Agnes J F Krusenstjerna, von

Född:1894-10-09 – Växjö stadsförsamling, Kronobergs län
Död:1940-03-10 – Hedvig Eleonora församling, Stockholms län

Författare


Band 21 (1975-1977), sida 637.

Meriter

7 von Krusenstjerna, Agnes Julie Fredrika, f 9 okt 1894 i Växjö, d 10 mars 1940 i Sthlm, Hedv El. Föräldrar: översten Wilhelm Ernst v K o Eva Sofia Hamilton. Elev vid h flickskolan i Gävle 04, vid Anna Sandströms skola, Sthlm, 09–11, privat undervisn 12–13. – Förf.

G 12 sept 21 i Sthlm, Hedv El, m förf Bror David Martin Sprengel, f 25 juni 80 där, ibid, d 21 febr 41 där, ibid, son till möbelfabrikören Olof August Åkerblom o Emma Mathilda Carlberg.

Biografi

När Agnes von K 1917 debuterade med en lätt menlös flickbok, var det särskilt i sin egenskap av dotterdotterdotter till Erik Gustaf Geijer hon blev uppmärksammad. Vid sin död i mars 40 hade hon hunnit jämställas i betydelse, om än inte i berömmelse, med den samma månad bortgångna Selma Lagerlöf. Vägen till den positionen hade i huvudsak gått via tre omfångsrika romanserier, Tonytrilogin, Fröknarna von Pahlen o Fattigadel.

Olof Lagercrantz citerar i sin inträngande Krusenstjerna-biografi inledningsorden i K:s första dagbok, daterade 22 april 05: "Nu skall jag först beskriva min familj och mig själv. Vår familj består av 3 gossar och en snäll mamma, och en snäll pappa och mig själv som är en flicka." "I viss mån", konstaterar Lagercrantz, "kommer Agnes von Krusenstjerna att hela sitt liv hålla sig inom den ram som anges i denna barnsliga dagboksanteckning." Utan att vara direkt självbiografiska verkar hennes texter med hela övertygelsen hos det självupplevda, alltifrån Tony Hastfehrs förtvivlade kamp mot o slutliga nederlag under den släktärvda sinnessjukdomen till den höggradigt subjektiva o hatfyllda familjekrönikan i Fattigadel.

K intar i den sv litteraturhistorien framför allt platsen som omstridd symbol för rätten att i litteraturen betrakta o beskriva verkligheten på ett nytt o djärvare sätt, kort sagt för diktens frihet i en tid då ofriheten alltmer började komma på modet. Hennes sju volymer om Fröknarna von Pahlen utkom under första hälften av 30-talet o utgör brännpunkten i hennes författarskap. I dem sammanstrålar alla de berättarmedel som kom den unga diktargenerationen att så gott som mangrant sluta upp kring försvaret av hennes böcker: den utsökta stilen, som framtvingade beröm även av hennes argaste vedersakare, den analytiskt skarpa personteckningen, den överflödande rikedomen på stämningsskapande naturbilder, som får verklighetsprägel trots omisskännliga drag av sagolandskap, det finmaskiga symbolnätet, som oupplösligt ingår i väven av reellt skeende, o den lyriska klärobskyren i kärleksscenerna, förbunden med en osminkad öppenhet i sedeskildringen, som motsvarar högt ställda krav på trohet i detaljbeskrivningarna. Det var naturligtvis i synnerhet om dem striden stod.

K tillbringade större delen av sin barndom fram till fjorton års ålder i Gävle, där fadern var överste vid Hälsinge regemente, o Gävle är miljön för Tony-trilogins första del, dit K låter sitt alter ego Viveka von Lagercrona återvända som tjugoåring i sin sista bok, Fattigadels fjärde del. Familjens umgänge var särskilt under gävletiden mycket släktbetonat. Det koncentrerades då till landshövdingebostället, där Agnes morbror Hugo Hamilton residerade. Geijertraditionen vårdades ömt o gjorde tydligen starkt intryck på K, vilket också i lätt metaforisk förklädnad antyds av den dagboksskrivande Nina i debutboken: "Jag har alltid varit ett sådant där 'Vad-månde-det-bliva-av-detta-barn'. Och hittills har jag solat mig i glansen av en gammal förfader som var berömd målare ... därför att jag ansågs ha ärvt hans talang att föra penseln."

Redan i elvaårsåldern — samtidigt som hon började skriva mer eller mindre målmedvetet, först dagböcker o dikter — visade K symtom på sjuklighet o depressioner; i Tony växer upp talas om en hotande svart skugga som dyker upp då o då. Anfallen fortsatte sedan familjen efter faderns pensionering hade flyttat till Sthlm 09. Första gången hon togs in på sjukhus var 14 efter en uppslagen förlovning med en ung medicinare. Det blev en uppslitande historia för den nittonåriga K. Hon levde i föreställningen, att det vilade en förbannelse över hennes släkt, så att dess unga kvinnor inte skulle "tåla kärleken". Hon hade sina vackra kusiner från Gävle som varnande exempel: tre av dem råkade, liksom hon själv, in i akuta kriser vid mötet med kärleken. Den yngsta, som stod henne närmast i ålder o läggning, tog sitt liv. Kvinnorna som inte tål kärleken blir ett centralt motiv i K:s diktning. De framträder i Tony Hastfehrs gestalt o i hennes mors; i Fattigadel-serien heter de Viveka von Lagercrona, Aimée o Jacquette Macdougall. Över dem alla svävar skuggan, o det är kärleken som kastar den.

De nervbesvär, som alltså hos K uppträdde i samband med hennes första erotiska upplevelser, förvärrades efter hand. 18 togs hon in på ett privat sinnessjukhus, Solna sjukhem — sedermera "Kejsarens hotell" när hon skriver om det — o vårdades där nio månader. Allteftersom sinnessjukdomen hann ikapp henne försämrades hennes förhållande till familjen, som hon dittills hade varit helt beroende av o vars värderingar hon aldrig ifrågasatt. Hon bör- jade umgås med självmordsplaner o under en äventyrlig englandsresa — en märklig motsvarighet till förfadern Geijers — beslöt hon sig för att bryta med sin "anständiga" uppväxtmiljö: "... jag har fått nog av högadel, av Gudstro och av sedlighet ...", antecknar hon i dagboken. I skarp kontrast till de stämningar som kommer till uttryck i K:s dagböcker framträder idyllen i hennes båda inledande verk. Det första fanns tillgängligt i Sthlms boklådor 16 nov 17. I Bonniers annonser rekommenderades författarinnan till Ninas dagbok tillsammans med ytterligare tre debutanter med den förtröstansfulla förklaringen, att "man kommer att tala om dem". Denna förutsägelse skulle vad K beträffar komma att besannas med stort eftertryck.

Ninas dagbok är en måttligt angelägen flickbok av konventionell typ. Den är skriven i den genre som i Louisa May Alcott, Berta Ruck o Helena Nyblom hade inflytelserika exponenter. K var själv medveten om att det var tämligen lättviktigt gods hon sände ut men understryker, i ett brev till Ellen Key, den terapeutiska funktionen med boken: hon ville visa att hon kunde skriva.

När Helenas första kärlek utkom, låg K på Solna sjukhem. Kritikerna hälsade den som ett avgjort framsteg i förhållande till debutboken. Helenas första kärlek kan läsas som ett första försök i Hjalmar Söderbergs stil: miljön är huvudsakligen de sthlmska bohemkretsamas, o läsaren får följa huvudpersonerna på deras strövtåg längs de gator som Tomas Weber o Martin Birck gått före dem. Förutom påverkan från Söderberg, en författare som K senare ofta jämförts med, är det främst — som Lagercrantz påpekat — Ellen Keys inflytande man märker i boken. Hennes tankar o impulser framförs genom den unga emanciperade Nana Ed, K:s porträtt av sig själv som skribent. Nana Ed avvisar äktenskapet som institution o följer sin älskade utan vigsel. Tom den tjugoåriga Helena chockerar med att bjuda ut sig åt den man hon förälskat sig i.

Hösten 20 började berättelsen om Tony Hastfehr, K:s första helgjutna verk, att sysselsätta hennes tankar. Det skulle emellertid dröja mer än två år, innan den första delen publicerades. Den avgörande stöten fick K utifrån, från David Sprengel. De träffades på våren 21 o gifte sig i sept så. Sprengel saknade varje uns av förankring i sin hustrus kretsar o sporrade henne att — på gott o ont — lösa alla de band som förenade henne med familjen. Han kom att få en svårmätbar betydelse för hela det författarskap, över vars blad hans namn stod skrivet "liksom med en osynlig skrift som i stark belysning kan lockas fram", som K intygar i sin efterskrift till Fröknarna von Pahlen. Sprengel fungerade som sin hustrus inspiratör o sjukvårdare, impressario o medarbetare i en o samma person. Det var han som gav henne den uppmuntran hon behövde för att på allvar komma i gång med arbetet på Tony-böckema.

Romanserien arbetades fram under ständig kamp med sjukdom o familjeproblem, men kritikerna visade sig också kunna uppskatta kraftansträngningen. Redan Tony växer upp erkändes som ett genombrott för K, ehuru inflytelserika bedömare som Torsten Fogelqvist i DN o Anders Österling i SvD ställde sig en smula betänksamma till K:s benägenhet att svälja de nymodiga psykoanalytiska teorierna med hull o hår. Men, som Fogelqvist skriver om Tonys läroår, "boken blir inte mindre betydelsefull därför att det psykologiska fallet närmar sig det psykiatriska. Åt konsten, som möjligen skulle kunna bli lidande på ett sådant grannskap, räddas den genom stilen och miljöteckningarna."

Tony Hastfehrs miljöer är i allt väsentligt också K:s. Tony växer upp utspelas i "Ramstaden" Gävle, där Tony går i skola o upplever sitt vaknande driftliv. I Tonys läroår har familjen flyttat till Sthlm, där Tony glider in i o ut ur både huvudstadssocietetens salonger o en snabbt avklarad förlovning. Tonys sista läroår, slutligen, kulminerar i huvudpersonens vistelse på "Kejsarens hotell", sinnessjukhuset, o utmynnar i en resa till England, där Tony bryter samman på nytt.

Under arbetet med Tonytrilogin, i juni 24, drabbades K av en ny personlig tragedi; hon fick missfall. Det tog henne hårt, krisen varade i flera år o tog sig uttryck i ökat bruk av alkohol o andra droger. Gång på gång dyker det i hennes anteckningar o skrifter upp antydningar om att hon inte skulle vara någon "riktig kvinna", därför att hon inte kunde få barn. Missfallet fick sannolikt också avgörande betydelse för huvudtemat fruktsamhet—sterilitet i K:s i varje fall till omfånget största verk, kvinnoromanen Fröknarna von Pahlen.

I centrum för de sju romandelarna står Petra von Pahlen o hennes brorsdotter Angela. Miljön utgörs till stor del av Petras arvegods Eka herrgård i Småland samt det närbelägna Ekered som ägs av brodern Hans von Pahlen. Runt dessa båda egendomar grupperar sig ett rikt, delvis svåröverskådligt, persongalleri — företrädesvis släktingar till von Pahlens o mer eller mindre lätt igenkännliga personager bland folk som syntes o märktes i Sthlm vid tiden före första världskriget. De genomgår i invecklade turer kärlekens o sexualitetens mesta arter o avarter — i Älskande par, svitens femte del, sammanstrålande i en märklig midsommarbackanal, vars höjdpunkt är två syskons förening o systerns därav följande självmord i midsommardagens gryning. I romancykelns avslutande del, Av samma blod, föregriper K en kvinnodröm av senare datum, nämligen den om en lycklig, avskild o självtillräcklig kvinnovärld, där alla män är portförbjudna.

Fröknarna von Pahlens tre inledande delar utkom under trettiotalets båda första år. De möttes av uppskattande om än något tveksamma recensioner. Reservationerna ökade i takt med det söderifrån, från Tyskland, annalkande föraktet för "urartad" litteratur. På sv-nazistiskt håll tog man chansen att för K:s skull angripa huset Bonnier. Korrekturen till fjärde o femte delarna, Porten vid Johannes o Älskande par, låg redan klara på förlaget, men vid det laget hade protesterna nått en sådan omfattning att Bonniers började dra öronen åt sig. Utan betydande nedstrykningar skulle inte böckerna kunna ges ut, meddelade man. Tor Bonnier skrev rakt på sak till K, att man inte vågade utmana den tyskvänliga opinionen genom att publicera vad den "anständiga" publiken hade börjat anse som "upplösande" (citationstecknen är Bonniers). Han föreslog, att K i stället skulle utge böckerna på ett mindre utsatt förlag. Så skedde, men tyvärr var det mindre utsatta förlaget, Spektrum, tillika både mindre ansett o känt som mindre nogräknat, vilket noterades.

Reaktionen blev förödande. Först följde en lång o pinsam tystnad, då kritikens — enligt Elmer Diktonius — "välborstade och högavlönade snyggdjur" inte gav ett ljud ifrån sig. I jan 34, ett par månader efter det att böckerna hade kommit ut, tog Karin Bove bladet från munnen: i en pepprad artikel i Social-Demokraten gick hon till rätta med de reaktionära tendenserna o fördömde ihjältigningskampanjen mot K som ett hot mot dikten själv. Det blev upptakten till den s k K-fejden, då kulturdebatten flyttades ut från tidningamas kultursidor o förvandlades till ledare, sedlighetspetitioner, riksdagsingripanden o olika kyrkliga o politiska initiativ som intressanta utropstecken — för att inte tala om David Sprengels omfångsrika o vitrioldoftande uppgörelse med den sv kulturmaffian i Förläggarna, författarna, kritikerna om K:s senaste arbeten (35).

På vänsterkanten läste man Pahlenböckerna med dess inträngande beskrivningar av framför allt de högre samhällsklasserna som ett välkommet vittnesbörd om att den borgerliga moralen var stadd i upplösning, ett förhållande som man ju länge hade hävdat. I det motsatta lägret menade man därtill, att K gjorde gemensam sak med dem som underblåste en sådan utveckling. Visst kan man, med siktet rätt inställt, spåra genklangen av den primitivistiska instinktfilosofin i Sigmund Freuds o D H Lawrences anda i en bok som Älskande par, men det är inte mer än nätt o jämnt. Den i grunden moralistiska o uppenbarligen högst ståndsmedvetna adelsdamen fick så uppleva det kuriösa i att schavottera i spetsen för en rad förment sedesupplösande arbetardiktare o primitivister, med vilka hon inte hade särskilt mycket gemensamt.

Redan 35, s å som Pahlenserien avslutades, utkom Fattigadel, den första delen av fyra i K:s sista stora romansvit. Den fick en olycklig start. En del av inledningen – där karaktären av hämndeakt för verkliga eller inbillade oförrätter i nyckelromanens form framträder extra starkt – publicerades i början av året fristående i DN. Dagskritikens vänner av rättvisa — framför allt John Landquist i AB — reagerade surt, o deras första ogynnsamma intryck färgade sedan av sig på mottagandet av böckerna. I dag, när romanpersonemas förebilder i verkliga livet är bortglömda, är det kanske lättare att uppskatta Fattigadel som det underverk av berättarteknisk komposition som den är. Det självbiografiska draget är lika tydligt här som i Tonytrilogin, många av episoderna sammanfaller, exempelvis Tonys o Viveka von Lagercronas korta förlovningar. Draget av familjekrönika, nästan familjeinventering, är också uppenbart; Viveka rör sig i släktens olika miljöer o betraktas — o här ligger det kompositionstekniskt intressanta — från olika håll allteftersom betraktarna växlar: personerna karaktäriseras bl a just genom sitt sätt att se på Viveka.

Var o en på sitt sätt kan K:s tre stora romanverk sägas ha bidragit till den sv tjugo-o trettiotalslitteraturens landvinningar: Tonytrilogin genom skildringen av en ung flickas erotiska uppvaknande o den erfarenhetsmässiga insidesbeskrivningen av sinnessjukdomen; Fröknarna von Pahlen som kvinnoskildring o genom sina sanningar om driftlivets, den hämmade o plågade libidons strömningar på djupen; Fattigadel genom teckningen av den dödsmärkta högreståndsmiljö, i vilken K hade växt upp. Allt detta hade K själv upplevt, o alla sina upplevelser omsatte hon i dikt.

Sedan Fattigadel hade avslutats var K:s krafter i stort sett uttömda. Hon hade under större delen av sitt liv varit fysiskt frisk, nu avtog även hennes kroppsliga hälsa. I början av 40 visade hon tecken på hjärnskada, den 9 mars opererades hon men dog några timmar senare. Vid obduktionen visade det sig att hon haft cancer. Hon ligger begravd tillsammans med sin man på Norra kyrkogården i Sthlm under en av Carl Eldh skulpterad sten med hennes bild i helfigur. I dödsannonsen citerade David Sprengel slutorden i Tony växer upp: "Och hon gick vidare in i det tätnande mörkret".

Författare

Ulf Örnkloo



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Rörande K:s arkiv se Lagercrantz, nedan a a, s 316. Ms till novellen Ja, det förstår jag i UUB. Några brev från K i GUB (till D Marcus) o i KB (bl a till Ellen Key).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Klippta vingar (Bonniers månadshäften, årg 9, 1915, Sthlm, s 562— 564). — Ensam (ibid, 10, 1916, nr 12, s 46 f). — Hennes vän (ibid, 11, 1917, 4:o, nr 10, s 15—17). — Ninas dagbok. Sthlm 1917. 168 s. 2. uppl s å. [3.—6. uppl i 2.—-5. uppl av följande.] Övers Khvn 1942, 191 s. — Helenas första kärlek. En stockholmsroman. Sthlm 1918. 206 s. [2. uppl:] Helenas första kärlek. Ninas dagbok. Sthlm 1930. 145, 124 s. [Jfr föreg.] [3. uppl:] Första kärleken. Två små romaner. Sthlm 1934. 253 s. (Romaner och berättelser [1].) [4. uppl:] Ninas dagbok. Helenas första kärlek. Sthlm 1944. 283 s. (Samlade skrifter, 1.) [Ny uppl] 1948. Övers Khvn 1941, 162 s. — Kassaboken (Veckojournalen, årg 11, 1920, Sthlm, 4:o, nr 34, s X—XIV). — Barnet (ibid, 35, s X—XIII). — Första upplagan (ibid, 37, s XII—XV). — Vid havet. Skiss (Idun, årg 33, 1920, Sthlm, fol, s 443—445). — Den stumme skalden (ibid, s 559). — Hans födelsedag (ibid, 34, 1921, s 755). —¦ Prinsessan Sola Gulls fotspår (Sagoprinsessan, årg 7, 1921, Sthlm, s 67— 96). — Några intryck från vår operabalett (Saisonen, årg 6, 1921, Sthlm, 4:o, s 437— 440). — En dagdriverskas anteckningar (ibid, s 556 f, 599 f, 640 f, 764—766, 801—803. 854 f, 890—892, 932—934, 978—981, 7. 1922, s 66 f, 147 f, 228 f, 425—427, 683— 685). — Tony växer upp. Scener ur ett barndomsliv. Sthlm 1922. 370 s. [2. uppl] 1938. 370 s. (Släktromaner, 1.) [3. uppl] 1944. 395 s. (Saml skr, 2.) [4. uppl] 1947. [5. uppl] 1960. 232 s. (Bonnierbiblioteket.) Övers Khvn 1940, 251 s, Helsinki 1949, 340 s, Oslo 1954, 242 s. — En dagdriverskas anteckningar. Silhuetter, skisser och fantasistycken. Sthlm 1923, 266 s. 2.-3. uppl s å. [4. uppl] 1934. 356 s. (Romaner och berättelser, 3.) [5. uppl:] En dagdriverskas anteckningar. Händelser på vägen. Sthlm 1944. 546 s. (Saml skr, 5.) [6. uppl] 1947. — Tonys läroår. Episoder ur en ungdom. Sthlm 1924. 401 s. [2. uppl] 1938. (Släktromaner, 2.) [3. uppl] 1944. 420 s. (Saml skr, 3.) [4. uppl] 1947. Övers Khvn 1940, 278 s, Helsinki 1946, 341 s, Oslo 1954, 263 s. — Tonys sista läroår. Resa till kejsarens hotell. Sthlm 1926. 322 s. [2. uppl] 1938. [3. uppl] 1944. 352 s. (Saml skr, 4.) [4. uppl] 1947. Övers Khvn 1940, 230 s, Oslo 1954, 246 s. — Fru Esters pensionat. Sthlm 1927. 317 s. [2. uppl] 1935. 323 s. (Romaner och berättelser, 3.) [3. uppl] 1944. 333 s. (Saml skr, 6.) [4. uppl] 1947. Övers Khvn 1940, 232 s. — Händelser på vägen. Sthlm 1929. 292 s. [2. uppl] 1935. 225 s. (Romaner och berättelser, 4.) [3.—4. uppl ingår i 5.—6. uppl av En dagdriverskas anteckningar, se ovan.] — Landshövdingens bal (Vecko-journalen, 20, 1929, fol, nr 4, s 23 f, 45, 49). — Delat rum på Kammakaregatan (ibid, 51, s 10). — Den tillbakatrollade julen (Vid julbrasan, 1929, Sthlm, fol, s 9—11). — Ett träd utanför mitt fönster (Idun, 43, 1930, julnr, s 9—11). — Fröknarna von Pahlen. Roman. D 1—7. Sthlm 1930—35. 1. Den blå rullgardinen. 1930. 259 s. 2. uppl s å. [3. uppl] 1939. 261 s. (Släktromaner, 4.) [4. uppl] 1945. 286 s. (Saml skr, 7.) [5. uppl] 1948. 295 s. (Bokklubben Svalan.) [6. uppl] 1949. (Saml skr, 7.) Kap 20—21 omtr i Levande svensk litteratur, d 1, Sthlm 1937, s 89 —100. 2. Kvinnogatan. 1930. 272 s. [2. uppl] 1939. (Släktromaner, 5.) [3. uppl] 1945. 287 s. (Saml skr, 8.) [4. uppl] 1949. [5. uppl] 1950. 254 s. (Bonniers folkbibliotek, 40.) 3. Höstens skuggor. 1931. 297 s. [2. uppl] 1940. (Släktromaner, 6.) [3. uppl] 1945. 308 s. (Saml skr, 9.) [4. uppl] 1949. Kap 10—11 omtr i Levande sv litt, 11, tr 1937, s 101— 118. 4. Porten vid Johannes. 1933. 416 s. [2. uppl] 1945. 426 s. (Saml skr, 10.) [3. uppl] 1949. 5. Älskande par. 1933. 376 s. 2. uppl så. 3. uppl 1935. [4. uppl] 1945. 387 s. (Saml skr, 11.) [5. uppl] 1949. [6. uppl] 1964. 275 s. (Bonniers folkbibliotek.) 6. Bröllop på Ekered. 1935. 504 s. 2. uppl ej utg. 3. uppl så. [4. uppl] 1945. 521 s. (Saml skr, 12.) [5. uppl] 1949. 7. Av samma blod. 1935. 496 s. 2. uppl ej utg. 3. uppl s å. [4. uppl] 1945. 506 s. (Saml skr, 13.) Övers [Khvn] 1944, 258, 263, 296, 409, 369, 486, 479 s, [ny uppl], d 1—4, Khvn 1964—65, 160, 168, 192, 261 s, Oslo 1952—53, 246, 184, 208, 303, 319, 320, 349 s. Övers av d 1 Paris [1940], 315 s. 2.-6. éd så, Havlickuv Brod 1946. 203 s. — Tecken på himlen (Allers familj-journal, årg 56, 1932, Hälsingborg, fol, nr 35, s 12—14). — Ack, du underbara blå afton! [dikt] (BLM, årg 1, 1932, Sthlm, 4:o, nr 1, s 32—34). — Koreografisk föreläserska på Montmartre, Söder (ibid, 3, s 15— 17). — I andra hand (ibid, 5, s 11—17). — Diktaren och kritikerna [enkätsvar] (ibid, 9, s 39 f; omtr i Förläggarna, författarna, kriti- kerna om K:s senaste arbeten . . ., Sthlm 1935, s 321—324). — Rummet [dikt] (ibid, 10, s 3—5). — Nyårsförlovning (Julkvällen, 1932, Sthlm, fol, s [4— 6] ). — I skymningen (Vecko-journalen, 23, 1932, nr 9, s 19 f). — Delat rum på Kammakaregatan. Sthlm 1933. 285 s. 2.-5. uppl så. 6.-7. uppl 1934. [8. uppl] 1945. 285 s. (Bokklubben Svalan.) [9. uppl se följande.] Utdrag i Tre moderna svenska noveller, Khvn 1943, s 5—19. — En ung dam far till Djurgårdsbrunn. Sthlm 1933. 280 s. 2. uppl s å. [3. uppl jämte 9. uppl av föreg:] En ung dam far till Djurgårdsbrunn. Delat rum på Kammakaregatan, Sthlm 1945. 427 s. (Saml skr, 14.) — Var så god! -Tack! (Julstämning, 1934, Sthlm, fol, s [14— 16] ). — En vagn stjälper (BLM, 4, 1935, nr 4, s 24—36). — Fyra dikter (ibid, 8, s 3—6). — Under en vintermåne (Vårt hem, årg 15, 1935, Sthlm, fol, nr 16, s 9—11, 14). — Fattigadel. D [1— ]4. Sthlm 1935—38. [1.] Fattigadel. 1935. 512 s. 2.—4. uppl så. 5. uppl 1939. [6. uppl] 1946. 536 s. (Saml skr, 16.) [7. uppl] 1949. 2. Dunklet mellan träden. Roman. 1936. 520 s. 2.—4. uppl så. [5. uppl] 1946. 526 s. (Saml skr, 17.) [6. uppl] 1949. 3. Dessa lyckliga år. Roman. 1937. 535 s. 2.-3. uppl så. [4. uppl] 1946. 544 s. (Saml skr, 18.) [5. uppl] 1949. 4. I livets vår. Roman. 1938. [2.-3. uppl] så. [4. uppl] 1946. 586 s. (Saml skr, 19.) [5. uppl] 1949. Övers Khvn 1938—39, 365, 365, 390, 382 s. — Vivi, flicka med melodi. Sthlm 1936. 281 s. Övers Khvn 1959, 147 s. (Levende litteratur, 48.) [2. uppl:] Vivi, flicka med melodi. Dikter. Ur Bästa noveller. Sthlm 1945. 305 s. (Saml skr, 15.) [3. uppl] 1947. — Efterskrift till Fröknarna von Pahlen. Grubblerier i tröttheten efteråt (Förläggarna, författarna, kritikerna om K:s senaste arbeten . . ., Sthlm 1935, s 324—328). — Nunnornas hus. Dikter. Hfors 1937. 175 s. — Bästa noveller. Minnesupplaga. Sthlm 1940. 408 s, 1 portr. — Samlade skrifter. D 1—19. Sthlm 1944—46. [Red J Edfelt] 1. Ninas dagbok. Helenas första kärlek. 1944. 283 s. [Ny uppl] 1948. 2. Tony växer upp. 1944. 395 s. [Ny uppl] 1947. 3. Tonys läroår. 1944. 420 s. [Ny uppl] 1947. 4. Tonys sista läroår. 1944. 352 s. [Ny uppl] 1947. 5. En dagdriverskas anteckningar. Händelser på vägen. 1944. 546 s. [Ny uppl] 1947. 6. Fru Esters pensionat. 1944. 333 s. [Ny uppl] 1947. 7—13. Fröknarna von Pahlen. D. 1—7. 1945. 286, 287, 308, 426, 387, 521, 506 s. [Ny uppl] 1949. 14. En ung dam far till Djurgårdsbrunn. Delat rum på Kammakaregatan. 1945. 427 s. [Ny uppl] 1947. 15. Vivi, flicka med melodi. Dikter. Ur Bästa noveller. 1945. 305 s. [Ny uppl] 1947. 16— 19. Fattigadel. D 1—4. 1946. 536, 526, 544, 586 s. [Ny uppl] 1949. — Brev till Ellen Key. Med kommentarer av U Wittrock (BLM, 17, 1948, s 336—344). — Bidrag i Bonniers veckotidning, 1926, nr 50, 1927, nr 1—27, 1929, nr 8, Sthlm, 4:o, Bonniers månadstidning, 1930, nr 2, 12, 1931, nr 5—6, 12, 1932, nr 6, Sthlm, 4:o, Vintergatan, 1930—1932, Sthlm, o i dagspressen.

Översatt: O V Gottberg, Den försvunna koh-i-nooren, Sthlm 1917, 211 s; A Bennett, Teaterdirektören, Sthlm 1920, 310 s; O Wadsley, Verklighet, Sthlm 1921, 350 s; L Merrick, Mannen som var god, Sthlm 1924, 266 s; K Rhodes, Elden som ökenvinden tände, Sthlm 1924, 301 s.

Källor och litteratur

Källor o litt: U Örnkloo, Fröknarna von Pahlen o tryckfriheten, lic:avh, Uppsala, 1966.

O Lagercrantz, A v K (1951); E H Linder, Fyra decennier av nittonhundratalet (111 sv litt:hist, 8, 1949) o där anf litt; Sv littdex (1970) o där anf litt; U Örnkloo, von Pahlen, moralen o tryckfriheten (GHT 10 nov 1964); dens, Agnes o tryckfriheten (Röster i ra-dio/TV 1967, nr 9); dens, Striden kring A v K (ibid 1967, nr 15); dens, Preludier till K-fejden (Litt o samhälle 1968, nr 45); dens, Kärlekens marodörer (BLM 1972, nr 1).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Agnes J F Krusenstjerna, von, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/11824, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ulf Örnkloo), hämtad 2018-12-15.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:11824
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Agnes J F Krusenstjerna, von, urn:sbl:11824, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ulf Örnkloo), hämtad 2018-12-15.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se