Martin Lamm

Född:1880-06-22 – Stockholms mosaiska församling, Stockholms län
Död:1950-05-05 – Stockholms mosaiska församling, Stockholms län

Litteraturhistoriker


Band 22 (1977-1979), sida 211.

Meriter

5 Lamm, Martin, son till L 2, f 22 juni 1880 i Sthlm, Mosaiska, d 5 maj 1950 där, Nik. Mogenhetsex vid Beskowska skolan i Sthlm 20 maj 99, inskr vid UU 15 sept 99, FK 13 dec 02, FL 14 dec 05, disp 23 maj 08, FD 31 maj 08, doc i litt:hist vid UU 22 juni 08, undervisn:skyldighet för professuren i litt:hist, konsthist o estetik ht 10 o ht 11, undervisn:- o examinationsskyldighet 1 april—30 juni 14, vt 15, vt 16 o ht 16, förordnad förestå professuren i litt:hist vid StH 17 okt 18, prof i litt:hist där 29 mars (stadf 25 april) 19— 30 juni 45, led av styr för Dramatiska teatern 22—23, för Konsertfören från 31 (i ar-betsutsk 33—35), ordf i 1933 års teaterut-redn 20 jan 33—4 juni 34. — Led av Samf De Nio 25, LSA 28, LVHAA 33, LVA 49.

G 18 jan 10 i Sthlm, Engelbr, m Greta Wavrinsky, f 17 okt 88 där, Ad Fredr, d 14 maj 68 där, Sofia, dtr till dir Edvard Otto Wilhelm W o Selma Maria Traneus.

Biografi

Liksom sin lärofader Henrik Schück o sin studiekamrat Anton Blanck kom L från en burgen borgarfamilj i Sthlm o förblev hela sitt liv en god lokalpatriot. I inledningen till boken om August Blanche o i ett brev till N Ahnlund (37, KB) har han berättat om hur han upplevde Sthlm som pojke. I brevet heter det: "Ett av mina första tydliga barndomsminnen var invigningen av Linnéstatyn då jag var fem år. Under den tid i tonåren då man brukar roa sig med att ströva runt på gatorna om kvällarna av pur äventyrslusta, strök jag särskilt runt kring de små kåkarna på Tyskbagarbergen, där jag alltid föreställde mig att det bodde banditer och zigenerskor av samma art som dem Blanche skriver om. Mitt minne av det gamla Ladugårdslandet är så starkt, att då jag sluter ögonen och söker föreställa mig en bestämd trakt där, får den ungfär den bebyggelse och stämning som den hade i min barndom." Han tog studenten 1899 i Beskowska skolan, som då ännu i motsats till statsläroverken hade en helklassisk linje enligt den gamla skolordningen. Han läste alltså latin i tio år o grekiska i fem (brev till John Landquist 1939). Denna klassiska skolning kom honom väl till pass för flera av hans kommande forskningsuppgifter.

Ht 99 skrev han in sig vid Uppsala univ. Liksom flera jämnåriga akademiker hade han en övergående period av politisk radikalism, då han var verksam i Verdandi o Laboremus. Men snart absorberade studierna honom helt. 02 avlade han fil kand-examen o fortsatte med licentiatstudier för Schück, som 98 hade tillträtt sin professur i Uppsala o nu på bred front o för en ivrig lärjungeskara introducerade det historiska litteraturstudiet med tonvikt på kultur- o lärdomshistoria. I denna anda skrev L en licentiatuppsats om Eriksofficiet. Genom studieresor till Paris, Cambridge o London vidgade han också sin europeiska horisont o tog avgörande intryck av den komparativa forskningsmetod som hade introducerats av Texte o senare fullföljdes av Baldensperger, Mornet o Hazard.

L:s första tryckta arbete av någon betydenhet var en uppsats om Samuel Triewalds liv och diktning (Samlaren 07). Stil o framställningssätt röjer tydlig påverkan av Schück. Med denna gestalt på gränsen mellan två århundraden inleder L den 1700-talsforskning som skulle absorbera honom i betydligt mer än ett årtionde. Följande år disputerade han på en avhandling om Olof v Dalin. Det var ett digert verk på över 450 sidor o förskaffade honom en docentur. Avsikten var att i enlighet med det komparativa programmet "söka uppspåra förebilderna för hans [Dalins] verk och påvisa, varifrån han hämtat sina impulser". Föremålet var ju väl valt för detta syfte. Som kartläggning betraktad var det också en pionjärgärning med bred europeisk bakgrund. Däremot lyckas han utöver påverkningarna inte nå fram till en egen karakteristik av Dalin o hans verk. Stilen är ännu opersonlig o beroende av Schück.

Redan nästa år kom ett verk som betecknar ett märkligt framsteg, nämligen Lidnerstudier (Samlaren 09). Här visar han för första gången sin förmåga att engagera sig även för till synes väsensskilda författare. Av Yttersta domen har han betydligt större uppskattning än den äldre forskningen. I ett brev till Warburg talar han om "den oerhörda fantasischwungen och den ställvis rent bedårande diktionen". Samtidigt framträder här de första förebuden till boken Upplysningstidens romantik. Lidner säges jämte Bellman kraftigast ha "bidragit till skapandet av vårt nyromantiska skaldeideal". I ett brev till Sylwan beklagar han sig samtidigt över sina yngre yrkesbröders intresse för torra fakta till förfång för den estetiska värdesättningen.

L fortsatte 11 på den inslagna vägen med Johan Gabriel Oxenstierna. En gustaviansk natursvärmares lif och dikt. Ett komparativt detaljstudium av ett författarskap kombineras här med nya synpunkter på karakteristiska drag i hela tidevarvet, vilka förebådar flera av de stora ledmotiven i Upplysningstidens romantik: "sensibiliteten", de svärmiska sektrörelserna, frimurarmysticismen, Swedenborgintresset. Det är dessa drag mer än Oxenstiernas person som tycks ha fängslat L. En viss benägenhet för allmänna, något klichéartade karasteristiker röjer alltjämt Schückpåverkan. Hur metodiskt osäker L ännu var eller ansåg sig vara framgår av ett brev till Warburg 11 efter ett an- grepp av John Landquist i DN på "Uppsalaskolan": "Åtminstone har jag för min del ännu ej gjort något definitivt val bland de olika litt.historiska metoderna och är rädd att det dröjer rätt länge innan jag finner vilken som passar bäst för mig. Ty det är väl i Herrans namn det som skall avgöra saken. Min tröst är, att tom Levertin gick rätt länge, innan han fann sitt rätta vetenskapliga gebiet." L var dock nu inne på en till synes väl utstakad väg.

De två följande åren publicerade han några smärre uppsatser om Leopold o Kellgren. Samtidigt arbetar han enligt ett brev "på en större framställning om den mystiska strömningen i Sverige under 1700-talet". Det närmaste resultatet blev Swedenborg. En studie öfver hans utveckling till mystiker och andeskådare (15). Det är L:s första stora originella verk. Här behandlas Swedenborg för första gången varken ur religiös eller psykiatrisk utan ur idé- o litteraturhistorisk synpunkt. L sätter in honom i en religionsfilosofisk o litterär tradition med rötter i antiken o spårar konkreta påverkningar inte minst från Milton. Detta har modifierats av en senare forskning (Inge Jonsson), som samtidigt konstaterar L:s banbrytande insats i swedenborglitteraturen. Den omisskännliga personliga gripenheten framträder i en formulering som följande: "Avtecknar sig ej bakom den religiöse svärmarens gestalt tydligt bilden av en outtröttlig andens arbetare, för vilken den ostörda mödan vid studiebordet dock i grunden är det enda lyckotillståndet?" Ännu 24 skriver han till Rolf Lagerborg: "Intet ämne har fascinerat mig till den grad."

Swedenborgstudiet ledde till ännu en utvikning, Studier i Almquists ungdomsdiktning (Samlaren 15). Utgångspunkten var Almqvists förhållande till Swedenborg från 1815 till värmlandsvistelsen. Det blev en något disparat framställning på 150 sidor, som L enligt egen uppgift plockade ihop för att fylla en hotande lucka i Samlaren. Genom sin uppslagsrikedom o sina nya grepp har den emellertid lagt grunden till hela den kommande almqvistforskningen.

Trådarna knöts samman i Upplysningstidens romantik som utkom i två digra band 18—20. Här vidgas den litteraturhistoriska ramen. Målet är att belysa o analysera skift- ningar i det andliga klimatet, o framställningen blir därför lika mycket idé-, kyrko- o kulturhistorisk som litteraturhistorisk. Socialhistoriska aspekter skymtar. Både upplysningen o de mystiska sektrörelserna förklaras stå i intimt samband med borgarklassens framträngande i samhället, o de olika sektrörelsernas o ordensmystikens förankring i skilda samhällsklasser påvisas. Denna synpunkt är dock mera sporadisk o kompletteras ibland av folkpsykologiska betraktelser: så uppfattas t ex mystik o sentimentalitet som specifikt tyska lynnesdrag. Den grundläggande aspekten blir i varje fall, att 170Ö-talets romantik inte är någon litterär skola utan en allmän kulturströmning, "själva den bakgrund, mot vilken de litterära företeelserna avteckna sig". Upptäckarglädjen, förmågan att sammanhålla o organisera ett väldigt, olikartat material, att karakterisera tendenser o gestalter gör Upplysningstidens romantik till ett av den sv litteraturhistoriens största o rikaste verk. Här blommar också den livfulla, impressionistiska porträttkonst, som skulle bli ett kännetecken för L:s prosa när den är som bäst. Berömd (o omtvistad) är t ex karakteristiken av Thorild, som jämföres med Strindberg.

Det var L:s förhoppning att ur samma synvinklar kunna fullfölja sitt verk med ett arbete om den egentliga nyromantikens framväxt o utveckling. Den blev inte uppfylld. Däremot publicerade han 30 en översikt av Andliga strömningar under upplysningstiden, som utgör ett idéhistoriskt koncentrat av upplysningstidens romantik på ett europeiskt plan med något starkare framhävande av'socialhistoriska synpunkter.

19 utnämndes L till prof i litteraturhistoria vid Sthlms högskola. Härmed vidtog en mera utåtriktad period i hans liv. Sin undervisning o högskolans angelägenheter över huvud ägnade han ett intensivt intresse o togs även i anspråk för andra offentliga uppdrag o hedersposter. Samtidigt tog sig hans forskar- o författardrift nya utlopp. Vid 20-talets ingång tog han upp det europeiska o sv dramat i föreläsningar o på licentiatseminarier. 21 är han redan inne på Strindbergs dramer, säkerligen animerad av att Nordiska museets stora samling av Strindbergspapper vid denna tid deponerats på KB o preliminärt uppordnats. Men trådarna gick längre tillbaka. Redan i ett brev 10 till Gunnar Castrén hade han betecknat sig som "gammal strindbergian". Resultatet blev Strindbergs dramer som utkom i två bd 24—26.

Metodiskt står L alltjämt på komparatis-mens grund. Han hör i dikten framför allt ekon av litterära påverkningar o privata upplevelser. Med elegans o spårsinne klarlägger han verklighetsbakgrunder, miljöer, människor o först o främst diktaren själv bakom dramerna på ett sätt som ibland suddar ut deras fiktionskaraktär. Detsamma gäller boken August Strindberg som 40—42 utkom i SA:s minnesteckningar. Så anser han t ex, att Svarta fanor o kammarspelen delvis är obegripliga utan kännedom om den privata bakgrunden o i En dåres försvarstal byter han utan vidare ut romannamnen Axel o Maria mot Strindberg o Siri v Essen. Detta har utan tvivel bidragit att låsa fast uppfattningen om de nämnda verken på ett biografiskt plan. Ett annat inslag i L:s strindbergsbild, som nu verkar något förlegat, är benägenheten att ta honom en smula von oben, inte direkt som en barbar (vilket annars ännu vid denna tid var vanligt), utan snarare som ett bråkigt, oansvarigt barn. Banbrytande blev L:s strindbergsstudier däremot genom markeringen av Strindbergs internationella betydelse o nyvärderingen av produktionen efter Inferno. Fröken Julie är "ett av de lätt räknade sv verk som bilda epok i den allmänna litteraturhistorien", o Strindberg är den stora portalfiguren i 1900-talets drama. Härigenom blev L:s arbete högst stimulerande för strindbergsforskningen. Den biografiska tolkningen blev också oväntat fruktbärande för Olof Molanders iscensättningar av Strindberg från 30- o 40-talen.

I ett brev till Landquist 26 kände L det själv "som en mycket tråkig brist" i sin bok, att han "kommit att stå rätt kylig" gentemot människan Strindberg. Han tillägger märkligt nog: "Kanske det behövs rasfrändskap för att riktigt värmas av sympati eller hat till Strindberg." Tio år senare publicerade han en mindre skrift om Strindberg o makterna. L understryker här icke oväntat det primitiva draget i Strindbergs religiositet o nämner i förbigående Freud o William James men undviker f ö att anknyta till reli- gionspsykologiska teorier. Det blir i stället en estetiskt-personlig värdering av Infernoverken med en något mer nyanserad blandning av attraktion o repulsion än förut. I sin ovannämnda strindbergsmonografi från 40'— 42 har L modifierat en del formuleringar, men grundsynen är densamma. En orsak till den ställvis mildare tonen i monografin anger L i ett brev till H Ahlenius 41 (KB). Han säger där, att det är "en smula påkostande" att skriva om Strindberg i ett akademiskt äreminne. "Åtskilligt som man annars skulle vilja och kunna säga får man förbigå. Inte bara därför att Akademiens handlingar fordra ett visst dekorum utan därför att man har en känsla av att Strindberg, som sannerligen inte i livstiden blev gynnad av institutionen, åtminstone skall få en hygglig medfart, då han får sin medalj slagen."

Efter den förutnämnda översikten över andliga strömningar under upplysningstiden gick L åter utanför det sv ämnesområdet med det stora arbetet Det moderna dramat (48). Här samlade han sina sedan 20-talets början bedrivna dramaforskningar i en översikt som går från Scribe till Garcia Lorca. L hade ett livligt dokumenterat praktiskt teaterintresse, men han understryker själv, att hans arbete inte är teaterhistoriskt. Det är inte heller fråga om vad som nu menas med dramaforskning. Det är i stället en rad dramatikerporträtt med pregnans o skärpa i konturerna o samtidigt med klar belysning av vissa utvecklingslinjer. Bokens inledning har ett socialhistoriskt perspektiv. Borgarpubliken ville vid slutet av 1700-talet ha en annan repertoar är den klassiska, aristokratiska. 1800-talets samtidsdrama fortsätter det tidiga borgerliga dramats traditioner på högre nivå. Denna synpunkt försvinner dock snart för den litterärt idéhistoriska. Det äldre tyska 1800-talsdra-mat representeras enbart av Hebbel. Büchner hade ännu inte kommit i rampljuset, inte heller Brecht från periodens slut, där Hauptmann är enda tyska namn. Som de båda centralfigurerna framstår Ibsen o Strindberg, den förre som "det moderna dramats store klassiker", den senare som "det moderna dramats djärvaste och poetiskt störste experimentator". Om Ibsen hade han planerat en särskild bok o betygar i brev (46 till A Friberg, KB) sin "salighet" över att skriva om honom. Strindberg markeras klarare o definitivare än förut som den store o ojämförlige impulsgivaren. "Han är inte ett fall [...] han är med sina förtjänster och fel en enastående personlighet". Det var L:s sista ord om Strindberg.

Under sina två sista decennier publicerade L ytterligare tre mindre monografier, varav två i SA:s Handlingar. August Blanche (31) är skriven con amore av en gammal sthlmare, som hos honom ännu känner igen sin barndoms stad. Det återspeglas i det ovan citerade brevet från 37, o det målas upp i inledningen, där familjen Lamm samlas till festlig högläsning av Blanche vid aftonlampan. Blanche betecknas som "vår främste stockholmsskildrare mellan Bellman och Strindberg". Hans naiva, hjärtliga berättartemperament hade drag som talade till L.

I SA:s Handlingar kom likaså (46) minnesteckningen över barockpoeten Gunno Dahlstierna. Här kan L anknyta till forskningsresultat redan i sin dalinavhandling, men han ser också Dahlstierna som skapare av "en sorts svensk bondbarock" med anknytning framåt till A U Bååth o Karlfeldt.

25 o 39 hade L ägnat föreläsningsserier åt Dickens. Under 40-talets senare hälft tog han upp ämnet på nytt o resultatet blev Dickens och hans romaner (47). I ännu högre grad än blancheboken präglas den av kärlek till föremålet. I ett brev till Blanck (47) heter det kategoriskt: "Ingen bok har jag haft så roligt av att skriva." Han förklarar också, att han har blivit dickensväckt av Chesterton, "vilket man ju för övrigt kan läsa mellan raderna i mitt inledningskapitel". L trivdes i London o hade stor mottaglighet för den engelska humorn. Londonskildraren Dickens blev för honom en större motsvarighet till sthlmsskildraren Blanche. Socialt betecknas Dickens som "småborgare in i hjärteroten", men som berättare är han outtömlig. Tyngdpunkten läggs också på karakteristiker av de enskilda verken, utförda med lysande humör o smittande entusiasm. De problematiska dragen i Dickens person o liv fördöljs ingalunda, men L reagerar nu mot tendensen att utläsa självbekännelser ur romanerna o likaså mot att "de ovederhäftigaste anekdoter dras fram för att belysa det besatta i hans väsen". När L 50 rycktes bort genom en olyckshändelse, hade han fler litterära planer. För SA:s minnesteckningar förberedde han en bok om Hjalmar Bergman, som han hade lärt känna i Taormina 23. I BLM 51 publicerades postumt några anteckningar om denna muntra, nästan studentikosa samvaro samt om Bergmans senare dramatik. L hade dessutom åtagit sig att fortsätta Schücks Allmän litteraturhistoria o hade kort före sin död gjort en studieresa till London för detta ändamål. Bland hans i KB förvarade föreläsningsmanuskript finns, utom de redan nämnda, stora serier om Almqvist, Fröding o Runeberg, fyllda av inträngande forskningsdiskussioner o nya uppslag. På Almqvist tröttnade han, enligt uppgift till Francis Bull, till följd av tilltagande avsmak för hans karaktär. Men om Runeberg publicerade han flera smärre studier som han tänkte sig kunna uppgå i ett större verk. Omfattande yttre engagemang hindrade dock på 30- o 40-talen både denna o andra författarplaner.

L:s metodiska skolning präglade på ett sällsynt lyckligt sätt hans huvudverk, Upplysningstidens romantik. Nackdelarna har i efterhand framträtt tydligare i hans Strindbergsböcker. Hans enorma receptivitet o lysande klara intellekt tillät honom att utnyttja o behärska väldiga, ofta svåråtkomliga materialmassor. Hans nyfikenhet o upptäckarglädje var spontan o lidelsefull. Resultaten framlades med en luftig klarhet, som ofta dolde forskningens mödor. "Suverän" har ofta använts som karakteriseringsord för L:s verk. I hans framställningssätt låg en betvingande säkerhet, för vilken kritiken oftast föll till föga. Hans odoktrinära förmåga att karakterisera epoker, människor, diktverk växte stundom till konstnärliga mått utanför den metodiska ramen. Han hade inte bara forskarlidelse utan också författarlidelse. Men hans"stil kan'knappast sägas ha konstnärlig prägel. Den är lätt, medryckande, uttrycksfullare o mera nyanserad än Schücks men ingalunda fri från språkliga inadvertenser.

Som akademisk lärare har L haft en betydelse som kan mäta sig med lärofadern Schücks. Hans livfullt, stundom dramatiskt framförda föreläsningar drog en talrik publik även utanför högskolan. Men för honom låg tyngdpunkten på licentiatseminarierna. För åtminstone en generation av licentiander blev han en dominerande fadersgestalt. Redan hans mäktiga yttre, den dovt klangfulla rösten, de yviga gesterna o de små bisarrerierna i uppträdandet gjorde ett outplånligt intryck. Än starkare verkade det personliga intresse han visade sina elever, en iver o en uppmuntran som någon gång rentav kunde förleda honom att i all välmening bagatellisera en uppgifts svårighetsgrad. Varje seminarium blev ett spännande äventyr, fyllt av dramatik, med av ledaren livligt animerade diskussioner, följda av hans summering, som vanligen pekade framåt mot nya problem o nya uppgifter, ständigt lika eggande. Han ville både andligt o materiellt lätta vägen fram till disputationen för de forskarbegåvningar han tyckte sig finna. Under hans professorstid ventilerades också 22 avhandlingar på 19 år (27—45). Men där fanns hos L också drag av härsklystnad o subjektivitet. Vissa metoder, t ex psykoanalytiska, vållade häftiga reaktioner, då de dök upp på seminarierna. Hans omdöme kunde vara osäkrare, när det gällde människor i verkliga livet än när det gällde människor i böcker, vilket han oförbehållsamt erkände i ett upprört brev till Blanck redan 16.

Jämte sin vän Sven Tunberg verkade L med kraft o framgång för att göra Sthlms högskola till ett humanistiskt centrum. Men han togs också i anspråk på flera andra håll. 25 invaldes han i De Nio o 28 i SA. I båda dessa församlingar utvecklade han en livlig, även praktisk o ekonomisk verksamhet, i SA såsom mångårig ombudsman. Stundom förekom klagomål över självrådighet o burdusa maner, men hans charm o common sense förhindrade, med något undantag, allvarligare schismer. Hans livliga musik- o teaterintresse ledde till styrelseposter i Konsertföreningen o Dramatiska teatern. Han blev också ordf i 1933 års teaterutredning, vars betänkanden (34) ledde till bildandet av Riksteatern o Teaterrådet.

Trots sitt intensiva verksamhetsbegär skydde L offentligheten, deltog aldrig i debatter o andra offentliga manifestationer, medarbetade ytterst sällan i dagspressen, medan han däremot i sin korrespondens gav temperamentsfulla uttryck åt litterära eller politiska åsikter. Den frodiga vitaliteten dolde en bräcklig psykisk konstitution. Han led långa perioder av svår sömnlöshet o drabbades vid några tillfällen av allvarliga psykiska kriser. Han drogs till de bisarra genierna, Swedenborg, Strindberg, Dickens, Hjalmar Bergman, men värjde sig samtidigt mot dem genom att undvika psykiatriska frågeställningar o genom att behandla dem med metodisk virtuositet o vänlig, ibland nästan lekfull överlägsenhet. L:s forskargärning byggde på vulkanisk grund.

Författare

Sven Rinman



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

L som professor har skildrats i två romaner, G Gustaf-Janson, Krisår, o O Hedberg, Skära, skära havre, båda tr 1931.

L:s arkiv i KB (brev, ms o utkast till före-läsn:ar o tr arbeten). Brev från L bl a i GUB, KB (bl a till E W Dahlgren, E Heckscher, J Landquist o K Warburg), LUB, RA (bl a till S Tunberg), SA (bl a till H Schiick), SSA, UUB (bl a till A Blanck o J Nordström), Det Kongl Bibi, Khvn, Hfors UB, Sv litt:sällsk:s i Finland arkiv (till G Castrén), Åbo akad:s bibi (till R Lagerborg) o Oslo UB (till F Bull).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Samuel Triewald och Teutsch-iibende Gesellschaft i Hamburg (PHT, 1905, Sthlm, s 7—12). — Dalins Bry-nilda (Studier tillägnade Henrik Schiick på hans 50-årsdag den 2 november 1905 . . . , Sthlm 1905, 4:o, s 135—165). — Samuel Triewalds lif och diktning (Samlaren, 1907, Upps 19 [07—] 08, s 112—173). — Olof Dalin. En litteraturhistorisk undersökning af hans verk. Akad äfh. Upps 1908. 457 s. — Lidnerstudier (Saml, 1909, s 69—170, även sep, 102 s). — Kellgrens "Våra villor" (ibid, 1910, s 81—102). — Johan Gabriel Oxenstierna. En gustaviansk natursvärmares lif och dikt. Sthlm 1911. VIII, 398 s. — Creutz' "Rustän och Mirza" (Saml, 1911, s 99— 130). — En förstudie till "Spastara" (ibid, 1912, s 189—192). — Leopolds första litterära ståndpunkt (Studier tillägnade Karl Warburg på hans sextioårsdag . . ., Sthlm 1912, s 83—94). — Clas Fredrik Horn (Dikt och studie, minnesskrift utg av Ästetiska föreningen i Uppsala med anledning af dess 40-åriga tillvaro, Upps 1912, 4:o, s 20—38). — En ungdomssatir af Kellgren (Till Hugo Ge-ber den 30 augusti 1913, Sthlm 1913, 4:o, s 197—209). — Bidrag till kännedomen om Kellgrens journalistiska verksamhet i Stockholmsposten (Saml, 1913, s 69—151). — Studier i Almquists ungdomsdiktning (ibid, 1915, s 51—198). — Swedenborg. En studie öfver hans utveckling till mystiker och ande-skådare. Sthlm 1915. XV, 334 s, 12 pl. [Övers:] Swedenborg. Eine Studie . .. Aus dem Schwedischen von I Meyer-Lune. Leipzig (tr Rudolstadt) 1922. VIII, 379 s. Swedenborg. Traduit du suédois par E Söder- lindh. Paris 1936. XXIV, 312 s. [Utdrag:] Swedenborg en Angleterre (Revue bleue poli-tique et littéraire, Année 74, 1936, Paris, 4:o, s 118—122). Jfr nedan 1925. — Försoningstanken i Tegnérs Frithiofs saga (Saml, 1916, s 1—33). — Ödesuppfattningen i Runebergs "Kung Fjälar" (Til Gerhard Gran 9. December 1916 Kristiania 1916, s 189—201). — Upplysningstidens romantik. Den mystiskt sentimentala strömningen i svensk litteratur. D 1—2. Sthlm 1918, 1920. XI, 482, XI, 600 s. [Personregister . . . 1963, (30) s, duplic] — Huvudriktningarna inom sjuttonhundratalets estetik (Festskrift tillägnad Werner Söder-hjelm den 26 juli 1919, Hfors . . . 1919, s 204—220). — Karl Warburg som litteraturhistoriker. Några minnesord (OoB, 1919, Sthlm 19 [19—] 20, s 81—90). — Björnson och andra kejsardömets franska nutidsdrama (Vår tid, årsbok utg av Samfundet De nio, 1921, Sthlm, s 146—178). — Strindbergs dramer. D 1—2. Sthlm 1924—26. 1. 412 s. [2. uppl s å.] 2. 446 s. [Utdrag:] Strindbergs dramer (Levande svensk litteratur ... i urval av S Selander, vol 11, Sthlm 1937, s 210— 227). Strindberg (Zeitschrift fur Ästhetik und Allgemeine Kunstwissen-schaft, Bd 20, Stuttgart 1926, 4:o, s 141— 155). Strindbergs "Östern" (Das National-theater, Zweimonatshefte des Buhnenvolks-bundes, 1, 1928—1929, H 4, Berlin 1929, 4:o, s 8—18). Strindbergs "Rausch" (ibid, 2, 1930, s 179—185). Strindberg and the theatre (P Lagerkvist, Modern theatre .. . [jämte] M Lamm, Strindberg and the theatre, New Orleans 1961, s 90—96). — Swedenborgs religiösa utveckling (E Swedenborg, Religiösa skrifter i urval, Sthlm 1925, s IX—XLIII, övers i dens, Ausgewählte religiöse Schriften, Marburg/Lahn 1949, s 1—36). — August Strindberg som barnboksförfattare (Barnens dagblad, 1928, Sthlm, fol, s 9, 27). — Inträdestal i Svenska akademien den 20 december 1928 [över C Annerstedt] (SAH ifrån år 1886, 39, 1928, Sthlm 1929, s 15—39). — Kronologiska randanteckningar till Fänrik Stål (Saml, 1929, tr 19 [29—] 30, s 178— 193). — Andliga strömningar under upplysningstiden (Världhistoria utg av S Tunberg o S. E. Bring, d 10: H Valentin o M Lamm, Kabinettspolitiken, kampen om kolonierna och andliga strömningar under upplysningstiden, Sthlm 1930, s 515—630). — Idyllepigrammens betydelse för Sveriges lyrik. Föredrag vid Svenska litteratursällskapets årshögtid den 5 febr. 1930 (SSLF, 214 = Historiska och litteraturhistoriska studier, 6, Hfors 1930, s 341—360). — "Grafven i Perrho" och Svenska akademien (Festskrift tillägnad Yrjö Hirn den 7 december 1930, Hfors 1930, 4:o, s 245—254). — Strindbergs "Från Fjärdingen och Svartbäcken" (Vår tid, 1930, Upps, s 113—128). — Quelques influences frangaises sur 1'autobiographie de Strindberg (Mélanges d'histoire littéraire générale et comparée offerts å Fernand Baldensperger, Paris 1930, T 2, s 22—27; även sep, 8s). — Minnesteckning över August Blanche (SAH . . ., 41, 1930, tr 1931, s 21—255). [Även utg som:] August Blanche som Stockholmsskildrare. Sthlm (tr Upps) 1931. XII, 148 s. [Ny uppl] 1950. i 79 s, 1 portr. [Svenska akademiens minnesteckningar.] — Sakkunnigutlåtanden rörande sökandena till professuren i litteraturhistoria med poetik vid Göteborgs högskola. Gbg 1932. 112 s. (Tills med Albert Nilsson, A Blanck o O Sylwan.) — Det patriotiska inslaget i Runebergs "Julqvällen" (SSLF, 249 = Hist o litteraturhist studier, 11, Hfors 1935, s 1—13). — Strindberg och makterna. Olaus Petriföreläsningar vid Uppsa'', universitet. Sthlm (tr Upps) 1936. 163 s. — Kiellands Jacob och Zola (Festskrift til Francis Bull på 50-årsdagen, Oslo 1937, 4:o, s 163—171). — Förhistorien till Strindbergs Hemsöborna (SLT, utg av Samf De nio, 1938, Lund, s 41—46). — Stockholmsskildringen i Strindbergs Röda rummet. Föredrag vid S:t Eriks årsmöte den 24 november 1937 (SSEÅ, 1938, Sthlm, s 173—188). — Runebergs Hamlet-tolkning (SSLF, 271: Festskrift tillägnad Gunnar Gastrén den 27 december 1938, Hfors 1938, 4:o, s 163—168). — Minne av August Strindberg. D 1—2 (SAH . .., 50, 1939, tr 1940, s 31—498, 1 pl, o 53, 1942, tr 1943, [bilaga,] 408 s). [Även utg som:] August Strindberg. D 1—2. Sthlm 1940—42. 1. Före Infernokrisen. 1940. 468 s, 17 pl. 2. Efter omvändelsen. 1942. 410 s, 17 pl. [1/2.] 2. revid uppl 1948. 418 s, 8 pl. [Ny utg] 1961. 450 s. (En Aldusbok, A 40.) 2. uppl 1963. 3. uppl 1968. (Aldusserien, A 40.) [Övers:] Transl and ed by Harry G. Carlson. New York 1971. XXI, 561 s. — Minne av Gunno Eurelius-Dahlstierna. [Sthlm 1946.] 146 s. (SAH 56, 1945, tr 1946 [:bilaga 1].) [Även utg som:] Gunno Dahlstierna. Minnesteckning. Sthlm 1946. 146 s, 1 portr. (Svenska akademiens minnesteckningar.) —¦ Sköna Helenas författare (Harald Nordenson. [En samling uppsatser tillägnade ... på 60-årsdagen den 10 augusti 1946,] Sthlm 1946, s 195—199). — Dickens och hans romaner. Sthlm 1947. 235 s. — Inledning (A Strindberg, Brev, 1. 1858—1876, utg av T Eklund, Sthlm 1948, s VII—XII). — Det moderna dramat. Sthlm 1948. 362 s. [Ny utg.] Revid av Lennart Josephson. 1964. 336 s. (En Aldusbok, A [94 (ryggtit), på förtitelbl felaktigt:] 93.) 2. uppl 1969. (Aldusserien, A [94, d:o].) [Övers:] Modern drama. Transl by K Elliott. Oxford 1953. XX, 359 s. [Faksimil-uppl] [Folcroft, Pa.,] 1971. — Mina minnen av Hjalmar Bergman. Efterlämnade anteckningar (BLM, 1951, Sthlm, s 586—597). — Något om Oscar Levertin Jföredrag i Judiska akademiska klubben c:a 1946] (Nordisk ju-daistik, årg 2, 1977, Sthlm, nr 1, s 14—21).

Utgivit (redigerat): Thorilds bref till C. F. Cramer med inl o anm utg. Upsala 1907. 4:o. XLI, 62 s. (Skrifter utg af Svenska litteratursällskapet, 20.) — Then swänska Argus. D 1—3. Sthlm 1910—19. (Svenska författare utg af Svenska vitterhetssamfundet, 1; utg tills med B Hesselman.) 1. 1910[—12]. 401 s. 2. 19 [13—] 14. 498 s. 3. Inl o kommentar samt ordlista. 19[17—] 19. 17, CLXXI, 269 s, X pl. D 1, h 1: [ny uppl] 1938. 192, 16 s. — O Levertin, Fransk litteraturhistoria, 1. Renässansen. Sthlm (tr Upps) 1912. (7), 360 s. [Föret; utg tills med H Schiick.] (Dens, Efterlämnade litteraturhistoriska arbeten.) — E Swedenborg, Religiösa skrifter i urval. Övers från latinet av H Bergstedt. Inl av M Lamm. Sthlm 1925. XLIII, 238 s. [övers:] Ausge-wählte religiöse Schriften. Hrsg von M Lamm. Ins Deutsche iibertragen von I Meyer-Liinen. Marburg/Lahn 1949. 288 s. — Världslitteraturen. De stora mästerverken valda av F Böök, P Hallström, M Lamm. [1—50.] Sthlm 1925—29. 16—17: 2.-3. uppl 1925—26. 45—46: 2.-3. uppl 1926. — JL Runeberg,. Samlade skrifter. D 1—3, 10—11. Sthlm 1933—56. 4:o. (Sv förf utg av Sv vitterhets-samf, 16 = SSLF, 234, 244, 329, 270 resp 350; red tills med G Castrén.) 1. Dikter 1—3 utg av S Rinman. 1933. X, 365 s. 2. Strödda dikter utg av G Castrén. 19 [34]—35. VIII, 316 s. 3. Episka dikter utg av G Tideström. 19 [49]—50. (8), 328 s. 10. Kommentar till Dikter 1—3 av G Castrén o S Belfrage. 19 [38—39, 1950—] 54. 586 s. 11:1—2. Kommentar till Strödda dikter. Av G Castrén o S Belfrage. 19 [54—] 56. 357 s.

Källor och litteratur

Källor o litt: I Andersson, M L (Inträdestal i SA, SAH 1950, 1951); F Bull, ML. Noen inntrykk og erindringer (SLT 1950); C Fehrman, M L (Forskn i förvandling. Män o metoder i sv litt:vetensk, 1972, s 57—69); G Lindström, Strindbergsforskn 1915—62 (SLT 1962); E Noreen, Favoritord (Från Birgitta till Piraten, 1942); H Olsson, Litt:hist (StH under Sven Tunbergs rektorat, 1950, s 129— 134); dens, M L (VHAAA 1950); S Stolpe, M L (Sv humanister, 1962, s 91—97); Sv förfdex 1941—1950 (1953); A Werin, M L (VSLÅ 1950).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Martin Lamm, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/10963, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven Rinman), hämtad 2018-09-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:10963
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Martin Lamm, urn:sbl:10963, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven Rinman), hämtad 2018-09-25.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se