Meriter

Knut långe, d 1234. Far: sannolikt konung Knut Erikssons "nepos" Holmger. Konung av Sverige senast 31.

Troligen g m en kvinna av Folkungaätten.

Biografi

K:s tillnamn förekommer i Sturla Tordssons blott några decennier efter K:s död tillkomna saga om den norske konungen Håkon Håkonsson liksom i flera isländska annaler o en sv samt i den från 1200-talets senare hälft härrörande berättelsen om dominikanernas ankomst till Norden. I denna uppges K redan 20 ha upplåtit Sko (nu i Skokloster, Upps) till de båda dominikanerna Simon från Sverige o Nils från Lund, då de av ärkebiskop Olof basatömer hindrades från att slå sig ned i Sigtuna. Redan efter ett par år begav de sig från Sko till det nygrundade klostret i Lund, men enligt Messenius skall K 25 ha upplåtit Sko åt de cisterciensernunnor vilkas kloster där namnes i ett påvebrev 44.

Enligt Erikskrönikan valdes K till konung, sedan den minderårige Erik Eriksson (bd 14) flytt till Danmark efter sina anhängares nederlag mot "folkungarna" vid "Olustrom" (trol Östra i Sundby, Söd), i olika annaler daterat till 29 eller till 28 nov 30.

Den enda källuppgiften om K:s patronymikon föreligger i en kungalängd från 1300-talets slut. Där kallas han "Joansson", vilket föranlett flera forskare (Toll 1919 o 1918— 19, Ahnlund, Schück) att undra, om han var son till den på Ekerö dödade Jon jarl (bd 20). Det har emellertid förmodats (Kjellberg 23; Bolin), att kungalängdens uppgift endast är en kombination, o mot den talar (Carlsson, s 85), att den ej styrkes av namnen på K:s av Sturla Tordsson nämnda söner Holmger (bd 19) o Filip (bd 16). Vanligen identifieras K med en Knut Holmgersson, som bevittnade ett brev av Erik Eriksson 24 o namnes som dennes släkting o råd något av åren 24—26. Genom denna identifiering har man ansett sig kunna hänföra K till samma släkt som Erik Eriksson, den s k Erikska ätten (bd 14) o därmed förklara hans val till konung.

Det enda nu kända brev, som utfärdats av K, är bevarat i vidimationer från 1300-talet o härrör från 31. Genom detta gav han, av vars namn endast begynnelsebokstaven angivits, en tomt till "ecclesia sancte Marie de Aros", som länge identifierats med domkyrkan i Västerås, i övrigt dock belagd först 77. Numera anses den nämnda kyrkan i stället vara Vårfrukyrkan i Uppsala, som förstördes genom brand 1543. Som vittnen till donationen fungerade bl a ärkebiskop Olof basatömer, folkungajarlen Ulf fase, vilken av Sturla Tordsson nämndes som frände till K:s son Holmger, samt de äldsta kända lagmännen i Tiundaland o Attundaland.

Även mynt från K:s regering är bevarade, bland vilka ett med inskriptionen KANVTVS o en vapensköld med två smala bjälkar (strängar), nästan samma vapenbild som fädernevapnet på hans son Holmgers gravtäcke från 1400-talets slut i Statens historiska museum. Detta ger ökat källvärde åt det folkungavapen som på vapentäcket förekommer som Holmgers mödernevapen; uppgiften, att Holmgers mor var den danske stormannen Peder Strangesens dotter Helena har visats vara osäker (Gillingstam). Ifrågavarande mynt påträffades vid en jordschaktning på Eskilstuna kyrkogård på 1870-talet jämte andra mynt med samma inskription o ett mynt med inskriptionen VLFIARL, tydligen präglat på uppdrag av den ovannämnde Ulf fase.

I Östgötalagen uppges, att fordringsägarens rätt till självtäkt, fornsv nam, hos gäldenären, sedan dom fällts, upphävdes på konung Knuts tid, o att konungsräfst samtidigt infördes vart tredje år. Denne konung Knut har tidigare identifierats med Knut Eriksson. Eftersom nam förekom ännu i början av 1200-talet enligt Äldre västgötalagen (Lehmann) o dess kontinentala motsvarighet pigneratio förbjöds av kyrkan på konsilierna i Montpellier 15 o Toulouse 29 (Gagnér), torde emellertid K vara den i Östgötalagen åsyftade konungen.

Uppgiften i en sen dansk annalkompilation om en sv kungakröning 31 torde bero på missförstånd. En notis i 1200-talskällan Annales Lundenses uppger, att konung Erik Eriksson 32 återkom till Sverige. Enligt Erikskrönikan återvände Erik Eriksson först efter K:s död. Den nämnda annalnotisen om Eriks återkomst har jämte en korrupt notis hos Sturla Tordsson, att K var samkonung med Erik Knutsson (!), kombinerats med att Ulf fase fortsatte att vara jarl efter K:s död. Slutsatsen har blivit, att K o Erik Eriksson möjligen under de sista åren av K:s liv var samregenter (Schück; Axelson 1956). — Enligt en 1500-talsuppgift begravdes K i Sko kloster (Toll 1918—21).

Författare

Hans Gillingstam

Källor och litteratur

Källor o litt: N Ahnlund, Sv sägen o hävd (1928), s 161 f; S Axelson, Sverige i utländsk annalistik 900—1400 (1955), s 70 ff; dens, Sverige i dansk annalistik 900—1400 (1956), s 62, 67—70; G Blom, Förbindelsedikten o de medeltida rimkrönikorna (1972), s 139—45; S Bolin, Om Nordens äldsta historieforskning (1931), s 163, 172 f, 179; A Branting o A Lindblom, Medeltida vävnader o broderier i Sverige, 1 (1928), s 113 f: S Carlsson, Folkungarna (PHT 1953); DS 1 (1829); S Gag-nér, i knutzs kunungxs daghum (Tidskr utg av Juridiska föreningen i Finland, 97, 1961); M C Gertz, Scriptores minores historiae da-nicx, 2 (1922); H Gillingstam, Holmger, Filip o Helena (PHT 1970); G Hafström, Nam (Kulturhist lex för nord medeltid, 12, 1967); Hakonar saga (Chronicles and memorials of Great Britain and Ireland during the Middle Ages, 88:2, 1887); F Hall, Skokloster (Fornv 1909), s 1 ff; E F Heckscher o N L Rasmusson, Sveriges mynthist (3 uppl, 1961), s 16, 20 f, 57; B E Hildebrand, Nya bidrag till Sveriges mynthist under medeltiden (VHAA:s månadsblad, 8, 1879); H Hildebrand, Sveriges medeltid, 1—4 (1879—1953); C Härenstam, Finnveden under medeltiden (1946); H Jägerstad, Hovdag o råd under äldre medeltid (1948), s 16 f; C M Kjellberg, Erik den heliges ättlingar (HT 1888), s 370, 374; dens, Erik den heliges ättlingar o kronpreten-denter bland dem (HT 1923), s 353, 356— 65, 370; K Kumlien, Västerås till 1600-talets början (1971); K Lehmann, Der Königsfrie-de der Nordgermanen (1886), s 72 f; S Ljung, Uppsala under yngre medeltid o vasatid (Uppsala stads hist, 2, 1954); J Messenius, Scondia illustrata, 2 (1700), s 27, 15 (1705), s 34; E Ortved, Cistercieordenen og dens klostre i Norden, 2 (1933), s 432; G Paulsson, Annales suecici medii sevi (1974); R Pipping, Kommentar till Erikskrönikan (1926); N L Rasmusson, Rex Upsalie (Arkeologiska forskningar o fynd, 1952), s 284, 286, 291; J Rosén, Kronoavsöndringar under äldre medeltid (1949); dens, Konungsräfst (Kulturhist lex för nord medeltid, 9, 1964); A Schiick, Till den "Erikska ättens" hist (HT 1953), s 36, 38 f; C C Sjödén, Studier i Sko klosters godspolitik (Rig 1942), s 1; A M Strinnholm, Sv folkets hist, 4—5 (1852 —54); N Sundquist, Östra Aros. Stadens uppkomst o dess utveckling intill år 1300 (Uppsala stads hist, 1, 1953), s 252 f, 255 f; Sv medeltidens rim-krönikor, 1 (1865), s 2, 165; B Thordeman, Sveriges medeltidsmynt (Nord kultur, 29, 1936); H Toll, De älsta sv konungavapenbilderna (1919); dens, Folkungastudier (PHT 1918—19), s 112, 119, 127; dens, Ett återfunnet klosterminne (UFT 8, 1918—21); dens, Konung K:s härkomst o giftermål (Fornv 1922); dens, "Folkungaroten" (ibid 1924); dens, Något om Flateyjar-bok (NHT 5: 5, 1924). — L Lagerqvist, Sv mynt under vikingatid o medeltid . . . (1970), s 52—55.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Knut långe, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/11662, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hans Gillingstam), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:11662
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Knut långe, urn:sbl:11662, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hans Gillingstam), hämtad 2024-04-19.