Carl H Lindroth

Född:1905-09-08 – Lunds domkyrkoförsamling, Skåne län
Död:1979-02-23 – Lunds domkyrkoförsamling, Skåne län

Entomolog, Lärare


Band 23 (1980-1981), sida 578.

Meriter

3 Lindroth, Carl Hildebrand, son till L 1, f 8 sept 1905 i Lund, d 23 febr 1979 där. Studentex vid Gbgs h latinlärov 2 juni 23, inskr vid StH ht 23, eo amanuens vid Naturhist mus i Gbg 24 mån 25-31, FM vid StH 17 april 26, inskr vid UU ht 26, FL där 29 maj 29, extra assistent vid Centralanstaltens för försöksväsendet på jordbruksområdet entomolog avd 1 mars 31 — 1 aug 32, disp vid UU 25 sept 31, eo lektor vid Motala h samskola ht 32-vt 35, FD vid UU 6 nov 32, vik adjunkt vid Bromma ha 1 läsåret 36—37, lektor i biologi o geografi vid Luleå hal 18 juni 37—vt 40, i samma ämnen vid Djursholms samskola 25 maj 40—vt 51, ordf i Biologilärarnas fören 44—51, doc i entomologi vid StH 31 mars 47, ordf i Sv fören Oikos 48—50, prof i entomologi vid LU 16 mars 51 — 72, ordf i Entomolog sällsk i Lund från 52. - LFS 52, LVA 64, HedL av Entomolog fören i Sthlm 65.

G 1) 21 maj 1931 i Gbg, Annedal, m Gunvor (Gun) Bodman, f 27 nov 1908 där, ibid, d 30 sept 1972 i Lund, dtr till prof Anders Gustaf (Gösta) B (bd 5) o Elsa Anna Maria Bodman; 2) 16 febr 1974 i Lund m konstnärinnan Marianne Elisabeth Richter, f 25 aug 1916 i Helsingborg, dtr till dir Karl Emil Leonard R o Sonja Elisabeth Baggöe.

Biografi

Carl L:s första barndomshem låg i Lund vid Magnus Stenbocks gata — intill stadens park o nära den berömda katedralskolan. Men familjen flyttade till Gbg, dit större delen av L:s skolgång blev förlagd. Redan under gymnasietiden sökte han kontakt med stadens naturhistoriska museum, vars chef professor L A Jägerskiöld (bd 20) tog väl hand om honom. Intresset för insekter stimulerades genom samvaron med amatörentomologen o banktjänstemannen Emil Sandin. Denne styrde L in på entomologins bana genom råd o stöd i insektsamlandet, vilket från 1921 koncentrerades på skalbaggarna o gav underlag för några tidiga fyndnotiser (1924).

Den akademiska grundutbildningen avverkade L snabbt vid StH, o efter avlagd ämbetsexamen inriktade han sig på en akademisk karriär. Grunden för sin doktorsavhandling hade han lagt redan 1926, då han 20-årig inledde sina fältstudier på Island. I en skrift Zur Land-Evertebratenfauna Islands (1928) ställde han frågan "Wie hat Island überhaupt seine Landfauna erhalten?" Den blev kärnan i hans avhandling. I samma skrift behandlade professorn vid Naturhistoriska riksmuseet Nils Odhner Islands landsnäckor o gav en originell analys av deras förekomst o invandringshistoria. Det är sannolikt att denna kontakt gav starka impulser inte bara för avhandlingsarbetet utan också till den djurgeografiska arbetsmetod som L skulle mästerligt utveckla.

Intresset för en 23-årig doktorand med avhandlingen i bakfickan, en avhandling om insekters geografiska utbredning, tycks emellertid inte ha varit stort i Sthlm. L drog vidare till Uppsala, där professor Sven Ekman var verksam som berömd faunautforskare o djurgeograf. Uppsala var under 1920-talet ett centrum för biogeografisk forskning, vars idévärld fick stor betydelse för L:s utveckling. Efter en avslutande studieresa till Island 1929 redovisade L 1931 resultaten i en mäktig doktorsavhandling Die Insektenfauna Islands und ihre Probleme, ett verk "som stadig er det klassiske grundlag for al isländsk entomologi og isländsk zoogeografi" (Tuxen). Dess huvudteser är att den isländska djurvärlden är ung o har inkommit via en interglacial landbrygga samt överlevt sista istiden i refugier på ön. Den rättframma emfas, som de avslutande teserna slogs fast med, motsvarades inte på alla punkter av underlagets bärkraft, o trots sina stora förtjänster, sin bredd, materialrikedom o många stimulerande tankar mötte avhandlingen måttlig entusiasm o gav inte den eftersträvade docenturen.

Redan före disputationen hade L vid Centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet arbetat med att söka finna bekämpningsmetoder mot timotejvecklaren. Undersökningarna avslutades med en publikation, o han lämnade Uppsala för att ägna sig åt skolan. Som läroverkslärare var L framgångsrik, respekterad för sina kunskaper o omtyckt för sina många positiva personliga egenskaper. Lärargärningen satte gränser för L:s forskning: tyngdpunkten låg vid arbetsuppgifter som inte krävde fasta program utan kunde utföras på lediga stunder o utan större ekonomiska resurser. Men L ville inte se de 18 åren som lärare som förlorade år. Han utvecklade talanger, som blev en stor tillgång i hans senare verksamhet som akademisk forskare o lärare. Han tillägnade sig den breda o djupa allmänkunskap, som utmärkte en gången tids biologilektorer. Han blev en briljant föreläsare, alltid fri från manuskript, klar, stringent o med en charmerande personlig formell elegans. Genom sträng arbets-disciplin gavs forskningen utrymme vid sidan om skolan liksom en stor o minutiöst skött korrespondens o ett rikt umgänge. Han fick med tiden en ovanlig förmåga att arbeta koncentrerat o ostört även i en orolig omgivning.

Den kunskap om Sveriges skalbaggsfauna som L skaffat sig vid genomgången av Naturhistoriska museets i Gbg samlingar var honom till god nytta under en serie fältarbeten somrarna 1924 o 1925 (Pjeskejaure i Pite lappmark), 1930 (övre Norrlands kustland) o 1933 (Klarälven). I en rad publikationer bearbetades det rika materialet med hänsyn till biotopval, geografisk fördelning o invandringshistoria. Dessa undersökningar blev mönster för fältarbeten av denna typ för lång tid framåt.

L insåg tidigt vilka möjligheter till djurgeografiska studier, som faunan erbjöd i de nordliga områden som omfattats av kvartärtidens nedisningar, jämfört med förhållandena i sydligare trakter, där hög geologisk ålder hos flora o fauna eller komplicerade omvärldsförhållanden i hög grad försvårar dylika studier. Nordens fauna var ung o relativt artfattig. Det stod emellertid klart att det fordrades en betydligt bättre kunskap om de enskilda arternas levnadssätt o miljöberoende o därtill ett nytt analytiskt instrument, om han skulle komma längre än Sven Ekman i dennes utomordentliga Djurvärldens utbredningshistoria på skandinaviska halvön (1922). Han valde i detta läge "närmast av en slump" (1952) att koncentrera sig på jordlöparna, skalbaggsfamiljen Carabidae. Ett nytt instrument fann han i studiet av den variation flygvingarna uppvisar hos många arter. Kortvingade former saknar flygförmåga o är stationära, dvs kan antas vara gamla på förekomstplatsen. I det autekologiska arbetet fick han inte minst tekniska impulser av de undersökningar Rolf Krogerus i Hfors bedrev över leddjurens ekologi på dyner o torvmarker på 1920- o 30-talen. I en serie mönstergilla systematiska arbeten över Nordens jordlöpare blev en fast grund lagd. Härtill fogades fält- o laboratoriestudier samt genomgång av sub-fossilt material. Syntesen gavs i det monumentala verket Die fennoskandischen Carabidae (1945—49) i tre delar. Här framläggs för första gången en på ekologisk grund vilande experimentell djurgeografi, tyvärr i en så ohanterlig form att dess internationella genomslagskraft blev ringa.

Ett särskilt intresse fanns hos L för vad som hänt faunan under nedisningens sista skeden. Artgrupper med säregna utbredningsbilder, återspeglande inlandsisens verkan, hade han tidigt ägnat detaljerade studier; så de boreo-brittiska arterna (1935) o de boreoalpina arterna (1939), för att jämte övervintrare i Würm-istidens refugier o övriga utbredningstyper samlas i en programmatisk översikt Die skandinavische Käferfauna als Ergebnis der letzten Vereisung (1939).

Skeendet under dessa nedisningens sista avsnitt bjöd på många dunkla punkter, där teorier om utvecklingens gång svårligen lät sig ledas i bevis. Många av dessa frågor har ofta återkommit i ett ännu pågående internationellt meningsutbyte. L modifierade sina tankar (1957, 63, 69, 79) men övergav aldrig sina 1931 formulerade teser. De besked 1970-talets geologiska o oceanografiska forskning gett om de istida förhållandena i Nordvästeuropa synes likväl utesluta refugier under högglacial tid i Skandinavien.

En svaghet i L:s bevisföring var att de övervintrande arterna inte var arktiska. Han tvangs därför hävda att skandinaviska refugier i o vid inlandsisen inte haft arktiskt klimat. För att visa detta återvände han gärna både i skrift o fält till Island, till enklaven Skaftafell, vid sydkanten av öns största glaciär, Vatnajökull. Säkert fick denna blomsterdal honom att "danne sig et måske lidt for romantisk billede af forholdene under en istid" (Tuxen). Den volym om Skaftafell som blev ett av resultaten (1965) är en fin analys av organismvärlden invid en glaciär o av stort vetenskapligt värde.

Likaledes hade opponenter av refugieteorin ofta framhållit den lätthet med vilken insekter sprids till o etableras i nytt land. En möjlighet att i någon mån testa detta kom då en ny vulkanö, Surtsey, skapades utanför Islands kust 1963. Medhjälpares o egna fältarbeten visade hur snabbt invasionen av nya organismer äger rum, men också vilka speciella förutsättningar som krävs, för att etablering skall kunna ske på ett tidigt stadium.

När L tillträdde den nyinrättade professuren i entomologi i Lund, gavs han möjlighet till ett intensivt forskningsarbete. Han hade just fört över sina intressen o problemställningar till nya världen o hade 1949 jämte de finländska forskarna Harry Krogerus, Ernst Palmen o Risto Tuomikoski inlett fältarbeten på Newfoundland, vilka han fortsatte 1951. Även här var L:s intresse i första hand jordlöparna o deras utbredningshistoria, men forskargruppens speciella bevekelsegrund var att spåra den landförbindelse mellan Europa o Nordamerika som skulle ha förmedlat de många gemensamma faunaelement som redan var kända. Artrikedomen o den kaotiska systematiken krävde långvariga museistudier i Europa o USA, där Dr P J Darlington jr stimulerade honom att ta upp en undersökning av jordlöparna i Canada o Alaska. L grep sig an härmed med mäktig energi: fältarbeten i Canada o Alaska (1956 o 1958) o på Aleuterna (1962) växlade med arbete i museer o vid arbetsbänken i Lund. Resultatet blev överväldigande: ett stort antal tidskriftsuppsatser o 9 fristående volymer (1959 — 69), som på en gång bringade "order out of chaos" (Ball 1979) o i USA gjorde honom till en av de mera kända o framgångsrika entomologerna. Flertalet av dessa volymer var briljanta systematiska studier, men två var av annan art. Undersökningarna på Newfoundland hade givit helt andra resultat än de väntade: människan hade infört många av de med Europa gemensamma arterna (1963). I The faunal connections between Europé and North America (1957) utreds möjliga förbindelsevägar. Avsnittet om människans roll är en fascinerande framställning, vars historiska material visade en ny sida hos L.

I de entomologiska föreningarna i Sthlm o Lund gjorde L en mycket stor insats. Han var en öppen o generös natur, enkel o opretentiös, o skaffade sig snabbt vänner var han drog fram. Han var sina vänners vän (Landin 1979) o mötte alltid gensvar. Han var en sällskapsmänniska som få; hans friska humor o skämtlynne var en garanti för att varje tillställning blev lyckad. Den skicklige popularisatorn (Svenska djur: Insekterna, 1950, o Från insekternas värld, 1962) o den underfundige naturskildraren (Myran Emma, 1948) var en omtyckt gäst i radio o TV. Styrka o vederkvickelse fann L i musiken. Han var en god pianist o musicerade gärna.

L:s stora produktion är genomlysande intill klarhet. Han var en mästare i att bringa ordning i o formulera sina forskningsresultat. Han brottades inte med problemen, han avgränsade dem o löste dem. Väldiga material hopbragtes; varje relevant detalj skärskådade han för att skapa de stora perspektiven. Som systematiker var han eminent. Den djurgeografiska forskningens metod o syn har han i mångt o mycket ändrat. På några punkter har andra meningar hävdats, men ingen har kunnat förbli opåverkad av honom.

Författare

Per Brinck



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

L:s fältdagböcker till 1951 i Gbgs naturhist mus. Senare dagböcker o kommenterade skrifter i Zoologiska mus i Lund. Vissa ms o L:s korrespondens i LUB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Se bibliografier i Entomologica Scandinavica supplementa, 15, Lund 1981, s 27 — 32, o Entomologisk tidskrift, vol 100, 1979, Sthlm, s 49-53; jfr LUM 1967-1968, Lund 1968, s 477-481.

Källor och litteratur

Källor o litt: G E Ball, C H L - The nearctic experience (Entomolog tidskr 1979, s 43 fl); dens, C HL — Gontributions of a Swedish naturalist to systematics and biogeography in North America (Entomol Scand Suppl 15, 1981, s 17-32); P Brinck, Människan bakom verket (Entomolog tidskr 1979, s 45 fT); dens, C H L in the Old World (Entomol Scand Suppl 15, 1981, s 5—15); L Brundin, Entomolog fören i Sthlm 1879-1979 (Entomolog tidskr 1979, s 111-120); dens, nekr över L (SvD 26 febr 1979); Ph Darlington, Modern taxo-nomy, reality and usefulness (Systematic zoology, vol 20, Lawrence, Kansas, 1971, s 341—365); dens, Review of the groundbeetles of Canada and Alaska, by C H L (ibid, s 367 f); P Douwes, Ehrenmitglied der Internationalen Kongresse fur Entomologie: C H L (Entomologica Germanica, vol 3, Stuttgart 1977, s 367 ff); dens, minnesteckn över L (Entomolog tidskr 1979, s 41 fl); T L Erwin, G E Ball o D W Whitehead, Carabid beetles. Their evolution, na-tural history and classification (Haag 1979); H Krogerus, C H L — kontakter med Finland (Entomolog tidskr 1979, s 47 f); dens, minnesteckn över L (Notulae Entomologicae, Hfors 1979, s 39 0; B Kullenberg, nekr över L (DN 25 febr 1979); dens, C H L, a portrait by a friend (Entomol Generalis, vol 7, Stuttgart 1981, s 3 f); B O Landin, minnesteckn över L (FSÅ 1981); dens, nekr över L (SDS 28 febr 1979); A W Steffen & H-U Thiele, Prof C H L phil dr, the explorer of circumarctic faunal relations and ground beetle biology (Entomol Generalis, 6, 1980, s 97-105); desamma, C H L und seine Beziehung zur Entomologie im deutschen Sprachraum (ibid, 7, 1981, s lf); S Tuxen, minnesteckn över L (Entomologiske meddelelser, vol 47, Khvn 1979, s 47 0-



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl H Lindroth, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/10649, Svenskt biografiskt lexikon (art av Per Brinck), hämtad 2019-01-17.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:10649
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl H Lindroth, urn:sbl:10649, Svenskt biografiskt lexikon (art av Per Brinck), hämtad 2019-01-17.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se