Gustaf Kierman

Född:1702-02-23 – Askersunds stadsförsamling, Örebro län
Död:1766-11-15 – Marstrands församling, Västra Götalands län (på Marstrands fästning.)

Riksdagsledamot, Köpman, Borgmästare, Rådman


Band 21 (1975-1977), sida 120.

Meriter

Kierman, Gustaf, f 23 febr 1702 i Askersund, d 15 nov 1766 på Marstrands fästning. Föräldrar: handlanden o rådmannen Anders Svensson K o Elisabeth Sundberg. Borgare i Sthlm 28 mars 28, fullm i generaltullarrendesoc 35, led av borgarståndet vid riksdagarna 38—62 (led av bankodeputationen 38—47, av SU 38—62, av defensionsdeputationen o dess sjöutsk 51—52, av SU:s deputerade över statsverket 52, borgarståndets talman 55—56 o 60—62), dir i levantiska komp 38, fullm i riksens ständers manufakturkontor 19 april 39—52, rådman i Sthlm 19 maj 42, bankofullm 4 juni 52—65, dir i ostindiska komp 57, politiborgmästare i Sthlm 7 juni 57, handelsborgmästare där 15 aug 58—65.

G 1) 25 sept 25 i Sthlm, Nik, m Anna Margareta Gieding, f 98, d 12 okt 50 där, Maria, dtr till kofferdikaptenen Urban G o Margareta Hising samt förut g m handelsmannen Hans Henrik Björkman; 2) 24 april 53 i Sthlm m Juliana Brandel, f 12, d 20 jan, begr 25 jan 67 där, Ridd, dtr till körsnären Christopher B o Maria Swenck samt förut g m handlanden Efraim Lothsack.

Biografi

Om K:s utbildning o tidiga förbindelser är föga känt. När han 1728 etablerade sig som grosshandlare i Sthlm, var han i viss mån en främling i skeppsbromiljön. Han härstammade från en liten mellansvensk uppstad o inte, som vanligen var fallet med huvudstadens storköpmän, från en av rikets stapelstäder eller någon utländsk handelsort. Sin verksamhet grundade han sannolikt från början på några järnbruk i Tiveden, återstoden av de sk Boijska verken, där hans morfar hade varit faktor. Rörelsen utvecklades snabbt. Redan 30 var han den sjätte i ordningen av huvudstadens exportörer, o han hörde under de följande decennierna tidvis till de tio största exportörerna av stångjärn. Om hans ställning vittnar, att han redan 32 var en av delägarna i det visserligen kortlivade o föga framgångsrika kopparhandelskontor, som på vissa villkor hade monopol på utförsel av koppar.

Sin verksamhet bedrev K tydligen utan bolagsmän, men ett samarbete inleddes tidigt med den jämnårige Thomas Plomgren. De var båda intresserade i en textilmanufaktur o samarbetade redan tidigare i sjöfarten på Medelhavet o Levanten. De utsände sålunda 32 tillsamman ett fartyg, lastat med sv produkter till sydfranska hamnar. Senare utsträcktes resorna till Smyrna o Konstantinopel o andra levantiska orter. I den expedition, som våren 38 avgick till Konstantinopel för att reglera Karl XII:s skulder, deltog ett av K o Plomgren ägt fartyg. Vid tillkomsten av det levantiska kompani, som oktrojerades i febr 38, spelade båda en viktig roll o intog en ledande ställning i detta liksom senare i det ostindiska kompaniet. I nära samband härmed stod K:s intressen i varvsindustrin redan på 40-talet. Senare blev han genom sitt andra äktenskap delägare i ett varv på Djurgården, varifrån åtskilliga fartyg levererades till Kronan, ostindiska kompaniet o enskilda.

I likhet med andra stora järnexportörer engagerade sig K i bruksrörelsen. Början gjordes 52 med Åkers styckebruk, där han 57—63 uppförde den nuv huvudbyggnaden, o som senare följdes av Aspa o Algrena i Tiveden samt av andra närkingska bruk, Frösvidal, Klockhammar o Lannafors. Därtill kom Bjurfors mässingsbruk i Norberg, Vm, o delägarskap i Gustafs o Carlsbergs kopparverk i Jämtland samt i Ljungå sågverk, i vilket han till sist ägde två tredjedelar. Ej heller för lantbruket stod K främmande. På förmånliga villkor fick han 47 arrendera Gripsholms kungsladugård för att där upprätta ett schäferi, för vilket han åtnjöt understöd. Senare lades också hälften av Gripsholms djurgård till arrendet. Näsby säteri i Taxinge, Söd, förvärvades 55 för svärsonen F U Insenstiernas (bd 20) räkning. I Sthlm bedrev K dessutom entreprenörsverksamhet o fastighetsaffärer. Sålunda förvärvade han 55 Tessinska palatset vid Slottsbacken, som han året därpå med god förtjänst överlät till kronan. Till fastighetsförvärven hörde det s k Falkenbergska huset i kvarteret Memnon vid Munkbrogatan, som han i aug 58 köpte av Carl Fredrik Piper o där han sedan bosatte sig efter att ha låtit J E Rehn göra inredningen.

Det var sålunda en omfattande företagsamhet, som K utvecklade. Kärnan utgjordes av handelsrörelsen o den därmed förenade skeppsfarten, men den kom så småningom att omfatta också industriell verksamhet i olika delar av landet o t o m lantbruksdrift. Han var en typisk företrädare för sin tids storföretagare. Den finansiella basen var sannolikt bräcklig. Vid sina fastighetsförvärv utnyttjade han den gynnsamma inflationskonjunkturen under 50- o 60-talen o de kreditmöjligheter som hans ställning i riksbanken gav honom. Sitt politiska inflytande tvekade han inte att utnyttja till sin förmån. Under senare delen av sitt liv var han en av bankens största låntagare.

Sin främsta insats gjorde K som politiker. Det var naturligt för honom att ansluta sig till det näringspolitiska program som omfattades av kretsen kring Carl Gyllenborg o Daniel Niklas v Höpken, det blivande hattpartiet. Hans debut ägde rum under det upprörda riksdagsmannavalet i Sthlm 30— 31, o han hörde till dem, som tog initiativet till den nya valordning för huvudstaden, som genom indirekta klassval gav storköpmännen ett avgörande inflytande på riksdagsmannavalen. Så snart K uppfyllde valbarhetsbestämmelsen om sjuårigt burskap, utsågs han i jan 38 av grosshandlarnas elektorer till riksdagsfullmäktig i borgarståndet. Hans riksdagsmannabana kom att omfatta ej mindre än sju riksdagar o förde honom slutligen till talmansstolen.

Redan under sin första riksdag framträdde K vid sidan av Thomas Plomgren som hattarnas ledare i borgarståndet. Det var främst genom dem som hattarnas majoritet i ståndet sommaren 38 tryggades. Därvid samverkade de med den franske ambassadören Saint Severin; de har tydligen fungerat som hans kreditgivare. Båda tillhörde SU o deltog som ledamöter i en av utskottet tillsatt särskild deputation för rikets försvar o säkerhet i utarbetandet av det s k sekreta bihanget. Under riksdagen 40—41 insattes K juli 41 i det förstärkta sekretissimum. Som ledamot av SU var han delaktig i krigsbeslutet.

Bland hattarna i borgarståndet utmärkte sig K för iver o stridbarhet. Enligt Axel von Fersen hade han "minsta kunskaper o vetande men mesta vett o tilltagsenhet" bland deras ledande män i ståndet. Till en början stod han dock i skuggan av Plomgren. Samarbetet dem emellan förlöpte i allmänhet utan friktioner. Först under den kris för partiet, som blev en följd av krigspolitikens misslyckande, framträdde en viss skillnad i temperament o åsikter. Särskilt märkbart blev detta i tronföljdsfrågan, där Plomgren redan hösten 42 följde en försiktigare linje än K. Än tydligare blev detta under den följande våren, då Plomgrens tvetydiga hållning i valet mellan Adolf Fredrik o den danske kronprinsen för en tid försvagade hans ställning o ådrog honom Kristoffer Springers häftiga angrepp.

I principalatsfrågan intog K till en början en annan ståndpunkt än Plomgren. Han hörde sålunda till dem som åberopade valmännens, "principalernas", mening som ett viktigt argument i striden om tronföljarvalet. Först när avgörandet fallit o K sensommaren 43 indrogs i Springers aktion, gjorde han gemensam sak med Plomgren. Tillsammans stämde de denne inför rätta. Det var under denna rättegång som de ingav den uppmärksammade framställningen om det representativa systemets rätta innebörd.

När hattarnas ställning vid riksdagen 46— 47 konsoliderades, återtog Plomgren ledningen, o samarbetet med K återgick i tidigare banor. På liknande sätt gestaltade sig förhållandet mellan dem i kommunalpolitiken. K:s utnämning till rådman i maj 42 inledde strävandena att omvandla magistraten till ett parlamentariskt organ för den oligarkiska borgerliga självstyrelsen. Men också härvidlag blev Plomgren, efter sin utnämning till borgmästare 47, den främste. Först efter dennes död i juli 54 framstår K som hattpolitikens obestridde ledare såväl i borgarståndet som i huvudstadens kommunalpolitik.

K:s avancemang till borgmästare gick dock långsamt. I valet till Plomgrens efterträdare som handelsborgmästare föll han först igenom, o när han slutligen uppfördes på förslag fördröjdes utnämningen i flera år, då Adolf Fredrik två gånger begagnade sin rätt att fritt välja inom förslaget. När K i talmansvalet 55 med stor majoritet besegrade mössornas kandidat, borgmästaren i Karlshamn Frans Cervin, var han ännu endast rådman men intog dock platsen som huvudstadens främste representant i sitt stånd. Valet bekräftade hans ställning som hattarnas ledare i borgarståndet. Först två år senare utnämndes K till politiborgmästare. När han i okt 60 av ett praktiskt taget enhälligt borgarstånd ånyo utsågs till talman, var han handelsborgmästare.

För K stod näringspolitiken i förgrunden. Det viktigaste instrumentet utgjorde därvidlag riksbanken. Genom en expansiv kreditpolitik kunde industrin o handeln främjas. Bankpolitiken bestämdes av SU o dess bankodeputation. Det var därför naturligt, att bankodeputationen vid sidan av SU blev en viktig plattform för K:s verksamhet. SU tillhörde K under hela sin riksdagstid, först som en av ståndet vald ledamot, därefter i egenskap av talman. I bankodeputationen verkade han inte lika länge men dock under den ovanligt långa tiden av fyra riksdagar i följd (38—47). Efter Plomgrens utnämning till bankofullmäktig 39 var han borgarnas främste företrädare i deputationen. När K i juni 52 av borgarståndet utsågs till bankofullmäktig, innebar detta, att han måste lämna ett annat viktigt uppdrag, fullmäktigskapet i ständernas manufakturkontor, som han innehaft sedan 39. Sin befattning med bankens ärenden fullföljde han sedan i dess styrelse, men även därefter hade han rätt att som talman delta i deputationens överläggningar.

Som företagare o storexportör var K personligt intresserad av en expansiv kreditpolitik. Under hela sin politiskt verksamma tid var han också den kanske mest hänsynslöse förespråkaren för en sådan. Även härvidlag framträdde så småningom en viss skillnad mellan honom o Plomgren. Sitt genombrott fick de nya grundsatserna vid 38 års riksdag. K tillhörde då det låneutskott, som beredde frågan. Den nya politiken innebar, att belåningen av fast o lös egendom väsentligt underlättades. För att möjliggöra belåning också av vissa värdepapper, bl a andelar i levantiska kompaniet, bildades en särskild association av borgensmän bland Sthlms grosshandlare, i vilken K ingick. Däremot vann han inte gehör för sitt flera gånger framställda förslag, att banken skulle öppnas för diskontering av inrikes växlar. Då den ökade utlåningen skulle finansieras med sedelpressens hjälp o stödjas uteslutande på bankens kredit, lades grunden till den svåra inflation, som skulle bli en av orsakerna till hattpartiets fall o K:s eget olycksöde.

Sin ställning som en av nyckelmännen i hattarnas näringspolitik utnyttjade K otvivelaktigt till egen vinning. Åtskilliga exempel därpå anförs i litteraturen, men det är ofta svårt att utreda de närmare omständigheterna kring dessa affärer. I ett fall, förvärvet 56 av Frösvidals järnbruk, som påtalades av bankodeputationen vid 65 års riksdag, torde syftet dock i första hand ha varit att skydda bankens fordringar. Att K ej till alla delar synes ha fullgjort sina skyldigheter är å andra sidan klart. Om hans syn på dessa förhållanden vittnar ett uttalande 41, då han betecknade uppdraget att inkassera de franska subsidierna som en vanlig "douceur till de handlande av borgerskapet, som varit ledamöter av sekreta utskottet". I dessa hänseenden var K en typisk företrädare för den kombination av privatekonomiska intressen o politisk verksamhet, som var så utmärkande för frihetstiden. Han spelade även en viktig roll inom Jernkontoret, där han var en stor låntagare.

K:s skicklighet o resurser utnyttjades också i finanspolitiken. Ödesdiger blev därvid hans medverkan i de misslyckade försöken att genom operationer på marknaden styra växelkursen. Vid tillkomsten av det första växelkontoret 47 spelade K o Plomgren en viktig roll. Verksamheten tycktes till en början framgångsrik men mötte under 50-talet allt större svårigheter. Nya kontrakt upprättades med de associerade på för Kronan alltmer betungande villkor. Som associerad medverkade K i fyra av de fem växelkontoren. När kontraktet med det sista av dem i april 61 uppsades, hade försöken att med konstlade medel bemästra inflationen definitivt misslyckats o kritiken tilltagit i styrka. En uppgörelse träffades mellan Kronan o de associerade, varigenom dessa fick decharge.

K lyckades visserligen övervinna sviterna av 63 års svåra handelskris, men politiskt befann han sig i en utsatt ställning. Hans inflytande i magistraten vacklade, o i riksdagsmannavalet i okt 64 föll han igenom. Valutgången var främst en följd av missnöjet med hattarnas ekonomiska politik o den våldsamma inflationen. Trots att växelkontorets affärer i första hand sköttes av J H Lefebure, framstod K som huvudansvarig för verksamheten, o man misstänkte, att han otillbörligt utnyttjat sin befattning med växelaffärerna till egen fördel. En bidragande orsak till den utbredda oviljan mot K, som nu kom till synes, var sannolikt hans stundom utmanande uppträdande. Räfsten med de associerade i växelkontoren är ett typiskt exempel på partiförföljelse genom politisk rättskipning helt vid sidan av ordinarie domstolsinstanser. Utgångspunkten gav bankodeputationens berättelse, avgiven 18 mars 65. Två dagar därefter uppkallades K o hans bolagsmän till SU; dagen därpå ställdes K o Lefebure under bevakning i sina hem o deras egendom under vård av kuratorer. Den fortsatta undersökningen av växelkontorens affärer hänvisades 27 mars till en s k stor deputation att utföras utan hänsyn till givna decharger. 3 maj beslöt denna att K skulle sättas i publik arrest. När han sent på kvällen 4 maj avfördes från sitt hus på Munkbrogatan, skedde detta under ett våldsamt pöbeltumult med stenkastning o fönsterkrossning. I juni fastställde stånden den ersättningssumma som skulle utkrävas av de associerade till det enorma beloppet av 6 miljoner dlr smt. Samtidigt uppdrogs åt ett riksdagsutskott, justitiedeputationen, att föreslå de associerades straff. I mars 66 träffades en förlikning mellan kronan, de associerade o deras rättsinnehavare, o ersättningssumman nedsattes till 4 miljoner dir smt, varav K skulle betala 1,5 miljoner. Genom den omprövning av ärendet som företogs vid 69-—-70 års riksdag fastställdes slutligen hela ersättningsbeloppet till något mer än 1,6 miljoner dlr smt.

Då var K ej längre i livet. Ständernas dom, avkunnad i nov 65, drabbade honom hårdast. Den innebar utom dryga penningböter förlust av ämbete o burskap, en månads fängelse vid vatten o bröd samt livstids fängelse på Marstrands fästning. Endast den omständigheten att vid straffutmätningen två stånd stannade mot två räddade honom från nesan att offentligen schavottera. Detta blev för mycket för den mer än sextioårige K. Natten mellan 28 febr o 1 mars 66 avfördes han i tysthet till Marstrand, där han avled redan 15 nov. Den upprättelse, som kom honom till del, då hans barn 70 adlades (Kjerrmansköld) för sin fars förtjänster, fick K sålunda ej uppleva.

Författare

Olof Jägerskiöld



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Några brev från K bl a i Diplomatica-ser o till Tessin i RA. Brev från K till P Alströmer i UUB.

Källor och litteratur

Källor o litt: Bankodeputationens prot 1738—47, Bankofullm:s sekreta prot 1752— 65, BorgRP 1740—62, Kommerskolks skri-v:er till K M:t 1734—42, Sammansatta koll:s skriv:er till K M:t 1732—65, SU:s prot 1742—43 o 1765, allt i RA.

B Beckman, Dalupproret 1743 ... (1930); B Boethius, Magistraten o borgerskapet i Sthlm 1719—1815 (1943); B Boethius o A Kromnow, Jernkontorets hist, 1—2:1 (1947— 68); BorgRP, 6, 1738—39 (1972); H Danielson, Sverige o Frankrike 1736—1739 (1956); FA v Fersen, Hist skrifter, 1—2 (1867—68); G Hahr, Åkers styckebruk (1959); T Höjer, Christopher Springer o principalatsfrågan vid 1742-—43 års riksdag (Studier o handhar rör Sthlms hist, 1, 1938); A J v Höpken, Skrifter, 2 (1893); ST Kjellberg, Sv ostindiska com-pagnierna 1731—1813 (1974); S Leijonhuf-vud, Carl Gustaf Tessin o hans Åkerökrets, 2 (1933); Malmström, 2—5 (2 uppl, 1895— 1900); K Samuelsson, De stora köpmanshusen i Sthlm 1730—1815 (1951); E Sjöstrand, Mynt- o bankpolitik under hattväldet 1738— 1764 (1908); Sveriges riksbank 1668—1918, 2—3 (1919—20); D Tilas, Antecknrar o brev från riksdagen 1765—66, ed O Jägerskiöld (1974). — H Alm, Djurgårdsstaden (1964), s 28 f; A Baxkström, Ett 1700-taIshus i Djurgårdsstaden o dess väggmålningar (SSEÅ 1921), s 7; S Fredholm, Det gamla Djurgårds-varvet o dess ägare (SSEÅ 1960), s 87 f; C A Klingspor, Sv slott o herresäten. Näsby (1887), s 9; G Ullberg, Husa bruks hist (1967); H Wichman mfl, 1720—1880 (Jämtlands o Härjedalens hist, 4, 1962), s 171 ff, 188.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Gustaf Kierman, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/11472, Svenskt biografiskt lexikon (art av Olof Jägerskiöld), hämtad 2019-01-21.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:11472
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Gustaf Kierman, urn:sbl:11472, Svenskt biografiskt lexikon (art av Olof Jägerskiöld), hämtad 2019-01-21.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se