Meriter

Liedgren, Karl Gustaf Emil, f 21 febr 1879 i Rystad, Ög, d 9 sept 1963 i Västerås. Föräldrar: possessionaten Carl Johan August L o Johanna Wilhelmina (Mina) Westerdahl. Mogenhetsex vid h a l i Linköping 1 juni 97, inskr vid UU 14 sept 97, FK där 15 sept 00, TK där 31 jan 05, vik lektor vid h a l i Umeå vt 05 (från 6 febr), provar vid h a l på Södermalm ht 05—vt 06, timlär vid Risbergska skolan i Örebro ht 06—20, vik lektor vid h a l i Örebro ht 06—vt 07, extralär där ht 07—ht 08, adjunkt i kristendom o modersmålet där 23 dec 08—20, TL vid UU 19 okt 12, led av komm ang kompetensbestämmelser för vissa kristendomslärare maj —juli 15, av komm:er ang förslag till psalmbok för sv kyrkan dec 15—aug 16, sept—okt 34 (led o sekr) o febr 35—febr 36, disp för lektorat inför teol fak vid UU 26 febr 16, lektor i kristendom vid h a l i Västerås 30 juni 20—1 juli 44, led av Västerås domkap aug 20—dec 36, TD vid UU 31 maj 21, led av kyrkorådet i Västerås 23—32, led av kyrkomötet nov 34, inspektor för elementar-lärov för flickor (kommunala flickskolan) i Västerås 22 dec 36—2 juli 41, prof:s n h o v 24 febr 39. Hymnolog o kyrkohistoriker.

G 12 juni 08 i Ljung, Ög, m Olga Viktoria Kristina Broman, f 7 okt 82 i Rumskulla, Kalm, d 1 febr 58 i Västerås, dtr till kh Lars Peter B o Anna Ulrika (Ulla) Josefina Liedholm.

Biografi

Släkten Liedgren, ursprungligen västgötsk, var sedan fyra generationer bofast i Östergötland, när Emil L föddes på Bärstad, en liten herrgård nära Roxens strand, norr om Linköping. Fadern dog, när sonen, enda barnet, var blott ett år gammal. Modern behöll gården till 1885, då hon med tanke på sonens skolgång flyttade till staden. Minnena från Östgötaslätten med det dominerande domkyrkotornet, följde honom livet ut; som signatur under tidiga poetiska försök valde han Himmelskär Slättbo. Från detta första hem förde han också med sig den "första kärleken" till psalmboken.

L har beskrivit sig själv som en högst medelmåttig skolpojke. Först i gymnasiet började läshågen morna sig. Bland de lärare, som påverkade honom, är främst att nämna lektorn i kristendom Adolf v Engeström o lektorn i latin Bernhard Risberg. Han tog starka intryck av gudstjänstlivet i stadens kyrkor, främst Domkyrkan. En predikan av domprosten John Personne banade åt honom en inre väg till teologiens studium. I övrigt kom så gott som allt han upplevde av människor o miljöer i Linköping att bilda ett detaljrikt minnespanorama, som han tog noga tillvara o gärna återgav.

Den dåtida akademiska miljön i Uppsala upplevdes av L o många med honom som ett slags renässans. För hans studieintressen kunde knappast en bättre konjunktur tänkas än den som då rådde. För sin fil kand läste han nordiska språk, litteraturhistoria, teoretisk o praktisk filosofi o latin. I sitt huvudämne litteraturhistoria uppövade han under Henrik Schück sitt sinne för både små fakta o stora överblickar o inte minst lärde han sig att gå till själva källorna.

Mest avgörande för hans utveckling blev emellertid Nathan Söderblom. L kom att tillhöra den första årgången av dennes lärjungar o har, bättre än någon annan, i Nathan Söderblom in memoriam (1931), skildrat den begeistring, som Söderblom väckte som föreläsare o handledare, predikant o skribent men främst som genial personlighet. Det var i synnerhet Söderbloms allmänna syn på kristendom, teologi o vetenskap, som bestämde L:s kommande gärning. I denna syn fann han, inte utan kongenialitet, en förnyande syntes av genuin kristen fromhet o vittfamnande humanism. Också av Einar Billings bibelteologi med dess nytolkning av uppenbarelse- o utkorelsetankarna tog han djupa intryck, som senare befästes under samarbete o vänskap med Billing i Västerås.

02 skrev han en dikt Nytt lif (publ 10), som i en redan fullödig form vittnar om ett personligt religiöst genombrott. Den blev omsider hans första bidrag till psalmboken (305 Fader, du vars hjärta gömmer); därtill framstår den nu, i ett längre perspektiv, som den psalm, vilken mera distinkt än någon annan har anslagit tonarten till det bästa inom 1900-talets sv psalmdiktning.

Som kristendomslärare blev L en av sin tids främste. Han höll hårt på sitt ämne som ett kunskapsfack men hade tillika en inte vanlig förmåga att kombinera vad man skall lära sig o komma ihåg med vad man funderar över; fakta ställdes i relation till livsåskådningsfrågorna. Som pedagog fullgjorde han också ett ansenligt beting som författare o bearbetare av läroböcker.

Jämsides med sin ordinarie tjänst, extratimmar i andra skolor o studier för lic: examen bedrev L under de tidigare örebroåren hymnologiska forskningar, vilka snart satte spår också i författarskap. Hans forskningar gick i huvudsak på två linjer: dels studier över enskilda dikter o diktare, dels översikter över större tidsskeden. Söderblom uppmuntrade honom att skriva om J O Wallin. 12 utgav han om denne en första liten skrift, som röjde, att han redan befann sig långt inne på hittills obrutna fält. Sin första översikt publicerade han 10 som bilaga till läroverkets årsredogörelse: Den svenska psalmboken, som s å utkom som särskild skrift o som sedan dess har utgivits i många, varje gång omarbetade o utvidgade upplagor — den åttonde (eg nionde) 67. Den är L:s mest spridda o lästa bok, i sin art oöverträffad i fråga om saklig historik o lysande karakteristik av skeden o personligheter i sv psalmhistoria.

Huvudarbetet om Wallin är avhandlingen Wallins läroår som psalmdiktare. Den föregicks o efterföljdes av en mängd smärre uppsatser o en större bok Johan Olof Wallin i yngre år (1779—1810). Men det tillämnade, viktigaste arbetet om Wallin på höjden av hans bana, såsom skapare av 1819 års psalmbok, blev aldrig skrivet. Inte heller L:s förnämsta verk, Svensk psalm och andlig visa, på grundval av Olaus Petri-föreläsningar i Uppsala mars 24, når fram över 1819, Det ger väl en överblick över Wallins epok men går inte på djupet. Det mesta L skrivit om Wallin finner man i Neologien, romantiken, uppvaknandet 1809—1823 (i Sv kyrkans hist, 6:2), där L f ö visar sig som en högst kompetent kyrkohistoriker, som con amore gör en rundmålning av ett viktigt brytningsskede o dess ledande gestalter.

Bland orsakerna till dessa hämningar inför Wallin måste räknas ett visst främlingskap mellan föremål o skildrare. L kunde inte dölja det; han fann bakom Wallins klassicistiska formfulländning för mycket av habilitet, för litet av spontaneitet, av egen inifrån kommande känsla o övertygelse. På ålderns dar utgav L, i samarbete med Sten Malmström, i Vitterhetssamfundets serie Wallins lyriska dikter i fyra band; att psalmerna inte togs med berodde på att han då inte mäktade redigera den omfattande textkritiska apparaten.

Svensk psalm och andlig visa är ingen lättläst bok men man finner där utomordentligt väl avrundade o precisa teckningar av andlig diktning inom o utanför våra psalmböckers pärmar. I finstilta stycken ges en oerhörd mängd detaljer, där en enda rad kan rymma frukten av en dryg, intrikat utforskning. Inalles har L hos oss i hög grad nypräglat begreppet hymnologi. Från att vara ett slags samfälld utäga till praktisk teologi o litteraturhistoria blev den tack vare honom faktiskt artegen o självständig genom att han ingående studerade o tolkade den andliga diktningen ur dogmhistoriska o religionspsykologiska synvinklar.

L:s skriftställarskap utvecklade sig kanske friast i essayens o kritikens form. Han fick i början av sin bana ett för hans kynne adekvat forum i den ungkyrkliga tidskriften Vår Lösen o blev en av dess bästa bidragsgivare. I årgång efter årgång möter man uppsatser o recensioner, som alltjämt ter sig friska o instruktiva i både uppfattning o stil. Några av dem är utgivna i bokform: Kyrka och dikt, Vox angelica o Präster och poeter. På senare år blev han en flitig o uppskattad medarbetare i Västmanlands Läns Tidning, där han recenserade många sorters böcker, kommenterade dagshändelser i kyrkolivet o skrev personalia.

Samtidigt som L nådde en position som vår främste hymnolog, pågick arbetet på en psalmboksrevision. På bedrivande av Söderblom blev L 15 medlem i en psalmboksnämnd, som skulle revidera ett psalmboksförslag från 14, men han avgick redan nästa år, emedan han inte kunde finna sig tillrätta inom de snäva gränser, som biskop Gottfrid Billing satte: blott nödtorftig förbättring av det givna materialet. S å formulerade han skarpt en grundsats, som han därefter blev trogen: "På nydiktningen hänger egentligen hvarje hedersam lösning af frågan" (Vår Lösen 1916:148). Han medverkade sedan vid redigeringen av tillägget Nya Psalmer 21, men först 34 kom han på allvar med i slutskedet i psalmboksärendet. Som ledamot i den kommitté, som fick i uppdrag att avgiva ett, som man hoppades, förlösande förslag, blev han den mest verksamme o, osökt, även den dirigerande. Nu gavs tillfälle att verkligen förnya psalmboken, såväl genom att gallra o förbättra dess hävdvunna bestånd som inte minst genom att bereda rum för psalmer, som gav uttryck för en nyare tids erfarenheter o behov i en mera modern språkdräkt. När förslaget publicerades, i febr 36, blev det därför något av en chock för L, att det möttes av en hård o ofta häftig presskritik, som snart drog med sig allmänna opinionen. Särskilt smärtade det honom, att kritiken okänsligt o ensidigt högg in på några passager i det nya inslaget. Den kyrkliga ledningen fann läget bekymmersamt men ville trots allt fullfölja chansen att lösa frågan. Därför tillsattes en granskningsnämnd, som i ett förslag (sept) strök en del av det nya, så att ärendet redan samma höst kunde föreläggas kyrkomötet o efter ännu en granskning avgöras. Följande höst blev den nya psalmboken stadfäst. Men L var inte nöjd, han ansåg liksom sin biskop, Einar Billing, att brådskan hade varit för stor. Ytterligare betänketid hade främjat ett bättre resultat. Minnet av vårstormen 36 levde kvar i honom, o han brukade beteckna detta år som "annus miserrimus Aemilii Liedgrenii" (uttrycket lånat från Erik XIV!). Överblickar man resultatet i dess helhet, så måste emellertid sägas, att hans insats däri utgör ett ur alla synpunkter starkt positivt element.

Bland de många psalmförsök, som kom till omprövning dessa år, fanns också några av L:s egna. Publicerade på olika håll, bl a i samlingen Kyrklig Sång, var de redan kända o högt värderade, o kring dem uppstod, med något undantag, ingen debatt. I 37 års psalmbok ingår: 186 Du, o Gud, är livets källa, 267 En dunkel örtagård jag vet, 305 Fader, du vars hjärta gömmer, 414 Ord av evighet, 532 Mästare, alla söka dig och 533 Min Gud är en väldig hjälte. Därtill kommer hans kongeniala tolkning av Grundtvigpsalmen 332 O liv som blev tänt. J A Eklund, Natanael Beskow o Emil Liedgren erkänns allmänt som våra tre främsta psalmister i detta sekel; många torde sätta L främst. I hans psalmer är bilder o symboler adekvata o pregnanta o stilen ren poesi. Onödigt fyllnadsgods saknas. Knappast någon har så väl som L lyckats att, på en botten av stark personlig inlevelse, återgestalta centralt bibliska motiv inom den nutida religiositetens referensramar.

L:s begåvning var mångsidig o märkvärdigt fruktbar på alla de områden han kom att röra sig. Som filolog, historiker o estetiker, som psykolog o kritiker presterade han, stödd av ett särdeles gott minne, så gott som alltid värden av lödig halt. Som personlighet framstår han främst som samvetsmänniska. Han tyckte inte om att beslås med misstag, men när så då o då skedde, var han mycket angelägen om att erkänna dem o göra dem allmänt kända. Oaktat att han hade en rätt kritisk syn på det mänskliga, var han, därtill förhjälpt av sin humor, förtänksam o ömsint i förhållande till medmänniskor. Inte minst i hans Gudsförhållande förhärskade en oavlåtlig, sträng självrannsakan — så stark, att han desto mera hade behov av o levde sig in i en oförbehållsam överlåtelse på Guds blotta nåd.

Författare

Bo Sture Wiking

Arkivuppgifter

L:s saml i LSB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Se G Engström & B Sund-ler, Bibliografi över Emil Liedgrens tryckta skrifter, Lund 1959, 118 s (Psalm och sång, Studier tillägnade Emil Liedgren den 21 februari 1959, 2). — Förteckn över L:s tidn: artiklar av TD Jan L, i xeroxkop hos SBL.

Källor och litteratur

Källor o litt: ED:s konseljakter 30 juni 1920, nr 21, RA. Släktutredn:ar av H Gilling-stam o L:s son fd diplomatariered TD Jan L i SBL:s arkiv.

M Abenius, E L (Årsb för kristen humanism 1964); O Åhlén, Det nya livets sångare (Linköpings stiftbok 1959—60); A Arvast-son, Sv psalm under 1900-talet (1937); dens, Några drag ur E L:s psalmdiktn (Sv teol kvartalskr 1969); dens, Wallin, ungkyrklig-heten o nutiden (ibid 1975); dens, Den sökande nutidsmänniskan (ibid 1977); G Au-lén, Från mina nittiosex år (1975); [Jan L,] Släkten L (Sv hembygd, 6, 1939); E Hj Linder, Mitt levande förflutna (1975); Hj Lundgren, Borgmästarens testamente (1944), s 140—42; A Mailing, Dansk salmehistorie, 1—5 (1962—65); Sv släktkal 1943 o 1965; B S Wiking, E L Arosiensis (Västerås Stiftsbok 1979). — Meddel av TD Jan L. — Rut L, Min pappas leksaker (Fatab 1967).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
K G Emil Liedgren, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/11363, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bo Sture Wiking), hämtad 2024-04-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:11363
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
K G Emil Liedgren, urn:sbl:11363, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bo Sture Wiking), hämtad 2024-04-23.