Sven H L Linderot

Född:1889-10-08 – Skedevi församling, Östergötlands län
Död:1956-04-07 – Sankt Görans församling, Stockholms län

Partiledare, Tidningsman, Riksdagspolitiker


Band 23 (1980-1981), sida 407.

Meriter

Linderot, Sven Harald Larsson, f 8 okt 1889 i Skedevi, Ög, d 7 april 1956 i Sthlm, S:t Göran. Föräldrar: stataren Karl August Larsson o Emma Kristina Linderot. Glasblåsare i Reijmyre o Nynäshamn 00—12, led av styr för Soc:dem partidistr i Sthlm 07—12, ombud vid LO:s kongress 09, vid KF:s kongress 12, symaskinsagent 12-14, medlem av Sverges soc:dem ungdomsförb:s (SSU) verkst utsk 14, agitator för grov- o fabriksarbetare-förb 14—15, ombudsman för handelsarbetar-förb i Sthlm 15, sekr i SSU 16—18, medl av Sverges soc:dem vänsterparti (från 21 Sverges kommunistiska parti, SKP) 17, medl i den sv hjälpkomm för krigsfångar i Sibirien 20-21, SKP:s repr vid Kominterns (KI) 3:e o 4:e kongress 21 resp 22, sekr i Internat arbetarehjälpens centralledn i Berlin (Röda Hjälpen) 22—23, medarb i red för Norrskensflamman 23, huvudred 25-27, SKP:s fackliga sekr 27—29, led av Röda fackföreningsin-ternationalens generalråd 28—30, ordf för SKP 29-51 (sektion av Komintern till 43), delegat vid världskongressen i Paris mot krig o fascism 33, led av presidiet inom KI:s exekutivkomm 35—43, led av stadsfullm i Sthlm 38—44, av FK 39—49, repr för riksdagens interparlamentariska grupp vid Interskand Konferens i Oslo 46, vid Interparl Unionens kongress i Kairo 47.

G 19 jan 1918 i Sthlm, Gust Vasa, m riksdagsledamoten Gerda Maria Cecilia Rasmusson, f 12 jan 1891 i Jönköping, d 25 aug 1957 i Sthlm, S:t Göran, dtr till typografen Nils R o Alma Ekelund.

Biografi

Vid 11 års ålder började Sven L sitt yrkesverksamma liv som glasblåsare vid Reijmyre glasbruk. Då hade han redan från 8 års ålder arbetat före o efter skolan samt på loven. Vid 12 års ålder organiserade han hyttpojkarna vid Reijmyre till strejk för fyra öres löneförhöjning. Strejken var framgångsrik. 1907 flyttade han till Nynäshamn, där han gick med i det socialdemokratiska partiet o snabbt blev ledamot i partidistriktets styrelse. Samtidigt var han både fackligt o kooperativt aktiv. Efter arbetets slut stod han i ortens kooperativa butik. 1912 organiserade han sin andra strejk, nu vid Nynäshamns glasbruk. Strejken, som varade i 7 månader, blev inte framgångsrik, o L avskedades o svartlistades. Det följde ett par arbetslösa år, då L gjorde sin exercis, flyttade till Sthlm o drog sig fram bl a som symaskinsagent.

I Sthlm drogs L snabbt in i det politiska livet; tillsammans med bl a Karl Kilbom grundade han klubben Revolt som stod Höglund-falangen nära. Han arbetade också som redaktionsbiträde på Stormklockan — ungdomsförbundets tidning som starkt attackerade den socialdemokratiska partiledningen. Sedan han 1914 invalts i ungdomsförbundets verkställande utskott, åkte han med Kilbom på valturné med "Röda bilen". L var således redan från början med i den oppositionella delen av sv arbetarrörelse, som blev grunden för det nya parti som bildades våren 1917 — Sverges soc:dem vänsterparti, sedermera Sverges kommunistiska parti. 1916 hade han också deltagit i ungdomsförbundets "fredskongress", som ledde till att Z Höglund (bd 19, s 674), I Oljelund o E Hedén (bd 18, s 414) blev anklagade för landsförräderi.

Efter den ryska revolutionen for L som medlem av den sv hjälpkommittén för sibiriska krigsfångar på långa resor i Sovjetunionen o fick på så vis direkt kontakt med det bolsjevikiska partiet. Ytterligare internationella kontakter knöt han genom sitt arbete för Röda Hjälpen i Berlin i början av 20-talet o som delegat vid Kominterns kongresser.

Vid det sv kommunistpartiets första stora sprängning 1924, då Höglund bröt sig ur partiet i protest mot Kominterns allt mer växande inflytande, blev L kvar. Därmed bevarades Norrskensflamman åt det kominterntrogna partiet. L hade tidigt tagit helhjärtad ställning för Sovjetunionen o den ryska revolutionen. När nästa stora partisplittring kom i okt 1929, blev L åter kvar bland de kominterntrogna, som var i klar minoritet o vars ledare han blev s å. I drygt 20 år var L partiordförande för SKP (sektion av Komintern till 1943). Under dessa år växte SKP från en sektposition — efter partisprängningen fanns blott 7000 medlemmar kvar — till ett parti, som 1946 fick 11,2 % av den sv väljarkårens förtroende.

L:s uppgift som partiordförande bestod i att klara den svåra balansgången att samtidigt förena Sovjetunionens intressen — formulerade av Komintern — o de intressen som ett revolutionärt sv arbetarparti hade. Hans lösning bestod i att inte se någon motsättning mellan de två huvudintressena; det som gagnade Sovjetunionens intressen gagnade också sv arbetarklass.

Partiets politik kom att drivas efter två linjer, vilka angavs av Komintern. Enklast kan de beskrivas som vänster- o högerlinjer. När L blev partiordförande hade Kominterns 6:e kongress 1928 lagt fram en "vänsterkurs", som de olika partierna (sektionerna) hade att följa. Det innebar för partiet i Sverige, att allt samarbete med socialdemokratin måste upphöra, o att en "oförsonlig klass mot klasspolitik" skulle drivas. Vid Kominterns 7:e världskongress 1935 ändrades emellertid kursen, o en "högerpolitik" — den sk folkfrontspolitiken — blev nu det sv partiets rättesnöre. Det var en kurs som passade L betydligt bättre. Under perioden 1935—39 växte partiet både i medlemsantal o i parlamentariskt inflytande. Mot slutet av perioden hade partiet över 20 000 medlemmar o 5 mandat i riksdagen.

Denna gynnsamma utveckling bröts radikalt på hösten 1939 i o m den sovjetisk-tyska vänskaps- o nonaggressionspakten. Därmed upphörde folkfrontspolitiken, o partiets ställning till det krigförande Tyskland blev svårdefinierad. L tolkade det nya läget så, att kriget var ett imperialistiskt krig, som partiet skulle ta avstånd ifrån. Med den analysen följde dels att SKP höll sig utanför sv borgfred o bl a krävde nedrustning, dels att partiets egen taktik borde vara revolutionär i enlighet med Lenins teser om det imperialistiska kriget. Vinterkrigets utbrott försämrade partiets redan dåliga ställning katastrofalt. Det var tydligt, att lösningen — att det som var bra för Sovjetunionen också var bra för sv kommunistiska arbetare — bara var en skenlösning. Perioden okt 1939—juni 1941 blev därför den svåraste under L:s partiordförandeskap. Partiets legala existens stod på spel. Kommunister anklagades för landsförräderi o blev placerade i särskilda arbetskompanier i stället för att inkallas till vanliga förband. Kommunistisk press belades med transportförbud.

L:s position som partiledare under detta skede var inte lätt. Han sökte — på det utrymme som gavs — att inte i onödan utsätta partiet för statsmakternas irritation. Han bromsade också något dem i partiledningen som slog över i sina försök att förstå sovjetisk utrikespolitik o den tysk-ryska pakten genom att "förstå" också tysk politik. Under våren 1941, då den tysk-sovjetiska vänskapen var på upphällning, markerade L tidigt att en omsvängning var på gång genom sin artikel Den nationella frågan i den internationella kommunistiska tidskriften Världen i Dag. Där hävdade han vikten av att också kommunister slogs för sitt nationella oberoende — ett ställningstagande som under krigets första månader inte varit självklart. När tyskarna 22 juni 1941 anföll Sovjetunionen, försvann de problem som den sovjetiska utrikespolitiken skapat, o partiet kunde obehindrat acceptera upprustning o överge sin tidigare neutrala hållning till kriget.

För L innebar krigsutbrottet i öster, att han blev föremål för polisens intresse, sedan tyska påtryckningar krävt partiets förbjudande som ett led i kampen mot bolsjevismen. Han gick en tid "underjorden" sommaren 1941 o dök upp först sedan han lovats garantier för sin säkerhet. På hösten undgick partiet nätt o jämt att förbjudas. Det nya läget krävde en ny taktik. Den gamla "vänster"-linjen övergavs till förmån för en folkfrontsliknande "höger"-linje, som innebar möjligheter till samarbete med socialdemokratin. Som partistrateg hälsade L den nya taktiken med entusiasm. Han började arbeta på att fa bort de stämplar som satts på partiet o de sv kommunisterna, att de var "villkorliga fosterlandsförsvarare" o "ryska agenter". Som en följd av det internationella samarbetet mellan USA o Sovjetunionen upplöstes Komintern 1943. Det betydde ny o oanad frihet för L. Han författade s å sitt bidrag till sv arbetarrörelses teoretiska litteratur, Bondefrågan i Sverge. I den skissade han upp den kommande socialistiska stordriften på landsbygden med kollektiva driftsformer, kallade "storgårdar". Han tänkte sig vidare ett förbund av arbetare o bönder, baserat på fackföreningsrörelse, konsumentkooperation o jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse för att "hålla de storkapitalistiska krafterna på mattan".

L förstod att väl utnyttja den längtan efter radikala reformer som fanns inom sv arbetarrörelse efter sex års krig med social nedskärning o samarbete åt höger. Han utnyttjade maximalt den taktik som lagts fram vid KI:s 7:e världskongress 1935: att ta de radikala krav som de reformistiska socialistiska partierna lade fram o göra dem till kommunistiska krav. På så sätt skulle en plattform för enhetsfrontsarbete skapas. Så "togs" arbetarrörelsens efterkrigsprogram, o så "togs" delar av det av socialdemokratin 1944 övergivna gamla partiprogrammet vid den 12:e partikongressen 1944. Samtidigt rensades uttryck som politbyrå o centralkommitté bort o ersattes med vedertagna begrepp från det socialdemokratiska partiet.

Framgångarna för SKP kom mot slutet av kriget. Vid valen 1944 o 1946 fick partiet sina hittills största politiska segrar med 10,3 % o 11,2 % av väljarkåren. För L innebar det, att hans parti för första gången i sv politiskt liv hade möjligheter till makt, o han krävde en sv "vänsterregering". Att också kommunister skulle vara med var självklart. När socialdemokratin ensam kom i regeringsställning, bortföll kravet på en vänsterregering; men L:s försök till samarbete också med ledande socialdemokrater fortsatte.

Under metallstrejken på våren 1945, där kommunisterna spelade en stor roll, tog L klart parti för en mera samarbetsvillig inställning än många andra inom den kommunistiska partiledningen. Han tog i slutskedet parti för medlingskommissionens förslag: "Man måste också göra reträtt och det är mycket svårare" löd hans argumentering, som torde ha byggt på stor erfarenhet. Samarbetspolitiken väckte dock opposition inom SKP. När L dessutom började propagera för en fredlig väg till socialism, djupnade motsättningarna. L torde ha haft en överdriven föreställning om de enskilda kommunistpartiernas rörelsefrihet efter Kominterns upplösning. I o med det "kalla kriget", Pragkuppen våren 1948 o bildandet av Kominform var den mjuka högertaktiken inte längre giltig. Men L hade svårt att överge den. Trots reprimander från Hertta Kuusinen i Oslo på våren 1948 för en illusorisk samarbetspolitik vägrade L att inför höstens AK-val lägga om kursen. Valet blev emellertid ett stort bakslag, SKP halkade ner till 6 % o en kursomläggning i partiet skedde.

För L innebar denna nya omsvängning hans final i sv politik, trots försök till självkritik: "Vi har inte i tid dragit de politiska konsekvenserna av klassmotsättningarnas tillspetsning nationellt och internationellt som försiggått under efterkrigstiden". Det uppenbara missnöjet inom partiet med L:s alltför klart markerade "högerhållning" o ovilja att än en gång lägga om kursen, som han väl visste skulle innebära ett dråpslag mot det parti som han så framgångsrikt lett under de sista åren, fick L att på hösten 1949 avgå som ordförande i partiets verkställande utskott o som ordförande i riksdagsgruppen, däremot ej som partiordförande. Han kvarstod formellt som sådan till 1951.

När L dog i april 1956 hade han upplevt tre regelrätta partisplittringar o ett antal mindre schismer. Han hann också uppleva hur Sovjetunionens kommunistiska partis 20:e kongress i febr 1956 tog avstånd från Stalin o personkulten o de allvarliga överträdelser som gjorts. Också det sv kommunistpartiets resolution, som kom i april s å, där man "med stor tillfredsställelse" tagit del av 20:e kongressens uttalande torde ha nått honom, innan han dog.

Den ideologi som L bekände sig till hade tidigt drag av oppositionell revolutionär socialism. Den fick en klarare teoretisk utformning genom hans anslutning till marxism-leninismen. Den blev for L snart det samma som en tro på Sovjetunionen o dess politik, hur den än kom att avlägsna sig från de ursprungliga målen. En av hans stora forebilder var bulgaren Georgi Dimitrov, Kominterns generalsekreterare vid den 7:e världskongressen. Dennes teser om enhetsfrontstaktiken blev L:s ideologiska bibel o skulle också kunna förklara hans politiska fall 1949. Ett citat från L:s anförande vid ett politbyråmöte 1943 summerar ganska väl hans svåra position som partiordförande o hans försök till ideologisk lösning: "Vi är med massan och kämpar för dess intressen fast många bland den kanske tror att vi är mot den. För att förstå detta måste man vara dialektiker."

L:s hustru Gerda L var också aktivt verksam inom SKP o tillhörde 1944-48 AK.

Författare

Yvonne Hirdman



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Arkivalier efter L i AA.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Vänstersocialismen och den fackliga kampen. Sthlm 1918. 16 s. — Socialist-revolutionärerna i den ryska revolutionen. Ett bidrag till belysande av bolsjevikernas "förbrytelser". Sthlm 1922. 16 s. — Mondism eller klasskamp? Facklig borgfred eller proletär enhetsfront mot kapitalets offensiv? Sthlm 1928. 30 s. — Komintern visar vägen. Kommunistiska internationalens XIII plenum och Kommunistiska partiets uppgifter. Sthlm 1934. 32 s. - Läget och taktiken. Utdrag ur ... tal på centralkommitténs utvidgade plenum den 12-jan. 1935 (Enhetsfront. Beslut och riktlinjer från ... plenum den 12-13 januari 1935, Sthlm 1935, s 6-23). — Sverge åt folket! Bryt finanskapitalets makt. Sthlm 1938. 15 s. — Sverge i fara. Sammanfattning av ... tal på CK-plenum 6—7 januari. Sthlm 1939. 23 s. — Demokrati, försvar — folklörsörjning, regeringsmakt. Tal i första kammaren vid urtima riksdagens remissdebatt den 6 augusti 1940. Sthlm 1940. 15 s. — Två tal till Stockholms väljare. Sthlm 1940. 23 s. — Demokratins självmord ... anklagelsetal i riksdagen mot reaktionens anlopp. Sthlm 1940. 19 s. (Tills med H Hagberg.) - I kamp för fred och frihet. Sthlm 1941. 31 s. - Grundskott mot demokratin. [Omsl.] Sthlm 1941. 15 s. — Tal på Kommunistiska partiets konferens den 10—11 januari 1942. [Omsl: Huvudfrågor i svensk politik.] Sthlm 1942. 19 s. ([Omsl:] Dagspolitik, 1.) - Den revolutionära traditionen (Mellan världskrigen. Bidrag till Sverges kommunistiska partis historia, Sthlm 1942, s 9-33). - Bondefrågan i Sverge. Till diskussionen om samverkan mellan arbetare och bönder. Sthlm 1943. 166 s. — Framtidens ungdom. Sthlm 1943. 15 s. — Bönder och arbetare. Sthlm 1943. 24 s. (Dagspolitik, 11.) - Ny kurs. Sthlm 1943. 39 s. (Ibid, l5.) — Kommunisternas dagsprogram. [Omsl.] Sthlm 1944. 31 s. — Demokratins handlingsprogram. Tal på ... kongress 18 maj 1946. Sthlm 1946. 30 s. (Vårt handlingsprogram. Inledningsföredrag på Sverges kommunistiska par- tis 13:e kongress 18-21 maj 1946, Sthlm 1946 [: 1].) — Samling kring efterkrigsprogrammet. Koncentrerat referat av ... tal i remissdebatten. Sthlm 1946. 31 s. (Tills med H Hagberg; Dagspolitik, 24.) — Kommunisterna och kristendomen. Sthlm 1947. 29 s. (Tills med R Öhman.) - Kommunisterna i remissdebatten. Anföranden ... Sthlm 1948. 24 s. (Tills med G Öhman m fl; Dags-politik, 37.) — Demokrati eller folkdemokrati. Dis-putationen Erlander—Linderot i Stockholms konserthus den 19 april 1948. Sthlm 1948. 61 s. (Tills med T Erlander.) — Debatten Linderot—Erlander i Stockholms konserthus 19 april 1948. Sthlm 1948. 48 s. (D:o.) 2: uppl så. — Svensk arbetarrörelse i brytningstid. Tal och skrifter i urval. Under red av K Bäckström. Sthlm 1949. 528 s, 1 portr. - Linderot — masslinjen. Tal och skrifter ... i urval och med inl av P-O Zennström. Sthlm 1972 (tr Malmö 1973). 344 s, 4 pl-bl. — Kommunistiska samtal. ... om demokratisk centralism, partidisciplin, arbetsplikt, grupparbete, rapportering juni 1924. Studiehäfte utg av Kommunistisk ungdom. [Rubr.] Gbg [1973?] 20 s. [Sep ur Norrskensflamman 1924.] -Förord i bl a Knut Olsson, Det finns en väg. Vad ungkommunisterna vill, Sthlm 1940, 2. uppl 1941. Medv i bl a Världen i dag 1941, Vår tid 1955 o övrig partipress.

Redigerat (utgivit): Röd fackföreningsrörelse. Prof-interns verksamhet och IV världskongressens resultat. Sthlm 1928. 141 s. [Anon, red av SKP:s fackliga sekretariat.] — Enhetsfront. Beslut och riktlinjer från kommunistiska partiets centralkommittés plenum den 12—13 januari 1935. Sthlm 1935. 56 s. [Anon.] — Som facklig sekr o partiordf även svarat för utg av t ex Rättegången mot "Högerns och Trötskisternas block" behandlad av Sovjetunionens Högsta domstols militärkollegium den 2-13 mars 1938, förk stenogr referat, Sthlm 1938 (företal).

Källor och litteratur

Källor o litt: Klippsaml, Sveriges pressarkiv, RA.

Arbetets söner, 1 o 3-4 (1959-60); R Caspars-son, Land du välsignade (1962); Från SKP till VPK, ed S E Olsson (1976); Y Hirdman, Sverges kommunistiska parti 1939-1945 (1974); dens, Vi bygger landet (1979); Z Höglund, Minnen i fackelsken, 2—t (1953—56); A Johansson, Finlands sak (1973); ;E F Josephson, SKP o komintern 1921 -1924 ([1976); K Kilbom, Ur mitt livs äventyr (1953); dens, I hemligt uppdrag (1954); dens, Cirkeln slutes (1955); T Lindbom, Den socialdemokratiska ungdomsrörelsen i Sverige (1945); Per Meurling porträtterar S L (Obs 1948, 5); dens, Kommunismen i Sverige (1950); T Nerman, Kommunisterna. Från komintern till kominform (1949); Å Spaning, Från Höglund till Hermansson (1967); Sthlms stadsfullm 1938-1963 (1967); Sv folkrörelser, 1 (1936); P-O Zennström, F Lager mfl, Bidr till partihist, brev 1-5 (1972).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Sven H L Linderot, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/10531, Svenskt biografiskt lexikon (art av Yvonne Hirdman), hämtad 2022-08-07.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:10531
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Sven H L Linderot, urn:sbl:10531, Svenskt biografiskt lexikon (art av Yvonne Hirdman), hämtad 2022-08-07.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se