Hans Jansson

Född:1792-01-07 – Mo församling (O-län), Västra Götalands län
Död:1854-02-01 – Svanskogs församling, Värmlands län

Lantbrukare, Riksdagsledamot


Band 20 (1973-1975), sida 134.

Meriter

1 Jansson, Hans, f 7 jan 1792 i Mo, Älvsb, f 1 febr 1854 i Svanskog, Värml. Föräldrar: bonden o sexmannen Jan Larsson o Catharina Jonasdtr. Klockare i Mo, Älvsb, 09–22, hemmansäg i Låbyn, Mo, 1923, hemmansbrukare i Bräcketorp, Edsleskog, Älvsb, 2326, hemmansäg där 2645, kyrkvärd 2634, hemmansäg i S Skarbol, Svanskog, Värml, från 45. Led av bondeståndet för Tössbo härad 2830, för Tössbo o Vedbo härader 3435, 4041, 4445 o 47-48 (led av ståndets ensk besvärsutsk 2830 o 27 april27 maj 35, tillf led av allm besvärs- o ekonomiutsk 29, ord led 11 sept 3427 maj 35, led av statsutsk 4 febr1 sept 34, av opinionsnämnden o förstärkt bankoutsk 3435 o 4041, av konstitutionsutsk 6 april27 maj 35 o 4041, av förstärkt lagutsk 35, av hemligt utsk 4041, av talmanskonferensen 4041, av förstärkt allm besvärs- o ekonomiutsk 41, talman 4445 o 4748), riksgäldsfullm 1 sept 348 april 48, led av komm ang fattigvården i riket utom Sthlm 17 mars 378 juni 39, av komm ang hemmansklyvn 16 nov 382 okt 39, av komm ang nationalrepresentationens ombildn 3 febr 465 juni 47.  LPS 35.

G 27 jan 22 i Mo m Britta Maria Gul-licksdtr, f 8 juni 01 där, f 4 sept 79 i Svanskog, dtr till häradsdomaren Gullick Nilsson o Maria Nilsdtr.

Biografi

J växte upp i ett fattigt dalsländskt små-bondehem. Hans far, farfar och morfar var sexmän. Någon skola fanns inte i trakten; "vår skola var vid fadrens hyvelbänk, när han om vintertiden slöjdade, och vid modrens spinnrock" (J:s självbiografi). Undervisningen vid spinnrocken bestod i läsning, skrivning och räkning. Tack vare skicklighet i åderlåtning blev J i unga år klockare. Efter åtta års verksamhet som hemsocknens vac-cinatör erhöll han 1821 Sundhetskollegiets medalj "för befrämjad vaccination". 1819 övertog han jämte en broder fädernehemmanet men flyttade 1823 till ett något större men förfallet hemman i Bräcketorp, som då ägdes av hans svärföräldrar och som han 1826 inköpte. Tack vare en klok hushållning och en energisk drift på hemmanet, vars odlade areal han utökade, och med hjälp av biinkomster från byggnadsverksamhet, timmerhandel, möbelsnickeri, hjulmakeri samt förrättningar vid bouppteckningar, jordskiften, rättegångar m m blev han med tiden välsituerad. Politiskt betydelsefullt blev hans arbete som byggmästare på den i hembygden belägna egendomen Baldersnäs 1825. Dess ägare, den liberalt sinnade brukspatronen C F Waern, kom att bli en av J:s närmaste personliga och politiska vänner.

Någon klart utformad ideologi torde J knappast ha omfattat vid sitt inträde i riksdagen 1828. Viktigast för honom var omtanken om de fattiga kommittenterna i en skogsbygd, vars befolkning i hög grad var beroende av olika slags biförtjänster. Hans första motion gällde avlösning i penningar av vissa tryckande naturagrundskatter, en linje som hade framtiden för sig. Ganska snart kom J att liera sig med sin ryktbare länskamrat A Danielsson, ledare för den oppositionellt sinnade minoriteten inom ståndet (jfr bd 10, s 225). J:s första påtagliga engagemang på den oppositionella sidan gällde en aktion mot höjning av vissa äm-betsmannalöner (1829). Han ondgjorde sig över att "samhällets tärande medlemmar", dvs den högre byråkratin, ökade sina anspråk på bekostnad av "den närande klassen", dvs den jordbrukande allmogen. Vida större förståelse hade J för de lönekrav, som avsåg kronofogdar, häradsskrivare och länsmän, vilka i sin gärning kom i nära beröring med allmogen.

Både som privatman och som politiker var J över huvud taget en deciderad vän av sparsamhet. Hovet, utrikesförvaltningen och de k teatrarna drabbades i hög grad av hans misshag. Mot försvaret var han njugg; några utrikespolitiska faror kunde han inte se, i varje fall inte före 1848. Mot de militära anslagskraven kontrasterade han folkets fattigdom: "Ett välmående folk försvarar dock hellre sin självständighet och sin egendom än ett utfattigt" (1829). Generaler ansåg han obehövliga i fredstid. Den stående armén ville han reducera eller avskaffa. Gentemot beväringen var J inte lika avog men långt ifrån välvillig. I värnpliktsfrågorna påverkades han troligen av ett dystert ungdomsminne: en bror till honom hade dött som lantvärnsman 1809. Ganska extremt var J:s yrkande, att beväringsynglingarna borde tillåtas att vid övningar i fredstid bära sina egna kläder. All uniformslyx var honom djupt förhatlig. Han tyckte inte heller om örlogsflottan och föredrog den mindre an-slagskrävande skärgårdsflottan.

J förde i första hand småböndernas talan. När det gällde hemmansklyvningar, vände han sig mot långt gående besuttenhetskrav, som enligt hans mening kunde leda till att den rike tilltvingade sig den fattiges hemman. Över huvud taget slog J energiskt vakt om bondens ägande- och dispositionsrätt. Ehuru personligen en vän av nykterhet försvarade han också böndernas rätt till husbehovsbränning.

Liksom Danielsson var J en utpräglad vän av den i deras hemlän rikt utvecklade gårdfarihandeln samt av näringsfrihet i allmänhet. Mot höga tullar och vittgående import- förbud var han i princip kritisk. Som företrädare för en glesbygd ivrade han mycket för anläggandet eller förbättrandet av vägar samt pläderade för byggandet av en Dalslands kanal. Gentemot Göta kanal var han i början av sin riksdagstid ganska tveksam men gav 1841 uttryck åt en viss uppskattning. Väg- och kanalbyggen var enligt hans uppfattning betydelsefulla inte bara för samfärdseln utan också för sysselsättningen.

I myntpolitiskt avseende var J "inflationist": han ansåg en generös sedelutgivning övervägande fördelaktig. Däremot var han mycket rädd för upptagandet av utländska statslån. Ständernas inflytande över statsreglering, myntväsen och banklagstiftning hade i honom en varm förespråkare.

Klart liberalt och humanitärt orienterad var J i sin syn på fattigvård, fångvård och strafflagstiftning. Vidare var han från början av sin riksdagsbana en deciderad talesman för lika arvsrätt åt bägge könen; han uppmanade sina ståndsbröder att ta hänsyn till de icke representerade kvinnornas intressen. Han ville avskaffa indragningsmakten men bevara juryinstitutionen i tryckfrihetsmål. För universiteten visade han ringa förståelse. Han såg gärna, att Uppsala univ flyttades till Sthlm eller slogs samman med Lunds univ. Speciellt misstrogen var han mot långt gående krav på utbildning i latin och moderna språk. Däremot arbetade han ivrigt för en brett upplagd, obligatorisk folkskola, varvid han föredrog fasta skolor framför ambulerande. Han tog 1841 initiativet till och donerade pengar till uppförandet av ett skolhus i Edsleskog. Han var också en vän av Degebergs lantbruksinstitut.

J var personligen from och en god lutheran. Mot "läseri", t ex metodism, var han avogt sinnad. Katolikerna och deras "jesuitkappa" tyckte han inte heller om (Waern-Bugge, s 334). Hans sparsamhetskrav och antibyråkratism gällde emellertid även den kyrkliga förvaltningen. Sålunda hörde han till dem, som helst ville avskaffa biskopsämbetena. Dessutom önskade han begränsa prästerskapets inflytande över skolväsen och kommunalförvaltning. Genom en skolpolitisk artikel i Aftonbladet 1839 gav han sig i kast med Växjö domkapitel och dess chef E Tegnér, vars uttalanden enligt J:s uppfattning vittnade om stark underskattning av bondens insatser i sv historia alltsedan Torgny lagmans och Engelbrekts tid. Tegnér menade å sin sida, att J var en "obetydlighet" och en "åsna", som inte själv skrivit en rad av det som framförts i hans namn (E Tegnérs brev, 9, s 224).

Efter att under 182830 års riksdag ha stått i andra ledet kom J 1834  efter ett "nästan enhälligt" återval att räknas till A Danielssons närmaste män på den oppositionella sidan. En viktig utmärkelse var valet till riksgäldsfullmäktig s å; J måste nu vistas i Sthlm långa tider även mellan riksdagssessionerna. Mot Danielsson var han mycket lojal; bl a gjorde han stora ansträngningar för att sanera dennes fallfärdiga ekonomi.


När ständerna samlades 1840, var Danielsson död, och J blev nu, sedan han själv blivit enhälligt återvald, "bondeståndets orakel". Regeringen erbjöd honom talmansvärdigheten, uppenbarligen för att neutralisera " denne hätske och farlige motståndare, som, med ett utmärkt huvud, var fyndig och tilltagsen" (Berättelser ur frih C O Palmstiernas lefnad, s 77). Arvodet uppgick till 400 rdr bko i månaden, och J var ingalunda likgiltig för en dylik materiell fördel. Under starkt tryck från liberalt håll beslöt han sig dock för att tacka nej, varvid han åberopade hälsoskäl (J:s självbiografi). Posterna som talman och v talman gick sedan, i enlighet med hans förslag, till honom närstående ståndsledamöter (bd 14, s 136, 394). J deltog nu mycket intensivt, inte minst genom en kärv hållning i anslagsfrågor, i attackerna på det sittande statsrådet, som också blev ombildat, ehuru inte så genomgripande, som J skulle ha önskat. Hans krav på ministeransvarighet och på reformering av riksrätten pekar i viss mån fram mot en senare tids parlamentarism. J gillade i princip 1840 års departementalreform men skulle ha velat begränsa antalet statsråd, framför allt genom ett slopande av konsultbefattningarna. Han vände sig också mot kollegialsystemet inom centralförvaltningen, som han fann föråldrat och ineffektivt.

Som en replik på 1840 års trontal lät oppositionen utarbeta en svarsadress med krav på liberala reformer i fråga om skatter, näringslagstiftning, försvar m m. Adressen, som avvisades av alla stånd utom bonde- ståndet, var i huvudsak skriven av J:s vän L Hierta men frambärs av J, som gjorde en del ändringar i texten i syfte att dämpa dess aggressivitet. J sökte gärna vara moderat i sina offentliga uttalanden, medan hans privata brev ofta var fyllda av sarkasmer. Enligt en samtida uppgift kom han 1840 i direkt tvist med riddarhusoppositionens ledare C H Anckarsvärd, som han fann alltför härsklysten (Hornwall, s 217).

J ogillade ståndsindelningen. 1834 förordade han, liksom Waern, en riksdagsordning efter norsk modell, med samfällda val till en kammare. 1840 anslöt han sig utan entusiasm, i kompromissens tecken, till det två-kammarförslag, som konstitutionsutskottet, mot tre stånds vota, antog som vilande. Helst skulle J ha sett en lägre, för småbönderna fördelaktig fastighetscensus. J medverkade till att ägare av allmän frälsejord och sedan även säteriägare inlemmades i bondeståndet, om de i övrigt fyllde villkoren, en hållning som var naturlig med tanke på att talrika bönder i hans hembygd förvärvat frälsejord.

1840—41 års politiska strider gav J många antagonister men gjorde honom också till en i liberala kretsar mäkta populär person. Skalden C V A Strandberg diktade en högstämd, på sina håll starkt kritiserad Hälsningssång till folkrepresentanten H J, och det talades rent av om att J, ehuru bonde, borde bli statsråd. Såväl i Sthlm som under resor mellan huvudstaden och hemorten hyllades J av ståndsbröder, borgare, studenter och skolpojkar. Waern startade en insamling i syfte att kompensera J för det uteblivna talmansarvodet. J borde, förklarades det, befrias från alla bekymmer för sina sju barns uppfostran, när han som "den forne romaren" från "stort statsmannainflytande" återvände till "obemärktheten i en avlägsen hembygd" och utbytte sin ställning som "eftersökt gäst" i "huvudstadens njutningsrika sällskapskretsar" mot "havrebrödet på sitt magra fjärdedels hemman". Insamlingen, som främst fick gensvar hos liberalt sinnade borgare, inbragte över 5 000 rdr bko och satte J i stånd att för 12 000 rdr inköpa gården S Skarbol i Värmland. För att bevara sin valbarhet i Dalsland förblev han dock intill 1848 kyrkoskriven i Edsleskog.

J såg mycket kyligt på Karl XIV Johan och uttryckte sig privat synnerligen vanvördigt både vid monarkens 25-årsjubileum som kung 1843 och vid hans bortgång 1844 (Waern-Bugge, s 335 ff). På Oscar I, med vilken han haft ett visst samarbete, bl a i fattigvårdsfrågan, såg han vida mer positivt, och det blev därför svårt för honom att tacka nej, när han 1844  efter enhälligt återval till riksdagen  av Oscar erbjöds talmansposten. Med "sin klara och ljudande stämma samt mycken lätthet att uttrycka sig" var han väl skickad för uppdraget och gjorde också "med sitt vita hår" ett "ärevördigt" intryck (Indebetou). Trots den yttre upphöj elsen var J inte situationens man på samma sätt som 184041. Han fick anledning till åtskilligt missnöje inte bara med "högvälborenheten och högvördighe-ten" utan också med många av sina egna ståndsbröder, inte minst i representationsfrågan. Sedan det vilande representationsförslaget fallit på grund av adelns och prästernas avslag, bildades av liberala riksdagsmän en kommitté för uppgörande av ett nytt förslag; J blev en av ledamöterna. Kommitténs av J biträdda tvåkammarförslag, som sökte kombinera städernas och småböndernas intressen, godtogs dock bara i borgarståndet, medan bondeståndets majoritet, anförd av hallänningen B Gudmundsson (bd 17, s 390), föredrog en lösning som gav större makt åt relativt burgna hemmansägare. I en senare fas accepterade bondeståndet dock borgarståndets inbjudan till uppslutning kring kommittéförslaget. Tydligt är emellertid, att J inte hade något säkert grepp över sitt stånd. Endast med knapp marginal återvaldes han som riksgäldsfull-mäktig. När han vädjade till ståndet att visa förtroende för konung och regering, erinrades han om sin paroll från 1840: "Förlåter eder icke uppå förstår". Oscar I visade sin uppskattning genom att tilldela J en guldmedalj att i kedja bäras om halsen.


Ett ganska vanskligt uppdrag erhöll J 1846, då han insattes i den kommitté, som skulle ta itu med representationsfrågan. I huvudsak godtog han det av kommittén utarbetade tvåkammarförslaget men reserverade sig jämte kommitténs två andra bonderepresentanter för en gradering, som gav småbönderna en starkare ställning i AK än majoriteten önskade. Reservanterna tog av- stånd från alla "aristokratiska" tendenser men ville inte heller försvärja sig åt "personlighets-principen i dess råa begrepp eller såsom alla individers lika rätt i politiskt avseende". De gjorde även invändningar mot vissa bestämmelser om FK:s sammansättning och kompetens (Betänkande, 1847, s 83).

Efter ett nytt enhälligt val infann sig J vid 184748 års riksdag och blev ånyo talman, denna gång troligen efter viss tvekan hos den numera rätt konservative monarken. Under riksdagen inträffade februarirevolutionen, som av J hälsades med tillfredsställelse, medan han däremot ogillade marsoroligheterna i Sthlm. Inför Oscar I:s krav på anslag till militära åtgärder till hjälp åt Danmark mot de tyska "våldsmännen" ställde sig J positiv. Hans direkta inflytande var nu tämligen begränsat. Medan majoriteten inom bondeståndet ansåg, att han åtminstone i representationsfrågan var för mycket lierad med borgarståndet, betraktade den radikale bruksägaren T Petre honom som alltför moderat och menade, att hans politiska bana slutade snöpligt (Fahlbeck 1936, s 240). J:s hälsa var nu rätt vacklande, och han kandiderade inte till 1850 års riksdag. Hans brev till fd riksdagskollegan J A Zetterberg 184852 vittnar om stark avsmak för den politiska utvecklingen.


J:s karriär är ett vackert bevis på den sv ståndsriksdagens betydelse för den sociala rörligheten. Ett klart förstånd och ett starkt sinne för realiteter var grundförutsättningen för hans framgångar som politiker. Trots sin klena teoretiska underbyggnad vann han också en betydande formell säkerhet. För sina större memorial och tal anlitade han gärna "skrivkunniga vänner" (t ex Hierta, G Hjerta, C V Liljecrona), men hans privata brev till hemmet samt till Waern och Zetterberg vittnar om en påtaglig stilistisk talang. Gärna kontrasterade han stengatornas buller och illaluktande dunster mot stillheten i "den älskade hembygden", där han kunde se "vårens första barn blåsippan fram-titta bredvid snödrivan" och där "våra stenar, hasselbuskar, vår jord och min hyvel-bänk" väntade på honom (Härnelius, s 124 f, 139, 141). I motsats till exempelvis Danielsson föll J inte för de frestelser till ett extra-vagant levnadssätt, som avancemangen förde med sig, utan förblev alltid bonden i klädedräkt och livsstil. Hans kyliga syn på hovet och huvudstadens ceremoniel och umgängessätt hindrade dock inte, att han stundom uppskattade ett gott kalas. J:s sociala patos gällde främst den samhällsgrupp som han själv utgått ifrån och alltid räknade sig till, småbönderna. Mer än många ståndsbröder hade han dock även förståelse för dem, som stod socialt under den egentliga bondeklassen, samtidigt som han, inte minst genom Waern, kom att få goda kontakter med liberala medelklassgrupper. Även i de inlägg, som otvetydigt formulerats av honom själv, finns tecken på ideologisk medvetenhet, som när han i debatten om den lika arvsrätten hänvisade till "naturens och förnuftets fordringar" (BondRP 183435, 7, s 230; Härnelius, s 217). Det liberala elementet i hans åskådning ledde med tiden till en viss klyfta mellan honom och mera ståndsbundna bonderiksdagsmän. Vid sidan av A Danielsson var emellertid J sin generations mest betydande sv bondepolitiker och en av de främsta vägröjarna för lantmännens kommande politiska storhetstid.

Författare

Sten Carlsson



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

J:s korta självbiogr från 1840 i KB. Hans anteckn:böcker o brev till hustrun hos fru Gunhild Gustafsson, Sthlm. J:s brev till J A Zetterberg (31 st, 1842—51) i KB, till C F Wairn d ä (16 st, 1834—47) i GLA (tr i utdrag av E Wasrn-Bugge, se nedan) o till brodern klockaren Sven J (5 st 1834—44) hos folkskollär A Gerdin, Åmål, (fotokop GLA). Gerdins historik över J:s släkt i fotokop hos fru Britt Paulson, Vällingby.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: [Insändare undert Ledamöter af bondeståndet] (Aftonbladet, 1834, Sthlm, fol, n:r 222, s [4]). — Något om undsättningsanstalterna i Elfsborgs län m. m. [anon] (Nyare dagligt allehanda i Stockholm, 1838, Sthlm, fol, n:o 46 (105), s [2 fj). — Underdånigt betänkande med dertill hörande handlingar angående hemmans klyfning och afsöndring af jord eller andre lägenheter från hemman. Sthlm 1839. 4:o. 57 s, 6 tabeller. (Tills med C. H. Rålamb mfl.) — Underdånigt betänkande med dertill hörande handlingar angående fattigvården i riket utom Stockholms stad jemte dermed sammanhang egande ämnen. På Kongl maj:ts nådigste befallning till trycket befordrade. Sthlm 1839. 4:o. 343 s. (Tills med S. S. Leijonhufvud mfl.) — Bref från en svensk bonde till en annan [anon] (Aftonbladet, 1839, n:r 251, s 2). — Betänkande, förslag och protokoll från den af Kongl. maj:t i nåder förordnade kommité för behandling af frågan om natio-nal-representationens ombildning. Sthlm 1847. 183 s. (Tills med E. W. Bredberg mfl.) — [Brev till G F Wairn 1834—47] (En gammal herrgård. Baldersnäs. Carl Fredrik Waern. Familjepapper ur Baldersnäs arkiv. Sammanförda och utg af E Waern-Bugge, Sthlm 1920, s 328—344).

Källor och litteratur

Källor o litt: Utöver A Härnelius grundliga biografi Bondeledaren H J (1926) o där anf litt: B Borell, De sv liberalerna o representationsfrågan på 1840-talet (1948); F Böök, Esaias Tegnér, 2 (1946); S Carlsson, Ståndssamhälle o ståndspersoner 1700—1865 (1949); dens, Bonden i sv hist, 3 (1956); E Fahlbeck, Ståndsriksdagens sista skede (Sveriges riksdag, 8, 1934); dens, Idéer o män (1936); S Grauers, Bondeledaren H J, rec av A Härnelius avh (HT 1928); N Holmberg, Medelklassen o proletariatet (1934); A Holmberg, Skandinavismen i Sverige vid 1800-talets mitt (1946); G Hornwall, Regeringskris o riksdagspolitik 1840—1841 (1951); Handhar ur Indebetouska arkivet (HH 36: 3, 1958); A Jansson, Försvarsfrågan i sv politik från 1809 till Krimkriget (1935); B Lange, Christoffer Isak Heurlin som politiker (1948); N Nilsson-Stjernquist, Ständerna, statsregleringen o förvaltningen (1946); H A Olsson, Ministerstyrelse- o kollegialprinciperna i sv reformdiskussion 1812—40 (1934); B Tarschys, Talis Qualis (1949); Esaias Tegnérs brev, 9 (1969); G Thunander, Fattigskola — medborgarskola (1946); F Wern-stedt, Fullm i riksgäldskontoret 1789—1939 (1939).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Hans Jansson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12049, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sten Carlsson), hämtad 2019-01-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12049
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Hans Jansson, urn:sbl:12049, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sten Carlsson), hämtad 2019-01-19.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se