Erik Jansson

Född:1808-12-19 – Biskopskulla församling, Uppsala län
Död:1850-05-13 – USA, Amerikas Förenta Stater (i Cambridge, Illinois)

Predikant


Band 20 (1973-1975), sida 121.

Meriter

Jansson, Erik, f 19 dec 1808 i Biskopskulla, Upps, d 13 maj 1850 i Cambridge, Ill, USA. Föräldrar: bonden Jan Mattsson o Sara Eriksdtr. Jordbrukare, predikant 30—34 o 40—46, handels- o missionsresor i Hälsingland från jan 43, bosatt i Forsa, Gävl, från april 44, emigrerade till USA våren 46. — Sektgrundare, andlig o politisk ledare för kolonin Bishop Hill, Ill.

G 1) 25 dec 35 i Torstuna, Upps, m Maria Christina Larsdtr, f 19 jan 15 där, f 49 i Bishop Hill, USA, dtr till bonden Lars Jonsson o Cajsa Larsdtr; 2) 49 i Bishop Hill m Sophia Pollock.

Biografi

Efter en tid av religiösa grubblerier upplevde J enligt egen utsago sommaren 1830 en plötslig omvändelse, som befriade honom från svår reumatisk värk och ingav honom en känsla av syndaförlåtelse. Han började predika på väckelsemöten, där han bl a försvarade tron på helvetesstraffets evighet mot begynnande kritik. Under intryck av varningar mot lekmannaförkunnelse i lutherska skrifter upphörde J efter fyra år med sin predikan. Han levde nu som lantbrukare och förvärvade sig genom besparingar en egen gård, Löttorp i Österunda, Vm, dit han flyttade med sin hustru, en piga på hans föräldrars gård, som han vunnit för sina religiösa strävanden.

1840 greps J åter av missionskallelsen. Han verkade nu på konventiklar i Uppland och Västmanland i samförstånd med prästerskapet i bygderna och stödd av den lågkyrklige komministern J J Risberg. J:s mo- raliska allvar och glödande omvändelsenit attraherade vida kretsar. Han väckte respekt genom att frimodigt påtala människors felsteg. Med tiden utvecklades hos J en överspänd självkänsla, en tro på den egna ofelbarheten. Han avlägsnade sig stegvis från den lutherska läran och förkunnade att människan genom tron inte blott blir rättfärdig-gjord i Kristus utan också befriad från alla syndiga böjelser. För tron på möjligheten av kristen fullkomlighet hade metodismen jämnat vägen, men J gick längre och jämställde tro och syndfrihet. Han förkastade den gängse åtskillnaden mellan svaghetssynder och uppsåtliga synder som obiblisk och betecknade till sist var och en som syndade som ett djävulens barn. Den troende bleve omedelbart helgad till syndfrihet.

Under fyra resor 1843, i början som vetemjölsförsäljare i det av konventiklar genomsyrade Hälsingland, gick J alltmer aggressivt till angrepp mot kyrkans tro. Då han misslyckats att vinna läsarprästerna för sin lära, bekämpade han dem och fördömde snart alla präster som "satans argaste skaffare" och "djävulens redskap". Han bannlyste po-stillor och andaktsböcker av Luther, Arndt, Nohrborg m fl, vilka av läsarna använts långt mer än bibeln, som "avgudar" fulla av falska läror. Bibeln allena skulle läsas. J talade och levde med bibelns språk och bilder och fann slagfärdigt, med osvikligt minne, de lämpliga bibelställena i sin polemik. Han sökte sig främst till hårda och dömande uttalanden i bibeln, ofta sådana präglade av gammaltestamentlig vedergäll-ningstro.

J:s predikningar varade ofta 5—6 timmar. Han reste på nätterna och predikade på dagarna. Med sin hypnotiskt suggestiva förkunnelse om bibeln som den levande källan och trons befriande kraft att ge syndfrihet attraherade han religiöst sökande människor, främst i läsarmiljön, där många våndats under kravet på daglig ånger och bättring. På många, även motståndare, utövade hans blick och handslag en magnetisk verkan. Opponenter bemötte han med hånfulla tillmålen och förbittrade kraftord. Själv var han en "profet", som hade uppenbarelser, botade sjuka och drev ut djävlar. J:s inflytande i Hälsingland, där han på våren 1844 bosatte sig, befrämjades av den ansedde "läsarbonden" och nämndemannen Jonas Olsson i Söderala och dennes broder Olof. I många socknar vann han talrika anhängare, främst i Alf ta (omkr 250). Andra socknar ställde sig avvisande, särskilt de som leddes av nitiska läsarpräster. När J:s anhängare nekades nattvarden, därför att de som syndfria vägrade deltaga i högmässans syndabekännelse, höll de egna möten under gudstjänsttid från våren 1844. Därmed bröt de sig ut ur den kyrkliga och borgerliga gemenskapen och bildade en egen sekt — erikjansismen.

Erikjansarnas fanatism fick en sällsam belysning av de bokbål på lutherska uppbyg-gelseböcker som de offentligt under sång och bön anställde i Hälsingland 1844 (11 juni i Alfta, 28 okt i Söderala och 7 dec i Forsa). En storm av ovilja mot J bröt ut i hela landet, återspeglad i tidningarnas utförliga skildringar. Han greps av länsmyndigheten 13 juni efter blodiga slagsmål och en regelrätt belägring av det hus han gömde sig i. Den talrika kronobetjäningen fick stöd av folkhopar som gick brutalt fram. J och hans hustru skymfades och misshandlades. Han sändes för sinnesundersökning till Västerås länshäkte men frigavs snart och fick efter vädjan till konung Oscar I och nytt förhör rätt att vistas i Hälsingland. Han erhöll liksom andra ledare i sin sekt värdefullt juridiskt bistånd av den religionsfrihetsivrande rådmannen i Uppsala LV Henschen (bd 18). Uppsala domkapitel, inför vilket J utfrågades 18 dec 1844 efter en andra häktning 20 nov s å, nöjde sig först med förmaningar och varningar och sökte i det längsta undvika maktmedel. Länsmän och kronobefäl ingrep dock ofta hårt mot J och hans rörelse. Erikjansarnas smädelser mot prästerskapet och lutherdomen besvarades med provokativa upplopp från folkhopar mot deras hem och möten, särskilt från våren 1845. Flera erikjansare misshandlades svårt. Samtidigt nekades J:s anhängare att vittna under ed vid rättegångar. Efter en tredje häktning under våldsamt motstånd, då hans hustru slogs sanslös, hölls J fängslad 22 dec 1844—18 april 1845. Hans förkunnelse vidmakthölls dock av kringvandrande predi- kanter i Hälsingland och i Dalarna där över 120 personer omsider anslöt sig till J. En sista häktning av J 18 nov 1845 efter rannsakning på urtima ting i Delsbo, där han utförligt redogjorde för sin lära, följdes av en kuppartad befrielse under fångtransport till Gävle 21 nov. Han höll sig nu gömd och reste omkring och agiterade förklädd till kvinna. J och hans medarbetare såg nu räddningen för rörelsen i emigration från Sverige — "detta djävla näste" — till Amerika, vars religiösa frihet prisats i böcker, tidningar och Amerika-brev.

Efter en dramatisk flykt, tidvis gömd i ladugårdskällare, undkom J till Norge och reste därifrån med sin familj till Amerika, där Olof Olsson sökt ut en bosättningsplats i Illinois vid Victoria sydväst om Chicago. J anlände dit juli 1846. Här utbyggdes med successiva jordförvärv kolonin Bishop Hill, uppkallad efter J:s födelseort Biskopskulla. Bortåt 1 500 erikjansister — de flesta från Hälsingland — utvandrade i skilda grupper 1846—54. Av J utvalda befälhavare, "Israels furstar", organiserade och ledde utvandringen, som bekostades genom en av honom anbefalld försäljning av all personlig egendom till förmån för en gemensam kassa. De många medellösa inom rörelsen fick medfölja fritt. Atlantfärdens påfrestningar och vistelsen i hälsovådliga jordkulor under de första åren i Amerika reducerade kraftigt erikjansarnas antal. Omkring 170 personer omkom på sjöresorna. Med sin stora självkänsla och viljekraft och sin suggestiva attraktion som förkunnare hade J åstadkommit "vår emigranthistorias största och märkligaste grupputvandring" (V Moberg).

Prövningarna svetsade samman de trogna i obrottslig lojalitet mot J, som regerade enväldigt i minsta sak och fördömde alla avvikande meningar. En stor minoritet — omkr 200 — bröt dock med J:s despotism och lämnade kolonin hösten 1848. Brev från de avfallna till hemorten, flera publicerade i sv press, spriddes med anklagelser — ofta osanna — mot J för att vara slavdrivare och en obarmhärtig despot. Bl a påtalades hans fördömande av de sjuka som av brist på tro inte lät sig botas med bön och handpålägg-ning. Mot dessa brev kontrasterade starkt de trognas hänryckta skildringar av den materiella välfärden i det nya Kanaan och lyc- kan att fritt få åtnjuta J:s bibelutläggning. Han var för dem "lejonet av Juda som har ögon som eldslågor och kan se in i våra hjärtan och uppenbara alla hjärtats tankar". Vid tvenne dagliga samlingar — utom vid tid för brådskande jordbruksarbete — ledde J omkring två timmars andakt. Kolonisternas brev vittnar om den inlevelse i bibelns språk som han befordrade.

Alla bibelns profetior om det utvalda folket, frälst av Gud ur förföljelser, tillämpade de på sig själva. J:s psalmer som dagligen sjöngs vid gudstjänster och måltider uppbärs av en entusiastisk gemenskapskänsla: "Vi vandrar i hans (Jesu) ljus och fylls av himmelskt rus." Den kollektiva arbetsgemenskapen fick styrka av tron att nu byggdes det nya Zion till Guds ära. Bishop Hill var fram till 1860 ett kommunistiskt samhälle efter urkristen förebild, där intet privat ägande förekom. Skolor upprättades för barn och vuxna, och det sörjdes väl för de gamla. Samhället uppbyggdes efter en gemensam plan med storslagna tegelbyggnader för bostäder, samlingssalar, verkstäder och förrådshus i en yttre kvadrat och fruktträdgårdar och boulevarder i det inre, symmetriskt placerade. Landskapets stora bördighet och kolonisternas yrkesskicklighet gav gynnsamma förutsättningar. Åkerbruk och boskapsskötsel, hantverk och småindustri utvecklades målmedvetet. Linodling och kvinnornas intensiva linnevävnad gav stora inkomster. Ett påtagligt välstånd grundlades under J:s ledning, sedan de stora begynnel-sesvårighetema till följd av bristande utrustning övervunnits. Han utvalde själv alla sina underbefälhavare och utifrån inkallades specialister och fattade alla viktiga beslut, dock i nära samarbete med Jonas Olsson. Denne var den praktiske organisatören som såg till att J:s visioner förverkligades. I samverkan med sina medarbetare planlade J produktion och avsättning.

J:s sista tid 1849—50 förbittrades — efter tillfälliga ekonomiska felkalkyler och skuldsättning — av en koleraepidemi som ryckte bort 143 kolonister. Då hans hustru avled i koleran, äktade han "på andens ingivelse" strax en annan kvinna — församlingens nya moder. J:s stränga påbud att "avfällingar" inte finge medföra egendom eller utfå ersättning för sitt arbete i kolonin hade föranlett bittra rättstvister och tidvis spänt förhållande till omgivningen. Härvid hade också äktenskap splittrats. En sådan tvist ledde till dråpet på J av en förorättad make i tingshuset i Cambridge 13 maj 1850.

I några smärre skrifter och inlagor, i sin psalmbok men främst i sin katekes, tryckt 1846, har J framlagt sin lära. Katekesen var avsedd som handbok för förkunnare, ej som läxbok. J:s språk är otympligt, men hans framställning har ett logiskt sammanhang. Hans lära är en egenartad, extremt subjektiv biblicism, i vars centrum står tron på J som den inspirerade förkunnaren av sanningen efter över ett och ett halvt årtusendes vantro: "Erik J kom med det sanna ljuset liksom Gud i skapelsens stund framkallade ljus uti mörkret." Bibeln och J som dess uttolkare måste tros och åtlydas i varje minsta punkt; "Den mig föraktar, han föraktar Gud själv". Den som envetet felar mot ett bud eller bejakar det minsta tvivel "skall Gud till pris och lov brinna uti evig eldspina i sjöar av eld och svavel". "Helvetets eldspina" hotar J ständigt med och ber om detta straff för sina kritiker. Bibelns moralbud skall hållas till sina yttersta konsekvenser; man är t ex förpliktad att fyrfaldigt ersätta orättfånget gods, att bistå änkor och faderlösa. Men att tala osanning gentemot trons fiender är lovvärt. J har dock samtidigt vänt sig mot den "blinda tron" på honom själv och krävt personlig tillägnelse av Skriften i sin efterföljd och i arbete på andras frälsning.

J: s samhällskritik var strängt lagisk i Moseböckernas anda. Överheten är förpliktad straffa minsta missbruk av Guds namn med döden, och brottslingar bör avlivas. Ett religiöst klasshat bryter ibland fram; de sv prästerna och ämbetsmännen är blodsugare på de arbetande. J hävdar den fria viljan i sin etik. De troende saknar inre böjelse för synd men kan genom satans försåt bringas på fall. Häremot krävs trägen bön.

Då J:s högspända tro, att anden skulle lära de troende det engelska språket, och andra hans profetior rönte bakslag, fann han sig snabbt till rätta med praktiska initiativ. Utmärkt engelsk språkundervisning organiserades. Efter att länge ha predikat att sjukdomar botades enbart med tro och bön tillsatte han själv en läkare. Under den första fattiga tiden krävde J efter undfådd uppenbarelse celibat även av de gifta. Från juni 1848 uppmuntrade han däremot äktenskap och anordnade massbröllop. J:s exalterade tro, att i honom själv och hans församling Kristus uppenbarats "i köttet" i större härlighet än i biblisk tid, och hans vision av Bishop Hill som det nya Jerusalem, mänsklighetens ljusspridare, förenades med den organisatoriska skickligheten och handfasta verklighetskontakten i det tekniska och ekonomiska uppbyggnadsarbetet hos hans närmaste medarbetare.

Striden kring erikjansismen bidrog till att fördröja konventikelplakatets avskaffande över ett årtionde på grund av oviljan mot J:s fanatism som var gemensam för liberal och konservativ opinion. Religionsfrihetsdebatten vid 1847—48 års riksdag dominerades av utfall mot J och hans sekt. Förföljelsen mot erikjansarna och själva utvandringen av så många välbärgade och yrkesskickliga svenskar bidrog dock på sikt att fästa uppmärksamheten på den bristande religionsfriheten och de sociala missförhållandena i Sverige. Emigrationsintresset i Sverige befrämjades starkt av den stora publiciteten kring J:s framgångsrika kolonibygge.

Efter J:s bortgång övertogs snart ledningen av en folkvald styrelse med Jonas Olsson i spetsen. Den lyckades få ekonomin på fötter och kolonin blomstrade nu ett årtionde. Omfattande och våghalsiga spekulationer av den egenmäktiga ledargruppen jämte försämrade konjunkturer ledde dock omsider till stora ekonomiska svårigheter och misshälligheter mellan kolonisterna. Den gemenskapsbildande religiösa hängivenheten svalnade också. 1860 beslöt man upplösa kolonin och skifta ut den gemensamma egendomen.

En son till J, publicisten och kaptenen Eric Johnson (f 15 juli 1838 i Österunda, Vm, f 18 maj 1919 i Omaha, Nebr, USA) tjänstgjorde i nordstatsarmén under inbördeskriget och har skildrat Bishop Hill, där han växte upp, i nedan a a.

Författare

Olle Hellström



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Förklaring öfver den heliga skrift, eller cateches, författad i frågor och svar. Söderhamn 1846. 122 s. [Ny uppl] Galva, 111., u å. — Några ord till Guds församling. [Rubr.] Söderhamn 1846. 29 s. [Anon.] — Några sånger samt böner författade. Söderhamn 1846. VIII, 226 s. 2. uppl., tillökt med några psalmer. Galva, 111., 1857. IX, 258 s. — Ett afskedstal, till alla Sveriges innevånare, som har töraktadt mig, den Jesus hafver sändt; eller förkastat det namnet Erik Jansson, såsom orent, för det jag har bekant "Jesu namn" inför menniskor. [Rubr.] Söderhamn 1846. 8 s. [Ny uppl] Galva, 111., u å. 9 s. [Omsl: Afskedstal. Tryckt från det origi-nala manuskriptet af år 1846.] — Ett ord i sinom tid, eller en kort vederläggning af [P N Lundqvist,] Eric Jansismen i Helsingland. Söderhamn 1846. 13 s, s 16. [Anon, tillskr.] — En härlig beskrifning på menniskans tillväxt, då hon helt är, enligt Johannes 15 cap., inympade uti det sanna vinträdet Christo. eller En sann förklaring öfver 2 konunga bokens 2:, huru den som lika med Elisa hafver öfver-gifvit allt, kan tillväxa under troende bön, till att tala dubbelt så mycket, som sin mästare. Ett ord i sinom tid till läsaren. [Rubr.] Söderhamn 1846. 32 s. [Anon.] — Inlagor, böner, tal, psalmer o brev tr i Hallsén, nedan a a, s 4—8, 23—36, o Herlenius, d:o, s 116—125.

Källor och litteratur

Källor o litt: Arkivalier rör kolonin tillhör Bishop Hill Heritage Association, Bishop Hill (jfr även Isaksson o Hallgren nedan a a, s 180); J E Ekblom, Läseriet i österunda o Erik-Jansenismen åren 1843—1846 samt anhängarnas öden i Sverige o Amerika, Anna Lindewalls saml, ULA (relationer, brev o domstolsprot, delvis tr i Erik-Jansonisternas hist, se nedan).

Amerikaemigrationen i dokument, ed A Widén (1966); S Andersson, Något om Erik-Jansismen, särskilt dess verksamhet i Alf ta (Julhälsn till förs:arna i ärkestiftet 1923, s 86—100); K Ankarberg, Några avsnitt ur Bishop-Hillkoloniens hist (Hist studier tillägn Folke Lindberg, 1963); A B Benson o N Hedin, Americans from Sweden (1950); E J Ekman, Den inre missionens hist, 2 (1898), s 802—824; S Erdahl, E J and the Bishop Hill Golony (Journal of Illinois State Historical Society, i8, nr 3, 1925); Erik Jansonisternas hist (uå, tr i USA; bl a källor); H Gladh, Till hälsingeläseriets o erikjansismens karakteristik (KA 1947); dens, Lars Vilhelm Henschen o religionsfrihetsfrågan till 1853 (1953); J Hallsén, Religionens frihet från lag (1895); E Herlenius, Erik-Jansismens hist (1900) o där anf källor o litt; dens, Erik-Jansismen i Dalarne (Meddel från Dalarnes Fornminnesfören, 9, 1923, s 7—22): O Isaksson, Discover Bishop Hill (The Swedish Pioneer Historical Quarterly, vol 19, nr 4, 1968); dens o S Hallgren, Bishop Hill. Sv koloni på prärien (1969) o där anf litt; F E Janson, The background of Swedish immigration 1840—1930 (1931); E Johnson o C F Peterson, Svenskarne i Illinois (1880); E G Johnson, A Selected Bibliography of Bishop Hill Literature (The Swedish Pioneer Historical Quarterly, vol 15, July 1964, o vol 16, January 1965); P N Lundqvist, Erik-Jan-sismen i Helsingland (1845); M A Mikkel- sen, The Bishop Hill Colony (1892); V Moberg, Den okända släkten (1950); E Newman, Gemenskaps- o frihetssträvanden i sv fromhetsliv 1809—1855 (1939); När Svensk-Amerika grundades, ed A Widén (1961); N Runeby, Den nya världen o den gamla. Amerikabild o emigrationsuppfattn i Sverige 1820 —1860 (1969); C M Stephenson, The reli-gious aspects of Swedish immigration (1932); A Söderblom, En Amerikabok (1925); 100 years. A history of Bishop Hill, Illinois, ed T J Anderson (1946 med bl a nytr av P Stoneberg, Story of Bishop Hill, 1905, M Mikkelsen, ovan a a, o tal vid Bishop Hills 50-årsjubileum). —¦ B Hulenvik, Utvandrar-romanens källor. Förteckn över Vilhelm Mobergs saml av källmaterial (Emigrantinst:s skriftser, 1. 1972).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Erik Jansson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12046, Svenskt biografiskt lexikon (art av Olle Hellström), hämtad 2020-07-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12046
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Erik Jansson, urn:sbl:12046, Svenskt biografiskt lexikon (art av Olle Hellström), hämtad 2020-07-16.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se