Meriter

Kjellgren, Josua Hesekiel, f 29 aug 1838 på Ottersjö, Dagsås, Hall, d 26 febr 1901 i Sthlm, Hedv El (enl db för Skedevi, Ög). Föräldrar: godsäg Håkan K o Johanna Maria Johnsson. Avgångsex från Chalmersska slöjdskolan, Gbg, 57, ing vid Limmareds glasbruk, S Åsarp, Älvsb, 57—62, förvaltare vid Skönviks glasbruk, Skön, Vnl, 62—63, disponent för Sandö glasbruk, Bjärtrå, Vnl, 63—68, för Reijmyre glasbruk, Skedevi, Ög, 68—01, ordf i kommunalfullm o kommunalnämnden i Skedevi 80—88, led av Östergötlands läns landsting 84—85, av FK 99— 01 (särsk utsk 00), av förliknings- o skiljenämndskomm maj 99—febr 01.

G 61 el 62 m Anna Elisabeth Schmidt, f 10 nov 42 i S Åsarp, d 7 jan 03 i Skedevi, dtr till glasfabrikanten Johan Georg S o Johanna Maria Nysborg.

Biografi

Josua K genomgick Chalmersska slöjdskolans lägre o högre avdelning, där han stannade ett år som repetitör i fysik o biträdde läraren Gustaf R Dahlander (bd 9). Efter ingenjörsexamen 1857 anställdes han vid Limmareds glasbruk vid Ätran, där Fredrik Brusewitz var disponent o hyttmästaren Svante Schmidt med 45 arbetare tillverkade hushållsglas för c:a 70 000 rdr om året. Här praktiserade K i fem år. Därefter erhöll han plats som förvaltare vid Skönviks glasbruk vid Timråviken. Grosshandlare Friedrich Bünsow (bd 7) i Sundsvall var disponent för det nybildade (61) Skönviks ab, som till hälften var tyskägt. K lade om tillverkningen, byggde ut anläggningarna o tog ny arbetskraft från glasbruken i Värmland o Småland.

Till Skönvik hörde tidigare Sandö bruk vid Ångermanälven, omfattande sågverk, bryggeri o glasbruk för tillverkning av ölbuteljer mm. 11 jan 62 eldhärjades Sandö, varvid endast glasbruket kunde räddas. Tillsammans med inspektören Fritz Ramström köpte K 63 detta till 120 000 rdr taxerade glasbruk med inventarier för 50 000 rdr av ägaren, handelsbolaget H J Wallis & co i Sthlm. Liksom vid Skönvik, som K lämnade 63, drev han på Sandö främst tillverkning av fönsterglas.

K ansågs vara både tekniskt skicklig o en durkdriven affärsman, o på dessa meriter blev han 68, knappt 30 år gammal, disponent för Reijmyre glasbruk. Bruket hade blivit mindre lönsamt o av kapten Gustaf Erik v Posts arvingar ombildats till ab. Årsomsättningen var c:a 140 000 rdr, men K utnyttjade genast konjunkturuppgången o redan 71 hade Reijmyre högsta tillverkningsvärdet av rikets 24 glasbruk, c:a 230 000 rdr. Ett ångdrivet glassliperi hade anlagts av företrädarna o vidare fanns två glashyttor, vilka årligen förbrukade 7 000 famnar ved. K konstruerade därför en bränslebesparande gaseldad smältugn (patent 21 april 71), varigenom glasmassan blev mera homogen o kapaciteten avsevärt ökade. Produkterna presenterades i en ny priskurant o sändes bl a till utställningen i Moskva 72, där de tilldelades stora guldmedaljen.

73 byggde K ett vattendrivet glassliperi med gravyrverkstad i Bredmyra o anställde särskilda gravörer. Agenter blev glasmagasinen Örnberg & Andersson i Gbg samt J P Åkerholm & co o J E Friberg i Sthlm. 74 var omsättningen fördubblad o bruket kunde ej effektuera alla beställningar. Konkurrensen började samtidigt hårdna, o i slutet av året försökte Brusewitz förgäves få ett prisavtal mellan bruken.

K införde belgiska metoder för glasblåsningen, slipningen, graveringen o målningen samt tillverkade med ensamrätt för Sverige härdat glas enligt de la Basties patent. Reijmyres glas vann erkännande som Skandinaviens yppersta. 75 nåddes de högsta produktionssiffrorna under K:s epok, 443 000 kr, o den största behållningen, 93 000 kr, men exporten gällde ännu blott Norge o Danmark. Glaspressningsformar köptes från USA o England, o ett aggregat för maskinsprängning av glas anskaffades 77; glaset blev alltmer en masstillverkad industriprodukt, o priskuranten upptog 68 olika namngivna serviser.

Mot årtiondets slut blev konjunkturerna sämre för glasindustrin, o även Reijmyre fick avsättningssvårigheter. En betydande förlust medförde också Åkerholms o Fribergs konkurser. Bruket övertog några år Åkerholms glas- o porslinsmagasin för egen direktförsäljning, men utländska reseombud sålde betydligt billigare. 78 nedlades vattensliperiet i Bredmyra, o året 79 gick utan vinst, varvid särskilt de mindre skickliga arbetarna fick lönesänkning. Tillfället var nu lägligt för K att förhandla om brukets övertagande, vilket skedde 6 april 81 med Iwar Heyman som kompanjon. Heyman svarade sedan för Reijmyres betydande skogs- o lantegendom. Samtidigt förbättrade o utvidgade K ångsliperiet o köpte från Paris en glasetsningsapparat, en s k guillochermaskin — den första i landet. Flera av K:s tekniska förbättringar patenterades ej, men 14 dec 81 erhöll han patent på en glashärdningsugn o på egen härdmetod.

81 exporterades 20 % av brukets produktion till Norge o Danmark men särskilt till Ryssland, där Reijmyre framgångsrikt konkurrerade med andra länder. Men så småningom stängdes den ryska marknaden genom höjda tullar, o K måste söka annat avsättningsområde. Han gjorde under 80-talet en stor satsning för att kunna tävla med det goda engelska flintglaset, o efter några år kunde hälften av produktionen exporteras till England men även till Böhmen. 88 kunde K lösa ut Heyman o bli ensam ägare. 5 å bildades vid ett branschmöte i Växjö Sveriges o Norges småglastillverkares förening (som dock blev kortlivad) med K som ordf. Avsikten var bl a att ordna exporten, hejda överproduktionen, dämpa priskriget o stoppa gårdfarihandeln. Med ett upprop till sina arbetare ingrep K 90 mot radikala tendenser.

Genom en svensk i Philadelphia kunde K tillgodogöra sig amerikanska glaspressningsmetoder, o i USA uppmärksammades K:s försök med härdat glas, varefter en mindre export dit kom i gång genom firma L Straus & Co i New York. Sommaren 94 delades generalagenturen i England av två storföretag, J Wuidart & Co o R Johnston & Co, vilket snart medförde så stora beställningar, att K 97 måste anlägga ett dotterföretag, Gryts glasbruk med sliperi o en hytta i Björnhammar, c:a 5 mil väster om Rejmyra. Även firma Joseph Leja, återförsäljare i Sthlm, bidrog till omsättningsökningen. Den främsta manifestationen av Reijmyres ställning som landets ledande glasbruk blev deltagandet i sthlmsutställningen 97, där de förevisade varorna från väldiga praktpjäser om 100 skålpunds vikt till vanligt servisglas o särskilt djupslipat kristallglas väckte stor beundran.

K fortsatte hela 90-talet med livlig nybyggnadsverksamhet, nu med hjälp av sin tekniskt utbildade son Sten K. En märklig nyhet var en 15 km linbana från bruket via Bredmyra till Simonstorps järnvägsstation, som väsentligt förenklade transporterna. Mot slutet av 90-talet elektrifierades bruket, antalet arbetare var drygt 500 o till bruket hörde bl a en kasern, där över 70 lärgossar bodde o utspisades under befäl av en fd militär. Trots att ofta en tredjedel av arbetsstyrkan utgjordes av gossar, vägrade K att underskriva branschens bekanta petition 99 angående fritt bruk av minderårig arbetskraft såsom nödvändig för företagsekonomin.

De betydande investeringarna hade emellertid starkt försämrat brukets ställning. Banklånen hade stigit till 343 000 kr. Samtidigt blev konkurrensen allt besvärligare. Även sliperiet i Gryt vållade den åldrande K bekymmer. Med stor energi o skicklighet hade han byggt upp Reijmyre glasbruk o skapat dess världsrykte, men nu kunde han skönja tillbakagången. Vid hans frånfälle 01 övertogs bruket av tre av hans söner med Sten som VD. Av dem hade Bror K redan tidigare fått hand om skötseln av skogs- o lantegendomarna: Bruket distanserades efter sekelskiftet av flera andra bruk, främst Kosta, men Sten K lyckades länge hålla fabrikationen på tämligen hög nivå.

Författare

Rune Kjellander

Källor och litteratur

Källor o litt: J E Anderbjörk, Sv hushålls-glasfabrikanters fören & Sv glasbruksfören. 1912—1962 (1962); G Bodman, Chalmers tekn inst. Matr 1829—1929 (1929); Glastill-verkn i Sverige (Uppfinningarnas bok, ed OW Ålund, 4, s 544, 1873); A Hasselgren, Utställn i Sthlm 1897 (1897), s 230; S Hedin, Fjäls glasbruk, ett stycke brukshist (Sundsvalls tidn:s årsbok 1968); Hist-geogr o statist lex öfver Sverige, 5 (1864), s 439, 6 (1865), s 33, 100; M Höjer, Konungariket Sverige, 2. Götaland (1881), s 81; Internat industrilex 1884—85 (1884), s 52; Kommerskollegii fa-briksber:er; NF, bd 14 (2 uppl, 1911), sp 182; Å Nisbeth o T Fogelberg, Reijmyre glasbruk (1960); O Nordström, Sv glasindustri 1550-1960 (Meddel från LU:s geografiska institution, 41, 1962); B Ohlin, Den sv glasindustriens utveckl ... (SOU 1922:53); Reijmyre (Nordens expositionstidn, 1897, nr 37 o 85); Reijmyre bruks-ab (Sveriges industri, dess stormän o befrämjare, 1, 1897); SPG 25: 1 (1904), s 51; Sv industriens män, 1 (1874); Sv släktkal 1919 o 1938; Sveriges handelskal från 1875; J Weidow, Sv glasbruk 1555—1965 (1969). — Nekr i SvD 27 febr o 5 mars 1901.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Josua H Kjellgren, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/11542, Svenskt biografiskt lexikon (art av Rune Kjellander), hämtad 2024-05-11.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:11542
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Josua H Kjellgren, urn:sbl:11542, Svenskt biografiskt lexikon (art av Rune Kjellander), hämtad 2024-05-11.