Meriter

Malmberg, Carl Johan Gunnar, f 21 april 1882 i Sthlm, Kungsh, d 7 aug 1975 där, S:t Göran. Föräldrar: ingenjören Carl Vilhelm Fredrik M o Betty Isabella Carola Boklund. Elev vid Östermalms allm lärov i Sthlm 92–97, vid h reallärov på Norrmalm 97, mogenhetsex där 20 maj 01, ord elev vid KTH 15 sept 01, avgångsex från fackskolans för bergsvetenskap underavd för metallurgi o hyttkonst där 31 jan 06, studier vid univ i Sheffield, England, 06, ritare vid Cambria Steel Co, Johnstown, Pa, USA, 07, mikroskopist där 07–08, kemist o mikroskopist vid Kohlswa jernverks ab, Kolsva, Vm, 08–09, martin- o provn:ingenjör där 09–19, chefsmetallurg vid Surahammars bruks ab, Surahammar, Vm, 1 dec 19–1 okt 48, ordf i JK:s stålnormkomm 38, forskn:ingenjör vid JK 48–70. – IVA:s mindre GM 23.

G 9 juni 1910 i Sthlm, Hovf, m Emilia Katarina (Karin) Sundstedt, f 2 juni 1888 där, ibid, d 24 maj 1968 där, S:t Göran, dtr till kaptenen Johan Leonard S o Sophia Charlotta Fredrika Forsstrand.

Biografi

Gunnar M:s far utexaminerades från KTH:s bergsavdelning 1877. På grund av de dåliga tiderna kunde han då ej få anställning inom bergshanteringen, varför han utbildade sig till arkitekt. Faderns intresse för bergshanteringen blev emellertid bestående, och när M var 14 år gammal, fick han för första gången följa sin far på en resa till ett järnbruk. Detta besök vid Söderfors järnverk blev, enligt vad M själv uppger många år senare, avgörande för hans val av levnadsbana. Under gymnasietiden började han utnyttja sommarloven till att praktisera i Söderfors, först i martinverket och sedan vid masugnen. Sommaren efter sin mogenhetsexamen 1901 praktiserade han i Surahammar. Under studieåren vid KTH fortsatte han att under somrarna praktisera, det första året vid gruvorna i Kantorp och Ammeberg, senare vid Österby bruk. När han utexaminerades som bergsingenjör, hade han således inte bara inhämtat teoretiska kunskaper om de processer och utrustningar, som användes för framställning av järn och stål, utan även förskaffat sig en god kännedom om hur det praktiska arbetet bedrevs vid järnverk och gruvor. Han hade också fått en allmän överblick över industribranschens struktur.

Omedelbart efter sin examen började M arbeta vid KTH:s materialprovningsanstalt (föregångare till Statens provningsanstalt) med undersökningar av egenskaper hos stålmaterial. Denna intresseinriktning skulle bli dominerande under resten av hans liv. Senare under 1906 skaffade han sig ett stipendium från Jernkontoret och for ut till Sheffield for att studera metallografi, en vetenskapsgren som då befann sig i början av sin utveckling och behandlar metallernas inre byggnad och egenskaper. M skulle senare bli en av våra pionjärer för dess tillämpning på praktiska problem. För att ytterligare bredda sina kunskaper reste M sedan till USA och fick anställning vid ett stålverk nära Johnstown i Pennsylvania, till en början som ritare och därefter som mikroskopist. Sedan han återkommit till Sverige, blev han anställd vid Kohlswa jernverks ab som martin- och provningsingenjör. Som sådan hade han ansvar för ståltillverkningen, och under hans tid uppfördes vid Kohlswa Sveriges första oljeeldade martinugn.

Den insats, för vilken M blivit mest känd, är hans uppfinning av carbometern, vilken han experimenterade ut under Kohlswa-tiden och på vilken han gemensamt med G G Holmström erhöll sv patent 1927. Med denna apparat var det möjligt att på den korta tiden av två minuter bestämma kolhalten i en stålsmälta. Tidigare hade man bedömt kolhalten med ledning av stålets smidbarhet, men detta var ett osäkert förfaringssätt. Nu fick man en pålitlig metod, med vilken man fick kontroll över fårskningsförloppet i stålugnen och kunde styra detta så att det färdiga stålet fick riktig sammansättning. Metoden grundar sig på att stålets magnetiska egenskaper varierar med dess kolhalt; med hjälp av carbometern kunde man bestämma dessa egenskaper och därmed få ett värde på kolhalten. Carbometern, som tillverkades av ab Alpha i Sundbyberg, fick vidsträckt användning inom världens stålindustri. Den kom att användas i stålverken under lång tid, nästan 50 år, innan den överflyglades av andra hjälpmedel.

Sin sista industribefattning tillträdde M 1919, då han blev chefsmetallurg vid Surahammars bruks ab med uppgift att svara för ståltillverkningen och kvalitetsfrågorna vid bruket. Det var de senare, som han ägnade sitt största intresse, och han arbetade målmedvetet på att förbättra kvaliteten på brukets produkter. Surahammar levererade hjul och hjulpar för järnvägsvagnar och lok. Det arbete på material- och konstruktionsfrågor, som M utförde i samverkan med SJ:s tekniker, medförde ökad säkerhet för järnvägsdriften. Chefskapet över sina verksavdelningar utövade M på ett mönstergillt sätt.

När Jernkontoret organiserade om sin tekniska forskningsverksamhet i slutet av 20-talet, var M en av de ivrigaste tillskyndarna. Han engagerade sig djupt i järnverkens gemensamma forskningsfrågor, och när forskningsutskotten tillsattes på Jernkontoret, blev han ordförande i det utskott, som hade materialfrågorna på sitt program. Under många år lade han dessutom ned ett hängivet arbete som enskild forskare, främst inom området för materialprovning, och dokumenterade sina resultat i ett stort antal uppsatser. På 30-talet, när arbetet med standardisering av olika ståltyper tog sin början, var M en av initiativtagarna. Han blev ordförande i Jernkontorets stålnormkommitté 1938 och var medarbetare i flera av de kommittéer, som bearbetade specifika standardiseringsproblem. Han var också ledamot av svetskommissionens arbetsutskott.

När M pensionerades från Surahammar 1948, hade han krafter och idéer till övers, och det var blott följdriktigt, att han blev anställd av Jernkontoret för att föra sitt arbete vidare. Där fick han verka under ytterligare mer än 20 år. Hans sista uppsats – den behandlade stålets seghet – publicerades, när han uppnått 86 års ålder. M var uppskattad av vänner och medarbetare for sin ärlighet, pliktkänsla och arbetsamhet.

Författare

Sven Fomander

Arkivuppgifter

M:s egen levnadsbeskrivn (ms dat jan 1959) hos sonen ingenjör Bertil M, Falun.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Om kväfveupptagning vid järns cementering (JKA, Bihang, 1907, Sthlm, s 434–441). – Om härdadt kolståls förändringar genom anlöpning (TT, årg 42, 1912, Sthlm, 4:o, Kemi och bergsvetenskap, s 123–126, 133–135, 146–150, 159–162). – Härdadt ståls mikrostruktur (ibid, 43, 1913, s 107-110; sign). – Ett enkelt sätt att beräkna konstruktionen hos prof med rund eller kvadratisk sektion (ibid, s 136 f). – Om smides-profning (JKA, Bihang, 1913, s 431-462). – De approximativa sambanden mellan olika tänjbar-hetsvärden samt några därmed sammanhängande spörsmål speciellt hvad beträffar järn och stål. Föredrag ... (TT, 47, 1917, Kemi o bergsv, s 17–25). – Några studier av förhållandena vid påkrymp-ning av hjulringar. Bearbetning och sammanställning. Surahammar (tr Västerås) 1925. 26 s. [Ny uppl] 1926. – Slagprovet och dess betydelse vid materialkontroll å järn och stål. [Förtit:] Föredrag vid Jernkontorets tekniska diskussionsmöte den 28 maj 1932. Upps 1932. 62 s. – Axelmaterialets egenskaper samt en studie av anledningarna till axelbrott (Statsbaneingenjören, organ för Statsbanornas ingenjörsförening, årg 7, 1939, Sthlm, s 30–40). – Ringmaterialets egenskaper samt en studie av anledningarna till ringbrott (ibid, s 109–121). – Beräkning av förlängningen vid borrade dragprovstavar (Svetsen, organ för Svetstekniska föreningen, årg 10, 1951, Sthlm, 4:o, s 72 f). – En orientering i materialfrågor rörande järnvägs- och spårvägshjul (Järnvägs-teknik, Statsbaneingenjören ..., 20, 1952, s 186–203, o 21, 1953, s 2–15; även sep, 45 s). – Sprickkänslighet och deformationsåldring hos mjuka stål avsedda för svetsning (Meddelanden från Jernkontorets tekniska råd, vol 19, Sthlm 1956–57, s 371–379 [= nr 234, 1956]). – Bidrag i JKA 1926, 1928, 1930–33, 1935–37, 1941–42, 1944, 1949, 1954, 1956, 1960–63, 1965, 1967—68, Sthlm; rec o mindre bidr i TT, Kemi o bergsv, 1912-16.

Källor och litteratur

Källor o litt: Prot från sammanträde med IVA:s avd 5, 14 nov 1922, IVA. Sv patent nr 63325 av år 1927 (GMoJG Holmström), Patent- o registreringsverket, Sthlm.

S Fornander, G M (JKA 1975, s 163); dens, G M död (DN 23 aug 1975); SMoK; SvTeknF; Väd.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
C J Gunnar Malmberg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/10199, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven Fomander), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:10199
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
C J Gunnar Malmberg, urn:sbl:10199, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven Fomander), hämtad 2024-04-19.