Laurentius Nicolai Norvegus

Född: – Norge (i Oslo)
Död:1622-05-05 – Litauen (i Vilna/Vilnius)

Jesuit, Kyrkopolitiker


Band 22 (1977-1979), sida 363.

Meriter

Laurentius Nicolai Norvegus ("Klosterlasse"), f 1540 eller i början av 1541 i Oslo, d 5 maj 1622 i Vilna. Elev i Vor Frue skole i Khvn, reste till Amsterdam senast sommaren 58, inskr vid univ i Louvain aug 59, magister där 61, inträdde i jesuitorden 2 febr 64, avlade de första löftena 3 maj 64, prästvigd 65, lärare o själasörjare för studerande ungdom i jesuitorden i Louvain, avlade de fyra professlöftena i S:t Omer 18 okt 75, prof o ledare av undervisn vid Johan III:s högskola på dåv Gråmunkeholmen i Sthlm 76—80, lämnade Sverige aug 80, vistades i Polen hösten 80, i Rom febr—juni 81, forskare, själasörjare o lärare vid jesuitseminarierna i Wien 81—82, i Olmiitz nov 82— juni 85, i Prag 85—juli 89 (teol dr där 26 okt 87), i Graz 89—mars 98, i Wien 98—dec 00, i Braunsberg 01—10 o i Riga sommaren 10—sept 21, verkade som Roms expert för katolska missionen i Norden från 00.

Biografi

L studerade filosofi o teologi vid Lou-vains strängt katolska univ från 1559 o var under studietiden medlem i ett klosterlikt internat med stränga, asketiskt-religiösa disciplinregler. Efter sitt inträde i jesuitorden 64 fortsatte han sina teologiska studier, som han börjat tre år tidigare, o undervisade samtidigt i filosofi o retorik i ordens skola, senare i teologi. En av hans lärarkolleger i jesuitkollegiet var Robert Bellarmin, som blev samtidens främste katolske kontroversteolog, o vars predikningar o teologiska föreläsningar vid univ måste ha gett honom viktiga impulser. I den belgiska ordensprovinsen blev L högt värderad för sin trosglöd o kallades "piscator", fiskaren, för sin förmåga att som själasörjare vinna ungdomen. Han var särskilt skicklig som exercitiemästare, ledare av Ignatius Loyolas andliga övningar. Redan som nybliven jesuit mottog L dagligen många besökare, som ville genomgå exercitierna under hans ledning. En senare skrift av L om exercitieledarens problem omvittnar hans stora smidighet o förmåga att handskas individuellt med deltagarna i dessa meditationsövningar (Helk).

Redan 71 o 73 skrev L till ordensgeneralen i Rom o erbjöd sig att verka som missionär i Sverige. Han gjorde i det sista brevet en analys av det religiösa läget i landet, där han betonade den okunniga landsbygdsbefolkningens segt kvarlevande men bortdöende katolicism o rekommenderade en rekatolisering ovanifrån. Med drottning Katarina Jagellonicas stöd borde man söka vinna kungen o högadeln. Den redan av Loyola anbefallda taktiken att i början inte beröra stridsfrågorna mellan protestanter o katoliker vid mission i en protestantiskt dominerad miljö förordades här av L. Från 75 ville påvestolen sända präster till Sverige för mission o för att utforska innebörden av Johan III:s närmanden till Rom o påverka denne. Då Katarina Jagellonica bett om jesuitpräster som själasörjare för sig o sonen Sigismund, utvaldes L, främst för sin förtrogenhet med det sv språket.

10 april 76 avseglade L till Sverige o anlände till Sthlm i slutet av månaden. Som ledsagare hade han magister Florentius Feyt. Då drottningens biktfader polacken Johan Herbst uppsköt sin planerade hemresa o då kungen ville undvika ryktesspridning om L:s person, uppmanades denne att till en början hålla sig borta från hovet o söka kontakter o rekommendationer hos Sthlms borgerskap o präster utan att avslöja att han var katolik o jesuit. L lyckades härmed o kunde snart mottagas av kungen, som lyssnade till honom med respekt. Johan hade nyss beslutat öppna en högre läroanstalt i Sthlm, där teologisk lärdom baserad på kyrkofädernas skrifter skulle odlas till förmån för den kyrkoreform som han arbetade fram med Nova Ordinantia o liturgin. Här var L:s medverkan värdefull genom hans grundliga utbildning, latinska vältalighet o debattförmåga. Kungen grundade ett Paedagogium theologicum eller kollegium med L som lektor, "läsemästare" med titeln prof, på Gråmunkeholmen (nuv Riddarholmen) i den gamla klosterbyggnaden, som nu iståndsattes o för några år blev Sveriges enda teologiska högskola för utbildning av präster. Vid sin sida hade han Feyt fram till mars 77, då denne återvände till Nederländerna. L undervisade i teologi o retorik från juli 76 o också i dialektik från nov 78.

Studerande prästkandidater från Uppsala univ, präster i Sthlm o lärjungarna i Sthlms stadsskolas (latinskolas) högre klasser anbefalldes av kungen att bevista L:s föreläsningar. Då stadsskolans rektor Abraham Ang-ermannus o stadens kyrkoherde Olaus Petri Medelpadius i luthersk nitälskan bekämpade L:s förkunnelse o då Angerman-nus föreläsningar drog åhörare från L:s, avsattes de av kungen 8 sept 76 o utvisades från staden. Stadsskolan överflyttades till L:s skola på Gråmunkeholmen. Efter omkr ett år igångsattes i "klostret" också ett elev-internat, vars medlemmar bodde där med L som husbonde o andlig ledare. Deras uppehälle bekostades av kungen. Ett rikhaltigt bibliotek byggdes upp i skolan med verk från Sthlms gamla klosterbibliotek, domkyrkobiblioteket i Uppsala o slottsbiblioteket.

L som fr o m hösten 76 var bosatt i skolbyggnaden — därav namnet Klosterlasse — ägnade sig åt undervisning, förkunnelse o själavård. I överensstämmelse med den polske kyrkoledaren kardinal Hosius instruktioner införde han åhörarna i den katolska läran försiktigt, steg för steg, med utgångspunkt från läror, som också lutheranerna omfattade. Han hade lovat kungen att inte beröra läror o bruk som gav anstöt i Sverige, som tron på skärselden, påvens överhöghet o böner till helgonen. L betonade betydelsen av en auktoritativ tolkning av Skriften, trons grundval, o ägnade stor uppmärksamhet åt kyrkofäderna som vittnen om den sanna kyrkans tradition. Utan polemiska angrepp mot protestanterna klarlade han för eleverna först de katolska dogmernas rätta innebörd gentemot den protestantiska propagandans förvanskningar o framhöll påpassligt att detta var deras förfäders tro. Med stor dialektisk skicklighet belyste han sedan utsagor i Luthers o Calvins skrifter, där dessa motsade sig själva o varandra o på punkt efter punkt avvek från kyrkofäderna. L hade reformatorernas skrifter till hands o var väl hemmastadd i dem. Med såväl lärda citat som rena förnuftsresonemang fick han många att vackla i sin protestantiska övertygelse. Allmän beundran väckte han med sitt formfulländade latin o sin intellektuella klarhet. Efter något år fick han tillstånd att predika på svenska i klosterkyrkan vid middags- o aftongudstjänster. Om aftnarna hölls katolsk sånggudstjänst (vesper) som dock berövats sådana rituella inslag som hymner o böner med syftning på helgonen. L:s predikningar blev talrikt besökta. Han vann många konvertiter o kunde redan i juli 77 sända sex lärjungar till jesuiternas missionsskola Collegium Germanicum i Rom.

Trots att L hemlighöll att han var katolik o jesuit utom för den närmsta kretsen i internatet, blev de ivriga lutheranernas motstånd mot honom allt häftigare. Bittra pamfletter spriddes mot honom, o många lämnade hans undervisning. Den främsta orsaken till oviljan var L:s aktiva stöd för kungens liturgi "Röda boken", tr 76. Han insåg snabbt att enda möjligheten att vinna Johan för en rekatolisering av Sverige var att som ett första steg stödja liturgin. På kungens uppmaning bemötte L en antiliturgistisk stridsskrift författad av Abraham Angermannus o Olaus Petri Medelpadius med ett genmäle som ärkebiskop Laurentius Petri Gothus utgav i sitt namn, ovetande om författaren. L försvarade också Johans liturgi i disputationer med dem o med de antiliturgistiska Uppsalaprof:rna Petrus Jonas o Olaus Luth i jan o febr 77. Han agiterade bland bönderna för liturgin o stödde verksamt kungen, när den antogs på ett ständermöte i Stockholm i febr s å. Johan fick härigenom ökat förtroende för L, som under många samtal påverkade honom i katolsk-vänlig riktning. Han verkade nu tidvis som kungens kyrkopolitiske sekreterare som ersättare för den 76 förolyckade Petrus Fecht.

L stödde sig i sin polemik för Johans sak på kyrkoförordningarna i Nova Ordinantia från 75. De katoliserande inslagen i dessa med anbefallning av flera helgondagar, av Mariavördande, goda gärningar o kyrkofädernas auktoritet ingav L tron att en väg till Rom här banats. Kungen, som från 75 utifrån en kombination av politiskt-ekonomiska o religiösa motiv inlett förhandlingar med påvestolen om ett närmande mellan den sv kyrkan o den romerska hän emot en återförening på vissa villkor, fann i L en förstående medarbetare. Denne var också tidigt bunden till honom genom ett lojalitets-o lydnadslöfte. L, som entusiastiskt trodde på den katolska sanningens slutliga genomslagskraft, stödde inför Rom Johans krav på påvliga dispenser — främst gudstjänsten på modersmålet, prästäktenskap o lekmännens rätt till nattvardskalken. Han motiverade sin rekommendation helt taktiskt o påpekade att dessa avvikelser från Rom kunde bli temporära. Att Johan med sina sympatier för vissa sidor av katolicismen o sin vision av en framtida "katolsk" världskyrka dock höll fast vid en särpräglad kungastyrd sv nationalkyrka o ville ha Roms välsignelse till denna förstod inte den politiskt oerfarne L. Han trodde i det längsta på kungens slutliga omvändelse o kuvades aldrig av dennes lynnesutbrott o taktiska påtryckningar. Roms upprepade avslag på Johans dispenskrav försvagade L:s position, allrahelst som han inte teoretiskt kunde solidarisera sig med kungen.

L:s ansträngningar för katolicismens sak rönte föga uppskattning o stöd från det påvliga sändebudet Antonio Possevino, ordensgeneralens fd sekreterare, som under tvenne vistelser i Sverige dec 77—maj 78 o juli 79—aug 80 övertog ledningen av den katolska missionen o förhandlingarna med kungen. Ytterligt kritisk mot L:s verksamhet i stort o smått ogillade han dennes självrådighet o angrep hans taktiska anpassning till den lutherska miljön. Särskilt fördömde han L:s lojalitetslöfte till kungen, avgivet utan ordensledningens tillstånd. L:s avlägsnande från den sv missionen var hans mål, även om han tidvis försvarade honom av taktiska skäl. I sin försiktiga diplomati förmedlade också Possevino Johans dispenskrav till Rom.

Ödesdigra för L:s mission blev tvenne uppseendeväckande händelser 78—79. En kväll i febr 78 gav sig elever i seminariet ut på staden o drack sig berusade o tillbringade natten där trots L:s handgripliga försök att fånga in dem. Då han 6 febr 78 oförsiktigt givit en giftermålsdispens (bd 20, s 204) med fullmakt från påvestolen genom Possevino o detta genom indiskretion kommit till ärkebiskopens kännedom, förklarade denne L prästämbetet ovärdig 20 mars 78 o ville inspektera hans skola, vilket dock förbjöds av Johan. L fick nu en skarp opinion emot sig o utmålades av nitiska predikanter med Abraham Angermannus i spetsen som "den påviske kättaren, Guds ords förfalskare", en ulv, förrädare o själamördare. Han svarade med flera stridsskrifter, tryckta o otryckta, som dock mestadels gått förlorade, bl a ett svar på ärkebiskopens skrift "Contra novas papistarum machinationes" (mot papisternas nya konstgrepp) 78, ett angrepp på mässofferläran o tron på kyrkofädernas absoluta auktoritet. Efter Possevinos första avresa fick L bistånd i kollegiets undervisning av nyanlända katolska teologer, o i stadsskolans lägre klasser undervisade unga sv katoliker. Klosterskolan i Vadstena fick en av hans lärjungar till rektor. Kungen stödde alltjämt hans skola ekonomiskt. Efter Possevinos återkomst i juli 79 bekände L på dennes order, i klart trots mot Johans vilja, öppet sin romersk-katolska tro. Kungen, som var ovetande om Possevinos order, såg häri ett svek mot trohetslöftet. L o hans kolleger fick ett kortare andrum från motståndarnas attacker hösten 79, då en pestepidemi drabbade Sthlm. Skolan stängdes för en tid o elever o lärare sändes ut på landet, men L, som tidvis vistades i staden, kunde ostört predika o öva själavård med självuppoffrande mod vid biståendet av sjuka o döende. L o andra jesuiter spridde nu i Sthlm o annorstädes katolska bönböcker o en stor del av en nyss tryckt upplaga av den tyske jesuiten Petrus Ganisius lilla katekes i sv översättning, som troligen språkligt bearbetats av L (faksimilutg av R Dahlberg 1921). När pestfaran var över o skolan åter öppnades, mötte L en alltmer fientlig opinion, som han nu själv uppeldade med sin förkunnelse att de lutherska prästerna inte var sanna präster o att deras nattvardsmässa var avguderi. Katolsk mässa firades nu öppet i kollegiet under anslutning även av utomstående, o monstransen med det invigda nattvardsbrödet ställdes ut i kyrkans sakristia för offentlig tillbedjan. En av L:s lärjungar, som studerat i Rom men återvänt o avfallit från katolicismen, hade med en hetsskrift spritt groteska beskyllningar mot honom, o en uppeggad folkhop anlade i febr 80 eld vid klostret o försökte storma det. Påsken s å anfölls klostret åter, o L o hans anhängare fördrevs. Kungen, som av rådet i febr 80 uppmanades att stävja den papistiska propagandan, måste nu ta avstånd från L, som 9 maj s å blev avsatt från sitt läroämbete o förbjuden att predika. Han fick först vistas på en lantgård, som tillhörde kollegiet o förvisades sedan på ett år från Sverige. — Johan Hl:s o L:s relationer är präglade av motsägelser. Kungen, som högt värderade hans lärdom o det stöd han fått från honom, misstänkte honom emellanåt för att hemligen motverka hans kyrkopolitik. L, som mot protestanter kraftigt försvarat liturgin, vägrade dock själv att tillämpa den, o kungen förbjöd vintern 80 skrifter av L som kritiserade liturgin.

10 aug 80 avreste L o Possevino till Polen med 15 elever till jesuitskolorna. 79—80 hade ett trettiotal svenskar sänts till dessa skolor. Efter att ha gästat flera jesuitseminarier anlände L vintern 81 till Rom, kallad av ordensledningen, o redogjorde där i polemik mot Possevino för sin mission muntligt o skriftligt. Utförliga skrivelser av L om Sverigemissionen är bevarade i jesuitarkivet i Rom. Ordensledningen, som 80 varit besluten att hemkalla L från Sverige, ville med hänsyn till hans misstag o självrådighet o påverkad av Possevinos råd inte tillåta honom att återvända till Braunsberg o ägna sig åt sv missionsplaner. 82—85 var L lärare o predikant vid jesuitkollegiet i Olmütz. Då Possevino ville skilja honom från de nordiska eleverna där, överfördes han till jesuituniv i Prag, där han ledde exercitier o var prof i kontroversteologi o biktfader. Vid jesuitkollegiet i Graz i Steiermark verkade L som lärare o forskare från sommaren 89 till våren 98.

Konung Sigismund lyckades först efter många år få L tillbaka till Polen. 1600 fick L tillstånd att verka i Braunsberg o från 10 i Riga. Han fick 00 i uppdrag av Rom under förmedling av Bellarmin att uppehålla kontakt med nordiska studerande o att utforska möjligheten till rekatolisering av Norden. Han inriktade sig främst på mission i Danmark. L var ej främmande för planer att uppmuntra katolska makter till påtryckningar på Danmark för trons sak men ägnade sig främst åt teoretisk vederläggning av lutherdomen. Han författade en vädjan från danska katolska studerande till Kristian IV o rådet, det s k Studenterbrevet (03 på latin, ny uppl 06, på danska 08), med frän polemik mot lutherdomen, som framställdes som en godtycklig förvanskning av kristendomen o en skymf mot de katolska fädernas minne. En systematisk apologetisk framställning av katolsk tro o sed i polemik mot protestantismen — Confessio Christiana de via Domini ... — arbetade L på i många år, färdigställde den 1600 o fick den tryckt 04 på latin o 05 i egenhändig dansk översättning. L vädjar här i företalet till kungen o högadeln att fritaga fäderna från den vanhedrande lutherska beskyllningen att deras katolska tro varit falsk o avgudisk. Många exemplar smugglades in i Danmark. L gjorde själv ett dristigt besök i Khvn för att överlämna verket till Kristian IV i hopp om fri religionsdebatt men utvisades omedelbart 9 juni 06. Efter många år av lärarverksamhet o själavård mötte L i Riga 21 den segrande Gustav II Adolf o blev efter ett dramatiskt replikskifte med ömsesidiga varningar för den eviga helvetespinan bortsänd i frihet med sv militäreskort. Han avled följande år i jesuitseminariet i Vilna.

L var i hela sin livsgärning en fullödig representant för den motreformatoriska katolicismen. Ännu vid åttio års ålder var han själasörjare i Mariakongregationen i Riga med bevarad makt över ungdomens sinnen. "Noget af sin ungdoms ildhu havde han stadig i behold" (Helk). Märklig är hans i brevväxling med kardinal Bellarmin 07 framförda skarpa kritik av det polska epis-kopatets förvärldsligande genom hovgunstlingars utnämnande o jakten efter inkomstbringande ämbeten. Som dogmatisk-polemisk författare var L kunnig, klar o koncis. Hans Confessio Christiana har en lättflytande stil o vittnar om stor beläsenhet i bibeln o kyrkofäderna o samtida kontroverslitteratur. Han bemödar sig här skickligt om att göra katolicismen tilltalande för protestanter. Han låter i frågorna protestantiska invändningar komma till tals o bemöter dem i första hand med bibliska hänvisningar, ofta kombinerade med fömuftsargument. L betonar att rättfärdiggörelsen har sitt upphov i tro o ej vinnes med goda gärningar. Kristi försoningsdöd är enda grunden till frälsningen, o det är Kristus själv som offrar i mässan med prästen som sitt redskap. Så avväpnar han protestantiska fördomar. Hans vinnande mjuka dialog med protestanter kontrasterar mot Trientkonciliets anhopningar av skarpa fördömanden, men trosläran är densamma. Endast i romersk ordning invigda präster kan förmedla den sakramentala nåden. Han försvarar nattvarden under en gestalt för lekmännen som en apostolisk tradition med förebild redan i Gamla Testamentets berättelse om mannabespisningen i öknen. I framställningen av helgonkulten möter en varm bekännelse till de troendes gemenskap i Kristus över tid o rum. Den psykologiska finstämdheten o vädjanden till förnuftsargument ger stundom L:s förkunnelse en modern anstrykning.

Författare

Olle Hellström



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

 

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Se Norvegus' trykte skrifter og deres udbredelse (Kirkehistoriske studier, raekke 2, nr 22: V Helk, Laurentius Ni- colai Norvegus S. J., Khvn 1966, s 376— 388); jfr Collijn, sp 644 f. Dessutom: [Brev på latin] (A Theiner, Schweden und seine Stellung zum heiligen Stuhl . . ., Theil 2, Augsburg 1839, s 149 f; fransk utg Paris 1842). — [Kompendium på L:s Confessio Christiana] (A Brandrud, Klosterlasse . . ., Kristiania 1895, s 246—304). — Predikan [1577] (ibid, s 308—312). — [Dikt på latin] (ibid, s 314). — Responsiones . . . [ad in-terrogationes quasdam de ratione tradendi exercitia spiritualia] (anno circ. 1587) (Mo-numenta historica Societatis Iesu, vol 76, Ro-mse (tr Castello) 1955, s 351—365). — Examen confessionis fidei synodi Upsalensis in regno Sueciae anno Domini 1593 celibratae auctore Laurentio Nicolai Norvego S. J. Ed O Kolsrud. Oslose 1965. 4:o. 162 s. (Nor-vegia sacra, bd 22.) — En saml brev o mindre skr (på latin), Epistolarum commercium . . . additis aliis quibusdam scriptis manu eius, red J J Duin & O Garstein, under utg. (Ibid, 23.) — Brev (på latin) tr i H Biaudet, nedan a a 1912 o 1932.

Källor och litteratur

Källor o litt: RR 1576—82, RA.

L A Anjou, Sv kyrkoreformationens hist, 3 (1851); R Askmark, Ämbetet i den sv kyrkan (1949), s 347 f, 408 f; H Biaudet, Le Saint-Siége et la Suéde durant la seconde moitié du XVIe siécle. Notes et Documents, 1 (Paris 1906); dens, Le Saint-Siége et la Suéde ... Études politiques, 1. ... 1570—1576 (Paris 1907); dens, Documents concernant les relations entré le Saint-Siége et la Suéde durant la seconde moitié du XVIe siécle, 2:1 (Geneve 1912); dens, Études posthumes. Fragments d'une monographie de Laurentius Nicolai Norvegus dit "Klosterlasse" suivis de piéces justificatives (Annales academiaa scientiarum Fennicae, ser B, vol 25, Hfors 1932); G Bolin, Johan III:s högskola å Gråmunkeholmen (SSEÅ 1912); A Brandrud, Klosterlasse. Et Bidrag til den jesuitiske Propagandas Historie i Norden (1895; bih med en sv predikan av L o ett kompendium på L:s Confessio Chris-tiana); I Collijn, Bibliotheca "Collegii Socie-tatis Jesu in Suetia" (NTBB 1914 o 1915 [tillägg]); O Garstein, Rome and the Coun-ter-Reformation in Scandinavia, 1 (1963) o där anf källor o litt (del 2 under utg. Utförlig polemik mot Helk och Palme i not 11); T van Haag, Die apostolische Sukzession in Schweden (KÅ 1944); J A Hammargren, Om den liturgiska striden under Johan III (1898); V Helk, Laurentius Nicolai Norvegus S J (1966) o där anf källor o litt; dens, rec av Garsteins ovan a a (NHT 1966); K Hildebrand, Johan III o Europas katolska makter 1568—80 (1898); H Holmquist, Reformationstidevarvet (Sv kyrkans hist, 3, 1933); G Ivarsson, Johan III o klosterväsendet (1970); L Karttunen, Antonio Possevino, un diplomate pontifical au XVIe siécle (1908); O Kolsrud, Laurentius Nicolai Norvegus (NBL 10, 1949); dens, Pater Laurentius Nicolai Norvegus og hans slekt (Norsk Slekts-hist Tidsskr 1946); S Lindroth, Sv lärdoms-hist, 1—2 (1975); J Messenius, Scondia illustrata, ed J Peringskiöld, 7 (1702); R Ohlsson, Abraham Angermannus (1946) o där anf källor o litt; S U Palme, rec av R Ohlssons a a (KÅ 1946); dens, rec av Garsteins a a (NHT 1966); L V Pastor, Geschichte der Päpste seit dem Ausgang des Mittel-alters, 9 (1923); A Perger, Jesuiterpateren Laurits Nielssen saakaldt "Klosterlasse" (1896); R Persson, Johan III o Nova Ordi-nantia (1973); SMoK 4 (1948); SRA 3; A Theiner, Schvveden und seine Stellung zum heiligen Stuhl unter Johann III, Sigismund III und Karl IX, 1—2 (1838—39; med do-kumentsaml i del 2); dens, Annales ecclesiasti-ci, I—III (1856); B Åkerhielm, Pater Goods rapport från Sverige (Credo 1963, s 119 f).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Laurentius Nicolai Norvegus, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/11077, Svenskt biografiskt lexikon (art av Olle Hellström), hämtad 2018-11-21.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:11077
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Laurentius Nicolai Norvegus, urn:sbl:11077, Svenskt biografiskt lexikon (art av Olle Hellström), hämtad 2018-11-21.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se