K Hugo Lindberg

Född:1887-12-08 – Eksjö stadsförsamling, Jönköpings län
Död:1966-02-02 – Kungsholm eller Ulrika Eleonora, Stockholms län

Advokat


Band 23 (1980-1981), sida 220.

Meriter

Lindberg, Karl Hugo, f 8 dec 1887 i Eksjö, d 2 febr 1966 i Sthlm, Kungsh. Föräldrar: sko-makarmästaren Karl Anton L o Edla Ericson. Mogenhetsex i Linköping 4juni 07, inskr vid UU ht 07-vt 09, vid LU ht 14, JK där 31 maj 21, advokat i Sthlm från 25, red för Fönstret 33 — 35, led av komm ang straffsystemet, straffverkställigheten o fångvården april 34—sept 38, av styr för Sveriges advokatsamf 37—44 (ordf i dess sthlmsavd 39 — 50, av dess nämnd 45—61), av styr för statens kriminal-tekn anst från 39, av styr för Sthlms stads rättshjälpsanst 40—60, av strafflagsberedn jan—sept 43, juli —nov 44 o nov 55—dec 56, ordf i anstaltsnämnden för fångvårdsanstal-terna Hall o Håga 46—59, led av barnavårds-komm juni 50—dec 57.

G 1) 5 dec 1915(—22) i Sthlm, Kungsh, m Gunhild Henrietta Herlin, f 5 juni 1883 där, Jak o Joh, dtr till gravören Reinhold Claes Evald H o Claudia Sjöberg; 2) 5 juli 1922(–36) i Sthlm, Nik, m läkaren Gerda Elisabet Kjellberg (bd 21), f 18 febr 1881 i Kristinehamn, d 19 juli 1972 i Paris (enl db för Högalid, Sthlm), dtr till ing Oscar Emil K o Hulda Matilda Kjellberg, samt tidigare g m advokaten Carl Bernhard Romanus; 3) 20 nov 1936 i Sthlm, Kungsh, m statsrådet prof Karin Kock, f 2 juli 1891 där, Klara, d 28 juli 1976 där, Kungsh, dtr till överinsp Ernst K o Anna Catharina Åslund.

Biografi

Hugo L föddes som äldste son till en skomakarmästare. Fadern var liberal stadsfullmäktig i hemstaden o ansågs vara starkt radikal. Han var också nära vän till en annan skomakare, F V Thorsson, finansminister hos Hjalmar Bran ting o efter dennes död föreslagen till socialdemokratiska partiets ordförande. Eksjö var en militärstad o L fick som pojke se hur husarerna jagade demonstranter medan borgmästaren läste upprorslagen. Sin första rättegång fick L uppleva som åhörare till advokaten Leodor Levy — Karl Staaffs kompanjon — då denne försvarade strejkande arbetare. I den stunden valde ynglingen levnadsbana.

För att bli student måste L fortsätta sin skolgång vid gymnasiet i Linköping. Han fick där skolinackordering tillsammans med en annan eksjöpojke, Thorbjörn Engström, son till stationsinspektoren i Hult. Det kom för L att betyda en livslång nära vänskap med den betydligt äldre brodern Albert. De två vännerna beundrade varandra o sökte ständigt varandras kontakt. Ända till sin sista sjukdomstid åt Engström varje torsdag ärtsoppa hemma hos L. De reste också tillsammans. Engström har beskrivit en färd i sin bok Med Kaaparen till Afrika (1937). L blev med tiden en världsman: språkkunnig, berest, elegant. Han intresserade sig för alla folk o jordens alla hörn, men om man nämnde Eksjö föll alla jämförelser. L kunde vara reserverad mot nya bekantskaper, men fick han veta att han hade en smålänning framför sig flödade hjärtligheten.

L läste först juridik i Uppsala. Efter några resande år i den ungsocialistiska rörelsens tjänst tog L sin jur kand-examen i Lund. Han mottog där starka intryck av den väldige polyhistorn Johan Thyrén, dotterson till rättshistoriens sv grundare C J Schlyter o kusin till sedermera justitieministern Karl Schlyter, med vilken L kom att samarbeta i årtionden. L hade tidigt o utan varje tvekan valt advokatbanan. Han blev också advokat med alla sina sinnen, o intill sin höga ålder hade han advokatens syn på allt som passerade hans vakna intellekt.

Den som i dag med allmänhetens o myndigheternas aktning o förståelse fullgör uppdrag som försvarare i brottmål anar föga vilken lång o svår väg försvararrollen haft att tillryggalägga. Advokatyrket är inte gammalt i Sverige. Sveriges advokatsamfund stiftades det år L föddes. Yrket, o då i synnerhet brottmålsadvokatens, hade betraktats med misstro o var ett vanligt föremål för tidens skämt. Den som försvarade en lagöverträdare, likställdes i allmänhetens ögon med klienten. Detta var desto märkligare som på kontinenten o inte minst i Danmark advokaten hade en stark social ställning o möttes med förståelse o respekt. De sv domstolarna med deras starkt inkvisitoriska metoder ansåg närmast att advokaten på ett obehörigt sätt lade sig i deras handläggning. En bidragande orsak var måhända den dåvarande åklagarkårens undermåliga utbildning o allmänt låga nivå. Processen låg helt i händerna på domstolen. Det ledde också till övergrepp mot de misstänkta, bryska förhörsmetoder o ett allmänt översitteri. Det fordrades advokater med oräddhet, självständighet o kunnighet men det fordrades också idealitet. Lika lätt som civilrättsadvokaten kunde skapa sig goda inkomster o solid ekonomi, lika knapp blev ersättningen för den som ville uppträda vid olyckliga medmänniskors sida. Försvaret i brottmål hade i ett kritiskt utvecklingsskede under seklets första decennier sällsynt lämpliga banbrytare: Eliel Löfgren, Henning v Melsted, Karl Staaff o L, den yngste av dem, orädd, skicklig jurist, begåvad o med fast förankring i den demokratiska värld, som just då skulle stabiliseras.

L hade många stora rättegångar. Den första o kanske mest bekanta var Marsjö-målet, som i ett slag gjorde honom känd. Eljest kan nämnas Gerd-målet mot Olle Möller, tryckfrihetsmålet mot Else Kleen (bd 21), spionmålen under kriget, Helander-målet o många andra. Kanske berodde L:s framgång som brottmålsadvokat främst på hans levande intresse för människor. Han kunde lyssna på alla, han kunde leva sig in i de egendomligaste öden, han kunde förstå varje situation, som drivit till brott. Han hade också respekt för individen, vilken illgärning denne än kunnat begå. För den oinvigde var det överraskande, då L själv i hela sitt uppträdande var aristokrat, noga med sitt yttre, noga med det språk han så omsorgsfullt talade med ädel smålandsdialekt. Det var svårt att fatta, att den sobre juristen så ledigt kunde konversera den tidens uselt klädda bovar.

L blev allas vän. Den säregna personen med den gängliga kroppen, de snabba rörelserna, de båglösa glasögonen med den svarta kanten tilldrog sig uppmärksamhet. Som ung fick han följa Hjalmar Branting på officiella resor till Frankrike efter första världskrigets slut. Under glada läroår i Milano — han talade italienska perfekt — kom han att vara tillsammans med den dåvarande socialisten Mussolini. När Lenin kom till Sthlm, utsågs L till hans följeslagare. Han kunde berätta, hur han fick följa Lenin till Paul U Bergström för att inhandla en konfektionskostym, o i KB:s gästbok står L:s namn bredvid Lenins. Efter Nürnbergrättegången var L den som i cellen sist av alla fick besöka Hermann Göring, som strax därefter berövade sig livet. I sin ungdom hade L samarbetat med Hinke Bergegren, som han mycket beundrade, o gemensamt skrev de i Brand, den tidens vänsterblad. Efter Hinkes död vidtog vänskapen med en annan Brand-redaktör, Erik Lindorm. Eljest var nog Karl Gerhard den som — jämte Engström — stod L närmast genom åren.

Det kunde tyckas, att en sådan individualist som L inte skulle vara intresserad av organisation o byråkrati. Motsatsen var emellertid fallet. Han hade en rad offentliga uppdrag. Han har betytt oerhört mycket för den sv kriminalpolitiska utvecklingen. Han blev en högt uppskattad ledamot av de kommittéer, som behandlade lagstiftning på straffrättens område, han var styrelseledamot av Sthlms stads rättshjälpsanstalt, av statens kriminaltekniska anstalt o blev ordf i anstaltsnämnden på Hall o Håga. Inom advokatsamarbetet var L intensivt engagerad. Under elva år, omfattande hela krigstiden, var han ordf i sthlmsavdelningen av Sveriges advokatsamfund, o under hans ledning omhändertogs med stor gästfrihet de många norska o danska advokater som tillbringade sina hemländers ockupationstid i Sverige. Varm ententevän under första världskriget var L närmast tyskhatare o darrade av ilska varje gång han hörde namnet Hitler.

L skrev ständigt: tidningsartiklar, inlagor till myndigheter, utkast till anföranden, två böcker. Den bibliografi KB utgav 1972 anger 505 titlar. Han hade en påtaglig journalistisk talang o var en mästare att forma slagord.

L var från 1936 gift med nationalekonomen professor Karin Kock, Sveriges första kvinnliga statsråd o slutligen överdirektör o chef för Statistiska centralbyrån. Hon var mycket olik sin make. Han var en opraktisk bohem o kunde lika litet hantera spade som visp. Kanske inte minst på grund av olikheten beundrade de varandra o var varandra till ständigt stöd.

L åldrades inte. Det lingula håret blev aldrig grått, tankeskärpan blev aldrig anfrätt. 78 år gammal avled han efter en kort tids sjukdom.

Författare

Ragnar Gottfarb



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

L:s papper i KB. L:s handl:ar i målet mot Else Kleen i samband med publ av B Poukkas bok Gröna ön i RA. Fotografier o vykort 1910—19 i KrA. Brev från L till bl a A Engström o S Lidman i KB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Disciplin och tjänsteansvar. Föredrag vid den av Svenska polisförbundet anordnade polisvetenskapliga kursen 11 — 13 september 1933. Sthlm 1934. 23 s. - En dag i Nurnberg. Introduktion till ett vittnesmål. Sthlm 1946. 85 s. — Gallret — utanför och innanför. En försvarsadvokats funderingar. Sthlm 1963. 192 s. — En mängd bidrag i tidn o tidskr, främst Brand, illustr socialistisk tidn, 1907—14, Social-demokraten (Morgon-tidningen) 1922-56 o Fönstret 1930-36 (red 1932-35), samtl Sthlm, fol; se K Kock, Hugo Lindberg, Tryckta skrifter, bibliografi, Sthlm 1972, 46 s (Acta Bibliothecae regiae Stockholmiensis, 12). Dessutom: Villkorlig dom [diskussionsinlägg] (Hörde Ni, månadstidskr for Sveriges radio, årg 2, 1949, Sthlm, nr 1, s 70—76). — Qucnsel och agan [insändare] (StT 1951, 25/7, s 4).

Källor och litteratur

Källor o litt: [B Arborén], Röde Hugo som fortfarande försvarar (DN 28 april 1964); G Blomgren, HL har avlidit (SvD 3 febr 1966); R Casparsson, Vårt fattiga liv (1961); R Gottfarb, Några personliga minnen kring en framstående advokat (Tidskr för Sveriges advokatsamf 1973); B Hultén, Kulturtidskrifter på 30-talet (1977); K Kilbom, Ur mitt livs äventvr (1953); T Nerman, Mitt Uppsala (Hågk o livsintr, 19, 1938); JO Olsson, HL död (DN 3 febr 1966); S Strömblad, Advokat HL död (S-T 3 febr 1966).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
K Hugo Lindberg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/10431, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ragnar Gottfarb), hämtad 2019-01-21.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:10431
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
K Hugo Lindberg, urn:sbl:10431, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ragnar Gottfarb), hämtad 2019-01-21.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se