Pär F Lagerkvist

Född:1891-05-23 – Växjö stadsförsamling, Kronobergs län
Död:1974-07-11 – Danderyds församling (Lidingö församling, Stockholms län)

Författare, Poet, Dramatiker, Teaterrecensent


Band 22 (1977-1979), sida 139.

Meriter

Lagerkvist, Pär Fabian, f 23 maj 1891 i Växjö, d 11 juli 1974 i Danderyd (skriven i Lidingö), Sth. Föräldrar: bangårdsförmannen Anders Johan Lagerquist o Johanna Blad. Studentex vid h a l i Växjö vt 10, inskr vid UU ht 11—vt 12, recensent i Stormklockan 12—13, teaterrecensent i SvD 19. Förf. — LSA 41, fil hedersdr vid GH 11 okt 41, Nobelpristagare i litteratur 51.

G 1) 17 maj 18 (-25) i Khvn (enl vb för Växjö) m Karen Dagmar Johanne Sørensen, f 7 mars 96 där, dtr till Augusta Anna Petersen, o omg Westrup, 2) 22 nov 25 i Kungälv (enl vb för Karl Johan, Gbg) m lärarinnan Elin (Elaine) Luella Hallberg, f 19 aug 91 i Uddevalla, d 19 juli 67 i Lidingö, dtr till handl Johan Fredrik H o Ebba Maria Lovisa Alsterlund samt förut g m konstnären Axel Gösta Fabian Sandels (d 19).

Biografi

I den starkt självbiografiska Gäst hos verkligheten har Pär L tecknat sitt barndomshem vid järnvägsstationen i Växjö. Annars är det inte många sidor i hans författarskap som röjer att han vuxit upp som småstadspojke. Hans föräldrar hade flyttat in till staden från Öja (en mil västerut längs järnvägen), o de förblev sitt ursprung trogna. De var mer lantbor än stadsbor, sade en bekant om dem. Det är föräldrarnas bondebygd som L valt till sin litterära provins. Den framträder t ex oförglömligt i partier av Gäst hos verkligheten o i några av hans mest kända dikter. Bilden är i många avseenden precist realistisk men samtidigt starkt idealiserad. L:s Småland är på en gång ett själens landskap o ett stycke sv geografi.

Föräldrarna var gammalkyrkliga, präglade av den kyrkliga (inte frikyrkliga) väckelse som spelar en viktig roll för Värends andliga klimat. Till deras fromhet hörde läsning av bibel eller andaktsbok ("Nu vänder mor sitt bibelblad"), obrottsligt regelbunden kyrkogång, vördnad för prästämbetet. Också i sin framställning av den småländska fromheten förenar L realism med ensidig stilisering. Han framhäver den stilla friden, tryggheten "inunder Herrens trygga vård" o avsaknaden av all slags intellektualitet; andra sidor avskärmas. Denna hans idealbild återfinns inte bara i skildringarna av hembygden utan också t ex i hans berättelse om de första kristna i Barabbas (härvidlag klart ohistorisk, Riesenfeld i Synpunkter) o om Sibyllans föräldrar.

L var yngst bland sju syskon o den ende som föräldrarna kunde kosta på studentexamen. I gymnasieåren genomgick han en för all framtid avgörande kris, en utbrytning från en miljö han uppfattat som kvävande trång. Processen är skildrad i Gäst hos verkligheten o kan följas i bevarade anteckningar. Viktigast är att han förlorat hemmets tro o omfattat "den nya läran", en populärdarwinistisk världsuppfattning, som, enligt Gäst hos verkligheten, "sopade bort Gud och all förhoppning", "lade livet öppet och rått, i hela dess nakenhet, hela dess planmässiga meningslöshet". Politiskt blev han inte mindre radikal. Han blev socialist o promenerade demonstrativt med slokhatt o röd halsduk. Några år senare skulle han publicera revolutionära dikter i Stormklockan. Men samtidigt som han bröt med hemmets uppfattning i religion o politik, kom det inte — vare sig nu eller senare — till en verklig emancipering. L förblev fäst vid familjen, särskilt modern, med oslitliga band. I vad som för andra skulle varit en övergående pubertetskris grundlades hos honom en känslomässig polaritet som kom att prägla hans författarskap.

Redan i skolan stod det klart för L att han skulle bli diktare. Den målmedvetenhet varmed han sedan följt sin kallelse är jämförlig med den religiösa utkorelsens. Hans yttre situation var länge prekär. Föräldrarna hade inga resurser att hjälpa honom. Däremot har brodern Gunnar, som var folkskollärare, stött honom moraliskt o ekonomiskt. Under åren efter studentexamen bodde L i huvudsak hos honom. Det år han var inskriven vid UU för att läsa konsthistoria hade han sålunda sin operationsbas i Vittinge, där Gunnar hade tjänst. Ett par år under första världskriget bodde han i Khvn o långa perioder under tjugotalet på kontinenten (framför allt i Frankrike, även Italien). Rörligheten torde ha sammanhängt med nödtvånget att existera billigt. Ett halvår i slutet av tiotalet var han teaterkritiker i SvD, den enda avlönade anställning han haft. I övrigt var han hänvisad till inkomsten av sitt författarskap. Det dröjde innan han blev en säljande författare. Först under andra hälften av tjugotalet kom en av hans böcker ut i en andra upplaga, liksom ett urval ur hans verk. Vid denna tid, när han hade ingått sitt andra äktenskap, slog han sig för gott ner i Sthlm. På trettiotalet breddades publikunderlaget något. Flera av hans böcker kom i nyutgåvor, den sensationella Bödeln exempelvis i fyra upplagor i rask följd. På fyrtiotalet nådde L en något större publik. Dock var den första upplagan av Dvärgen inte mer än 7 000 ex, ganska litet jämfört med Moberg o Frans G Bengtsson. Sitt verkliga genombrott hos den läsande allmänheten fick L först med Barabbas, o då var han redan nära de sextio. Genom Nobelpriset året därpå (51) markerades den ställning som nationens store diktare han sedan intog till sin död.

Brodern Gunnar torde vara en av de få personer med vilka L talat om sin diktning. Det förtroliga förhållandet varade hela livet. Under tjugotalet stod han nära Erik Blomberg, men vänskapen tog ett abrupt slut. I övrigt är det inte bland författare han sökt sina vänner utan hellre bland konstnärer (Henrik Sorensen, Dardel o a). Också Per Lindberg, som satte upp flera av hans pjäser, stod han nära. Efter sitt inval i SA trivdes han väl i dess krets. Till de sista decennierna hörde vänskapen med Uno Willers. Om sitt författarskap har L emellertid av allt att döma varit mycket förtegen. Efter tiotalets två programskrifter, sekunderade av en handfull essayer, höll han sig också konsekvent borta från alla debatter. Han har levat tillbakadraget o knappast tagit del i det offentliga livet annat än genom sina skönlitterära verk.

Med bara två tunna böcker i bagaget framträdde L som tjugotvååring med ett program för den sv litteraturens förnyelse. Bakom sig hade han sin första utlandsresa, två månader i Paris. Han förkastar den breda miljöskildringen o den psykologiska analysen, o kräver i stället en renodling av fundamentala mänskliga teman. De stora religionshistoriska texterna (som han studerat i Söderbloms Främmande religionsurkunder) ger exempel på sådan diktning, men i den samtida litteraturen finner han inga. Däremot kan det samtida måleriet, sådant det är dokumenterat i kubismen, visa vägen. Här finns den vilja till sträng koncentration som L anbefaller också för ordkonstens utövare. Boken väckte föga uppmärksamhet. I många av sina speciella teser är den inte heller representativ för mer än en kort fas i L:s egen utveckling. Men i centrala punkter förebådar Ordkonst och bildkonst L:s senare verk med dess inriktning på envist fasthållna grundteman. Fem år senare gav han ut en ny programskrift, om modern teater. Han ställer här Ibsen, den ohjälpligen föråldrade, mot Strindberg, dramatikern för vår tid. En huvudpunkt, här liksom i Ordkonst, är att diktaren skall vara sin tids tolk. Hur långt detta program ligger från samhällsrealismens, visar framhävandet av Ernst Josephsons sjukdomskonst som betydelsefull o föredömlig.

L:s diktning under tiotalet är skiftande till sin karaktär; han söker sitt stoff o sin form. I Motiv ser man tydligt hur han vill realisera teserna i Ordkonst. I Ångest, en samling av dikter o prosadikter, o i dramerna, exempelvis Sista mänskan o Himlens hemlighet (ingår i Kaos), gestaltar han den upplevelse av ångest o meningslöshet som han anser vara tidens. Tematiskt o formellt närmar han sig den tyska expressionismen, som han har känt till (Karahka). I huvudsak är hans produktion dock att betrakta som en parallell-, inte en följdföreteelse. Krigsupplevelsen var gemensam, likaså beundran för den sene Strindberg. Den frändskap med Kafka som har påpekats bör helt förklaras utifrån dylika likartade förutsättningar. Ur den sv litteraturens synpunkt var L en pionjär med sin tiotalsdiktning, obeaktad eller besynnerlig för de flesta. Ännu 20 kunde Fredrik Böök satsa sin auktoritet på att Det eviga leendet var obegriplig; sin brist på idéer o fantasi hade författaren utan framgång sökt kompensera genom att "spekulera ut underliga och för- vridna påhitt". Hur avancerad L än var som ung, blev han dock aldrig modernist i samma mening som de finlandssvenska författarna eller de rikssvenska omkring 30 (fem unga, Ekelöf). Han har aldrig velat gå så långt som dessa diktare i upplösning av språk eller föreställningsvärld.

Åren närmast efter kriget visar L:s verk en markant omsvängning mot ljus o förtröstan: "Jag lutar mig trygg mot himmelens bröst". Därbakom ligger personliga omständigheter — ett litet barn skymtar i några texter — men också i denna lyckliga fas tolkar hans diktning "tiden". Liknande stämningar kommer till uttryck inte bara hos andra sv författare utan på många håll i den europeiska litteraturen. L:s märkligaste verk i genren är Det eviga leendet. Han gestaltar här sin s k livstro. Termen, som lanserades av Victor Svanberg, har aldrig sanktionerats av diktaren, men den motiveras av hans text. "Jag tror livet om gott och om ont, jag tackar det för allt." L ställer sig i raden av europeiska diktare som anklagar Gud å mänsklighetens vägnar; till hans föregångare har förutom Strindberg hört Dostojevskij. I sitt svar närmar han sig sin barndoms tro, dock tolkad med utpräglad ensidighet. För den gudsgemenskap som berättelsens människor erfar behövs varken kyrka eller försoning. Den för tiden karakteristiska dragningen till den enkla fromheten gestaltas i bilden av gud (stavad med liten bokstav) som en fåmäld vedsågare. Berättelsens svar är inte av rationell art utan ges i en upplevelse av frid som tystar alla förståndets frågor. Den mystiska upplevelsen är transponerad till idyllens nivå. För utveckling o förändring finns i Det eviga leendets lycka knappast behov. Den livstro L förkunnar skiljer sig på denna viktiga punkt från Ellen Keys. Han hade några år tidigare tillskrivit henne men är här inte hennes lärjunge.

Själv utvecklades L snabbt i sin åskådning. Efter allförsoningen trädde en skarp dualism. Nu tillkommer hans skildring av barndomshemmet. Han framställer där inte bara urbilden av människans trygghet, utan också insikten om att sökaren måste bryta sig loss. Boken handlar inte om ett återvändande till ursprunget utan om en frigörelse. Att den skrevs just vid denna tid sammanhänger säkert med att modern — den älskade men bindande — hade avlidit. L formulerar i Det besegrade livet den tro till vilken han nu (o i huvudsak allt framgent) bekänner sig. Det är en tro på "det gudomliga" i människan, till skarp åtskillnad inte bara från den själlöshet som präglar skapelsen i övrigt utan också från "det djuriska" inom henne själv. Han polemiserar mot den uppdykande psykoanalysens överstarka intresse för människans drifter. Hennes sanna mänsklighet ligger inte där utan i hennes förmåga att längta, älska o tro. Rättfärdigheten o Kärleken som hon bär i sitt bröst är oförgängliga o skall bestå när vårt släkte inte mer finns: "Hur än mörkret bredde sig ut, tomma intet uppslukade allt, de skulle stråla oföränderligt trots det." De kristna dygderna o moderns tro får sålunda här sin plats. Det är dock inte i bibeln utan hos Platon som denna L:s åskådning har sitt ursprung. Inom sv tradition anknyter han närmast till Viktor Rydberg (Werin), o han upptar dennes roll av diktaren som religiös förkunnare.

L:s tidigare vän Erik Blomberg riktade i OoB 33 ett frontalangrepp mot honom. Genom sitt format o själva energin i attacken var essayn visserligen ett vittnesbörd om L:s betydelse i den samtida litteraturen, men till sin innebörd var den förkrossande. Författaren till Det besegrade livet företrädde en livsförnekande o individualistisk åskådning utan plats för solidaritet o samhällsansvar. L gick inte i direkt svaromål. Redan de böcker han utgav året före det blombergska angreppet innebär emellertid en gensaga. I Vid lägereld talas just om solidaritet: "Min broder. Räck mig din brodershand", o dramat Konungen handlar om den politiska revolutionen. I Bödeln, utgiven samma år som Hitlers maktövertagande, gick L till storms mot fascismen med en sådan häftighet att det väckte uppseende o ilska. Inflytelserika studentgrupper protesterade mot tanken att L skulle få det av Sveriges studentkårer utdelade Frödingpriset, o han fick det inte heller. Genom att medverka i den på Clartés förlag utgivna antologin Mänsklighet (34) markerade L ytterligare sin politiska ståndpunkt. Annars fasthöll han konsekvent sin linje att inte framträda utanför sina verk. I Den knutna näven definierade han sitt anti-fascistiska program som "kämpande humanism". I Akropolis ser han västerlandets symbol för anden, en försvarsklippa som kallar sina trogna till "hänsynslös, outtröttlig kamp". Bland sv författare var L en förgrundsgestalt i demokratins strid på trettiotalet. Det politiska engagemanget från ungdomsåren dök åter upp hos den mogne författaren, nu i förening med hans tro på människoanden. Syntesen av politik o metafysik var emellertid problematisk. Om den politiska satiren drabbade med full tyngd, var innebörden av hans positiva budskap svårare att gripa. De frågor han ställde utgick från samtida verklighet, men han sökte sina svar i den inåtvända meditationen eller i en evighet, i vars ljus samhälle o historia bleknar bort.

Under krigets första år tolkade L kärleken till fosterlandet ("du stränga mor") o upprördheten över ockupationen av våra grannländer ("Det sörjande Norden"). Om hans kärlek till hembygden vittnar den vemodigt vackra Midsommardröm i fattighuset. Men dramat tar därtill upp ondskans problem på ett sätt som föregriper Dvärgen. Med denna bok trädde L, efter en jämförelsevis blek period, åter in i centrum av den sv litterära scenen, o han blev "samtida" med den nya generationen, fyrtiotalistemas. Tekniken att bygga ett verk kring en gestalt som är på en gång realistiskt tecknad o mytisk var föregripen i Bödeln. Handling och karaktärsteckning var emellertid inte där utförda i full skala som i Dvärgen. Man kan därför (med bortseende från självbiografin) kalla den för L:s första roman — en lysande debut för en mer än femtioårig författare! På tjugotalet hade han angripit psykoanalysen för dess ensidiga sysslande med driftssidan inom oss; nu ger han själv en människoskildring som kan kallas djup-psykologisk. Genom sin lektyr o sina resor var han i stånd att återskapa renässansmiljön. Men det var från början klart att berättelsen om ondskans makt i kondottiäremas Italien också var en allegori över samtiden. Man har tom påpekat att det i dvärgens ord finns ekon av Mein Kampf (Heggelund). Någon tydlig tendens som i Bödeln finns inte i Dvärgen. Mot det ondas många utövare står det unga kärleksparet, gripande i sin oskuld men alltför goda för denna värld. Säkert är att vi inte har någon räddning att vänta från konstnären. Messer Bernardo — L:s enda stora porträtt i genren — skapar sakral konst o krigsmaskiner med samma iver. Hans intresse för det mänskliga känner ingen etisk gräns.

L levde till sina sista år intensivt med i samtidens händelser. I dramat De vises sten framställer han allegoriskt atomfysikerns moraliska dilemma. Hans skildring av gruvan i Barabbas erinrar om vår tids koncentrations- o slavläger, Herodes framfart i den sista romanen om en modern ockupationsmakt. L har så till vida hållit fast vid sin ungdoms program att "konstnärligt förklara tiden". Dock är parallellerna till nuet genomgående ospecifika i hans böcker från femtio- o sextiotalet, o det onda ses som en tidlös företeelse. De frågor som ställs av de stora sökarna i hans sena verk är också tidlösa. En följd härav var att många av sextiotalets "engagerade" författare fann L inaktuell.

Med Barabbas återvände L till sin utgångspunkt: brottningen med den kristna tron. Romanens titelfigur är oemotståndligt fixerad vid den korsfäste. En så kvalificerad läsare som André Gide undrade om inte galiléen till sist knep Barabbas. Tolkningen är oviss när det gäller själva romangestalten, o osannolik när det gäller författaren. Huvudlinjen i L:s senare verk pekar bort från kristendomen (i varje väldefinierad mening). Å andra sidan är inte bara hans vördnad för den enkla fromhetens människor orubbad; han återkommer gång på gång till mötet med det okända o oerhörda, o det finns i dessa skildringar en så intensiv inlevelse att man har skäl att anta att de reflekterar en personlig erfarenhet. I diktsamlingen Aftonland talar han — till synes obeslöjat — om sig själv. Han minns från sin tidiga barndom hur han för första gången såg stjärnorna; när han åter kom in till modern i köket var han "inte längre något barn": det ensliga sökandet har börjat. Gud omtalas i negativa termer: "Vem är du som uppfyller mitt hjärta med din frånvaro". Nära förbunden med Aftonland är romanen om sibyllan. Hennes historia erinrar i många avseenden om diktarens egen (Tideström). En exceptionell gåva har gjort henne till en utvald: kallelsen är hennes plåga o rikedom. När L låter henne i berättelsens slut se tillbaka på sitt liv o på en gång förbanna o välsigna det, tar han upp ett tema från sin ungdom, Det eviga leendets bejakande av ett liv som är på gott o ont. Men orden i den sena romanen har en annan auktoritet. Det är rimligt att säga att de uttrycker en tung o mognad livserfarenhet hos L själv. Dock vet vi ännu för litet för att kunna bedöma hur hans religiösa diktning förhåller sig till hans personliga tro. De bevarade anteckningarna kommer här att ge närmare besked. Man kommer också att kunna ta hänsyn till det religionshistoriska studium som man vet att han bedrivit (Schöier).

Sökandet fortsätter i den trilogi som fick namnet Pilgrimen. Verket kan, som titeln anger, ses i samband med en klassisk genre i den kristna litteraturen, företrädd av exempelvis Bunyan (Hjalmar Sundén i Scandinavica, 10, 1971). Dock beskrivs vandringen av L som att vara "förföljd av gud", o det heter att "gud är det som skiljer oss från det gudomliga". Den yttersta verkligheten är bortom alla namn. Om detta betyder att L personligen bör kallas en mystiker är svårt att avgöra. Det finns i alla perioder av hans författarskap sidor som talar om mötet med en "yttersta" verklighet. Han torde själv aldrig ha praktiserat den form av systematisk förberedelse för en sådan erfarenhet (träning, askes) som är karakteristiskt för många mystiker. Däremot har han, förefaller det, "väntat" på upplevelser av ett slag som måhända bör hänföras till mystiken. Hur frågan bör besvaras beror dels av begreppets definition, dels av sådan biografisk kunskap som ännu kan tillkomma.

L är en av förgrundsgestalterna i 1900-talets sv diktning o en av de sv författare vars verk kan göra anspråk på att tillhöra den europeiska litteraturen. I sin tidigare dramatik är han en experimentator i Strindbergs efterföljd. Viktigare ändå är hans insatser på lyrikens o prosans område. Som prosaist är han en förnyare o en läromästare för flera yngre generationer. Med sin spänning mellan ålderdomlig trygghet o modern oro speglar hans verk den allt omvälvande process i vår historia som kan anges med begreppen urbanisering o sekularisering.

Författare

Sven Linnér



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Huvuddelen av L:s arkiv i KB (anteckn:ar, dagböcker, ms o brev); några ms i LUB. Brev från L i GUB (till Fredrik Ström), KB (bl a till Bo Bergman, brodern Gunnar L o Sten Selander), LUB o UUB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Människor. Novell. Sthlm (tr Oskarshamn) 1912. 141 s. — Två sagor om livet. Sthlm 1913. 71 s. — Ordkonst och bildkonst. Om modärn skönlitteraturs deka-dans. Om den modärna konstens vitalitet. Med ett förord av A Brunius. Sthlm 1913. 61 s. — Motiv. Sthlm 1914. 71 s. [Ny uppl] 1965. [Nya tr s å.] — Järn och människor. Noveller. Sthlm 1915. 139 s. 2. uppl 1929. 125 s. [Ny utg] 1964. 108 s. (Bonnierbiblioteket.) — Ångest. Sthlm 1916. 76 s. [Ny uppl] 1966. — Sista mänskan. Ett drama. Sthlm 1917. 97 s. — Teater. Den svåra stunden, tre enaktare. Modern teater, synpunkter och angrepp. Sthlm 1918. 183 s. — Kaos. Sthlm 1919. 97 s. — Det eviga leendet. Sthlm 1920. 154 s. 2. uppl 1928. [Ny utg:] 111 med trästick av S Ljungberg. [Sthlm 1969.] 4:o. 84 s. — Den lyckliges väg. Sthlm 1921. 66 s. — Den osynlige. Skådespel i tre akter. Sthlm 1923. 123 s. — Onda sagor. Sthlm 1924. 148 s. [Nya utg:] 111 av T Fagerkvist. 1943. 57 s, 11 pl. 1965. 68 s. (En Delfinbok, D 181.) [Ill o typogr: Thröstur Magnusson.] [Gbg] 1966. (48) s.— Valda sidor. Sthlm 1925. 199 s. [Ur Ångest, Kaos, Det eviga leendet, Den lyckliges väg o Onda sagor.] —¦ Gäst hos verkligheten. Vid en järnvägsstation. Sthlm 1925. 176 s. [Nya uppl:] . . . verkligheten. 1935 [ny tr s å], 1936 1937, 1938, 1939, 1940. [Vår egen tids bästa; Moderna svenska berättare, utvalda av Radiotjänst.] 1942, 1947. (Moderna sv berättare .. .) [Nya utg:] 1951. 201 s. Ill med trägravyrer av S Ljungberg. 1957. 151 s. [Även bibliofiluppl.] 1960. 116 s. (En Delfinbok, D 23.) 2.-5. uppl 1961, 1962, 1963, 1965. 6.—10. uppl 1967, 1968, 1972, 1974, 1974. (Delfinserien, D 23.) — Hjärtats sånger. Sthlm 1926. 80 s. [Ny uppl] 1951. [Ny utg] 1962. 55 s. (Kammarbiblioteket.) [Ny tr] 1964. — Det besegrade livet. Sthlm 1927. 117 s. 2.—3. uppl så. — Han som fick leva om sitt liv. Skådespel i tre akter. Sthlm 1928. 127 s. [2. uppl:] . . . liv. Drama. 1937. 70 s. (Radiotjänsts teaterbibliotek, 28.) — Dikter i urval. Sthlm 1928. 137 s. [Bl a ur Ångest, Kaos, Den lyckliges väg o Hjärtats sånger.] —¦ Kämpande ande. Bröllopsfesten, Guds lille handelsresande, Själarnas maskerad, Uppbrottet. Sthlm 1930. 274 s. 2. uppl 1931. — Konungen. Skådespel i tre akter. Sthlm 1932. 127 s. — Vid lägereld. Sthlm 1932. 72 s. 2.— 3. uppl s å. — Skrifter. D 1—3. Sthlm 1932. 1. Ångest, Den svåra stunden, Kaos, Det eviga leendet. 300 s. 2. Den lyckliges väg, Den osynlige, Onda sagor, Gäst hos verkligheten. 346 s. 3. Hjärtats sånger, Det besegrade livet, Han som fick leva om sitt liv. 248 s. — Bödeln. Sthlm 1933. 155 s. 2.-3. uppl s å. 4. uppl 1934. [Nya utg:] 1943. 155 s. (Eliten.) 1964. 77 s. (En Delfinbok, D 125.) 2. uppl 1966. 3. uppl 1971. (Delfinserien, 125.) Ill av S Hallström. [Sthlm] 1968. 4:o. 80 s. [Dramaversionen se nedan 1946.] -— Den knutna näven. Sthlm 1934. 125 s. 2. uppl 1936. — I den tiden —. Sthlm 1935. 168 s. 2. uppl så.— Mannen utan själ. Skådespel i fem akter. Sthlm 1936. 131 s. — Genius. Sthlm 1937. 80 s. 2. uppl så. — Den befriade människan. Sthlm 1939. 73 s. — Seger i mörker. Skådespel i fyra akter. Sthlm 1939. 196 s. — Sång och strid. Sthlm 1940. 121 s. [Nya tr s å.] — Verner von Heidenstam. Inträdestal i Svenska akademien den 20 december 1940. Sthlm 1940. 52 s. Även i SAH d 51, 1940, Sthlm 1941, s 45—87. — Dikter. Sthlm 1941. 384 s. [Nya tr:] 1942, 1944, 1945, 1947. 2. ut-ök. uppl 1948. 439 s. [Nya tr:] 1949, 1950, 1951, 1952, 1954, 1955, 1958, 1960, 1962. (Vår tids lyrik.) — Midsommardröm i fattighuset. Skådespel i tre akter. Sthlm 1941. 119 s. — Hemmet och stjärnan. Sthlm 1942. 97 s. — Hembygden. Tillägnad Växjö stad i anledning av dess 600-årsjubileum. Växjö [1942]. (4) s. — Dvärgen. Sthlm 1944. 280 s. [Nya tr] 1944, 1945. [Nya utg:] 1947. 280 s. (Bokklubben Svalan.) Ill av S T. Kjellberg. 1951. 4:o. 214 s. [Bibliofiluppl] 1954. 1961. 157 s. (En Delfinbok, D 43.) 2.-3. uppl 1963, 1965. 4.-7. uppl 1968, 1970, 1971, 1974. (Delfinserien, D 43.) — Prosa. Sthlm 1945. 601 s. — Dramatik. Sthlm 1946. 554 s. [In-neh: Modern teater, Sista mänskan, Den svåra stunden, Himlens hemlighet, Den osynlige, Han som fick leva om sitt liv, Konungen, Bödeln (1. tr av dramaversionen), Mannen utan själ, Seger i mörker, Midsommardröm i fattighuset.] — De vises sten. Skådespel i fyra akter. Sthlm 1947. 219 s. [Ny tr] 1952. — Låt människan leva. Sthlm 1949. 36 s. 2. uppl 1950. — Prosa. [1—5.] Sthlm 1949. [6—8, 1959—66, se nedan.] 1. Prosastycken ur Ångest — Den fordringsfullä gästen — Det eviga leendet — Morgonen — Onda sagor. 201 s. [Nya tr] 1951, 1952, 1955, 1962. 2. Gäst hos verkligheten, Det besegrade livet. 163 s. [Nya tr] 1951, 1952, 1953, 1955, 1957, 1959, 1960, 1962. 3. Kämpande ande. 241 s. [Nya tr] 1951, 1952 [utk 1955]. 4. Bödeln — Den knutna näven — I den tiden — Den befriade människan. 227 s. [Nya tr] 1951, 1952, 1955, 1962. 5. Dvärgen. 235 s. [Nya tr] 1951, 1952, 1953, 1955, 1962. — Barabbas. Sthlm 1950. 205 s. [Nya tr] 1950, 1951, 1952. [Nya utg:] 1951. S 3—205. ([Bokklubben] Svalan [1952].) .. . Skådespel i två akter. 1953. 148 s. 1955. 238 s. (Bonniers folkbibliotek.) 1959. 205 s. (Prosa [:6].) 1961. 161 s. (Bonnierbiblioteket.) [Nya tr] 1962, 1964, 1965. 1966. 205 s. [Bokklubben Svalans extravolymer.] 1966. 128 s. (En Delfinbok, D [226 (ryggtit), på förtit felaktigt:] 227.) 2.-4. uppl 1968, 1972, 1975. (Delfinserien, D [226, d:o].) — Pär Lagerkvists dramatik [1—7]. Sthlm i950 —51. (Radiotjänsts teaterbibi, 98—104.) 1. Den svåra stunden, 1. En enaktare. [Jämte] Modern teater. Synpunkter och angrepp. (Ur "Teater" 1918.) Inl av E Hörnström. 1950. 36 s. 2. Han som fick leva om sitt liv. Radio-bearb av O Molander . . . 1950. 52 s. 3. Konungen. Radioversion av L-L Laestadius ... 1950. 56 s. 4. Bödeln. Radioversion av G Ollen . . . 1950. 47 s. 5. Mannen utan själ. Ra-diobearb av A Sjöberg . . . 1951. 48 s. 6. Midsommardröm i fattighuset. Radiobearb av L Madsén . . . 1951. 55 s. 7. De vises sten. Radiobearb av A Sjöberg . . . 1951. 81 s. — Bödeln. Gäst hos verkligheten. Sthlm 1951. 248 s. (Bonniers folkbibliotek [57].) —Aftonland. Sthlm 1953. 92 s. [Nya tr] 1953, 1954, 1962. — Sagor, satirer och noveller. Med inl o stilistisk kommentar av A Häggqvist. Sthlm 1953. 111 s. (Skönlitteratur i skolan, nr 19.) 2.-6. tr 1954 [utg 1956], 1957, 1960, 1963, 1964. 7. tr 1968. (Skönlitt i skolan.) — Sibyllan. Sthlm (även Hfors, tr Sthlm) 1956. 221 s. [Nya tr s å.] [Nya utg:] 1959. 180 s. [Bokklubben Svalan.] [Ny uppl] 1964. 1962. 151 s (Bonnierbiblioteket.) 1964. 167 s. (Prosa [:7].) 1973. 167 s. (Delfinserien 464.) — Dramatik. 1—3. Sthlm 1956. 1. Modern teater — Sista mänskan — Den svåra stunden — Himlens hemlighet — Den osynlige — Han som fick leva om sitt liv. 285 s. 2. Konungen, Bödeln, Mannen utan själ, Seger i mörker. 303 s. 3. Midsommardröm i fattighuset, De vises sten, Låt människan leva, Barabbas. 299 s. — Ahasverus död. Sthlm (även Hfors, tr Sthlm) 1960. 131 s. [Nya tr s å.] [Nya utg:] Med ill av L Wellton. 1965. 158 s. [Bokklubben Sva- lan.] 1967. 92 s. (Delfinserien, D 264.) — Pilgrim på havet. Sthlm (även Hfors, tr Sthlm) 1962. 149 s. [Ny tr s å.] [Nya utg:] Med ill av L Wellton. 1966. 185 s. [Bokklubben Svalan.] 1968. 113 s. (Delfinserien, D 285.) — Själarnas maskerad. Sthlm 1962. 127 s. [Ur Kämpande ande, 1930.] (En Delfinbok, D 74.) 2. uppl 1965. — Det heliga landet. Sthlm (även Hfors, tr Sthlm, o [Oslo,] tr Sthlm) 1964. 98 s. [Ny utg] 1969. 81 s. (Delfinserien 335.) — Dikter. Sthlm 1965. 284 s. (Den svenska lyriken.) [Ny tr] 1974. — Valda dikter. Urval o förord av S Lindner. Sthlm 1965. 92 s. (Svalans lyrikklubb, 9.) [Nya tr:] 1965, 1967, 1972. 1973, 1975. (D:o [409].) — Pilgrimen. Sthlm 1966. 272 s. [Inneh: Ahasverus död, Pilgrim på havet, Det heliga landet.] (Även: Prosa [:8].) — Mariam-ne. Sthlm (även Hfors, tr Sthlm) 1967. 118 s. [Nya tr s å.] [Ny utg] 1973. 118 s. (Delfinserien 480.) — Dikter. Nella versione italiana di G Oreglia. Sthlm ... 1971. 99 s. [Sv o it parallelltext.] (Biblioteca di cultura . . . Colla-na di poesia svedese, 8.) — Pär Lagerkvist. Valda dikter, Hjärtats sånger, Berättelser, Gäst hos verkligheten, Barabbas, Mariamne. Red: S Lindner. Sthlm 1974. 366 s. (Bokklubben Svalan. Svalans svenska klassiker.) — Antecknat. Ur efterl dagböcker o ant. Urval o red av E Lagerkvist. Sthlm 1977. 127 s. — Bidrag i tidningar, tidskrifter, kalendrar osv 1905—50 se U Willers, Pär Lagerkvists bibliografi, Sthlm 1951; övers av L:s arb se A Ry-berg, Pär Lagerkvist in translation, Sthlm 1964 (även: Acta Bibliothecse regiae Stockholmiensis, 2).

Källor och litteratur

Källor o litt: M Abenius, Innestängd — utestängd (dens, Memoarer från det inre, 1963); dens, Mörkret som symbol i Barabbas (ibid); A Ahlberg, Det religiösa problemet hos P L (dens, Troende utan tro, 1966); G M Bergman, P L:s dramatik (1928); E Blomberg, Det besegrade livet. En studie i P L:s förf:skap (OoB 1933 o i dens, Stadens fångar, 1933); G Brandell, Judas o Barabbas (dens, Vid seklets källor, 1961); dens, Sv litteratur 1870—1970, 2 (1975); T Brunius, Det kubis-tiska experimentet (BLM 1954); T R Buck-man, P L and the Swedish theatre (The Tul-ane Drama Review, vol 6:2, nov 1961); K Espmark, Själen i bild. En huvudlinje i sv poesi (1977); G Freden, P L. Från Gudstanken till Barabbas (1954); H Granlid, Det medvetna barnet. Stil o innebörd i P L:s Gäst hos verkligheten (1961); K Hcggelund, Det onde og virkeligheten (dens, Fiksjon og virke-lighet, 1966); K Henmark, Främlingen L (1966); E Hörnström, P L. Från den röda tiden till Det eviga leendet (1946); Å Janzon, Samtida med P L (BLM 1951); U-L Karah-ka, Jaget o ismerna. Studier i P L:s estetiska teori o lyriska praktik tom 1919 (1977); U-B Lagerroth, L:s Mannen utan själ i Per Lindbergs tolkning (Perspektiv på teater, ed U Gran o U-B Lagerroth, 1971); dens, P L o scenkonsten. Kring otryckta o tryckta ungdomsverk (Diktaren o hans formvärld, 1975); B Larsson, Den röda tiden o den rena konsten (Saml 1964); dens, P L:s litterära kubism (Saml 1965); G Lilja, Griinewald, L o kubismen (dens, Det moderna måleriet i sv kritik 1905—1914, 1955); P Lindberg, Några synpunkter på P L:s dramatik (SLT 1940; omtr i dens, Bakom masker, 1949); Ö Lind-berger, P L:s bön på Akropolis i Synpunkter .. . E Hj Linder, Fem decennier av nittonhundratalet (4:e uppl 1965); S Linnér, P L:s barndomsmiljö (Saml 1947; förkortad version i Synpunkter på P L); dens, P L. Från Kaos till den osynlige (dens, Livsförsoning o idyll, 1954); dens, P L:s livstro (1961); dens, Frem-mede digtere i det 20. århundrede, 2: 4 (Khvn 1968); dens, I marginalen till en L-dikt (Lyrik i tid o otid, ed G o S Bergsten, 1971); G Malmström, Menneskehjertets verden. Hoved-motiv i P L:s diktning (1970); S Malmström, Om ordbruk o komposition i P L:s Ångest (dens, Stil o vers i sv 1900-talspoesi, 1971); J Mjöberg, Dikt o diktatur (1944); dens, Livsproblemet hos L (1951); dens, Attityder till ondskan (dens, Livets ansikten, 1956); O Oberholzer, P L. Studien zu seiner Prosa und seinen Dramen (1958); I Schöier, P L:s Li-lith (Artes 1976, nr 2); A Skartveit, Gud skapt i menneskets bilete. Ein L-studie (1966); Special issue devoted to the work of P L, ed S Linnér (Scandinavica, 10, suppl, May 1971); R D Spector, P L (TWAS, New York 1973); Th Stenström, P L:s Dvärgen — en jagroman (dens, Berättartekniska studier i P L:s, Lars Gyllenstens o Cora Sandels prosa, 1964); V Svanberg, P L:s livstro (Dikt o studie. Minnesskr utg av Estetiska fören i Uppsala, 1922); dens, Heidenstam o L. En studie i diktens sociologi (Tiden 1941); Synpunkter på P L, ed G Tideström (1966); G Tideström, I själens gränder (Lyrisk tidsspegel, 1947; omtr i Synpunkter på P L); dens, Tankar kring P L:s Sibyllan (Saml 1958; något omarb tr i Synpunkter på P L); E Törn-qvist, P L:s Bödeln (dens, Sv dramastrukturer, 1973); A Werin, Kämpande ande (dens, Sv idealism, 1938); U Wittrock, P L o deka-denslitteraturen (MT 12 febr 1951 med repliker 16 o 18 febr 1951); dens, P L o "livstron" (Saml 1962); L Åslund, P L:s Ordkonst o bildkonst o det nya måleriet (OoB 1955). — ö Sjöstrand, Inträdestal i SA (SAH 1975, tr 1977).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Pär F Lagerkvist, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/10912, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven Linnér), hämtad 2018-09-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:10912
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Pär F Lagerkvist, urn:sbl:10912, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven Linnér), hämtad 2018-09-25.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se