Meriter

Lindholm, Pehr, f omkr 1741, d 4 febr 1813 i Sthlm, Maria. Elev hos snickarmästaren Lars Fogelberg i Sthlm 2 nov 64, snickargesäll 26 april 69, gesäll hos klaverbyggaren Gottlieb Rosenaii 69 — 71, hos instrumentmakaren Johan Broman 71—febr 72, hos dennes änka febr 72 — 26 jan 73, klaverbyggarmästare 11 nov 74, fick burskap 7 okt 88, erhöll inträde i snickarämbetet 29 april 91, drev sin verkstad som bolag tills med svärsonen Henric Johan Söderström 00-09, allt i Sthlm. - MA:s GM 4 april 81.

G 1) 12 april 1773 i Sthlm, Maria, m Ingeborg Hansdtr, f omkr 1749, d 22 dec 1790 i Sthlm, Maria; 2) 2 okt 1791 i Sthlm, Kat, m Lovisa (Louise) Holm, f omkr 1759, d 20 maj 1824 i Sthlm, Maria.

Biografi

Omedelbart efter det L blivit snickargesäll torde han ha övergått till intrumentmakaryrket. Som mästerstycke (under hallrätten) förfärdigade han "ett väl arbetat klaver", dvs klavikord. 1781 ansökte han om att tas in i snickarämbetet o erbjöd sig att som mästerstycke bygga ett klaverinstrument, som han benämnde "Crescendo". För detta klaver hade han redan tidigare så erhållit MA:s guldmedalj. Hans inträde i snickarämbetet fördröjdes dock av okänd anledning ytterligare 10 år.

Inom äldre sv klaverbygge intar L en central plats. Till skillnad från sina samtida yrkesbröder, främst Mathias Petter Kraft (bd 21) o Pehr Lundborg, vilka även tillverkade stråk- o knäppinstrument, synes L:s produktion uteslutande ha ägnats klaverinstrument, huvudsakligen klavikord o hammarklaver, ehuru han genom sina privilegier också tilläts bygga cembaloinstrument. Genom en jämn produktion av hög kvalitet under en tidrymd av närmare fyrtio år uppnådde o befäste han sin ställning som den ledande klavermakaren under gustaviansk tid. I L:s verkstad, belägen på Skaraborgsgatan på Södermalm, utbildades även en rad dugliga gesäller, utom svärsonen H J Söderström främst J Söderberg, J Appelgren, E Wessberg o sannolikt C J Nordquist, vilka förde hantverket vidare till c:a 1820/30, då en generationsväxling ägde rum o en ny era inom klavermakeriet inleddes.

Av sin samtid skattades L högt i synnerhet for sina klavikord: med "ett Lindholmskt Claver" avsågs sålunda det yppersta av så- dana, som stod att erhålla. Sv klavikordbygge hade fram till c:a 1740 varit starkt beroende av utländska, främst nordtyska förebilder. Det lösgjorde sig emellertid vid denna tid från dessa o utvecklades på ett för europeiskt bygge i övrigt unikt sätt genom de tankar om konstruktion av vissa mekanikdetaljer (resonansbotten o steg) jämte stränglängder (mensurer), som lanserades inom VA av N Brelin (1739) resp J Faggot (1756). Dessa idéer, som slog igenom ovanligt snabbt, anammades först o vidareutvecklades av L:s läromästare J Broman. Den som emellertid fullkomnade "det svenska klavikordet" var L.

L:s klavikord är både möbelstilistiskt o konstruktionsmässigt synnerligen likartade. Med instrumentens omfång som indelningsgrund förefaller L att ha tillverkat tre huvudmodeller: under 1770 —80-talen dominerade omfånget F1 – a3, c:a 1780 tillkom omfånget F1 – c4, vilken modell kom att bli den klart övervägande fram till L:s död, o från 1790-talets slut förekom en modell med fullt utbyggda sex oktaver, C1 –c4. Klavikorden är samtliga extremt stora instrument av c:a 2 000 mm:s längd (som mest 2 220 mm) med en stomme i franskpolerad mörk mahogny som "lyxmodell" eller laserad i brunt (mahognyimitation) som en billigare o vanligare variant, alla prydda med en enkel men smakfull inläggning i buxbom o ljus mahogny runt klaviatur o på anhängningsstocken. På samtliga har resonansbotten en mot stommens långsidor diagonal ådring, medan en parallell ådring är det normala inom kontinentalt bygge. De har raka 8'-steg med avsvängning endast i bas- o diskantpartierna ("liggande S"), ett 4'-register om mellan 17 o 25 toner i det djupaste baspartiet såsom normalt, ett medvetet utnyttjande av 8'-strängarnas resonansförmåga, då dessa tilläts klinga fritt utan dämpning mellan steg o stämnaglar, samt mycket långa mensurer (som mest ca 1 900 mm) med de djupaste bassträngarna av över-spunnen mässing. Klangligt ger detta ett instrument med för klavikordet avsevärt större volym än normalt o med egenskaper, som står hammarklaveret förhållandevis nära utan att for den skulle förlora klavikordets fördelar med en strängkontakt, som möjliggör vibrato ("Bebung"). Denna klangliga o speltekniska beskaffenhet torde ha varit hemligheten bakom "det svenska klavikordets" popularitet såväl i Sverige som i utlandet.

Av en fjärde klavikordmodell av I, har ett fåtal instrument bevarats. Den förefaller ha tillhört en experimentserie från 1790-talets början, där i motsatt riktning klavikordet övertagit vissa väsentliga byggnadstekniska drag hos hammarklaveret. Dessa klavikord, som har ett förhållandevis litet omfång, A – e, är också betydligt mindre (c:a 1 600 mm) med avsevärt kortare mensurer (som mest c:a 1 300 mm) o har en resonansbotten med ådringen parallell med långsidorna, egenskaper som i samtliga fall är karaktäristiska för hammarklaveret. L:s förutsättningar att experimentera med överlappningar mellan dessa båda klaverinstrument var mycket goda. Det instrumenthistoriskt sett tämligen unga hammarklaveret kan i Sverige beläggas först 1756. Efterfrågan torde till en början huvudsakligen ha tillgodosetts genom import. Den förste inhemske klavermakare som byggde hammarklaver i större utsträckning var L. Hans produktion av dessa, som påbörjats redan under 1770-talet, synes enligt vad som hittills är känt enbart ha varit inriktad på sådana i rektangulär form (modellen benämnes efter 1820/30 taffel). Att döma både av yttre utförande o inre konstruktion (stötmekanik) torde de ha influerats av eller tom kopierats efter samtida engelska instrument.

Liksom klavikorden uppvisar hammarklaveren mycket små variationer sinsemellan. Detta tyder på att L för varje modell har arbetat efter samma mallar med en ritning som utgångspunkt, något som sannolikt var en nyhet för tiden. Därigenom har L kunnat lägga upp större produktionsserier än sina konkurrenter, vilket jämte en ökad specialisering av arbetskraften inom verkstaden har möjliggjort en högre tillverkningshastighet. L:s verkstad kan sägas ha varit Sveriges äldsta klaverfabrik i modern mening.

Författare

Eva Helenius-Öberg

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor o litt: MA:s prot o Kommcrskoll:s prot: handels- o manufakturärenden 1774, RA; Bur-skapslängder i Handelskolhs arkiv, boupptcckn:ar i Justitiekolhs arkiv samt prot o labriksbcrättelser i Sthlms hallrätts arkiv, SSA; prot, in- o utskrivn:-böcker i Sthlms snickarämbctes arkiv, NordM.

E Andrén, Snickare, schatullmakare o ebenister i Sthlm under skråtiden (1973); E Helenius-Öberg, Sv instrumentmakeri 1720—1800. En preliminär översikt (STM 1977); dens, Cembalon i Sverige samt frågan om det sv klavikordets uppkomst (STM 1979); T Norlind, Från fortcpianots barndom (STM 1922); Sohlman.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Pehr Lindholm, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/10596, Svenskt biografiskt lexikon (art av Eva Helenius-Öberg), hämtad 2024-04-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:10596
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Pehr Lindholm, urn:sbl:10596, Svenskt biografiskt lexikon (art av Eva Helenius-Öberg), hämtad 2024-04-24.