 1280 til omkr 1500 (1934); HSH, jfr reg; B Hildebrand, Esbjörn Blåpanna (PHT 1934); H Hildebrand, Konung M o Skåne (HT 1882); Å Holmbäck, Varifrån har M:s stadslag erhållit regeln, att rådet skall bestå av hälften svenskar o hälften tyskar? (HT 1925); A Huitfeldt, Danmarckis Rigis Krenicke, 1–2 (1650–52); S Imsen o J Sandnes, Norges historie, 4 (1976); J Jaakkola, Kuningas Maunu Eerikinpojan unioni-politiikasta (1928); Johannes Magnus, Historia de omnibus Gothorum Sueonumque regibus (1554); K Johannesson, Gotisk renässans. Johannes o Olaus Magnus som politiker o historiker (1982); I Jonsson, Norrmännens ställn till unionen mellan Sverige o Norge 1319-1343 (Hist tidsskr 1954-56); H Jägerstad, Hovdag o råd under äldre medeltid (1948); J Jørgensen, Den hellige Birgitta af Vadstena, 1–2 (1941–1943); K H Karlsson, Några handl:ar i Lybecks stadsarkiv närmare granskade (HT 1902); B Klockars, Birgitta o böckerna (VHAAH 11, 1966); H Koht, M:s giftermål med Blanche av Namur ([Norsk] Hist tidsskr, 5:5 1924); dens, M (Norsk biografisk leksikon, 9, 1940); S Kraft, En pamflett mot M i dess idépolitiska o litterära miljö (HT 1927); dens, Textstudier till Birgittas revelationer (KÅ 1929); Kulturhist lex för nordisk medeltid, 1–21 (1956–77); K Kumlien, Problemet om den sv riksdagens uppkomst (HT 1947); dens, Sverige o hanseaterna, Studier i sv politik o utrikeshandel (VHAAH 86, 1953); dens, Järnberget o kronan (Norberg genom 600 år, 1958); dens, Historieskrivn o kungadöme i sv medeltid (VHAAH, hist ser 20, 1979); dens, Stadslag, statsmakt o tyskar i medeltidens Sthlm (otryckt); S LagerBring, Swea rikes hist, 3 (1776); S Lindroth, Sv lärdomshist, Medeltiden, Reformationstiden (1975); J Liedgren, Magister Matthias' sv kungörelse om Birgittas första stora uppenbarelse (MRA 1959, 1961); E Lönnroth, Sverige o Kalmarunionen 1397-1457 (1934); dens, Statsmakt o statsfinans i det medeltida Sverige (GHA 1940); dens, Magnus Erikssons barndom o tidiga finanser (HT 1981); J Messenius, Scondia illustrata (1700-1705); V Moberg, Min sv hist för folket, Från Oden till Engelbrekt (1970); M:s landslag, ed Å Holmbäck o E Wessén (Skr utg av Inst för rättshist forskn, 1:6, 1962); M:s stadslag, ed Å Holmbäck o E Wessén (ibid, 1:7, 1966); P A Munch, Det norske Folks Historie, 2:1-2 (1862-63); R Murray, Sthlms kyrkostyr (1949); V A Nordman, Albrecht, Herzog von Mecklenburg, König von Schweden (1938); Olavus Petri, En sw cröneka, edj Sahlgren (1917); G von Rauch, Sveriges livländska politik (HT 1928); RepD 1 (1894-95), 2 (1896-98); J Rosén, Striden mellan Birger Magnusson o hans bröder (1939); dens, Sv hist, 1, Tiden före 1718 (1962); dens, Ingeborg (SBL 20, 1973); G Rudbeck, M:s gifte med Blanka av Namur (HT 1924); H Schück, Kansler o Capella regis under folkungatiden o Tillägg till Kansler ... (HT 1963); dens, Rikets brev o register (Skr utg av Sv RA, 4, 1976); SRS 1-3 (1818–76); HJ Sivers, Historisk beskrifn om then grufweliga pesten diger-döden... (1751); L Sjöstedt, Krisen inom det sv-skånska väldet 1356–1359 (1954); S Skansjö, Skånsk senmedeltid o renässans. Söderslätt genom 600 år. Bebyggelse o odling under äldre historisk tid (VSL, 11, 1983); N-G Stahre, M:s privilegiebrev för Norberg den 24 febr 1354 (Norberg genom 600 år, 1958); Å Stille, Konung Erik Magnussons regering (HT 1938); S Stolpe, Birgitta i Sverige (1973); dens, Birgitta i Rom (1973); A Strindberg, Folkungasagan (1899); A M Strinnholm, Sveriges hist i sammandrag, 2 (1857); Hj Sundén, Den heliga Birgitta, Ormungens moder, som blev Kristi brud (1973); Sv medeltidens rimkrönikor, ed G E Klemming, 1 (SFSS 43, 1865); ST 1–2 (1877–1883); T Söderberg, Stora Kopparberget under medeltiden o Gustav Vasa (1932); W Tham, Lindesberg o Nora genom tiderna, 1 (1943); T Torfaei, Historia rerum Norvegicarum IV (1711); S Tunberg, Stora Kopparbergets hist, 1 (1922); dens, Blanka (SBL 4, 1924); S Tägil, Valdemar Atterdag o Europa (1962); E v Wampen, Spiegel der Natur, ed E Björkman (UUA 1902); E Wessén, Sv medeltid, 2, Birgittatexter (VHAAH 9–10, 1968); K G Westman, Från landskapslagar o folkting till riksdag o ämbetsmannamässig rättstilllämpn (Minnesskr ägnad 1734 års lag, 1934); H Wiswe, Evcrhard von Wampen (Die deutsche Literatur des Mittelalters, Verfasser-lexikon, 2:3, 1979); Ph Ziegler, The black death (1969).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Magnus Eriksson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/10153, Svenskt biografiskt lexikon (art av Kjell Kumlien), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:10153
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Magnus Eriksson, urn:sbl:10153, Svenskt biografiskt lexikon (art av Kjell Kumlien), hämtad 2024-04-20.