Knut Eriksson

Död:1195/96

Kung


Band 21 (1975-1977), sida 383.

Meriter

Knut Eriksson, f senast på 1140-talet, d hösten 1195 eller 8 april 1196. Föräldrar: konung Erik "den helige" av Sverige (bd 14) o Kristina av Danmark (Beckman 1921; Westman 1954). Konung över hela Sverige senast från 72 eller 73.

G m en till namnet okänd sv kvinna av hög börd, vilken levde ännu våren 93 o hade en bror vid namn Knut.

Biografi

 

Ett påvebrev, som numera kunnat dateras till 93, uppger, att K, sedan fadern dödats — 59 eller 60 — , blev besegrad o flydde. En i senare framställningar återkommande 1400-talsuppgift (Prosaiska krönikan), att han i tre år var i landsflykt i Norge, är okänd för de norska kungasagorna o beror sannolikt på förväxling med hans son Erik Knutsson, om vilken detsamma uppges i västgötalagens kungakrönika från mitten av 1200-talet (Toll). Enligt denna dödade K konung Karl Sverkersson (bd 20) på Visingsö. Ortsangivelsen finns även i flera annaler, enligt vilka denna händelse ägde rum 67, o en av dessa preciserar tidpunkten till 12 april. Om K:s fortsatta verksamhet uppger kungakrönikan, att han även dödade konungarna Kol o Burislev (bd 6), som sannolikt var brorsöner (Ahnlund 1945) till Karl Sverkersson. En kungalängd från 1300-talet känd i handskrift från 1400-talets slut, uppger, att Kol föll i Bjälbo, Ög, o Messenius, som ej känner dennes dödsort, har en något utförligare uppgift med samma innehåll om Burislev med tidsangivelsen 69. Med uppgifterna om dessa tronstrider har sammanställts påvebrev från 71 eller 72. Av dessa är ett adresserat till ärkebiskopen i Uppsala o hans suffraganer samt jarlen Guttorm (bd 17) utan att någon konung namnes, medan ett annat är adresserat till svearnas o götarnas konung "K" (endast begynnelsebokstaven utsatt), vilket föranlett diskussion, om det är K (ST; Ahnlund 1948; Andersson 1964) eller Kol (E Carlsson; Stade; Tunberg 1941 o Fornv 1951; Ohlmarks) som åsyftas.

Enligt Västgötalagens kungakrönika var K efter många segerrika strider en god konung i 23 år. I Birger jarls traktat med Lübeck omkr 1250 åberopas en i övrigt okänd traktat mellan K o hans jarl Birger brosa (bd 4) samt hertig Henrik "lejonet" av Sachsen, tydligen ingången före 80. Detta är den äldsta kända handelstraktaten i sv historia, o det har förmodats, att ett sv stadsväsende i egentlig mening börjat komma till stånd vid denna tid. Ett par engelska räkenskapsnotiser från 85—86 visar, att konungen av "Suaðede" eller "Suadedie", tydligen Sverige, även skickat tre sändebud till England, vilka där fått kläde o till honom som gåvor från konung Henrik II hemfört järnstövlar, en hjälm o ett bröstharnesk. Detta är den äldsta, kända diplomatiska kontakten mellan Sverige o England. Den norske konungen Sverres saga, som anses ha fullbordats redan i början av 1200-talet, uppger, att den nyblivne bysantiske kejsaren Alexios III 95 sände brev till de tre nordiska ländernas konungar med anhållan om 90 krigsmän.

K:s förhållande till Danmark var spänt, då Karl Sverkerssons minderårige son Sverker enligt västgötalagens kungakrönika fått en tillflyktsort hos sina mödernefränder inom det danska kungahuset. Till Birger brosa flydde enligt Saxo 76 lundaärkebiskopen Eskils dottersöner Karl o Knut Karlsson, vilka deltagit i en misslyckad sammansvärjning mot konung Valdemar I av Danmark. 82 stödde K o Birger brosa enligt samma källa den från Sverige komne danske kungaättlingen Haralds uppror i Skåne, o efter dettas misslyckande flydde denne till Sverige. 91 skall danskarna enligt danska annaler ha företagit en expedition till Finland. 92 flydde en annan dansk kungaättling, biskop Valdemar av Slesvig, till Sverige enligt Annales Lundenses. En annan annal uppger, att han flydde til Norge. Enligt den samtida krönikören Arnold från Lübeck fick Valdemar hjälp från både Norge o Sverige under sin följande misslyckade strid mot danske konungen Knut.

K:s förhållande till Norge var efter Sverres seger gott, o Sverre, som redan 76 sökt stöd hos Birger brosa, gifte sig med K:s syster Margareta 85, året efter det att han blivit ensam konung. Sverresagan berättar också om hur Sverres bror Erik efter sitt härjningståg till Estland kort därpå blev väl mottagen av K, som vid hans hemfärd gav honom ett långskepp. Den mot Sverre fientlige norske tronpretendenten Erling lät K enligt Boglungasogurs längre version sätta i fängelse på Visingsö, varefter denne fick sitt binamn steinvegg.

Enligt annaler härjades Mälarens stränder 87 av hedningar, som brände Sigtuna o dödade ärkebiskop Johannes vid Almarstäket; i Erikskrönikans skildring av samma händelser specificeras fienderna som karelare o berättelsen härom kombineras med skildringen av dråpet på Jon jarl (bd 20) i Askanäs på Ekerö. De runda försvarstorn som förekommer i bl a Sthlm, Skå i Sth, Stegeborg i Östra Ny, Ög, Stensö i Östra Husby, Ög, Kalmar, Strömsrum i Ålem, Kalm, o Borgholm har ansetts vara byggda under K:s regering o sammanställts med liknande danska befästningsverk från Valdemar I:s tid (Olsson). Det förutnämnda påvebrevet 93 uppger, att K ständigt kämpade mot hedningar för den heliga kyrkans utbredning. Den lettiske prästen Henriks krönika från 1220-talet nämner, att den sv jarlen — tydligen Birger brosa — med tyskar o gotlänningar begav sig på krigståg mot kurerna men blev vinddriven till östra Estland, där han efter tre dagars härjningar tvang invånarna att döpa sig o betala tribut. Huruvida detta hände kort före eller kort efter K:s död framgår dock ej av krönikan.

Mängder av mynt med omskrifterna KANVTVS REX eller KANVTVS har påträffats, i många fall tillsammans med mynt av sådan ålder att K måste vara den åsyftade. Då dessa mynt otvetydigt är av tysk typ, har nämnda myntfynd sammanställts med K:s ovan behandlade handelstraktat med Henrik "lejonet". Spår av sv myntning saknas helt från hela seklet före K. En kontinental uppgift från 1200-talets förra hälft om metallförekomster i Sverige har föranlett en förmodan (Tunberg 1922), att denna myntprägling kommit till stånd genom att K till följd av sina tyska förbindelser kommit att ta initiativ till malmbrytning. Det har också påpekats, att de stora fynden av mynt från K:s tid ofta gjorts just i de trakter där de ovan nämnda försvarstornen byggts. Härav har man dragit slutsatsen (Thordeman 1932 o 1939), att fientliga härjningar i just dessa trakter föranlett såväl skattnedläggningen som uppförandet av försvarstornen.

K är den förste sv konung som kan beläggas ha utfärdat brev. Av dessa är nio bevarade i original i RA, alla med ett undantag odaterade, o ett i avskrift. Av originalbreven är åtta utfärdade för det omkr 60 grundade klostret i Viby vid Sigtuna, vilket genom jordabyte med K — å kronans vägnar — kom att flyttas till Säby (lat Saba) i Julita, Söd. Till detta kloster donerade han sitt fädernearv Ängsö — kanske den senare så bekanta sätesgården vid Västerås — samt flera kronogods (Rosén). K har tidigare identifierats med den konung Knut som enligt Östgötalagen, avskaffade nam (självtäkt) o införde konungsräfst, men det har numera påvisats, att denne konung i stället torde vara hans yngre namne Knut långe (Gagnér).

Det i det föregående flera gånger nämnda påvebrevet från 93, vars datering, adress o senare del blivit bekanta först genom ett lyckligt fynd i en kopiebok i Siguenza i Spanien för endast ett par decennier sedan (Holtzmann; Ahnlund 1954), innehåller intressanta uppgifter om K:s privatliv. Det ger ärkebiskopen i Uppsala i uppdrag att verkställa undersökning med anledning av en framställning som av K sänts till påven, o som utförligt refereras i brevet. K hade redan under sin fars livstid trolovat sin blivande hustru, vars namn ej namnes, men som uppges ej ha haft sin like i hela landet. Då han efter faderns död måste gå i landsflykt, insattes hon i ett kloster med anledning av risken för övervåld. Efter K:s seger gifte han sig med henne, varefter hon födde flera barn, av vilka en son utsågs till hans efterträdare i kraft av stormännens samtycke o val. Senare blev drottningen svårt sjuk, varvid hon i dödsångest avlade löfte om avhållsamhet, om hon bleve återställd. K samtyckte för att ej bedröva henne. Nu var hon återställd, men fortfarande i kloster, o K ville, att påven skulle ge dem tillstånd att återupptaga samlivet, särskilt som K för kampen mot hedningarna måste samarbeta med hustruns släktingar o han behövde skydd mot fienders förtal i fråga om äktenskapet. En i den moderna diskussionen förekommande uppgift, att drottningen hette Cecilia o var dotter till konung Sverker d ä, vilar på antaganden (Ahnlund 1945) om missuppfattningar vid traderingen av en nu i handskrift från början av 1300-talet känd annal. Dessa antaganden har fått ett bräckligt stöd av ett försök till tolkning av det svårlästa kvinnonamnet på en kyrkomålning i Dädesjö, Kron, där även namnet CANUTUS kan läsas (Karling). Brevets uppgift om K:s behov av samarbete med drottningens släktingar i kampen mot hedningarna utgör ett indicium mot uppfattningen, att hon var dotter till Sverker d ä, vilken även med hänsyn till fiendskapen mellan de båda familjerna förefaller osannolik. K var den förste sv konungen på åtminstone ett halvt sekel som ej blev dödad. Enligt västgötalagens kungakrönika begravdes han i Värnhem, men hans nuvarande gravsten där tillkom först på 1600-talet på M G De la Gardies initiativ. Enligt ett påvebrev från 1208 var K:s söner vid hans död vuxna, men trots uppgiften i 93 års brev efterträddes han ej av en son utan av den av honom dödade Karl Sverkerssons son Sverker. Enligt brevet 1208 behöll Sverker K:s söner i sin närhet ända tills de började stämpla mot hans liv. Tre av dem dödades då i en strid vid Älgarås, Skar, medan sonen Erik Knutsson (bd 14) undkom till Norge o sedan berövade Sverker krona o liv samt blev dennes efterträdare.

Författare

Hans Gillingstam



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

En signetring av guld från Södermanland med inskriptionen KANUTI REGIS i Statens hist museum anses ha varit K:s (Fleetwood, s 18). Faksimiltryck av tre av K utfärdade brev hos Öberg, s 23 ff.

Källor och litteratur

Källor o litt: N Ahnlund, "Purgacio ferri candidi" (HT 1936); dens, Vreta klosters äldsta donatorer (HT 1945), s 307 f, 312 ff, 325, 332, 344 f; dens, Sthlms hist före Gustav Vasa (1953); dens, Ett märkligt handskriftsfynd (SvD 5 aug 1954); dens, Tiden före 1560 (Den sv utrikespolitikens hist, 1:1, 1956); A Andersson, Fingerring (Kulturhist lex för nord medeltid, 4, 1959); F Andersson, Till Gäsene hds bebyggelsehist (Namn o bygd 1936), s 209, 213; I Andersson, Skånes hist till Saxo o Skånelagen (1947); dens, Uppsala ärkestifts tillkomst (HT 1964), s 392, 402 ff; T G Appelgren, Nya rön i fråga om de sv medeltidsmyntens bestämningar (Fornv 1930), s 291 f; S Axelson, Sverige i utländsk annalistik 900—1400 (1955), s 59 f, 62, 64, 66 ff; dens, Sverige i dansk annalistik 900—• 1400 (VHAAH. Hist serien, 3, 1956), s 56 ff; N Beckman, Ur vår äldsta bok (1912), s 41 ff; dens, Kungagravar o medeltidshist (Fornv 1921), s 32 f; S Bolin, Om Nordens äldsta historieforskning (1931), s 149, 156, 158 f, 163, 167, 175, 179, 185, 187, 191, 220; H Brulin, Några feldaterade påfvebref i SD (Bidrag till Sverges medeltidshist tillegnade C G Malmström, 1902), s 4 f; E Carlsson, Erikskultens uppkomst (Saga o sed 1938); dens, Erikslegendens historicitet (HT 1952), s 221; G Carlsson, Biskopssäte, domkyrka o kloster. Från äldsta tid till 1563 (Strängnäs stads hist, 1959); S Carlsson, Folkungarna (PHT 1953); De unika mynten på utställning (Norrtelje Tidning 31 okt 1975); DS 1 (1829), 10:1 (1970), nr 168; R Edgren, Innocentius III o Sveriges inbördes strider (Bidrag till Sverges medeltidshist tillegnade C G Malmström, 1902); Fornmanna sögur, 9 (1835); G Galster, Vesterås—Hulpenninge fra K og hans naermeste Efterfolgere (Fornv 1917); B Gezelius, Sverges äldsta daterade konungabref (Bidrag till Sverges medeltidshist tillegnade C G Malmström, 1902); H Gillingstam, rec av S O Brenner, Gorm den gamles ättlingar (PHT 1967); Chr Godt, Bischof Valdemar von Schleswig und die Cistercienser von Guldholm (Zeitschrift fiir Schleswig-Holstein-Lauenburgische Geschichte, 21, 1891); Heinrichs Livländske Ghronik (1955); PA Hellke, 550 silvermynt från 1100-talet låg nergrävda i potatisåkern (Norrtelje Tidning 20 okt 1975); H Hildebrand, Sveriges medeltid, 1—4 (1879—1953); W Holtzmann, La "Collectio Seguntina" et les décrétales de Clément III et de Célestin III (Revue d'Histoire ecclésiastique, 50, 1955), s 445; C Härenstam, Finnveden under medeltiden (1946); H Jägerstad, Hovdag o råd under äldre medeltid (1948), s 8—16; E Jergensen, Annales danici medii asvi (1920), s 92 f; S Karling, Det romantiska kungaparet i Dädesjö (SvD 10 nov 1974); C M Kjellberg, Erik den heliges ättlingar (HT 1888), s 369; dens, Den äldsta sv konungatiteln (Bidrag till Sverges medeltidshist tillegnade G G Malmström, 1902), s 18 f; Kj Kumlien, Sverige o hanseaterna (1953), s 63, 71, 91—97; dens, Västerås till 1600-talets början (1971); L-O Larsson, Det medeltida Värend (1964); S Leijonhufvud, Kungastenarna i Värnhem (Fornv 1910); J Liedgren, Kongebrev: Sverige (Kulturhist lex för nord medeltid, 9, 1964); I Lindquist, Västgötalagens litterära bilagor (Skr utg av VSL, 26, 1941), s 43; S Ljung, Uppsala under yngre medeltid o Vasatid (Uppsala stads hist, 2, 1954); Å Ljungfors, Bidrag till sv diplomatik före 1350 (1955), s 43 ff, 46—49, 68 f, 96 ff, 121 ff, 125, 139, 152 f, 212 f; E Lönnroth, De äkta Folkungarnas program (HVUÅ 1944), s 24; J Messenius, Scondia illustrata, 2 (1700), s 8, 12 (1703), s 106; H Olrik, Biskop Valdemar og den danske Krone (Äarboger for nordisk Oldkyndighed og Historie, 1892), s 359 f; M Olsson, En grupp runda kastaier från romansk tid på Sveriges östkust (Fornv 1932), s 303 f; E Ortved, Gistercieordenen og dens klostre i Norden, 2 (1933), s. 259 ff; G Paulsson, Annales suecici medii avi (1974); The publications of the Pipe Roll Society, 36 (1914), s XIX, 49, 199; NL Rasmusson, Myntbilder (Kulturhist lex för nord medeltid, 12, 1967), sp 43; J Rosén, Kronoavsöndringar under äldre medeltid (1949); Saxonis gesta danorum, 1 (1931); A Schiick, Studier rörande det sv stadsväsendets uppkomst o äldsta utveckling (1926), s 224, 228 f, 232 f, 399, 403; A Schiick, Från Viby till Bjälbo (Fornv 1951); dens, Till den "Erikska ättens" hist (HT 1953); dens, Drottning Ulvhilds härkomst (PHT 1953); H Schiick, Ecclesia Lincopensis (1959), s 51 ff, 247; dens, Kansler o capella regis under folkungatiden (HT 1963), s 141 ff; ST 1 (1877); A Stade, Påvebrevet till "konung K" (KA 1938); P G Stensland, Julita klosters godspolitik (NordMH 22, 1945), s 13—18; AM Strinnholm, Sv folkets hist, 4—5 (1852—54); H Toll, K:s påstådda flykt till Norge (NHT, 5:6, 1927); G I Ståhle, Om vår äldsta jordebok (Namn o bygd 1948), s 125; Sverris saga (1920); T Söderberg, Det sv bergsbrukets uppkomst i nyare forskning (HT 1936), s 107, 112 f, 116; B Thordeman, Två fynd av K:s Västerås-brakteater från Mackmyra i Valbo sn, Gästrikland (Fornv 1931); dens, Nya bidrag till kännedomen om K:s utmyntningar (ibid 1932); dens, Sveriges medeltidsmynt (Nord kultur, 29, 1936); dens, Medeltida myntfynd från Sthlm (SSEA 1939); S Tunberg, Stora Kopparbergets hist, 1 (1922); dens, Erik den helige (Fornv 1941), s 273 ff; dens, Jon jarl (Fornv 1951), s 304 f; dens, Drottningens hemlighet (SvT 1951); KB Westman, Den sv kyrkans utveckling från S:t Bernhards tidevarv till Innocentius III:s (1915), s 97, 129, 143—99; dens, Erik den helige o hans tid (Erik den helige, 1954), särsk s 90; G Weibull, De skånska upproren 1180—82 (HT för Skåneland, 7, 1917—21), s 112 f; L Weibull, Skånes kyrka från älsta tid till Jacob Erlandsens död 1274 (Lunds domkyrkas hist, 1,1946), s 262; J Öberg, Königliche Kanzlei und Diplomatik in Schweden bis 1250 (VHAA. Filologiskt arkiv, 19, 1974). — A F Liljeholms brev till förf 16 juni 1954, p 6 (om översättningen av "filios" i DS, nr 825, med barn, ej söner). — Arnoldi abbatis lubecensis chronica (Monvmenta Germaniae historica. Scriptorvm, 21, 1869), s 191; H Fleetwood, Sv medeltida kungasigill, 1 (1936); S Gagnér, i knutzs kunungxs daghum (Tidskr utg av Jurid föreningen i Finland 1961); E F Heckscher o N L Rasmusson, Sveriges mynthistoria (3 uppl, 1961), s 15, 21, 57; P Johansen, Nordische Mission, Revals Griindung und die Schwedensiedlung in Estland (VHAAH 74, 1951), s 99; L Lagerqvist, Sv mynt under vikingatid o medeltid ... (1970), s 44—48; S Lindroth, Gruvbrytning o kopparhantering vid Stora Kopparberget intill 1800-talets början, 1—2 (1955); T Nyberg, Eskil av Lund o Erik den helige (Historia o Samhälle. Studier tillägnade Jerker Rosén, 1975); Å Ohlmarks, Svenskarnas tro genom årtusendena, 2 (1950), s 274—81; N L Rasmusson, Rex Upsalie (Arkeolog forskmar o fynd, 1952), s 284 f; B Thordeman, Kungakröning o kungakrona i medeltidens Sverige (ibid), s 310, 312; H Toll, Släktskapen i andra led mellan konungarne Valdemar I, K o Bela 3 (Personalhist Tidsskr, 60, 1939); dens, Gistercienser-munkar uti Erik den Heliges gårdskapell? (KA 1939); dens, Konung K:s drottning o Mechtildstenen (1943); C Weibull, Nutida sv historiker (Sc 1943), s 167. — Konsthist tidskr 1976, s 66 ff.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Knut Eriksson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/11661, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hans Gillingstam), hämtad 2018-11-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:11661
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Knut Eriksson, urn:sbl:11661, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hans Gillingstam), hämtad 2018-11-19.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se