Kristian I

Född:1426
Död:1481-05-21

Kung


Band 21 (1975-1977), sida 562.

Meriter

Kristian I (Cristiern), f 1426, d 21 maj 1481 på Khvns slott. Föräldrar: greve Didrik den lycklige av Oldenburg o Delmenhorst o Hedvig av Holstein. Utsedd till dansk konung av danska riksrådet 1 sept 48, hyllad på Viborgs landsting 28 sept 48 o krönt i i Khvn 30 okt 49, vald till norsk konung av norska riksrådet 3 juni 49 o krönt i Trondheim 29 juli 50, vald till svensk konung i Sthlm 23 juni 57, hyllad vid Mora sten 2 juli o krönt i Uppsala 3 juli 57, vald till hertig av Slesvig o greve av Holstein på en herredag i Ribe mars 60.

G 28 okt 49 i Khvns Vårfruekirke m Dorotea (bd 11), f omkr 30, d 10 nov (enl andra uppgifter 15 el 16 nov) 95 i Kalundborg, dtr till markgreve Hans (Johan) av Brandenburg o Barbara av Sachsen o förut g m konung Kristofer (s 582 ff).

Biografi

K, som på mödernet härstammade från den danske konungen Erik Klipping, tillhörde en grevlig släkt, som sedan slutet av 1 000-talet haft sitt hemvist i trakten väster om nedre Weser. Hans tidigare ungdom är föga känd, men troligt är, att han någon tid vistats vid kejsar Fredrik III:s hov. Betydelsefull för hans bana blev anknytningen till morbrodern Adolf, hertig av Slesvig o greve av Holstein. Denne, som var barnlös, gjorde K till sin arvinge, o det var också han, som fick Danmarks stormän att utse K till kung. Till deras beslut bidrog, att denne förklarat sig villig att gifta sig med Kristofers änka.

I rask följd inhöstade nu den endast något mer än 20-årige K en rad framgångar; han blev Danmarks konung 1448, Norges 49 o s å även herre över Gotland. Dessa båda senare förvärv, som betydde ett korsande av Karl Knutssons (bd 20) planer, stadfästes på ett sv-danskt rådsmöte i Halmstad maj 50, samtidigt som unionens återinförande uppsköts, till dess en av de båda nordiska monarkerna avled, en bestämmelse, som var mer lovande för K än för den nära 20 år äldre sv kungen. Att freden mellan dessa båda inte kunde bibehållas blev dock snart allt tydligare. En sv-dansk sammankomst vid Avaskär (senare Kristianopel) vid midsommar 51 blev resultatlös, särskilt därför, att de danska ombuden framkom med fordran på den morgongåva i Sverige, som anvisats åt drottning Dorotea, då hon 45 ingick äktenskap med Kristofer. Hösten 51 bröt kriget ut, inlett av härjningståg från Gotland mot det sv fastlandet under ledning av Olof Axelsson (Tott) o Magnus Gren, vilken gått över i K:s tjänst. Kung Karl inföll febr 52 i Skåne, men K bemäktigade sig området kring Göta älv, tog Älvsborg o Lödöse samt hyllades juli 52 av Västergötlands ledande män. Han ryckte fram ända till Jönköping, varifrån hans trupper dock återvände till Halmstad. 31 maj 53 slöts definitivt stillestånd enligt principen status quo, varigenom K fick behålla västra Småland, Ekholms slottslän, som torde ha omfattat flera västgötahäraden vid Göta älv, o Älvsborg.

Konflikten mellan Nordens båda kungar utspelades samtidigt med slutfasen i en långvarig strid om herraväldet i landet kring nedre Weichselmynningen. Karl Knutsson höll på Polen o de preussiska städerna, K däremot på Tyska orden. Våren 55 förklarade han Polen krig o ingick 7 okt s å förbund med ordensmästaren i Livland. Då hade det redan visat sig, att motsättningarna mellan honom o Karl inte kunde lösas på fredlig väg. Ett avtal i detta syfte, som träffats på ett sv-danskt rådsmöte i Vadstena febr 55, ratificerade han inte, o följande pingst bröt kriget ut på nytt. K hade här stora framgångar — hans trupper trängde in i Västergötland o besatte Öland — men avgörande för händelseutvecklingen blev, att ärkebiskopen Jöns Bengtsson (Oxenstierna) i början av 57 gick till öppen strid mot Karl Knutsson. Härigenom förmåddes Karl lämna landet, o vägen öppnades för K. Att denne var tidigt varskodd o beredd att ingripa framgår bl a av de tre ännu bevarade förslag till kungaförsäkran, som han våren o försommaren 57 lät utfärda men av vilka intet veterligen blev definitivt. I början av juni 57 infann han sig i sthlmstrakten, utfärdade därifrån två proklamationer till sv folket o blev därpå vid midsommartid under iakttagande av föreskrivna traditionella former Sveriges konung.

Som sådan tog K till en början hänsyn till de grupper i landet, som stött hans tronkandidatur. Marsk var från sommaren 57 Ture Turesson (Bielke) o hovmästare senast från okt s å Erik Axelsson (Tott). Vid länsfördelningen tillgodosåg K sina sv anhängare o sv kyrkan erhöll skyddsbrev okt 57. I början av 58 red K sin Eriksgata, o 21 jan beslöt riksrådet att i händelse av hans frånfälle sonen Hans erkändes som tronföljare o drottning Dorotea som regent under dennes minderårighet. 30 maj s å konfiskerades en stor del av Karl Knutssons egendom i Sverige, o någon vecka senare erhöll den vendiska hansan bekräftelse på sina privilegier; i Danmark hade den fått motsvarande förmån redan i maj 55.

Snart nog möttes K dock av stora svårigheter. Påven Calixtus III såg med ogillande hans försök att efter kontinentalt mönster skapa sig en kyrkopolitiskt självständig ställning. Vad som främst tyngde K var dock hans ekonomi, mer o mer ansträngd sedan han våren 60 blivit landsherre i Slesvig o Holstein o fördenskull lovat att med dryga penningsummor utlösa sina bröder o de schauenburgska hertigarna. Som följd härav blev hans skattepolitik i Sverige allt hårdare. Sommaren 59 utfärdade han en stadga om skattehemmanens vidmakthållande o under de två därpå följande åren kom han med nya skattepåbud. 61 lyckades han uppspåra o beslagta tillgångar, som för Karl Knutssons räkning förvarats i Sthlms svartbrödrakloster, o upptog av Vadstena kloster ett större lån. Missnöjet i landet steg, o åtminstone från några västgötska härader finns klagomål över skattetrycket i behåll. I början av 63 lät ärkebiskopen fängsla en borgare i Sthlm, Peter Nilsson "Hättolös", som anklagades för att ha förmedlat brev från kung Karl till några riddare i Sverige. Med hjälp av tortyr sökte man — förgäves — få honom att bekänna.

Det allt ömtåligare läget förmådde K, som somrarna 59 o 61 uppehållit sig i Sverige, att våren 63 bege sig dit. Nu företogs en viss omfördelning av länen till förmån för den oxenstiernska släktgruppen, o ärkebiskopen fick efter Ture Turesson överta Sthlms slott. K sökte även bemästra sina stadigt stigande utgifter med att utskriva en skeppsskatt. Den gällde även Finland, som han besökte juli 63. Hos Upplands bönder framkallade den nya pålagan öppen revolt, o ärkebiskopen sökte då lugna dem genom att efterskänka den. Då K aug 63 återvänt till Sthlm från Finland, ställde han Jöns Bengtsson till svars för åtgärden o lät fängsla honom. Nyheten härom fick väpnade skaror av Upplandsbönder att tåga mot Sthlm, men 21 aug slogs de hårdhänt ner av de k trupperna under ledning av Ture Turesson. 13 sept erhöll K det sv riksrådets godkännande av sitt tillvägagångssätt mot ärkebiskopen, o denne avfördes som fånge till Khvn. Sthlms slott återlämnades till Ture Turesson. I slutet av 63 återvände K till Danmark, sedan han först genom några eftergifter sökt förbättra sitt förhållande till borgerskapet i Sthlm.

På nyåret 64 gick den oxenstiernska släktgruppen till motanfall under ledning av ärkebiskop Jöns kusin, Linköpingsbiskopen Kettil Karlsson (Vasa). Denne reste upprorsfanan i Östergötland, medan Bergslagens folk kunde samla sig kring hans farbror, Nils Kristiernsson, hövitsman på Västerås slott. K återvände då till Sverige, slog ner motstånd i Uppland o började belägra Västerås men vart i grund slageri vid Harakers kyrka i Västmanland 17 april 64 o måste draga sig tillbaka till Sthlms slott, som inom kort belägrades av de upproriska. Ungefär samtidigt torde det även bland dem ha blivit allmänt bekant, att påven genom uttalanden o åtgärder visat sig ogilla K:s behandling av den sv ärkebiskopen. Vid midsommar 64 återvände K till Danmark under ett allt ogynnsammare konjunkturläge: han befann sig i konflikt med de livländska städerna, tvistade med Lübeck om Skånefisket o hade dåliga relationer till Danzig-Polen o England. Han fann då för gott att frige ärkebiskopen sept 64. Sedan kung Karl, som återkallats från Danzig, några månader fungerat som konung men därefter åter avgått, blev Jöns Bengtsson jämte biskop Kettil febr 65 riksföreståndare.

K:s regeringsmetoder hade väckt varaktigt missnöje i Sverige, vilket tog sig uttryck bl a i pamfletten "Danske kong Kristierns handel" (HSH 5), sannolikt utsänd hösten 66. Flera medlemmar av ätten Tott bröt nu också med K o närmade sig hans fiender i Sverige (bd 20, s 627f). Även sedan Karl Knutsson senhösten 67 för tredje gången blivit sv konung, syntes K dock ha goda utsikter att återta makten. Alltjämt förfogade han över Borgholm, Kalmar o Älvsborg o kunde påräkna bistånd inte bara från befryndade tyska furstar utan även från sv anhängare, främst — efter ärkebiskop Jöns död dec 67 — från Erik Karlsson (Vasa). Okt 69—jan 70 gick denne till angrepp mot kung Karl, numera dock framgångsrikt försvarad av Nils o Sten Sture. Även efter Karls död 15 maj 70 fortsatte i Sverige mellan dennes o K:s anhängare en förbittrad kamp, som den nye ärkebiskopen Jakob Ulfsson förgäves sökte få att upphöra. Stillestånd mellan de stridande parterna ingicks visserligen under våren o sommaren 71 men ledde inte till fred.

K förberedde ett krigiskt avgörande genom omsorgsfull diplomati. Han tillmötesgick hanseatiska önskemål rörande Slesvig-Holstein, härigenom tryggande sitt välde där, o gav de vendiska städerna förmåner, riktade mot dessas holländska konkurrenter, som rörde importen av salt. Med staden Lübecks gillande o bistånd grep han sig därpå an med uppgiften att återta Sverige. Den avgörande kraftmätningen kom att äga rum invid Sthlm, vars slott alltsedan kung Karls död innehades av riksföreståndaren Sten Sture. Sin huvudstyrka placerade K på Brunkebergsåsen, medan han lät en mindre avdelning skydda sin vid Käpplingeholmen (Blasieholmen) förankrade flotta o förlade en annan trupp norr om S:ta Klara kloster; den skulle hindra Sten Sture o hans vapenbroder Nils Sture från att nå kontakt med stridskrafterna i den närbelägna staden. Från en plats motsvarande det nuv Hötorget gick Sten Stures trupper upprepade gånger mot fienden, vars motstånd slutligen bröts härigenom o genom angrepp av Nils Stures trupp från öster o Knut Posses från staden. K, som personligen deltog i striden, sårades vid den sv huvudstyrkans andra anfall av ett "hakebys-selod" o måste lämna valplatsen o snart därpå även Sverige.

Slaget på Brunkeberg 10 okt 71 gjorde tillsvidare slut på det öppna krigstillstånd, som så länge rått i Norden: 2 juli 72 slöts i Kalmar mellan sv samt danska o norska delegater avtal om fred o förbund, bekräftat under flera följande år. Men om K sålunda måst uppge försöken att militärt betvinga Sverige, fortsatte han ändå att med diplomatins vapen arbeta för sin sak. 30 aug 76 avgav han i Ronneby ett förslag till kungaförsäkran i samförstånd med från unionsmötet i Kalmar utsända sv fullmäktiga, som lovade att med bistånd av Sveriges ständer arbeta för återinkallande av K nästföljande sommar. 4 juni 77 utfärdade också K inför det stundande sv riksmötet en proklamation till Sveriges ständer. Men på detta avvisade man 1 juli K:s tronkandidatur o samlade sig kring en viktig nationell manifestation: grundandet av Uppsala univ.

K:s sista 10 år blev jämförelsevis lugna, även om han också då i princip fortsatte sin tidigare politik ifråga om Sverige. Hur långt hans planer härvidlag sträckt sig, förblir ovisst. Den gamla uppgiften, att han skulle ha haft för avsikt att krossa Sverige o Hansan med hjälp av påven, Polen o Skottland är i vart fall att hänföra till en långt senare, mot hans sonson Kristian II riktad sv propaganda. Säkert är, att han under sin sista tid knöt livliga kontakter med den europeiska kontinentens furstar o stater. Resultatrik blev i detta hänseende hans resa till Rom 74. Den ledde till att kejsar Fredrik III belönade honom med Holstein, Stormarn o Dithmarschen som hertigdöme o att påven för hans räkning utfärdade en bulla mot ocker, lämplig att tillgripa som värn mot holsteinska kreditorer. I detta sammanhang må även nämnas den 75 utfärdade påvebulla, som blev den rättsliga grundvalen för det 79 upprättade univ i Khvn. K försummade inte heller att inför den påvliga kurian framlägga anspråk på Sveriges tron o på sin gemåls sv morgongåva. Hans bemödanden ledde till att påven 79 mot Sten Sture utfärdade en bannlysning, men den hävdes redan följande år genom ingripande från en ung o stridbar företrädare för Sveriges intressen i Rom, Hemming Gadh.

K har vanligen frånkänts större statsmannagåvor. Framför allt har påpekats, att hans djärva politiska ansatser inte motsvarades av ekonomiskt förutseende. Då hans dotter Margareta äktade Jakob III av Skottland, medföljde i hemgiften som pant Shetlands-o Orkneyöarna, vilka emellertid aldrig återlöstes. Överväldigande ekonomiska svårigheter mötte K, då han sökte genomföra den uppgift han aldrig släppte ur sikte: att under en monark förena de tre nordiska rikena, Slesvig o Holstein. Den skuld, han ådrog sig genom förvärvet av de båda senare, sökte han betala inte minst genom att hårt beskatta Sverige. Det var därför han i den sv propagandan karakteriserades som "bottenlös tom taska". Något ligger det därför i Caspar Paludan-Müllers iakttagelse, att det väsentligen var "for Slesvig-Holstens Skyld at Christian mistede Sverrig". Men härtill bidrog förvisso även andra, djupare liggande orsaker. K:s förhållande till Sverige måste ses mot bakgrunden av en där redan tidigare väckt reaktion mot själva Kalmarunionen. Att K blev den tredje i raden av unionsmonarker, som ledde sitt ursprung från utom-nordiska länder har i detta sammanhang sin betydelse. Troligen var det också K — vilken aldrig lade bort sitt plattyska tungomål — som härigenom o på grund av sin ohämmade personliga maktutövning o sitt bristande sinne för ekonomiska realiteter tillfogade unionstanken ett slag, från vilket den aldrig hämtade sig. Av samtida skildras K som en ståtlig man; troligen är det hans drag, som återges på två medaljer, slagna under hans uppehåll i Milano av Bartolomeo Melioli. Hans personliga mod liksom hans instiftande av det religiösa brödraskap som sedermera skulle omvandlas till Elefantorden motiverar karakteristiken av honom som typen för en medeltida "Ridderskikkelse" (Henry Bruun). Han kan också jämföras med andra krigiska furstar i 1400-talets Europa; inte minst har han påfallande likheter med samtidens kondottiärer.

Vid undersökning 1847 av K:s grav i Roskilde domkyrka visade han sig ha varit av medellängd med lång, krokig näsa o kastanjebrunt hår. Han saknade två tänder, förmodligen dem som han förlorade, då han sårades vid Brunkeberg (Danmarks Kirker, 3. Khvns Amt, 4, 1951, s 1832—1835).

Författare

Kjell Kumlien



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Om K:s nu endast i avskr i Khvns UB kända Brevbog (tr i Scriptores rerum Danica-rum, 8, 1834, s 360—446) o Registrum Christierni primi (tr i Urkundensammlung der Ge-sellschaft fur Schleswig-Holstein-Lauenburgische Geschichte, 4, 1875, efter handskrifter i Det Kongel Bibliothek, Khvn, o i Kiel) samt övriga rester av hans arkiv se RepD 11:8 (1936), s 2—15. Brev från K tr i Diplomatarium Christierni primi (1856) o Missiver fra Kongerne Christiern I:s og Hans Tid, 1 (1912 -14).

Källor och litteratur

Källor o litt: N Ahnlund, Sthlms hist före Gustav Vasa (1953); B Belotti, Una viska del re di Danimarca allTtalia nel 1474 (1921); M Biskup, Trzynastoletnia wojna z Zakonen Kryzackim 1454—1466 (1967); H Bruun, Christian I (DBL 5, 1934); BSH 3 (1870), 4 (1875); G Carlsson, Hemming Gadh (1915); dens, Bielke (släktart) o Ture Turesson B (SBL 4, 1924); dens, Karl Knutssons testamente (HT 1943); W Carstens, Die Wahl Kö-nig Christians I. von Dänemark zum Herzog von Schleswig und Grafen von Holstein i. Jahre 1460 (Zeitschrift fiir Schlesw-Holst Geschichte, LX, 1931); W Christensen, Unionskongerne og Hansestasderne 1439— 1466 (1895); C P O Christiansen, Christian I (Danmarks Konger, red K Fabricius, 1944); L Daae, Kong Christian I:s norske Historie 1448—1458 (1879; jfr rec i DHT 5:2); Dia-rium Vadstenense (Vadstena klosters minnesbok, ed E Nygren 1963); Diplomatarium Christierni primi . . ., ed C F Wegener (1856); DN I—XXI (1847—1972); K Erslev, Danmarks Riges Historie, 2 (1905); G Galster, Christian I's Medailler (Fra arkiv og Museum, 2, ser I, 1924); H Gillingstam, Ätterna Oxenstierna o Vasa under medeltiden (1952); K Hagnell, Sturekrönikan 1452— 1496 (1941); Hanserecesse von 1431—¦ 1476:3—7 (1881—1892) o 1477—1530:1 (1881); Hansisches Urkundenbuch 4—10 (1896—1907); K-I Hildeman, Polit visor från Sveriges senmedeltid (1950); HSH 5 (1818); J Jaakkola, Suomen myöhäiskeskiaika, 2 (Suomen Hist, 6, 1959); O A Johnsen, Christian I (Norsk biogr leksikon, 2, 1925); S Kraft, Slaget på Brunkeberg ur handelspolitisk synpunkt (HT 1940); dens, Jöns Bengtsson (Oxenstierna), den vendiska hansan o 1457 års tronskifte (KA 1940); dens, Tidsskedet 1448—1520 (Sveriges hist till våra dagar, 3:2, 1944); K Kumlien, Karl Knutsson i Preussen (1940); dens, Problemet om den sv riksdagens uppkomst (HT 1947); dens, Västerås till 1600-talets början (Västerås genom tiderna, 2, 1971); J Liedgren, rec av K Kumlien, Karl Knutsson i Preussen (HT 1940); Liv-, Est-, und Kurländisches Urkun-denbuch, 1:10—12 (1896—1910); K-G Lundholm, Sten Sture den äldre (1956); E Lönnroth, Sturekrönikan 1452—1487 (Sc 1933); dens, Sverige o Kalmarunionen 1397—1457 (1934); dens, Slaget på Brunke-berg o dess förhist (Sc 1938); dens, Ericus Olai som politiker (HVUÅ 1952); G Nielsen, Kristiern I's Rejse til Rom (Frem A II, 1926); L-A Norborg, Storföretaget Vadstena kloster (1958); E Nygren, Ericus Olai (SBL 14, 1953); S U Palme, Sten Sture den äldre (1950); C P Paludan-Miiller, De förste Konger af den Oldenburgske Slsegt (1874); V Pauls, Die Vorgänge von 1460 und ihre Be-deutung fiir die schleswig-holsteinische Ge-schichte (Der Schleswig-Holsteiner, IX, 1928); G Paulsson, Annales Suecici medii aevi (1974); Privilegier, resolutioner o förordningar för Sveriges städer, 1, ed N Herlitz (1927) RepD 2:1—2, 1451—1478 (1928— 29); Scriptores rerum Prussicarum 4 (1870); ST 3 (1895); N Staf, Marknad o möte (1935); J Svanberg, Riddar S Jören (MHoF 1971); Sv medeltidens rimkrönikor, 2—3, ed G E Klemming (SFSS, 1866—68); S Tunberg, Riksdagens uppkomst o utveckl intill medeltidens slut (Sveriges riksdag, 1:1, 1931); Twå gambla swenska rijm-krönikor, 2, ed J Hadorph (1676); Urkundenbuch der Stadt Ltibeck, 8—11 (1889—1905); G Westin, Historieskrivaren Olaus Petri (1946). — H Schiick, Rikets brev o register (1976), särsk s 333—341, 351 ff o 357—362; H Yrwing, Från riksföreståndarvalet 1470 till slaget på Bmnkeberg (Sc 1966); dens, Sten Sture, Ivar Axelsson o unionsfrågan 1471—84 (Sc 1968).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Kristian I, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/11767, Svenskt biografiskt lexikon (art av Kjell Kumlien), hämtad 2018-12-15.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:11767
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Kristian I, urn:sbl:11767, Svenskt biografiskt lexikon (art av Kjell Kumlien), hämtad 2018-12-15.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se