Liss Olof Larsson

Född:1838-01-17 – Leksands församling, Dalarnas län (på Lissgården, Västannor)
Död:1896-09-12 – Leksands församling, Dalarnas län (på Lissgården, Västannor)

Riksdagsledamot, Landstingspolitiker


Band 22 (1977-1979), sida 318.

Meriter

Larsson, Liss Olof, f 17 jan 1838 på Lissgården, Västannor, Leksand, Kopp, d 12 sept 1896 där. Föräldrar: hemmansägaren rdgm Liss Lars Olsson o Kerstin Andersdtr. Anställd vid skiftesverket i Kopparbergs län 54—64, landstingsman 65—66 o från 68 (ordf från 91), led av AK (utom 87 B; jfr nedan) 67—90 (tillf utsk 68, statsutsk 71— 90, v ordf där 90, särsk utsk 83, AK:s ensk utsk 86, v talman 85—87 A o 89—90, talmanskonferensen 88), riksbanksfullm 74— 91 o 92'—93, led av löneregleringskomm juni 74—maj 79, av allm kyrkomötet för Härnösands stift 78, av Lantmannapartiets niomannaråd 80—87, av komm ang lantför-svarets ordnande juni 80—juni 82, ang byggnadsplatser för riksdagshus o riksbank juni 83—nov 84, av förstärkta lagberedn:s komm ang huvudgrunderna för en ny rättegångs-ordn dec 84—juni 87, av Nya lantmannapartiets förtroenderåd 88—90, av över-skottsplaceringskomm okt 88—dec 90, av komm ang civilstatens pensionsinrättn aug 89—maj 94, av FK från 91 (lagutsk 91—95, bankoutsk 96).

G 27 april 62 i Leksand m Jönses Karin Olsdtr, f 29 sept 38 i Västannor, där, d 6 jan 97 där, dtr till hemmansäg Jönses Olof Olsson o Brita Andersdtr.

Biografi

L:s far, Liss Lars Olsson i Västannor (1812—76), var en aktiv ledamot av riksdagens bondestånd under perioden 44—66 (dock ej 53—54). Vid 14 års ålder började L biträda fadern vid skötseln av fädernehemmanet o bedrev vid sidan därav intensiva självstudier. I unga år övertog han en gård bredvid faderns. L var vid 29 års ålder den nya tvåkammarriksdagens yngste ledamot. Med sin resliga växt — ett arv från fadern (jfr Du Ghaillu, s 221) — sin dialekt o sin alltid burna leksandsdräkt drog han uppmärksamheten till sig. På grund av sina inkomstbringande offentliga uppdrag, av vilka fullmäktigskapet i riksbanken var det viktigaste, tillbringade han från 73 större delen av året i Sthlm.

L anslöt sig självklart till Lantmannapartiet. Med stor konsekvens följde han dess sparsamhetslinje. Redan 71 insattes han i det mäktiga statsutskottet. Hans sparsamhet gällde alla huvudtitlar. Särskilt motbjudande fann han nionde huvudtiteln, pensionsstaten, som han gärna skulle ha sett avskaffad (AKP 70, 2, s 533). Med harm angrep han "dessa nationalbelöningar som kallas pensioner" (AKP 78, 43, s 10). Hans krav på avslag eller prutningar drabbade inte bara högre ämbetsmän utan även folkskollärare, vaktmästare o änkor efter olika slags befattningshavare. Första huvudtiteln undantogs inte. Vid en intern partidebatt 69 hörde L till den minoritet, som motsatte sig beviljandet av en brudgåva till prinsessan Lovisa. Efter tronskiftet 72 blev han, troligen påverkad av personliga sympatier för Oscar II, något mindre njugg mot hovet. Bl a förordade han, i olikhet med flera partikamrater, anslag till kungaparets kröning. Han påpekade, att USA måste lägga ut stora summor för sina presidentinstallationer (AKP 73, 4, s 235). Själv var han en av riksdagens deputerade vid kröningen i Trondhjem.

Mot lärda verk, forskningsföretag, upptäcktsresor, univ o andra läroanstalter, även på jordbrukets område, var L allmänt skeptisk, liksom mot arbetareinstitutens populär-föreläsningar. Dock tillstyrkte han 70 anslag till nybyggnad av KB. Särskilt uppmärksammad var hans ovilja mot K teatern. Personliga besök stärkte honom i hans uppfattning, att teatern — liksom andra dylika inrättningar — var en härd för slöseri, lyx, fåfänglighet o omoral. L:s världsbild var gammalluthersk. Han var en av riksdagens mest svurna motståndare till de successivt genomförda utvidgningarna i fråga om ickelutheraners religionsutövning, medborgerliga rättigheter o möjlighet att ingå civiläktenskap. Han såg hellre, att dissenters lämnade sv kyrkan, än att kyrkan för deras skull uppmjukade sina bestämmelser. Hans uttalanden om mosaiska trosbekännare fick stundom en antisemitisk accent. Gentemot katolikerna åberopade han gärna Gustav I:s reformation o Gustav II Adolfs strid för lutherdomen, medan Johan III:s liturgi anfördes som ett varnande exempel. De frikyrkliga grupperna, särskilt de i L:s hembygd ganska talrika baptisterna, blev också föremål för kritiska o sarkastiska omdömen. En vedersakare betecknade L som "Lantmannapartiets långkatkes med ty åtföljande hustavla" (AK riksdagarne 70—72). L:s ovilja mot allt främmande tog sig också uttryck i oro för att sv jord övergick i utländsk ägo (AKP 73, 5, s 84).

Gentemot bruket av brännvin o andra starka drycker, liksom i viss mån även mot kaffe o té, intog L en puritansk attityd. Han gisslade ständigt dryckenskapslasten. Han var, förklarade han, själv arbetare o hade deltagit i de hårdaste arbeten som plägade förekomma på landsbygden, men han hade aldrig sett att brännvinet hade gjort någon till bättre arbetare; däremot hade han tusentals bevis på motsatsen (AKP 79, 44, s 28). Han avvisade också allt tal om bränn- vinsbränningens värde för jordbruket o krävde långt gående restriktioner i rätten att tillverka o försälja spritdrycker. Absolutist blev han dock inte. Moralist var L även i straffrättsliga frågor. Han ville ha kvar dödsstraffet, vatten- o brödstraffet o allmänt stränga straffsatser. Filantropin hade, menade han, gått något för långt, o fängelserna drog till sig folk i stället för att verka avskräckande (AKP 84, 48, s 11).

L var skeptisk mot militärernas anslagsyrkanden o angrep häftigt de för bondejorden betungande grundskatterna o indelningsbördorna. Utsträckning av värnplikten kunde ske endast i samband med avlägsnande av dessa orättvisor. I ett brev 81 talade han om "militarismen" som "en mera modern tvångströja", som han misstänkte vara avsedd att ersätta det "aristokrat-, byråkrat- o prästvälde", som sv folket börjat frigöra sig ifrån (Hultqvist 1954, s 103). När han hörde talas om allt det onda, som krigen förde med sig, var han nästan frestad att avslå alla militära anslag (AKP 84, 20, s 32). L räknades också till Lantmannapartiets "nihi-lister", som var mindre böjda för kompromisser i de stora frågorna än partiets "skånska" falang. Dock var han ofta något mindre omedgörlig än t ex C Ifvarsson (bd 19), som han länge stod personligen nära o 73 delade bostad med (Thermænius 1931, s 234). Ifvarsson uttryckte 69 sin glädje över att L "modererat sig" (a a, s 160); tydligen ansågs han vid sin riksdagsdebut ha varit väl aggressiv. Men när Ifvarsson 75 betecknade L som "måhända" pålitlig (a a, s 236), spåras i formuleringen en viss oro för att L alltför mycket skulle dras in i kompromisser o korridorpolitik.

L anslöt sig emellertid 78 till sitt partis anbud om samlad lösning av de stora frågorna. Sedan detta bud förkastats av FK, blev han omedgörligare än de flesta av sina partikamrater. Regeringen De Geers ganska blygsamma men ensidiga värnplikts-förslag 80 föranledde L — under uttalande av stor respekt för L De Geers tidigare insatser (jfr De Geer, 2, s 235) — till en lång historisk oration i "aristokratfördömandets" anda. De "höge herrarne", hade, menade han, alltsedan 1200-talet mest sett till sina egna intressen o ibland direkt förrått fosterlandet, såsom vid Anjala o Sveaborg, medan allmogen, stödd av härskare sådana som Magnus Ladulås, Engelbrekt, Gustav I o Karl XI, hade burit de tunga bördorna. I försvarskommittén 80—82 var L en av de minst kompromissvilliga. I motsats till bl a Ifvarsson förkastade han 83 statsminister A Posses grundskatte- o värnpliktsförslag; bl a ville han inte gå med på mer än 60 (inte 90) dagars övning. Tillsammans med ölän-ningen A P Danielson, som han trots ansträngda personliga relationer (jfr AKP 77, 56, s 36 ff) vid flera viktiga tillfällen samverkade med, bidrog han mer än någon annan till Posses nederlag o avgång. Att både Danielson o L 84 stödde ett anslag till en minbåt, tycks ha berott på tillfälliga överväganden. I sin iver att förhindra lösningar av de stora frågorna enligt försvarsvännernas o militärernas riktlinjer hade L både 83 o 84 flera inofficiella kontakter med indelningsverkets anhängare i AK, trots att han var kritisk mot den indelta armén o dess "torparsoldater"; han påpekade gärna, att torpsystemet redan i praktiken hade övergivits i hans hemprovins.

L hade goda förbindelser med sina klassbröder inom norska Venstre o var sedan mitten av 70-talet nära vän till den norske, tidvis i Sverige bosatte affärsmannen o politikern H R Astrup. Under den norska frågans tillspetsning 82—85 tog han Venstres parti, vilket bl a visade sig vid ett besök i Kristiania 84. Han rådde Oscar II till eftergifter o avvisade k påtryckningar, utan att ändå fördärva sina personliga relationer till monarken.

En viktig förändring i L:s ställning inträffade 85. Sedan Ifvarsson avsagt sig uppdraget som v talman, upptog statsminister O R Themptander en diskussion med AK:s talman O Wijk angående vicetalmansposten. Bland fyra kandidater utvaldes L, trots att han inte ansågs kunna avancera till talman. Huvudskälet var, att regeringen ville söka tillgodogöra sig L:s stora inflytande i AK. Uträkningen lyckades i så måtto, att L nu prisade regeringen Themptander, som ansågs ha gått lantmännen längre till mötes än någon annan ministär efter 66 o därför borde mötas av förtroende. L förordade 85 ett anslag till en trängbataljon, som han avvisat 84, o bidrog, återigen i samarbete med A P Danielson, till att AK gick med på en kompromiss, innebärande 30 % nedsättning av jordbördorna i förening med en ökning av beväringens övningstid från 30 till 42 dagar; L skilde sig här från Ifvarsson. Det fordrades, förklarade L, större mod än hans att komma hem till väljarna o säga att man avstått från en skattelindring på 3 milj kr, därför att man inte velat offra 12 dagar åt fosterlandets försvar. Många av L:s forna vänner ogillade hans hållning. Skåningen O B Olsson skrev: "Allmännaste tanken är att han står med ena foten av sina långa ben i Lantmannapartiet o med den andra i fyrkanten [K slottet], o hade han en tredje så skulle väl denna fast så osynlig som möjligt vara i Rundbäckarnas [indelningsvännernas] läger. Vad som är säkert är att Liss aktier icke hava stigit inom Lantmannapartiet" (Nevéus, s 291).

Vid samma tid blev tullfrågan högaktuell. Tidigare hade L inte velat direkt föra protektionismens talan, men han hade funnit frihandeln, ehuru riktig i teorin, tvivelaktig i praktiken o en bidragande orsak till emigrationen; han hade också varnat för en fastlåsning vid frihandeln, när Sveriges viktigaste handelspartners kunde tänkas övergå till protektionismen (AKP 79, 33, s 28 ff, 82, 25, s 8 ff). 86 ställde sig L tveklöst på protektionisternas sida o ingick i centralstyrelsen för en nybildad tullskyddsförening (Sundberg, s 11). L var medveten om att hans egna kommittenter, som inte odlade brödsäd till avsalu, inte hade något intresse av spannmålstullar, men han ville se frågan från rikets synpunkt, utan ensidigt fasthållande vid provins- eller klassintressen. Hans ideologiskt färgade misstro mot allt utländskt slog här igenom. Samtidigt fjärmade han sig från både Oscar II o regeringen Themptander. Han varnade frihandlarna för att "smeka radikalismen o socialismen så som man börjat" (AKP 87 A, 17, s 21).

Tullstriden ledde våren 87 till AK:s upplösning o utlysning av nyval. L, som dittills alltid hade återvalts enhälligt eller nästan enhälligt, såg nu med pessimism på ställningen i den egna valkretsen (v Krusenstjerna, s 69). Vid valet, som var indirekt, fick frihandlarna också majoritet i alla socknarna. Men i Leksand lät kommunalstämmans ordf, L:s egen svåger, på synnerligen svaga grunder kassera ett stort antal frihan-delsröster, varpå L slog sin konkurrent D Persson i Tallberg med 11 elektorsröster mot 10. Valet överklagades, o det förutsågs, att utslaget skulle gå L emot, varför han vid sin ankomst till riksdagen inte fick bli v talman. Inom kort måste han lämna riksdagen under pågående session.

De ordinarie valen hösten 87 gav L tillfälle till revansch. Valkretsen valde nu direkt, o agitationen blev våldsam å ömse sidor. Väckelse- o nykterhetsledaren C O Berg gick i bräschen för L, som själv enligt en elak formulering "grät å kyrkovallarne" (Millqvist). Valdeltagandet (68%) blev det högsta på rikets landsbygd. Att L nu, i en med säkerhet frihandelssinnad valkrets, lyckades besegra D Persson med rätt bred marginal (637 mot 486), är ett bevis för hans trots allt bevarade stora personliga anseende. Vid Lantmannapartiets definitiva sprängning 88 anslöt sig L till det protektionistiska Nya Lantmannapartiet o fungerade som ordf vid dess första möte; enligt E G Boström skötte han sig "alldeles förträffligt" (Sundberg, s 26). Den nye statsministern, G Bildt, hade stort förtroende för L o tänkte sig honom rent av som konsultativt statsråd; tiden var dock ännu inte mogen för att en bonde skulle få en dylik upphöjelse. L blev emellertid 89 ånyo v talman, till stor förtret för den undanträngde S Nilsson i Everöd. L:s antagonister sökte utan framgång utnyttja rivaliteten mellan honom o A P Danielson (Sundberg, s 144). Ifvarsson ville inte längre befatta sig med någondera av dem (Thermænius 1931, s 239).

Under perioden 88—90 framträdde L som allmänt konservativ, vilket i många fall betydde en fortsättning av tidigare strävanden. När han 89 motsatte sig inrättandet av tjänster som yrkesinspektörer, var detta naturligt med hänsyn till hans ovilja mot allt byråkratiskt intrång i den fria företagsamheten. Samma inställning präglade av gammalt hans uppfattning om t ex skogslagstiftningen, liksom hans dock inte helt konsekventa motstånd mot statligt engagemang i lokalt begränsade järnvägsföretag. Det kan tilläggas, att han 84 avvisat tanken på försäkring för arbetare. Socialdemokraterna såg 89 i L en av sina främsta antagonister. "Liss gör mera för den sociala revolutionen än alla de andra tillsammans", skrev Axel Danielsson (Sellberg, s 98). Det hör till saken, att L anslöt sig till kravet på stränga straffbestämmelser för radikala "uppviglare". I militära anslagsfrågor var han numera vacklande. Han höll i vissa fall fast vid sparsamhetslinjen men biträdde 89 kravet på byggandet av en ny pansarbåt.

Under valrörelsen 90 var L:s valkrets en av landets mest uppmärksammade, och valdeltagandet (80 %) blev det näst högsta i riket. Frihandlarna satsade stora pengar på kampanjen mot L, agitatorer från Sthlm uppträdde på valmötena, o flera hätska broschyrer utgavs mot honom. L själv höll sig nu i bakgrunden. Till protektionisternas harm o frihandlarnas förtjusning segrade D Persson med klar övervikt (750 mot 611). L, som själv alltid varit mycket intresserad av valen till FK, insattes nu med knapp majoritet i FK som representant för Kronobergs län. I denna församling, där han enligt en antagonist tedde sig som "en herreman maskerad till bonde" (Brag), fick han dock inte samma centrala ställning som förut i AK. Han måste nöja sig med en plats i lagutskottet. Vid valen till bankofullmäktige 91—93 gynnades han en gång av lotten men missgynnades två gånger o försvann 93 ur denna församling. I bankofrågorna utmärkte han sig av gammalt för en strävan att ge riksbanken monopol på sedelutgivningen. Sedan länge ivrade han också för bankens o riksdagens överflyttning till nya byggnader på Helgeandsholmen. Även i fråga om skatte-, kultur-, religions- o nykterhetspolitik höll han fast vid sin gamla grundsyn. Däremot hade han ändrat ståndpunkt i unionsfrågan: han var numera motståndare till eftergifter för norska krav. Beträffande värnplikten gick han 91—92 med på de 90 dagars övningstid, som han 83 avvisat. I rösträttsfrågan hade han förut förordat halvering av strecken o sagt sig inte frukta dem som stod under strecken (72), men 92 förklarade han sig vara motståndare till en dylik reform på grund av det inflytande som "samvetslösa agitatorer" skaffat sig över potentiella väljare. På samma sätt hade han blivit betänksam mot stora förskjutningar i den kommunala rösträtten; tidigare hade han ivrat för maximering av de stora röstetalen o även (84) yrkat på avskaffande av aktiebolagens rösträtt. L yttrade sig ganska sällan i FK. Hans hälsa var sviktande; han hade måst genomgå flera operationer (Johansson 2, s 184; AKP 1888, 26, s 51). I 55-årsåldern kännetecknades han, enligt en kritisk betraktare, av en lutande gestalt o ett fårat ansikte (Brag).

L:s begåvning, kunskaper o snarfyndighet bestreds av ingen. Han var mäktig både patos o sarkasm, utan att vara någon tekniskt briljant talare. Som få andra samtida politiker drabbades han emellertid, särskilt från 85, av en hätsk, personligt färgad kritik, som har satt spår även i den vetenskapliga litteraturen. Han har beskyllts för opportunism, opålitlighet o ofördragsamhet; han har också anklagats för indiskretion i personfrågor (Key, 2, s 240). Att hans ståndpunktsförändringar stundom var ganska plötsliga o hans agerande en smula ogenerat, är obestridligt. Men belackarna har ofta förbisett eller underskattat den trots allt ganska klara kontinuiteten i mycket av hans politiska handlande. Han var o förblev en konservativ o betänksam bonde, präglad av gammalluthersk moralism. Som sådan misstrodde han mycket av det nya i tiden, inte minst sådant som smakade byråkratiskt förmynderskap över bondens fria tillvaro. Han förfäktade också städse landsbygdens intressen, särskilt mot huvudstaden. Allt främmande o utländskt — idéer, människor, varor — gjorde honom orolig. Att han ändrade ståndpunkt om rösträtt, försvar o unionella relationer sammanhängde delvis med att världen omkring honom förvandlades. Som företrädare för de besuttna bönderna bekämpade han i början av sin bana främst "de höga herrarna". På 80- o 90-talen började i L:s ögon stadsradikaler o socialister att te sig farligare för bondeklassen. Många andra lantmän genomgick en utveckling liknande L:s ehuru vanligen mindre oförmedlat. Hälsingen O Jonsson i Hov (bd 20) drabbades 96 av samma öde som L 90. Deras meningsfränder söder om Dalälven kunde mera ostört flytta sina positioner åt höger. För L:s del blev tullfrågan utslagsgivande. Hans protektionism bottnade emellertid snarare i ideologiska än i opportunistiska eller intressebetonade överväganden.

Författare

Sten Carlsson



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

L:s eget arkiv är försvunnet. En vol i UUB (F 930) bär L:s namn o innehåller främst brev o konc till anonyma tidningskrönikor som L 1889—96 tillsände H G Sjöstrand, red för Tidn för Falu län o stad. Brev från L bl ä i GUB (till S A Hedlund), KB, Margretelund (till G Åkerhielm), RA (bl a till S Flach o C Ifvarsson) o UUB (bl a till C Lundeberg o E Olsson) samt i norska RA (till H R Astrup o J Steen).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: En vigtig och stor fråga för Öfre Dalame. Falun 1881. 27 s. — Tullfrågan. Yttrande i riksdagens andra kammare den 3 mars 1887. Sthlm 1887. 18 s.

Källor och litteratur

Källor o litt: Afunden mot bankofullm L O L (1890); AK:s prot 1867—90; AK riksdagarne 1870—1872 (1872); [W Bergstrand] , Polit silhuetter teckn af Marcellus (1880); dens, Från 1881 års AK. Kontur-teckn:ar af Marcellus, 2 (1881); dens, Riks-dagsmannavalen till valperioden 1885—87 (1885); [J O Brag,] En visit hos senatorerna under 1893 års lagtima riksmöte, af Fabius Commentator (1893); S Carlsson, Lantmannapolitiken o industrialismen (1953); dens, Bonden i sv hist, 3 (1956); L De Geer, Minnen, 2 (1892); P B Du Chaillu, The land of the midnight sun, 2 (1881); K Englund, Ar-betarförsäkr:frågan i sv politik 1884—1901 (1976); FK:s prot 1891—96; C G Fleetwood, Från studieår o diplomattjänst, 1—2 (1968); K-E Forsslund, Leksand (Med Dalälven från källorna till havet, 1:9, 1922); Fosterlandsvännen L O L (1890); [V Granlund o E Key,] AK:s män under riksdagarne 1867—69 (1869); S Hadenius, Fosterländsk unionspoli- tik (1964); G Hesslén, Det sv kommittéväsendet intill år 1905 (1927); P Hultqvist, Riksdagsopinionen mot ämbetsmannaintressena (1954); dens, Försvar o skatter (1955); dens, Försvarsorganisationen, värnplikten o skatterna i sv riksdagspolitik 1867—1878 (1959); E Hastad, Tullstridens val o folkmeningen (Festskr till prof skytteanus Axel Brusewitz, SSFU 12, 1941); J Johansson, Dagboksan-teckn:ar, 2—3 (1958—61); A Kaardtvedt, Kampen mot parlamentarisme 1880—1884 (1956); E Key, Minnen av o om Emil Key, 2—3 (1916—17); E v Krusenstjerna, Minnes-anteckn:ar (HH 38: 2, 1967); E D Mellquist, Rösträtt efter förtjänst? (1974); [V Millqvist,] AK:s män 1888—90. Anteckn:ar af Scipio (1890); T Nevéus, Ett betryggande försvar (1965); S Oredsson, Järnvägarna o det allmänna (1969); Oscar II, Mina memoarer, 1—2 (1960—61); T Petré, Sv regeringen o de norska frågorna 1884—1886 (1944); dens, Ministären Themptander (1945); [J A Pettersson?,] L O L:s politiska verksamhet, skärskådad vid dagsljus af En danne-man (1890); G Richardson, Kulturkamp o klasskamp (1963); N Runeby, Teknikerna, vetenskapen o kulturen (1976); H Sellberg, Staten o arbetarskyddet 1850—1919 (1950); SMoK; SPG 25:1—2 (1904—05); P Sundberg, Ministärerna Bildt o Åkerhielm (1961); L Svärd, Väckelserörelsernas folk i AK 1867 —1911 (1954); E Thermaenius, Lantmanna-partiet (1928); dens, Sv bondepolitik (1931); dens, Riksdagspartierna (Sveriges riksdag, 17, 1935); R Törnebladh, Riksdagsminnen (1913); G Wallin, Valrörelser o valresultat (1961); A Wåhlstrand, FK:s valnämnd 1890 —1910 (SSFU 20, 1944).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Liss Olof Larsson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/11047, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sten Carlsson), hämtad 2019-01-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:11047
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Liss Olof Larsson, urn:sbl:11047, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sten Carlsson), hämtad 2019-01-16.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se