Hans Henric Liewen, von

Född:1703/04
Död:1781-11-25 – 

Arméofficer, Riksråd, General, Riksmarskalk


Band 22 (1977-1979), sida 757.

Meriter

2 von Liewen, Hans Henric, son till L 1 i hans andra g, f 1703 eller 04, d 25 nov 1781 i Sthlm, Ridd. Inskr vid UU 2 okt 18, hov-junkare 21 mars 20, kammarherre 11 april 22, deltog i riksdagarna 26—27 till 55—56, ryttmästare vid Södra skånska kavallerireg 9 sept 29, dessutom ryttmästare i kasselsk tjänst vid livreg till häst 33, deltog i polska tronföljdskriget 34—35, kapten vid garnisonsreg i Stralsund 21 april 36, major vid Södra skånska kavallerireg 17 nov 41, överstelöjtn där 15 aug 45, överste i armén o generaladjutant 17 sept 47, generalmajor av kavalleriet 11 dec 50 (fullm 2 okt s å), överste o chef för Skånska kavallerireg 27 maj 51, generallöjtn 16 nov 56, riksråd 5 dec 60—22 aug 72, kansler för Åbo univ 26 juni 66—5 febr 67 o 23 juni 72, men avsade sig tjänsten, generalguvernör i Pommern o kansler för Greifsvvalds univ i september 66 —29 april 72, överstemarskalk 21 maj 72, åter riksråd o riksmarskalk 22 aug 72. — LVA 50, serafimerriddare 72. — Ogift.

Biografi

L började sin bana vid Fredrik I:s hov. 1729 utnämndes han till ryttmästare vid Södra skånska kavalleriregementet, vars chef var Ch E Lewenhaupt (s 623). Redan fr o m 26 deltog L i riksdagarna, dock till en början utan att spela någon politisk roll. Att han stod hattpartiet nära antyder det halvt politiska uppdrag som han mottog, då han i nov 39 sändes till Konstantinopel med viktiga order till de sv sändebuden C F v Höpken o E Carlson (adl Carleson). Dit anlände han i febr 40 efter en äventyrlig resa över Venedig o Grekland "varunder Sinclairs öde synes varit honom ämnat" (Malmström 2, s 378). När han i juli 40 återvände över Marseille o Paris, medförde han till Sthlm Portens ratifikation av 39 års defensivtraktat.

Under det ryska kriget tjänstgjorde L som Levvenhaupts generaladjutant, o 10 jan 42 sändes han till Petersburg för att informera sig om läget i den ryska huvudstaden. Vid återkomsten till högkvarteret avgav L 27 jan en optimistisk rapport om den franske ambassadörens stora inflytande o de goda utsikterna till en fördelaktig fred. 20 aug 42 avreste L o Augustin Ehrensvärd (bd 12) från Hfors för att på Lewenhaupts uppdrag inför rådet i Sthlm redogöra för läget på krigsskådeplatsen. Föredragningen inför rådet o SU 28 aug gav anledning till regeringens beslut att medgiva kapitulation. Denna hade då redan ägt rum 24 aug.

Avgörande för L:s fortsatta karriär blev tronföljarvalet 23 juni 43. Kontakten mellan L o Adolf Fredrik inleddes, då denne 5 jan 44 blev chef för Södra skånska kavalleriregementet, där L var major. Redan 18 okt 43 hade arvfursten utsetts till högste befälhavare över krigsmakten närmast efter konungen. Det dröjde ej länge, innan L som dennes adjutant vid sidan av Ehrensvärd blev hans främste medhjälpare. Från dem utgick reformsträvanden, som kom att innebära en fullständig omläggning av den sv försvarspolitiken. Härvidlag spelade L den ledande rollen, medan Ehrensvärd gjorde sin insats främst som fästningsbyggare o teknisk specialist (Dannert). Snart utvecklades också ett personligt vänskapsförhållande mellan L o Adolf Fredrik. Redan i sept 44 omtalas han av Lovisa Ulrika som deltagare i det unga hovets nöjen. I mars 46 skickades L till Petersburg för att som tronföljarens ombud ta kontakt med kejsarinnan o storfursten, o efter hemkomsten i maj följde L tronföljarparet på deras resa över Uppsala genom Bergslagen, Värmland o Västergötland.

L räknades nu till hattpartiet o invaldes i sept 46 i SU o defensionsdeputationen, i juni 47 också i den sekreta beredning, som tillsattes i nov 46. Sin insats gjorde L främst i defensionsdeputationen. Här hörde han till de pådrivande, när det gällde att inför det ryska hotet stärka Finlands försvar. Av stor betydelse blev den försvarsplan, som han tillsammans med Ehrensvärd utarbetade. Till grund för programmet, utformat som ett gränsförsvar i anslutning till kusten, låg möjligen en redan före riksdagen i kretsen kring Adolf Fredrik utarbetad plan. Det aktualiserades genom dennes 18 nov 46 ingivna promemoria över rikets försvar, sannolikt författad av L o föredragen av honom i SU två dagar senare. Riktlinjerna uppdrogs sedan av L i jan 47. De innefattade omfattande fästningsbyggen i Finland, Skåne o på Gotland. Under riksdagen lades också en fastare grund för Adolf Fredriks verksamhet genom den instruktion för generalissimus, som redan tidigare dryftats mellan denne o L. Ett av honom utarbetat förslag antogs av SU o fastställdes av rådet 9 mars 47. En särskild generalissimusexpedition inrättades o två generaladjutanter, L o Otto Fleming, ställdes till tronföljarens förfogande. Denne fick nu också den högsta ledningen av fäst-ningsbyggnadsprogrammet. På Adolf Fredriks förslag utsågs Ehrensvärd att bedriva arbetena i Finland, medan L anförtroddes motsvarande uppgift i Skåne.

Det försvarspolitiska program som sålunda under L:s ledning utformades utgick från erfarenheterna under det ryska kriget o vissa av Axel Löwen tidigare framlagda förslag. Det innebar en fullständig brytning med den tidigare dominerande centralförsvarstanken o inledde en omläggning av försvaret i defensiv riktning. Under de följande årens kris ställdes emellertid försvarsledningen inför hotet av ett tvåfrontskrig, som krävde svåra avvägningar. L fick nu i jan o febr 49 föreslå åtgärder både till den västra gränsens o Finlands försvar, som i viss mån innebar en omprövning av det vid riksdagen fastställda programmet. Detta gäller den rapport som han avgav efter återkomsten från en resa i Finland under april o maj 50. Den var starkt pessimistisk o gav uttryck för kritik av Ehrensvärds arbete.

En episod som inte saknade betydelse för utvecklingen av förhållandet mellan tronföljarparet o hattarna gällde en generalmajorsutnämning. 2 okt 50 hade Axel Fersen under tronföljarens tillfälliga bortovaro utnämnts till generalmajor av infanteriet med förbigående av bl a L. Utnämningen väckte kritik i officerskåren, o Adolf Fredrik tog parti för sin vän. Konflikten löstes genom att L 11 dec utnämndes till generalmajor av kavalleriet med samma fullmaktsdatum som Fersen. För L var det naturligt att ansluta sig till det framväxande hovpartiet. Han räknades en tid till partiets ledare o utpekas i mars 51 som Lovisa Ulrikas kandidat till lantmarskalksposten vid den kommande riksdagen. Det var också med honom, som hon o hennes make natten före tronskiftet överlade om de åtgärder, som borde vidtagas för att gripa makten. Hans råd visade sig förfelade, o drottningen misstrodde honom sedan. För en försiktig natur som L var ett klart ställningstagande i den konstitutionella konflikten motbjudande, o han ville hålla förbindelsen med hattarna öppen. Därtill kom att Adolf Fredriks ställning förändrats. Efter tronskiftet upphörde generalissimusämbetet. Men den högsta ledningen av befästningsarbetena behöll han, o samarbetet med L fortsatte. Denne förhöll sig dock försiktigt avvaktande. Enligt drottningen drog han sig undan riksdagsarbetet förebärande sjukdom. När frågan om en omfördelning av anslagen till förmån för fästningsarbetena i Finland uppkom, kunde L inte ingripa.

I den aktion, som efter riksdagen inleddes mot Ehrensvärd deltog han inte öppet. I slutet av juni 52 reste L till Berlin för att återlämna den avlidne kung Fredriks preussiska orden. Där skulle han också informera Fredrik den store om hovets politik. Till Sthlm återkom han först i slutet av nov. Då hade Adolf Fredrik, efter en resa i Finland, redan avlämnat en mot Ehrensvärd kritisk reseberättelse, vid vars avfattning L sålunda inte kan ha medverkat. Däremot är det möjligt att han, som Lovisa Ulrika påstår, har inspirerat kungens kritik. Efter hemkomsten skall han ha omarbetat berättelsen o givit den en försiktigare utformning. Angreppet på Ehrensvärd hade också ett politiskt syfte. Det bröt emellertid samman inför rådets bestämda hållning. För Adolf Fredrik var detta en allvarlig motgång.

Från denna tidpunkt kan man datera L:s politiska omorientering. Efter den misslyckade attacken på Ehrensvärd började han försiktigt närma sig sina gamla vänner i hattpartiet, dock utan att öppet bryta med hovet. Under riksdagen 55—56 räknades L till de ledande i hattpartiet. I SU o i defensionsdeputationen återupptogs samarbetet med Ehrensvärd. På L:s förslag utsågs denne till chef för den nyinrättade arméns flotta. Det försvarsprogram, som riksdagen på defensionsdeputationens förslag antog, utgick från ett av L utarbetat betänkande. Ett nationellt fredsprogram i klart fattad motsats till den tidigare erövringspolitiken proklamerades nu. Försvarsbeslutet omfattade också en upprustning av örlogsflottan, o en deputation med L som ordförande tillsattes för att planera en dockbyggnad i Karlskrona. På grund av ingripandet i sjuårskriget förverkligades dock aldrig den nya försvarspolitiken.

Sommaren 57 beordrades L som tämligen nyutnämnd generallöjtnant till den armé som höll på att samlas i Pommern. Hans första uppgift blev att leda en av de båda kolonner som 13 sept överskred gränsfloden Peene. Den följande vintern var han förlagd till Rügen, o under sommarfälttåget ledde han avantgardets framryckning till Fehrbellin. Hans truppledning var försiktig, o hans missnöje med förhållandena tog sig uttryck, som vållade överbefälhavaren svårigheter. Själv avböjde han konsekvent att åtaga sig den högsta ledningen. Hela företaget stred i allt för hög grad mot hans försvarspolitiska syn, för att han helhjärtat skulle ha ägnat sig åt dess genomförande.

I jan 59 begärde L permission för att sköta sin hälsa. Men innan denna framställning beviljats hade han hemkallats — ej som Malmström antyder för att armén skulle befrias från en besvärlig general utan för ett betydelsefullt uppdrag. L sändes till Petersburg för att underhandla om en från rysk sida föreslagen medverkan i belägringen av Stettin. Han fick emellertid en hemlig instruktion att ej inlåta sig på bindande avtal, innan man visste vilka medel man kunde disponera. Efter en besvärlig resa i vårvinterns menföre anlände L 18 april till den ryska huvudstaden. Den sista sträckan måste han i islossningen ta sig över Nevafloden till fots. Först 9 juni fick L svar på sina förslag. Det avsändes två dagar senare med stafett till Sthlm o behandlades i rådet den 20 juni o 3 juli. Först 3 juli kunde L lämna Petersburg. Till armén återvände han ej.

När det gällde kriget i Pommern, befann sig L i opposition mot hattpartiets ledning. Vid riksdagens början i okt 60 räknades han till de fronderande hattar, som samlades i det s k lantpartiet. Det uppges tom att de första överläggningarna mellan Fersen, Ehrensvärd o C F Pechlin i början av dec skulle ha ägt rum i hans bostad samt att han i slutet av månaden deltog i uppgörelsen mellan lantpartiet o hattarna. Då var han emellertid ej längre aktiv riksdagsman. Han utnämndes 5 dec till riksråd.

I rådet tycks L till en början ha räknats till dem, som mössorna kunde lita på. I slutet av nov 64 anslöt han sig emellertid till dem, som med endast en rösts övervikt genomdrev uppgörelsen med Frankrike om subsidieskulden, dock med förbehåll att den ej skulle innebära en förlängning av traktaten. Detta beslut blev utgångspunkten för mössornas angrepp på rådet vid 65—66 års riksdag. Trots att L sålunda ej klart tagit ställning, hörde han till de anklagade. Redan tidigt bestämde sig mössornas ledare för att anse de tre herrar, som inträtt i rådet först vid föregående riksdag som mindre belastade än övriga. Meningen tycks ha varit att låta dem, L, Hiärne o Rudenschöld, kvarstå i rådet. Den 5 maj 66 hemställde SU, att de skulle få behålla ständernas förtroende. Men medan Rudenschöld utsattes för skarp kritik, framhölls L:s o Hiärnes förtjänster. Ständermajoritetens beslut blev, att den förre licentierades, medan de båda andra skulle kvarstanna i rådet. L undgick sålunda efterräkningar.

När L i september 66 utnämndes till generalguvernör i Pommern under Axel Löwens tvååriga ledighet, befann han sig i kronprins Gustavs svit på väg till Helsingborg för att avhämta prinsessan Sofia Magdalena. Möjligen var utnämningen uttryck för en önskan att på hedersamt sätt avlägsna honom från rådkammaren i Sthlm. Men troligare är, att man ville utnyttja hans kända administrativa duglighet o sparsamhetsnit för att sätta den pommerska staten på fötter. Han tillträdde generalguvernörsämbetet i april 67, o hans verksamhet i Pommern blev en fullständig framgång. Som ordförande ledde han den kommission, tillsatt i mars 70, som skulle undersöka o förbättra ekonomin o hushållningen i hertigdömet. Resultaten visade sig i hans relationer till 69 o 71 års riksdagar.

Meningen var att L efter Löwens väntade frånfälle skulle efterträda denne. Men Fredrik Carl Sinclair, som fruktade att förlora sin ställning i rådkammaren, träffade i febr o mars 72 en överenskommelse med mössornas ledare o den ryske ministern innebärande, att han skulle bli generalguvernör efter L, som skulle hemkallas. Så snart frågan om riksrådens licentiering i slutet av april avgjorts, genomfördes också avtalet. 29 april 72 hemkallades L under förevändning att hans ålder o sjuklighet ej medgav honom att fullfölja sitt framgångsrika arbete. När han i maj 72 nedlade ämbetet, var alla skulder betalade, den pommerska staten bar sig o behövde ej understödjas av moderlandet, kassan visade överskott o Stralsunds garnison hade förstärkts. Hans "oförtrutna o nitiska omsorger" berömdes också i regeringens skrivelse 29 april. Men att L kände sig djupt kränkt av det inträffade framgår tydligt av det brev till Gustav III, i vilket han 4 juni från Viderup i Skåne tackar för utnämningen till överstemarskalk. Genom denna åtgärd hade konungen ädelmodigt upplyft honom ur den intighet vari intrigen störtat honom o rättfärdigat honom i allmänhetens ögon. Samtidigt anhöll han om en längre ledighet för att vårda sin hälsa. Några dagar efter kungens statskupp erhöll han titeln riksmarskalk.

I Gustav III:s rådkammare tillhörde L den division, där krigs- o inrikesärenden samt vissa utrikesärenden skulle handläggas. Därjämte tillhörde han den rådskommitté, som tillsammans med statskontoret hade att bereda statsregleringen. Som riksmarskalk ålåg honom den svåra uppgiften att sköta hovets finanser. L tycks ha ägt Gustav III: s förtroende. När det gällde försvarsåtgärder, föranledda av det spända läget åren efter statskuppen, anlitades hans sakkunskap flitigt. Som riksmarskalk åtföljde han konungen på dennes båda Eriksgator 72 o 73 samt på resan till Finland 75. L hörde under åren närmast efter statskuppen till den inre kretsen av Gustav III:s rådgivare, trots att han inte alltid delade hans mening. Vid slutet av 70-talet synes hans inflytande ha avtagit. De sista åren fördystrades av svårigheterna att i hovhållningen hävda sunda principer. Av hans sinnesstämning under dessa år ger G J Ehrensvärd en gripande bild i sina dagboksanteckningar. Enligt Axel Fersen gick han ur tiden "utan att av konungen vara saknad".

L var vetenskapligt intresserad o invaldes redan 50 i VA. Hans presidietal i aug 56 om rikets försvarsverk är tyvärr ej bevarat. För hästaveln gjorde han insatser av bestående värde, o han har kallats "tidens kanske främste hippolog i Sverige" (C G Weibull). Från 51 stod Flyinge o Dalby stuteri under L:s ledning. På Gustav III:s uppdrag framlade han 76 en plan till hästavelns förbättring, vars viktigaste resultat var kronohingst-inrättningen i Skåne.

L: s framstående egenskaper som militär o ämbetsman erkändes allmänt. Särskilt brukar hans oegennyttighet o stora förmåga som hushållare framhållas. Men att hans personlighet inte saknade problematiska drag framgår av den kritik han utsatts för — dock i allmänhet av motståndare. Axel Fersen kallade honom sålunda "en upplyst och illistig man", men erkänner vid hans bortgång att hans verksamhet kännetecknats av "mycken rättskaffenhet och nit". A J v Höpken ansåg honom begåvad o kunnig men också slug, förslagen o alltför räddhågad, senare också onödigt talträngd o lösmynt. C F Scheffer pekade särskilt på hans förmåga att göra dubbeltydiga uttalanden. Vad hans belackare tillvitar honom är sålunda en viss grad av opålitlighet, syftande till att hålla olika utvägar öppna. Men att han också kunde väcka känslor av tillgivenhet, därom vittnar G J Ehrensvärds dagboksanteckningar. E Schröderheim har i sina anteckningar till Gustav III: s historia givit en mera balanserad karaktäristik: han "hade vidsträckta kunskaper, stora kvaliteter och ett verkligt geni: briljerade likväl med flera dygder än han verkligen ägde. Fann aldrig uti sina år och infirmiteter hinder för vad han ville göra men alltid lyckliga undanflykter för vad han ville undvika. Hans förvaltning av hovekonomien var respektabel, och hans bortgång lämnade en frihet, som icke var höga vederbörande obehaglig."

L var religiös med en dragning åt pietismen. Hans minnestecknare, E Schröderheim, kallar honom "gudfruktig utan skrymtan" o talar om den glädje o hugsvalelse han funnit i andaktsövningar. Senare har han blivit kallad "alla läsares vän".

Författare

Olof Jägerskiöld



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

En del av L:s efterlämnade papper i Gustavianska samlingen, UUB, F 418, 447—52, 480, däribland också Adolf Fredriks brev till L. De skall enligt Geijer, Gustaf III:s efterlämnade ... papper 1:11, ha lämnats till konungen av L. — Skrivelser från L i bl a M 358 (Reg-.chefers skriv :er, Södra skånska kavallerireg), Brev o handl ang fortifik, Pom-meranica vol 163—165 (Generalguvernören i Pommern till K M:t), M 1579 (Krigshist saml. Överbefälhavarens i Finland brevväxl; rapport till Lewenhaupt 1742), Kanslipresidentens arkiv (till C G Löwenhielm o Cl Ekeblad), Skriv:er till kanslitjänstemän (till Carlschöld 67), Turcica (till kanslipresidenten 1739—40), Gallica (till C G Tessin 1740), Muscovitica (till kanslipresidenten 1759), allt i RA. — Brev från L bl a i Börs-torpssaml, Ericsbergsarkivet (till bl a C G Tessin), Sjöholmsarkivet (till N Ph Gyldenstolpe o J Jennings), Stafsundsarkivet (till A Fersen), Esplundaarkivet, Klinckowströmska släktarkivet, F Sparres saml, Sprengtportenska saml o Tessinsaml, RA; i KB D 859; i UUB F 418 o i VA (till Wargentin).

Tryckta arbeten

Tryckt arbete: Beskrifning på de underjordiska gångarna uti Balsbärget eller den så kallade fläskegrafven vid Råblöf i Skåne (VAH, vol 13, 1752, Sthlm, s 59—61).

Källor och litteratur

Källor o litt: M 358—359 (Regxhefers skriv:er, Södra skånska kavallerireg); M 687 —688 (d:o, Garnisonsreg i Stralsund); M 972 (Meritlistor, armén, värvade reg); Dip-lomatica: Brandenburgico-Borussica vol 101, Danica vol 237, Muscovitica vol 237, 246, 308, 338, Turcica vol 24—25, 33—34; Råds-prot i utrikesärenden 1766 o 1772, i krigsärenden 1736, 1741, 1745, 1750, 1751, 1756 o 1772, i inrikesärenden 1772, Hemliga rådsprot 1759; R 2863—64 (SU:s prot 1746—47), R 2891 (defensionsdeputationens prot 1746— 47), R 3045 (SU:s prot 1755—56) o R 3063 —70 (besvärsdeputationens handhar o defensionsdeputationens konc 1755—56); allt i RA. Gustavianska saml, vol F 418, 448—52 o 480, UUB.

AdRP 15—26 (1901—60); F Almén, Gustav III o hans rådgivare 1772—89 (1940); L Dannert, Sv försvarspolitik 1743— 1757 ... (1943); G J Ehrensvärd, Dagboks-anteckn:ar förda vid Gustaf III:s hof, ed E V Montan, 1—2 (1878); F A v Fersen; Hist skrifter ed R M Klinckowström, 1—5 (1868—70); Fredrik II, Politische Gorres-pondenz Friedrich's des Grossen, 5 (1880), 8—9 (1882); E G Geijer, Konung Gustaf III:s efterlemnade ... papper, 1—3 (1843— 47); J Holmgren, Norrlandsläseriet ... fram till år 1830 (1948); A J v Höpken, Skrifter, ed C Silverstolpe, 1—2 (1890—93), O Jä-gerskiöld, Hovet o författningsfrågan 1760— 66 (1943); dens, Lovisa Ulrika (1945); dens, Den sv utrikespolitikens hist (1957); S Leijonhufvud, Omkring Carl Gustaf Tessin, 1—2 (1917—18); dens, Lovisa Ulrika o Carl Gustaf Tessin (1920); dens, Carl Gustaf Tessin o hans Åkerökrets, 1—2 (1931—33); L Linnarsson, Riksrådens licentiering (1943); Luise Ulrike, Ungedruckte Briefe . . ., ed F Arnheim, 1—2 (1909—10); Malmström, 2— 6; O Nikula, Augustin Ehrensvärd (1960); Odhner, 1—2; G Olsson, Krisuppgörelsen mellan hattpartiet o Carl Fredrik Pechlin 1760 (Sc 1959); dens, Hattar o mössor (1963); E Schröderheim, Tal hållit ... den 2 dec 1781 då den grefveliga ätten v Liewens vapen sönderslogs (1781); dens, Anteckn:ar till Gustaf III:s hist (1851); B Steckzén, Adolf Fredrik under kronprinstiden (HT 1934); dens, Krigskollegii hist, 2—3 (1937); T Säve, Sveriges deltagande i sjuåriga kriget åren 1757-1762 (1915); D Tilas, Antecknar o brev från riksdagen 1765—1766, ed O Jä-gerskiöld (1974); dens, Antecknar från riksdagen 1769—1770, ed O Jägerskiöld (1977); C G Weibull, Skånska jordbrukets hist intill 1800-talets början (1923).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Hans Henric Liewen, von, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/11370, Svenskt biografiskt lexikon (art av Olof Jägerskiöld), hämtad 2019-05-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:11370
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Hans Henric Liewen, von, urn:sbl:11370, Svenskt biografiskt lexikon (art av Olof Jägerskiöld), hämtad 2019-05-23.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se