Meriter

Lenæus, Johannes Canuti, f 29 nov 1573 i Lena, Upps, d 23 april 1669 i Uppsala. Föräldrar: prosten Canutus Petri o Margareta Persdtr. Inskr vid UU 15 mars 95, vid univ i Wittenberg 23 dec 97, i Helmstedt 13 nov 01, prof i logik vid UU 04, installations-föreläsn där 26 nov 04, åter inskr vid univ i Wittenberg 6 juli 07, i Rostock okt 09, prof i grekiska o hebreiska vid UU 10, vik prorektor 13, 21 o 26, prof i teologi hösten 13, andre teol prof 21, kh i Vaksala, Upps, 22 april 22, förste teol prof o domprost i Uppsala 22 juni 38, TD 22 juni 40, ärkebiskop från 13 mars 47, prokansler vid UU från 47, piästeståndets talman 49, 50, 52, 54, 56, 60 o 64.

G 12 el 13 m Catharina Kenicia, f omkr 92, d 3 nov 79 trol i Uppsala, dtr till ärkebiskop Petrus Kenicius (bd 21) o Margareta Hansdtr.

Biografi

L studerade vid Uppsala katedralskola o inskrevs 1595 vid UU. I dec 97 immatrikulerades han vid univ i Wittenberg, en högborg för nyaristotelismen. Efter ett kort besök i hemlandet återvände han 1601 till Tyskland med Helmstedt som mål, där Nicolaus Andreae Granius (bd 17) var verksam. Samtidigt med Johannes Rudbeckius kallades L hem två år senare o fick enligt Schefferus stå till svars för sina förbindelser med för hertig Karl (Karl IX) suspekta personer (trol J Typotius, Granius o Hans Bilefeldt).

04 blev L prof i logik i Uppsala, samtidigt som hans vän o medarbetare genom livet Johannes Rudbeckius fick professur där. Påverkade av sina studieår utomlands introducerade dessa båda nyaristotelismen i Uppsala. L undervisade i aristotelisk etik, statsrättslig teori o logik fram till 07, då han tillsammans med Rudbeckius åter for till Wittenberg, nu för att studera teologi bl a hos de lutherskt ortodoxa professorerna Hunnius o Hutterus. Redan i okt 09 inskrevs han emellertid vid Rostocks univ för att ett år senare återvända till Sverige, då han blev prof i grekiska o snart även i hebreiska. I sin undervisning anknöt han till tysk konkordieteologi, samtidigt som han nedlade ett stort arbete på vad som skulle komma att bli 1618 års bibel. Det har sagts att L o Rudbeckius from 16 varit "de enda fasta vetenskapliga medarbetarna" bakom denna edition (Hermerén 1942).

Förhållandena inom universitetet o kyrkan kännetecknades inte minst under 10-talet av svåra slitningar mellan olika intressegrupper. I befordringsärenden stod L tillsammans med sin svärfar ärkebiskop Petrus Kenicius o sin svåger Olof Laurelius förenad med Rudbeckius mot J Messenius o J Raumannus. Den förstnämnda gruppen bildade en aristotelisk falang mot ramisterna Laurentius Paulinus Gothus, Johan Skytte o Laurentius Olai Wallius. Det har ansetts att L 21 borde ha varit självskriven till förste teol professuren eller domprostbefattningen. Han hade varit professor sedan 04 o tillhört fakulteten sedan 13. Att han förbigicks kan ha berott på ramisternas motstånd.

Inom kyrkopolitiken sekunderade L sin gamle vän Rudbeckius, även om han intog en moderatare hållning än denne i fråga om den planerade statliga överstyrelsen över kyrkan. Detta hindrar inte att L, liksom Rudbeckius, framhöll, att det var nödvändigt att skilja mellan andligt o värdsligt regemente. Det var en skillnad som den romerska kyrkan inte iakttagit, menade L. I sitt liktal över Rudbeckius 46 visade L med exempel från GT hur det hänt att präster givit vika för kungamaktens vilja, vilket lett till införandet av en ny religion. Det fanns emellertid också exempel på motsatsen: präster som gjort motstånd mot kungen, när denne med sina egna präster försökt införa falska läror. L hävdade alltså att prästerskapet var en självständig korporation med bestämmanderätt över läran.

Den trots allt, i jämförelse med Rudbeckius, mer nyanserade hållning som L intog i dessa frågor förklarar delvis det förtroende, som kom L till del från Axel Oxenstiernas sida, när det gällde universitetets privilegier o konstitutioner såväl 25—26 som 46—47. I dessa angelägenheter torde L:s insatser vara betydligt mera djupgående, än man tidigare menat. Utan att tillmäta L en förstaplansroll måste man räkna med att han tagit självständiga initiativ i universitetets organisationsfrågor liksom i politiken, där han vid flera tillfällen representerade universitetet o prästeståndet, inte minst 50, då han deltog i de ofrälse ståndens yrkande på kronogodsens reduktion. Som politisk teoretiker hävdade L i sina avhandlingar om de kungliga rättigheterna, De jure regio (33—34), när han behandlade den sv konstitutionen, att kungens höghet enligt fördragslärans principer ingalunda utesluter hans bundenhet vid folkviljan. — Efter Laurentius Paulinus Gothus' död valdes L till ärkebiskop 47. I denna egenskap beklädde han också under sina sista 22 år posten som univ:s prokansler.

L var knappast någon originell o nyskapande ande, vilket inte hindrar att han var en centralfigur i den tidiga stormaktstidens Uppsala. De beundrade o talrikt besökta föreläsningarna i aristotelisk logik L som nybliven professor höll vid universitetet i Uppsala utgavs långt senare (33) under titeln Logica peripatetica. Jämte Rudbeckius' tidigare utgivna Logica kom denna skrift att stimulera den aristotelism som undanträngde ramismen vid universitetet. L:s skrift De veritate et excellentia christianae religionis (tr första gången 28), som var en handbok om de kristna huvudstyckena, rönte allmän uppskattning. I denna åberopade han för att styrka den kristna tron också Orpheus, Pythagoras m fl utombibliska vittnesbörd, sedan länge utnyttjade av renässansens filosofer inom ramen för den så kallade "eviga teologin". Hans intresse för nya strömningar, t ex de ekumeniska strävandena (Acontius o Duræus), var präglat av en försiktig återhållsamhet. Det oaktat kan man hos honom spåra en mångsidighet, som närmast är häpnadsväckande. Den sträckte sig också till sådana angelägenheter som handelskompanier o Uppsala stadsplanering.

Trots sina konflikter med personer inom universitets- o kyrkolivet syns L ha utmärkts av en viss koncilians. Han hade vunnit både Axel Oxenstiernas o Karl X Gustavs bevågenhet. Troligen grundlades det goda förhållandet dem emellan 38, då den 16-årige pfalzgreven inackorderades en termin hos L i Uppsala för att under L:s överinseende tillsammans med Axel Oxenstiernas söner bedriva studier vid universitetet. Karl Gustav fick av L regelbunden enskild undervisning i teologi. Denna utmärktes av "reda o klarhet samt en behaglig framställningsform" (Rosengren) o väckte hos eleven ett starkt intresse för teologiska ämnen.

Den brittiske ambassadören Whitelocke, som besökte L 54, beskriver honom som en ståtlig o imponerande åldring av medellängd o med stort vitt skägg. Vid det tillfället karakteriseras han som en gladlynt man med ett behagligt sätt att föra sig. Han uppträdde försynt. Liksom han själv var hans hus o ekipage enkla. Enligt ambassadören var ärkebiskopen känd som en lärd o gudfruktig man.

Då L:s barn adlats 58 med namnet Clo, övertogs namnet Lenasus av hans äldsta syster Brita o hennes man Augustinus Jonas Bothniensis, som var sin svärfaders efterträdare som kyrkoherde o prost i Lena.

Författare

Harry Hermerén

Arkivuppgifter

Egenhändiga skrifter o handhar 1616—46, brev till L bl a från Nicolaus Andreae Granius 1610, 5 brev från L till sonen Jacob Johannes Lenaeus, KB; flera brev till o från L samt egenhändiga skrifter i UUB; ett flertal brev bl a till Axel Oxenstierna (tr i AOSB 2: 12, 1930) o M G De la Gardie i RA.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Se Collijn, sp 513 f, o A A v Stiernman, Bibliotheca iSuiogothica . . . Holmiae 1731, s 283—285. Vidare: De unio-ne a Calvinianis petita judicium insertum brevis ejus informationi de veritate & excellentia Christianse religionis . . . U o 1705. 8 s. — In Acta apostolorum commentarius. Hamburg! 1713. 166 s. (S. Lucae evangelistae Acta apostolorum triumvirali commentario . . . August, confessionis luminum . . . illustrata, III.) — Johannes Canuti Lenaei Korta undervisning om then christna religionens sanning och högre värde [övers fr latin av M Oxelgren] (M Oxelgren, Rette grunden til otvivelachtig visshet om christendomens sanning, Sthlm 1755, s 111—194). — Akad avh, se Liden, sect 1, 1778, s 306 f, o 4, 1779, s 46—48. — Akad program, se Meyer, s 1—3, 10, 22, 25, 34.

översatt: Herr Johann Hubners kortta inledning til then politiska historien . . ., Sthlm 1721, 92 s, [nya uppl] Strängnäs 1724, 94 s, Götheborg 1742, 82 s, Sthlm 1768, 88 s [anon].

Källor och litteratur

Källor o litt: Uppsala domkapitels und skriv :er; Biographica; Topographica; Uppsala kanslersämb:s handhar 1624—54; Upplands handhar; Älvsborgs lösen 1571; allt i RA.

Album academiae Helmstadiensis, 1:1, ed P Zimmermann (1926); Album academiae Vitebergensis, 1, ed G E Foerstemann (1841). 2, ed O Hartwig (1894), 3, ed K Gerhard (1905); C Anrterstedt, UU:s hist, 1 o bih 1 (1877), 2:1 (1908); AOSB 2:10 (1900); C Callmer, Sv studenter i Wittenberg (Skrifter utg av Personhist samf, 17, 1976); H Cnattingius, Den centrala kyrkostyr i Sverige 1611—1636 (1939); Collijn; F De Brun, Holmiana et alia (1923); Die Matrikel der Universität Rostock, 1, ed A Hofmeister (1889); S Göransson, Ortodoxi o synkretism i Sverige 1647—1660 (1950); H Hermerén, J Lenaeus o bibeleditionen 1618 (KÅ 1942); dens, Nicolaus Andreae Granius (SBL 17, 1969); S Kjöllerström, Kyrkolagsproblemet i Sverige 1571—1682 (1944); dens, Drottning Kristina o Consistorium generale (Sc 1944); S Lindegård, Consistorium regni (1957); S Lindroth, Sv lärdomshist, 2 (1975); H Lundström, Laurentius Paulinus Gothus, 1—3 (1893—98); PrRP 1642—1664 (1949—54); Ff Rosengren, Karl X Gustaf före tronbestigningen (1913); N Runeby, Mo-narchia mixta (1962); J Schefferus, Svecia literata (2 uppl, tillök av J Mollerus, 1698), L Sjödin, Om stadsskrivaren i Sthlm Hans Bilefeldt (HT 1937); A A v Stiernman, Bibliotheca suiogothica (1731); Sv kyrkans hist, 3—4: 1 (1933—38); Sv synodalakter, 1, ed H Lundström (1908); Uppsala hm; O Walde, Nicolaus Andreae Granius, Galilei o Kepler (Lychnos 1942); B Whitelocke, A journal of the Swedish embassy in the years 1653 and 1654, ed H Reeve (1855; i sv uppl: Dag-bok öfver dess ambassade til Sverige 1653 o 1654, 1777); G Asbrink, Svea rikes ärkebiskopar ... (1935).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johannes Canuti Lenæus, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/11218, Svenskt biografiskt lexikon (art av Harry Hermerén), hämtad 2024-11-11.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:11218
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johannes Canuti Lenæus, urn:sbl:11218, Svenskt biografiskt lexikon (art av Harry Hermerén), hämtad 2024-11-11.