Meriter

Kihlberg, Leif Karl Teodor, f 5 febr 1895 i Söderhamn, d 16 jan 1973 i Sthlm, Kungsh. Föräldrar: kontraktsprosten TD Robert Teodor K o Olivia (Liva) Margareta Granbom. Studentex vid h a l i Västerås vt 13, inskr vid UU 15 sept 13, FK där 4 april 17, notarie i konstit:utsk 19, FL vid UU 15 dec 20, disp 23 maj 22, FD 31 maj 22, doc i statskunskap 9 juni 22—30 dec 25, allt vid UU, red vid DN:s polit avd 22, red för tidn:s avd för kultur o politik 1 jan 30— 30 juni 46, politisk huvudred 1 juli 46—31 dec 56, led av kulturrådet 35—40, nämndeman 48—59, juryman.

G 10 juni 32 i Sthlm m Snöfrid Holmberg, f 13 okt 98 i Hfors, dtr till prof Carl Emil H o Agnes Jauckens, samt tidigare g Björkenheim.

Biografi

Efter akademiska studier i Uppsala blev Leif K fil dr 1922 på avhandlingen Den sv ministären under ståndsriksdag o tvåkammarsystem intill 1905 års totala ministerskifte. Detta 700 sidor tjocka arbete, "fortfarande såvitt jag förstår den mest betydande avhandling som framlagts i ämnet statskunskap" (Tingsten 57) förblir standardverket om den sv parlamentarismens förhistoria o var enligt förste opponenten G Andrén den första mera inträngande analys som givits av det sv regeringsproblemet.

Under arbetet med lic:avhandlingen hade K som notarie i konstitutionsutskottet fått kontakt med Dagens Nyheters huvudredaktör Otto v Zweigbergk, som då var ledamot av FK. K erbjöds redan vid denna tid plats i DN, o anbudet återkom så fort doktorsavhandlingen var färdig. De första månaderna skrev han recensioner o andra artiklar under sitt namn; därefter blev hans fält under 35 år nästan uteslutande den anonyma ledarsidan. Inom redaktionen blev han snart nära lierad med Torsten Fogelqvist, o när denne 25 med undanskjutande av chefredaktören Sten Dehlgren utsågs till chef för avdelningen kultur o politik, innebar detta ett avancemang också för K. Han fick snabbt stort inflytande över den politiska avdelningen, speciellt som Fogelqvist ofta kände sig osäker o satte sin lit till K. Utan att behöva axla det reella ansvaret fick K grundligt orientera sig i dagspolitiken för att, när Fogelqvist 29 på grund av sjukdom lämnade sin post, efterträda denne som chef för kultur o politik.

Medan förhållandet mellan den kyligt auktoritative Dehlgren o den temperamentsfulle Fogelqvist alltid varit spänt, kom K med sin avspända ledighet snabbt på god fot med Dehlgren o bistod denne lojalt. "Tillspetsat kan man kanske säga, att K, efter att utan att synas ha gjort arbetet åt Fogelqvist, nu gjorde det åt Dehlgren" (Torbacke). På ledaravdelningen behandlade K främst inrikespolitiska frågor, medan K:s närmaste medarbetare, Torsten Jönsson, ägnade sig åt ekonomiska o kommunala frågor; gränsen var dock flytande.

Relationerna mellan K o DN:s största aktieägare, familjen Bonnier, hade varit problemfria, tills de hösten 38 komplicerades genom krav från främst Tor o Kaj Bonnier, att K skulle inställa sin kritik mot den s k Sthlmsplanen på ett gemensamt sv-finskt försvar av Åland. Resultatet blev att kritiken dämpades, men Bonniers intervention med sin prägel av "hot o kraftmätning" efterlämnade hos K ett bestående intryck av obehag, "det var uppenbart att det fanns agitationshärdar som kunde sätta Bonniers i rörelse, att bröderna så långt ifrån var beväpnade mot lösa ingivelser att de tvärtom lätt smittades av sådant" (K:s minnesanteckningar) .

Motsättningarna mellan K o Bonniers skärptes efter det sovjetiska angreppet på Finland 39. Det var i detta sammanhang som K gjorde sin viktigaste publicistiska insats. "Under hela Finlandskriget fanns det flera sv tidningar, som förde eftertänksamhetens o varsamhetens talan. Främst bland dem var DN. Efteråt har det ju avslöjats under vilka svårigheter som Leif K kunde föra fram sina synpunkter. Under kriget var det en ovärderlig tillgång att det fanns en stor tidning som på ledaravdelningen talade i en lugn resonerande ton" (Erlander).

Medan K förordade bildandet av en samlingsregering, vidtog Tor Bonnier den i DN:s historia enastående åtgärden att vid styrelsesammanträdet 12 dec 39 ta upp en politisk fråga o om samlingsregeringen säga sig tro att "den varken representerar folkviljan eller den duglighet som nu är nödvändig". Vad gällde Sveriges inställning till Finland stödde K samlingsregeringen, medan flertalet medlemmar av familjen Bonnier med varierande intensitet företrädde en mera interventionistisk linje. I denna konflikt ingrep Dehlgren medlande, samtidigt som K ställde sig positiv till de försök som i början av 40 gjordes av Dehlgren att få till stånd en av liberala personer ledd stiftelse, som skulle köpa DN av familjen Bonnier. "Den inblick jag erhållit i det politiska tänkandet på Bonnierhåll gjorde mig illa till mods, rent ut förskräckt" (minnesanteckningarna). Ett försök av Bonniers att rubba K:s position genom att placera förutvarande pressattachén i Hfors, Sven Dahlman, som självständig politisk skribent i DN avvisade K — under medverkan av Dehlgren — i april 40 med stöd av sitt kontrakt. Några månader senare kom Bonniers misstroende mot såväl K som Dehlgren till uttryck i ett av aktieägarmajoriteten dikterat styrelsebeslut att anställa dåv majoren Arvid Eriksson ("radiomajoren") som bitr chefredaktör för DN, dessutom designerad som efterträdare till Dehlgren. Då Eriksson inte beviljades tjänstledighet, kunde denne emellertid aldrig underteckna kontraktet.

K:s inställning under perioden av tyskt herravälde över nästan hela Europa sammanföll i allt väsentligt med den officiella utrikesledningens. I sina minnesanteckningar poängterar — snarast överdriver — K sina personliga kontakter med utrikesminister Günther. Sommaren 40 var K påfallande återhållsam; det framgår vid en jämförelse med t ex ledarskribenter i Sv Dagbladet. Gentemot samlingsregeringen ålade sig K en långtgående lojalitet. "Någon tyskvänlighet är det aldrig någonsin fråga om" (Torbacke). K:s situation komplicerades genom hans villighet att överlåta större befogenheter att dirigera DN åt Dehlgren än som sedan 25 tillkom denne, så t ex när Dehlgren med K:s goda minne censurerade mot Tyskland kritiska ledare av utrikesredaktören Johannes Wickman. Denne riktar i sina otryckta memoarer (cit hos Bonnier) skarpa angrepp mot K för eftergivenhet mot Tyskland; liknande synpunkter framfördes i Expressen 72 av Ivar Harrie, kollega till K på DN 40—44.

Redan tidigt hade K ägnat stort intresse åt Finland o där byggt upp ett nät av kontakter. Viktigast var F Valros (redaktör för Sv Pressen) o ekonomi-historikern N Meinander, vilka bidrog till K:s kritiska bedömning av Sthlmsplanen 38—39. Åren 43—44 drev K tillsammans med flera andra av DN:s politiska skribenter en intensiv kampanj för att förmå Finland till vapenvila med Sovjet. K hade i detta sammanhang nära kontakter med den s k fredsoppositionen i Finland; det var också K som först offentliggjorde "de 33 :s adress" till president Ryti sommaren 43, ett offentliggörande som väckte stort uppseende o ådrog honom skarp kritik från såväl finska som vissa sv kretsar. Synpunkter på sin verksamhet under kriget gav K i uppsatsen Statsvetenskapliga problem från krigsåren.

Inför Dehlgrens avgång som chefredaktör 46 räknade K med att efterträda denne, något som även Dehlgren önskade; inom DN:s redaktion presenterade K öppet sina framtidsplaner som chef. "Vi på Bonniersidan var inte lika tillfreds med en sådan utveckling. Givetvis var det i första hand våra motsättningar under kriget som gjorde oss ohågade för K. Men hans ofta undvikande skrivsätt, hans olust att ta en bestämd ståndpunkt eller, kanske rättare, benägenhet att se taktiskt på problemen, var, tyckte vi, alltför framträdande" (Tor Bonnier i Dagens Nyheter o Bonniers). I stället blev Herbert Tingsten, kamrat o vän till K sedan studentåren i Uppsala, chefredaktör för DN.

Det redaktionella förhållandet mellan K o Tingsten ordnades under medverkan av den gemensamme vännen Vilhelm Scharp; K fick ställningen som "politisk huvudredaktör". Förslag av Kaj Bonnier o Wickman att Tingsten uttryckligen skulle markera avståndstagande från K:s politik under krigsåren avvisades av Tingsten. Till en början hade K ett visst inflytande som rådgivare åt Tingsten, men detta upphörde snart, o Tingsten behandlade honom stundom ganska hänsynslöst. Enligt vad K senare meddelade, inverkade han emellertid återhållande på Tingsten, när denne under Koreakriget 50 övervägde att uttala sig för att USA skulle använda atombomben.

Under 50-talet ägnade K sig speciellt åt försvarsfrågor samt åt att undersöka o bekämpa kommunismen i Sverige. Det skulle senare riktas skarp kritik mot honom, för att han under processen 52 mot den för spioneri anklagade o dömde F Enbom behandlade rättegången o föregrep domslutet i ledande artiklar samtidigt som han fungerade som nämndeman; K besvarade inte kritiken. Vid N Chrustjevs besök i Sverige 64 uttalade sig K under hand positivt om värdet av ett sådant besök.

Efter att vid årsskiftet 56/57 ha pensionerats från DN utgav K i snabb följd en rad arbeten, som alla vittnar om hans eminenta förmåga att överblicka o penetrera ett stort källmaterial. De två volymerna om DN:s politiska historia 1888—1921 betecknades av G Gerdner som "den kanske mest inträngande o i varje fall mest fängslande tidningshistoriska undersökning av detta slag som sett dagen i Sverige". Till DN:s 100-årsjubileum utgav K I annonsernas spegel, en översikt vilken kan betecknas som den första egentliga sv reklamhistoriken, samtidigt som arbetet visar hur samhällets omvandling kan utläsas ur en tidnings annonssidor.

K skrev vidare tre stora biografier, över resp K Staaff, L J Hierta o S A Hedin. Tyngst väger den förstnämnda, där man märker K:s djupgående förtrogenhet inte bara med Staaff utan med hela det liberala etablissemanget. I Hierta-boken sökte K skildra huvudpersonens insatser på en mängd olika områden av sv samhällsliv, medan Hedinboken hade ett drag av självbekännelse, vilket stundom gav stilen "en värme o en intensitet som gör den rent av lysande" (Erlander).

"Klokheten, det försiktiga o goda omdömet, förmågan att analysera o från skilda synpunkter skärskåda ett problem" var, enligt Tingstens karaktäristik i DN vid K:s avgång, publicisten K:s mest framträdande egenskaper. Utmärkande var också en viss distans o ovilja eller oförmåga till känsloengagemang, något som kunde vara både en styrka o en svaghet. Som yrkesman ägnade K sig helt åt sitt arbete o undvek programmatiskt uppdrag o bindningar utanför tidningen. Denna tendens till isolering var en medveten handlingslinje, där lojalitet mot DN var det dominerande inslaget.

Författare

Ulf Brandell

Arkivuppgifter

K:s Minnesanteckntar från krigsåren sammanförda i febr 1954, hos K:s familj, Sthlm. Strödda brev från K i KB o RA. Brev från K till J Nordström i UUB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Ålands hemortsrätt (Forum, årg 5, 1918, Sthlm, 4:o, s 500—503). — Författningskris (ibid, 6, 1919, s 62—65, 75—79). — Radikalism och referendum (ibid, 7, 1920, 8:o, s 356—367). — Den svenska ministären under ståndsriksdag och tvåkammarsystem intill 1905 års totala ministerskifte. Akad avh. Upps 1922. VII, 670, LI s. — Statsvetenskapliga problem från krigsåren (SSFU, årg 20, 1944, Upps, s 414— 442). —¦ Norrbottenkommunismen och sabotagefaran. Sthlm 1949. 44 s. [Anon.] (Dagens Nyheters skriftserie; omtr av ledare i DN 11—23 sept 1949.) — Den ryska agenturen i Sverige. Sthlm 1950. 53 s. [Omtr av artiklar i DN 18 mani—1 april 1950.] — Mitt första bidrag till DN:s spalter (Bakom spalterna, ur Dagens Nyheters historia, d 1. 1889—1921 . .. Utg I Ljungquist, Sthlm 1952, s 200— 234). — Branting och Staaff. Några observationer (Till minnet av Hjalmar Branting. 1860—23.11—1960, Sthlm 1960, s 47—59; även i Tiden, årg 52, 1960, Sthlm, s 559— 571). — Dagens Nyheter och demokratins genombrott. D 1—2. Sthlm 1960. 1. Ständigt i opposition 1888—1911. 341 s, 4 pl-bl. 2. Seglar sin egen sjö 1911—1921. 281 s, 4 pl-bl. — Karl Staaff. D 1—2. Sthlm 1962—63. 1. Verdandist, advokat, politiker. 1860—1905. 378 s, 12 pl-bl. 2. Regeringschef, oppositionsledare. 1905—1915. 476 s, 8 pl-bl. — I annonsernas spegel. En revy över samhällets förvandling under hundra år. Sthlm 1964. 254 s. —¦ Karl Staaff, personligheten, partiledaren [anförande 4 okt 1965] (Karl Staaff, [red B Ekinge,] Sthlm 1965, s 7—12). —Lars Hierta i helfigur. Sthlm 1968. 302 s, 8 pl-bl. — Folktribunen Adolf Hedin. För frihet och rättvisa åt menige man. Sthlm 1972. 274 s, 4 pl-bl. —¦ Språkvårdaren Adolf Hedin (Lych-nos 1971—1972, Sthlm (tr Upps) 1973, s 284—326).

Utgivit: N Eden, Minnen. Med kommentar och en skildring av Nils Edens ledarskap. Sthlm 1969. 258 s, 4 pl-bl.

Källor och litteratur

Källor o litt: Klipp, Sveriges pressarkiv, RA; U Brandelis Dagboksanteckn:ar, Sthlm.

T Bonnier, DN o Bonniers (tr som korr 1961); T Erlander, Memoarer, 2—3 (1973— 74); I Ljungquist, Ur DN:s hist, 1 o 3 (1952 o 1954); PK:s porträttmatr 1952 (1951); H Tingsten, Mitt liv, 1—4 (1961—64); J Torbacke, DN o demokratins kris, 1—2 (1972). — Nekr :er o rec :er i dagspressen.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Leif K T Kihlberg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/11473, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ulf Brandell), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:11473
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Leif K T Kihlberg, urn:sbl:11473, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ulf Brandell), hämtad 2024-04-19.