Nils Lillieroot

Född:1636-04-25 – Åsbo församling, Östergötlands län
Död:1705-04-19 – Jakobs församling, Stockholms län

Diplomat, Hovråd


Band 23 (1980-1981), sida 131.

Meriter

Lillieroot, Nils (före adl Eosander), f 25 april 1636 i Åsbo, Ög, d 19 april 1705 i Sthlm (begr 23 april i Jak). Föräldrar: kontraktsprosten Johan Eosander (bd 14, s 6) o Elisabeth Trana. Inskr vid UU 17 okt 55, vid univ i Leiden 62, kommissionsråd till barbareskstaterna 22 nov 67, kommissionssekr till Frankrike 16 febr 69, adl 7 sept 74 (ej introd), eo envoyé till Frankrike 9 nov 77, hovråd 20 nov 77, sändebud till Khvn 31 jan 81, åter envoyé till Paris 31 mars 81—89 (med avbrott 86), led av kommissionen ang prövning av ersättn:krav till följd av kaperier 1 juli 91, envoyé till Haag 9 okt 91, till London 12 sept 95, eo ambassadör till fredskongressen i Rijswijk löjan 97, frih löjan 97 (introd 98), ambassadör hos generalstaterna lö aug 98, återkallad 12 aug 02, k råd 13 nov 02, greve kort tid senare (ej introd), kansler för univ i Pernau 9 juli 03.

G 6 sept 1692 m Eva Sofia Oliwekrantz, f april 1670, d 23 april 1733 i Sthlm, Jak, dtr till kanslirådet o generalguvernören Johan Paulin, adl O, o Brita Björnclou.

Biografi

L var under hela sitt liv verksam inom sv utrikesförvaltning o utrikespolitik. Han utnämndes visserligen till k sekreterare i kommerskollegium 1673 men tillträdde aldrig tjänsten. L uppdrogs 1667 att bege sig till Nordafrika för att sluta fred med Algeriet o andra barbareskstater. Syftet var att underlätta den sv levanthandeln. Den sjömaktsvänliga majoriteten inom förmyndarregeringen rev dock upp beslutet på våren 1668, o resan inställdes.

Från våren 1675 var L under ett års tid hemkallad från Paris, där han från 1669 var kommissionssekreterare, o kom då att tillhöra den grupp av sekreterare som uppehöll kontakterna mellan rådet i Sthlm o Karl XI, när denne på hösten s å på grund av den danska invasionen lämnade huvudstaden. I samband därmed uppträdde L som Johan Gyllenstiernas speciella ombud hos kungen. Sålunda utnyttjade Gyllenstierna L att inför kungen utveckla de skäl som ledde till att den s k pommerska kommissionens verksamhet — den hade främst att undersöka orsaken bakom det misslyckade slaget vid Fehrbellin 1675 — förlades till Sthlm o inte till Ystad eller Pommern, som ursprungligen varit avsett.

Våren 1676 sändes L åter till Paris för att biträda den orutinerade beskickningschefen Carl Bonde. De sv sändebudens uppgift var att söka förmå Frankrike att komma till hjälp i enlighet med 1672 års förbund, vari Sverige åtagit sig att i händelse av krig mot subsidier ställa upp en här i Tyskland. Genom L:s föregående långa tjänstgöring i Frankrike kom hans sakkunskap också att tas i anspråk av de sv delegaterna på fredskongressen i Nijmegen, där fredsfrågorna under engelsk medling diskuterats sedan 1676, i deras försök att påverka Ludvig XIV i för Sverige önskvärd riktning. Sedan L på nytt återkommit till Sverige, deltog han i nov 1677 i överläggningarna i högkvarteret i Trolle-Ljungby, där Sveriges kritiska utrikespolitiska läge diskuterades med en från Sthlm nedrest rådsdelegation. Här beslöts på Gyllenstiernas förslag, att L skulle avlösa Bonde som beskickningschef i Paris o återvända dit för att söka förmå Frankrike att ge mera effektiv hjälp. Hans strävanden i Paris gick ut på att för Sveriges del återställa läget från tiden före krigsutbrottet. Hans verksamhet blev också framgångsrik i så måtto, att Ludvig XIV genom förhandlingar o påtryckningar beredde Sverige gynnsamma freder.

L:s ställning som beskickningschef i Paris på 1680-talet kom givetvis att påverkas negativt av den sv utrikespolitikens omläggning under denna tid. Under Bengt Oxenstiernas ledning övergav Sverige 1670-talets anknytning till Frankrike o anslöt sig i stället till Frankrikes motståndare genom garantitraktaten i Haag 1681 o defensivalliansen med kejsaren 1682. L:s egna förhandlingar i Paris fick under sådana förhållanden ofta karaktären av skenförhandlingar för att dölja kontakterna med Frankrikes motståndare. I det längsta förnekade han uppgifterna om en svenskholländsk allians. Hans kunskap om dessa förhandlingar var också bristfällig. Först i efterhand fick han t ex kännedom om traktaten i Haag.

När det nyutnämnda franska sändebudet i Sthlm, markis Bazin, på hösten 1682 lämnade Sverige till följd av en strid om audiensceremonielet, blev Frankrike utan officiell representant i Sverige under tio år. Detta försvårade givetvis L:s verksamhet i Paris. Tidvis hotades han tom av utvisning, men detta hot sattes aldrig i verket. 1686 blev han dock hemkallad under en kort period på grund av en tvist angående utsmyckningen av ett segermonument över Ludvig XIV på Place des Vic-toires i Paris. En av relieferna framställde freden i S:t Germain. Karl XI mottar med kronan i hand ödmjukt bugande inför Ludvig XIV en vapensköld, betecknande Vorpommern, som den brandenburgske kurfursten på Ludvigs order motvilligt överlämnar till den sv konungen. Genom sitt ingripande torde L verksamt ha bidragit till att konstverket inte kom att uppsättas i denna för Karl XI o Sverige kränkande utformning.

L var vid denna tid en motståndare till B Oxenstiernas utrikespolitiska system o hade helst sett att Sverige sökt sin utrikespolitiska säkerhet genom fortsatt allians med Frankrike. Efter stilleståndet i Regensburg 1684 föreslog han förgäves en omläggning av Sveriges allianssystem o en anknytning till Frankrike. Genom förflyttningen till Haag 1691 erhöll L den sv diplomatins ledande post, såväl på grund av den sv utrikespolitikens inriktning som på grund av att Haag vid denna tid betraktades som medelpunkten för den europeiska diplomatin. Möjligen som en följd av denna förflyttning ändrade L sin utrikespolitiska uppfattning o blev därefter en anhängare till Oxenstiernas antifranska system.

På det storpolitiska fältet var L:s verksamhet i Haag framför allt knuten till medlingen i det pfalziska kriget. När de sv medlingserbjudandena så småningom accepterades 1697, hade dock de stora stridsfrågorna mellan Frankrike o sjömakterna redan lösts genom separatförhandlingar dem emellan, varför den sv medlingen inte kom att få någon egentlig betydelse för innehållet i freden i Rijswijk 1697. Från fransk sida genomdrevs att den fransksinnade C Bonde ställdes vid L:s sida som medlare. Troligen genom Oxenstiernas åtgärder försenades dock Bondes avresa, så att han inträffade på förhandlingsorten först i slutfasen av fredskongressen. Tvister uppstod mellan de båda sv delegaterna, o Bonde beskyllde L för att ha sökt utestänga honom från medlingsarbetet. L försvarade sig dock indignerat häremot liksom mot beskyllningen för att ej ha iakttagit Sveriges sannskyldiga nytta vid medlingen.

Huvuduppgiften för L i Haag var dock att förvärva sjömakternas stöd för den sv utrikespolitiken, framför allt att binda dem vid Altona-traktaten o försäkra sig om deras hjälp vid stridigheterna mellan Danmark o Sveriges skyddsling, den holsteinske hertigen. Denna uppgift blev högaktuell, då danska trupper omedelbart efter Karl XI :s död på våren 1697 demolerade den holsteinske hertigens skansar. Efter förarbeten i Sthlm kunde L på våren 1698 ingå den sk renovationstraktaten med sjömakterna, ett allmänt hållet fördrag men med bestämmelser om kommande förhandlingar. Under ett kortvarigt besök i Sverige på sommaren 1698 utarbetade L tillsammans med Samuel Åkerhielm instruktioner för sina vidare förhandlingar med sjömakterna. Dessa förhandlingar resulterade i jan 1700 i en traktat. Sverige iklädde sig en partiell garanti av freden i Rijswijk o erhöll som motprestation sjömakternas förnyade garanti av freden i Altona mellan den danske kungen o den holsteinske hertigen. Efter krigsutbrottet i mars 1700 kunde L också underrätta sin regering om att sjömakterna var beredda att ingripa genom att sända en flotta till de nordiska farvattnen. Deras syfte med ingripandet var att så snabbt som möjligt återställa freden i Norden, för att den spanska frågans lösning ej skulle störas av ett krig i norr. För Karl XII:s o den holsteinske hertigens mera vittsvävande planer på att i grunden besegra Danmark saknade de däremot allt intresse.

Efter det danska krigets slut sökte sjömakterna stifta fred mellan Sverige o dess kvarvarande Fiender samt att få överta en del av Sveriges trupper i Tyskland för kriget mot Ludvig XIV. L argumenterade för att Karl XII skulle acceptera förslaget mot att erhålla sjömakternas garanti mot Danmark o Brandenburg o deras stöd för att åstadkomma fred med kung August. I april 1701 avslog dock Karl XII denna begäran. L skulle vägra att inlåta sig på förhandlingar om truppöverlåtelser, tills sjömakterna uppfyllt åtminstone en del av sina fördragsenliga förpliktelser. I sept 1701 kunde han på så sätt sluta en traktat, som gav Sverige en viss, om ock mycket ringa ekonomisk hjälp.

Den politiska utvecklingen i Europa medförde, att sjömakterna hyste stort intresse av att åstadkomma fred mellan Karl XII o kung August för att lösgöra dennes krigsmakt för kriget mot Frankrike o för att mot ersättning o mot garanti av Sveriges tyska provinser få överta en del av de sv trupperna i Tyskland. L sammanträffade på hösten 1702 med hertigen av Marlborough, varvid dessa frågor diskuterades. När sjömakterna vid samma tid beslöt att skicka ett särskilt sändebud till det sv högkvarteret i Polen, kom detta uppdrag genom L:s ingripande att tilldelas det engelska sändebudet i Sthlm, Robinson. Vid sina förhandlingar i Haag var dock L hårt bunden av den sv konungens direktiv att kräva traktatsenlig hjälp men ej ge löften om trupper. Hans nära två år långa underhandlingar medförde en ny traktat i aug 1703, men denna innehöll därför inget av betydelse utöver de tidigare traktaterna, trots att L uppskjutit sin hemresa under ett år. Ett annat skäl till hans kvardröjande i Haag var förhandlingar med Preussen. Dessa ledde i juli 1703 fram till en traktat, som innebar sv erkännande av den preussiska kungavärdigheten mot Preussens löfte att ej understödja den polska republiken, om krig utbröt mellan denna o Sverige-Haag var vid denna tid ett europeiskt nyhets- o propagandacentrum. Det blev också centrum för spridningen av den sv propagandan, o L visade inom denna gren av diplomatin stor skicklighet i sina kampanjer både när det gällde att driva den sv ståndpunkten o motarbeta den fientliga propagandan. Hans intensiva försök att underlätta den sv krigsfinansieringen genom stora holländska lån rönte däremot ingen framgång.

Från sin hemkomst på hösten 1703 till sin död på våren 1705 hade L sin verksamhet förlagd till kanslikollegium, som var i yttersta behov av förstärkning efter B Oxenstiernas o S Åkerhielms död på sommaren 1702. Hans samarbete med den fransksinnade Nils Gyldenstolpe medförde friktioner.

Ända till sin död vidhöll L den allmänna syn på den sv utrikespolitiken som han förvärvat i början av 1690-talet i Haag. Även i fortsättningen borde Sverige söka sjömakternas o det hannoverska husets vänskap. Våren 1705 förnyades fö genom kanslikollegii försorg en traktat med detta hus. Liksom de allra flesta betvivlade L Karl XII:s möjligheter att på militär väg lösa den polska frågan. Däremot ställde han sig reserverad till tanken på en lösning genom ett närmande till Preussen. Endast i nödfall kunde man sluta förbund med detta land för att hålla kung August i schack, medan Karl XII med den sv armén gjorde upp räkningen med ryssarna. Det föreslagna giftermålet mellan den preussiske kronprinsen o prinsessan Ulrika Eleonora måste i så fall balanseras med ett giftermål mellan den hannoverske kurprinsen o Hedvig Sofia för att undvika misstro från sjömakterna o Hannover.

L:s betydelse som diplomat framgår inte minst av hans sällsynt omfattande brevväxling. Vid sidan av den officiella korrespondensen stod han i livlig brevväxling med en rad personer, som genom honom erhöll kunskaper o genom vilka han i sin tur sökte påverka den sv politiken.

Författare

Gustaf Jonasson



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

En stor del av L:s korrespondens förstördes efter hans död, se härom S Olsson, Olof Hermelin (1953), s 313 not 6 o 318 not 31. Journal över L:s utgifter 1684—93, handhar rör sterbhuset o brev från S Äkerhielm i KB. Ett pass för L från 1702 jämte några avskrifter, en relation o ett antal instruktioner i UUB. En stor mängd konc, rapporter o mottagna skriv:er från L:s diplomatiska verksamhet i Diplomaticasaml: Änglica (brev till bl a J Leijonberg, C Leijoncrona o A Wachtmeister), Danica (till bl.a J Gyllenstierna), Gallica (vol 47-50, 72-96), Germanica (till bl a G H v Mullern, E v Pufendorf o H G Rothlieb), Hollandica (vol 165-227), Polonica (till bla A Lilliehöök) o i Allmänna fredskongresser vol 39 o 57. - I övrigt finns brev från L till bl a S Barck (Ericsbergsarkivets autografsaml), E Dahlbergh, M G De la Gardie, B Horn, O W Königsmarck, G Lillieflycht, J P Oliwekrantz, B o G Oxenstierna o C G Wrangel i RA, till bla J C Ekeblad i KB, till F Wrede i LUB (korta utdrag tr i DGA, del 12, s 99 f o del 14, s 72-74), till bla N Gyldenstolpe, Karl XI o Karl XII (orig o kopior) o B Rosenhane i UUB o till bl a J Cederhielm i FRA.

Tryckta arbeten

 

Källor och litteratur

Källor o litt: A Bratt, Sveriges yttre politik under de preliminära förhandlarna före freden i Rijswijk (1905); S Bark, Bref till Olof Hermelin, 1702-1708, 1-2 (1914-15); J Cavallie, Från krig till fred (1975); E Ekegård, Studier i sv handelspolitik under den tidigare frihetstiden (1924); A Ellenius, Karolinska bildidéer (Ars Suetica, 1, 1966); S Grauers, Arvid Bernhard Horn (1920); N Herlitz, Från Thorn till Altran-städt. Studier över Carl XII:s politik 1703-1706, 1 (1916); O Hermelin, Bref till Samuel Barck 1702-1709 (1913); R Hoffstedt, Sveriges utrikespolitik under krigsåren 1675-1679 (1943); G Jonasson, Karl XII o hans rådgivare (1960); dens, Karl XII:s polska politik 1702-1703 (1968); Kommerskoll; G Landberg, Den sv utrikespolitikens hist, 1: 3 (1952); S Olsson, Olof Hermelin (1953); C v Rosen, Bidr till känned om de händelser, som närmast föregingo sv stormaktsväldets fall, 1-2 (1936); J Rosén, Den sv utrikespolitikens hist, 2: 1 (1952); K-E Rudelius, Sveriges utrikespolitik 1681-1684 (1942); G Rystad, Johan Gyllenstierna, rådet o kungamakten (1955); E Tegnér, De la Gardieska saml i Lund o på Löberöd (VHAAH, 32, 1895); J Thyrén, Den första väpnade neutraliteten (LUÅ, 21-22, 1885-86); E Wrangel, Sveriges litterära förbindelser med Holland ... (1897); S Åkerhielms brev till J Cederhielm o M Vellingk 1700-1702 (HSH, N F, 5, 1979).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Nils Lillieroot, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/10360, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gustaf Jonasson), hämtad 2019-02-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:10360
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Nils Lillieroot, urn:sbl:10360, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gustaf Jonasson), hämtad 2019-02-18.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se