Magnus Haraldsson

Född:omkring 1480
Död:troligen 1550 – Tyskland (sannolikt i Bützow, Mecklenburg)

Biskop


Band 24 (1982-1984), sida 684.

Meriter

Magnus Haraldsson, f omkr 1480 trol i Västergötland, d sannolikt 1550 i Bützow, Mecklenburg (Carlsson, s 144). Studier i Skara domskola, vid univ i Tyskland 98–06, inskr vid univ i Greifswald sommaren 98, i Rostock 15 juni 04, mag i Tyskland, var kanik i Skara domkapitel trol 08, säkert 10, var ärkedjäkne där 19, vald till biskop i Skara 22, biskopsvigd i Strängnäs 5 jan 28, vistades i Danmark, Nederländerna, Norge o Tyskland från maj 29 (Kjöllerström 1963).

Biografi

M studerade kring sekelskiftet 1500 bl a i Rostock och i Greifswald, där han var studiekamrat med Erik Svensson (bd 14), Gustav I:s blivande kansler. Sedan M blivit magister, återvände han hem och blev kanik i Skara domkapitel. 1519 var han ärkedjäkne, en av de främsta posterna i kapitlet. M har betraktats som stureman och tidig anhängare till Gustav, även om hans senare nära relationer med Hans Brask kan tyda på en annan politisk eller i varje fall ideologisk bakgrund än de övriga tre personer som valdes till biskopar åren 1522-23.

Sedan biskop Vincentius avrättats vid Stockholms blodbad, stod biskopsstolen i Skara tom, tills man 1522 gick till val av ny stiftschef. Av de två kandidaterna, M och skolastikern Sven Jacobi, valdes M, som ansetts som den mindre framstående av de två. Valet kan ha skett med riksföreståndaren som pådrivande kraft. Som utvald biskop fick M säte i rådet, och i juni 1523 skickades han av den nyvalde kungen som sändebud till Norge för att underhandla om fred mellan de bägge rikena. Han sökte också omedelbart få sitt val till biskop konfirmerat i Rom. Saken komplicerades emellertid av att påven i maj 1523 utnämnde en italienare, Francesco de Potenza, till biskop i Skara. M blev därför hänvisad till Gustav I:s stöd för att kunna upprätthålla sin ställning. Sedan påven i jan 1524 förständigat M att överlämna stiftet till Potenza under hot om bannlysning, anlände ett påvligt sändebud, som träffade kungen i Kalmar, varvid Vatikanens krav ånyo framfördes. Kungen hävdade i ett kort avvisande svar att några utländska biskopar inte skulle mottagas i Sverige.

Konfirmationsfrågan, som även påverkades av de nya reformatoriska idéerna, fortsatte under de närmaste åren att vara ett besvärande problem för M. Kungen önskade att han skulle låta viga sig i Sverige, t ex av archielectus Johannes Magnus (bd 20), för att på detta sätt markera den sv kyrkans självständighet gentemot Rom, medan M:s kollega Brask varnade honom för att låta viga sig till ett stift för vilket det redan fanns en vigd biskop. Brask arbetade också på en förlikning mellan M och Potenza för att på detta sätt undvika friktioner med Rom. Någon konfirmation av påven kom dock aldrig till stånd. 1527 ställde kungen saken på sin spets och meddelade M att han, om han ville stå fast vid sitt ämbete, skulle låta viga sig före tret-tondagshelgen 1528. M liksom Magnus Sommar i Strängnäs förklarade sig då villiga därtill. Vigningen skedde i Strängnäs 5 jan 1528. Eden avgavs till kungen och ej till påven. Troligen avgav biskoparna en protest och förband sig att i efterhand söka påvens bekräftelse. M skrev senare, att han med stor tvekan mottagit biskopsämbetet.

Efter kungavalsriksdagen 1523 hade kyrkan ställts inför återkommande krav på lån och bidrag till kronan, bl a för avbetalning av skulden till Lübeck och finansiering av krigsexpeditionen till Gotland. Domkyrkorna drabbades därvid hårt, något som vållade M stora bekymmer. Hans ekonomiska svårigheter blev inte mindre av att kungen också, åtminstone en tid, fråntog honom de båda län han innehade under Läckö.

De reformatoriska idéernas spridning i landet liksom kungens välvilliga inställning till dessa oroade i hög grad både M och Brask. Från sommaren 1523 samarbetade de intimt i kyrkopolitiska frågor. Kätteriets utrotande såg de som en huvuduppgift. Därför borde bl a inkvisitionen införas i landet och en process mot Olaus Petri igångsättas. Det var framför allt M och Brask som tillsammans med Ture Jönsson (Tre rosor) bland de världsliga stormännen utgjorde oppositionen mot den nya kyrkopolitiken. De uppträdde ofta gemensamt, och från hösten 1525 kan märkas öppna men försiktiga framställningar från denna krets om att de nyligen uppkomna "osederna" borde avskaffas. I febr 1527 reste Brask till Västergötland för att konferera med M och Ture Jönsson. Det är obekant vad som avhandlades, men kungen uppfattade ett rykte som sade, att de tre talat med allmogen och uppmanat den att inte underkasta sig den nya läran. Misstankarna förstärktes av att oroligheter utbrutit i Dalarna, den s k daljunkerns uppror, vilket dock M och Ture Jönsson kände sig föranlåtna att officiellt ta avstånd från.

M deltog i västeråsriksdagen 1527 och tvingades där, enligt vad han senare uppgav, att samtycka till recessen, som förelades honom och övriga närvarande biskopar till besegling. Han uppgav att det skett mer eller mindre under hot och att det stått i strid med tingsfriden och av kungen given ed. M påstod också, att han kommit till Västerås utan att veta vad som skulle ske och att han blivit tagen med överraskning. Genom riksdagsbeslutet gick M miste om sitt slott Läckö med tillhörande landbor samt övriga biskopliga privilegier.

Efter riksdagen reste kungen till Skara, där förhandlingar fördes med M och kapitlet om deras avlöning. M fick ett slags "kontrollant" vid sin sida genom att den reformationsvänlige kanslern Sven Jacobi utnämndes till domprost. 12 jan 1528 ledde den nyligen bis-kopsvigde M som den främste i rang av biskoparna mässan i Uppsala domkyrka och fungerade därpå som kröningsförrättare vid kungens kröning. Något över ett år senare, i febr 1529, var M närvarande vid kyrkomötet i Örebro och godtog besluten där beträffande kyrkoseder och ceremonier, vilka innebar en mycket försiktig förändring i reformatorisk riktning. Dessa tillfredsställde ingen av de båda kyrkliga riktningarna, och M fann strax tillfälle att öppet visa sitt missnöje. Det sk västgötaherrarnas uppror utbröt i början av april 1529, men redan på hösten föregående år tycks M och Ture Jönsson ha förberett en resning. Orsakerna var säkert skiftande, men för M var de religiösa och kyrkopolitiska frågorna utan tvekan avgörande. Redan i slutet av månaden var de upproriska besegrade, och M flydde till Danmark. I maj avgav han tillsammans med Ture Jönsson en protest mot Västerås recess. Icke desto mindre önskade kungen att M skulle återvända till riket, dock först sedan han åter accepterat besluten i Västerås, vilket han vägrade att göra.

1530 begav M sig tillsammans med flera andra landsflyktiga svenskar till Nederländerna, där Kristian II vistades. De lät förstå att de ville återinsätta honom i riket, om han kunde finna lämpliga medel härför. M och Ture Jönsson följde sedan Kristian på krigståget till Norge 1531–32, som hade till syfte att återge kungen hans tidigare ställning i Norden. M sände därifrån ett flertal brev till både allmoge och frälsemän i Sverige, vari han propagerade för Kristian, samtidigt som han sökte utnyttja det missnöje som klockskatten förorsakat. Erövringsförsöket i Norge misslyckades, och M hamnade i fångenskap i Danmark. Denna var dock inte särskilt hård, och Gustav I upprördes över att M, enligt hans förmenande, hade frihet att skriva och stämpla mot honom; förgäves sökte kungen fa M utlämnad. I samband med oroligheterna i Danmark och den katolska reaktionen efter Fredrik I:s död torde M ha frisläppts.

Under återstoden av sin levnad uppehöll sig M huvudsakligen i Nordtyskland, bl a i Lübeck och från sommaren 1536 till årsskiftet 1539/40 i Danzig, därefter i Rostock. I Danzig mötte han andra landsflyktiga svenskar, bl a Hans Brask och Johannes Magnus, som redan bodde där. M:s ankomst dit inledde en ny fas i de landsflyktigas försök att komma åt Gustav I:s regim i Sverige. M var yngre än Brask och handlingskraftigare än Johannes Magnus. Särskilt under Dackeupproret var M mycket aktiv. Han understödde ivrigt först hertig Albrechts av Mecklenburg planer på att erövra Sveriges krona och sedan pfalz-greve Fredriks, som genom sin släktskap med Kristian II ansågs ha större möjligheter. M brevväxlade också med Dacke och förmedlade Fredriks och drottning Marias i Nederländerna förbindelser med denne. Även sedan upproret misslyckats, oroades Gustav I under de närmast följande åren av rykten om M:s och hans medflyktingars konspirationer.

Författare

Lars-Olof Skoglund



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

H Brasks brevväxl med M tr i HSH, 16-18 (1831-33). Gustav I:s brev till M o vissa brev från honom i GIR, 1, 3-8 o 15 (1861-83, 1893). Brev från M tr även i Skriftelige bevis hörande til svenska kyrckio-historien eller biskops chrönikan ... sammansökte [av H Spegel], och nu i dagsliuset utg [av E Benzelius], Upsala 1716, s 150-154.

Tryckta arbeten

 

Källor och litteratur

Källor o litt: Pergamentsbrev 9 sept 1519 o kopieboken B 16, f 101 o 124 fT, RA.

G Carlsson, Från Erik Segersäll till Gustav Vasa (1961), s 110, 112 ff, 128, 136 ff o 142 ff; Die Matrikel der Universität Rostock, 2:1 (1890–91); Hj Holmquist, Den katolska sv kyrkoprovinsens om-gestaltn ... 1521–1572 (Sv kyrkans hist, 3:1, 1933); S Kjöllerström, Västgötaherrarnas uppror (Sc 1963), s 20 f, 42, 62 o 69 f; dens, Kräkla o mitra (1965), s 8o 13–17; dens, Gustav Vasa, klockskatten o brytn med Lubeck (1970), s 29, 55, 82, 85, 91 f o 125; J Liedgren, Ätten Lind af Hageby före introduktionen 1634 ... (PHT 1949), s 44 f; G Olsson, Stat o kyrka i Sverige vid medeltidens slut (1947), s 233 f, 243 f o 248 f; H Schuck, Ecclesia Lincopensis (1959), s 153 fl"; N Staf, Marknad o möte (1935); Universität Greifswald, 1 (Aeltere Universitäts-Matrikeln, 2, 1893); L Weibull, Vesterås riksdag 1527 (Sc 1937), s 123-126; G T Westin, Maktkamp i senmedeltidens Sverige (1971), s 169; K B Westman, Reformationens genombrottsår i Sverige (1918); F Ödberg, Om magister Sven Jacobi, den förste protestantiske biskopen i Skara stift (VFT 1:8–9, 1897).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Magnus Haraldsson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/10154, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lars-Olof Skoglund), hämtad 2018-11-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:10154
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Magnus Haraldsson, urn:sbl:10154, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lars-Olof Skoglund), hämtad 2018-11-16.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se