Meriter

Johansson, Johan Bernhard, f 23 sept 1877 i Torup, Hall, d 4 sept 1949 där. Föräldrar: lantbrukaren, rdgm Johannes Bengtsson o Johanna Johansdtr. Nämndeman 02—12, innehavare av gården Fredrikslund från 04, ordf i Torups kommunalstämma från 05, i kommunalnämnden från 07, landstingsman från 06 (ordf från 31), häradsdomare 12— 23, led av Hallands läns förvaltn:utsk 12—37 (v ordf 25—37), led av vägstyr från 18 (ordf där 19—44), led av FK från 19 (statsrevisor 22—26, led av 2:a särsk utsk 22, 26—27 o 42—43, av särsk utsk 24, 31, 33— 34 o 36, led av jordbruksutsk 31, av statsutsk 32—33 o från 35 (suppl 22—28), av talmanskonferensen 34—35 o 40—45, led av opinionsnämnden 37, 45 o 49, av utrikesutsk 41—45), led av komm ang strafflag för krigsmakten juni 22—aug 23, v ordf i Allm valmansförb:s överstyr o dess arbetsutsk 24—35, led av komm:ema ang väg- och vattenbyggn: väsendet april 24—sept 25, jan— mars 28 o okt 31—dec 32, av komm ang er-sättn:byggn för flottan juni 25—dec 26, led av förtroenderådet i FK:s Nationella parti 26—35 (ordf 34—35), led av lönekomm juni 28—juli 31, jordbruksminister 2 okt 28—7 juni 30, led av trafiksakk juni 32— febr 36, ordf i Hallands läns skogsvårdsstyr från 34, led av Högerpartiets förtroenderåd från 35, av hälso- o sjukvårdssakk aug 38—¦ febr 42, av kommunlånesakk juni 39—dec 42, högerns ställföretr gruppledare i FK 40—45, v ordf i Sv landstingsförb från 44, led av komm ang vägdistriktens förvaltn 28 jan 44—15 juni 45, ordf i styr för Allm brandförsäkr: verket för byggnader på landet från 45.

G 23 febr 21 i Falkenberg m Rut Lundgren, f 8 okt 93 där, dtr till dir Daniel L o Hilda Constantia Nelson.

Biografi

J kom från en halländsk småbondesläkt. Fadern var riksdagsman och mångbetrodd kommunalman, och J fick efter avslutad folkskola och någon tids privatundervisning hjälpa honom med gårdens skötsel och även med hans uppdrag med bouppteckningar m m. Då fadern vistades vid riksdagen, fick J undan för undan överta dennes sysslor och uppdrag. Fortfarande var han dock främst jordbrukare. Redan 1904 blev han ägare till Fredrikslund, en medelstor bondgård i Torup. Till gården hörde en ganska stor skogsareal, som blev föremål för J:s stora intresse.

De kommunala förtroendeuppdrag som J fick redan vid unga år vittnade om att han hade anseende för att väl förvalta även allmänna värv. Under många år beklädde han posten som ordf i kommunalstämma och kommunalnämnd, sedan också samma post i landstinget. Redan 1902 blev han nämndeman och därefter häradsdomare.

Under de stormiga åren omkr 1914 riktades J:s intresse alltmera mot rikspolitiken. Hans arbete inom högerns valorganisation i Halland uppmärksammades både i länet och av högerpartiets ledning. Han invaldes 1919 i FK, där han representerade Halland till sin död 1949. I riksdagen kom han främst att syssla med ekonomiska frågor och framför allt sådana som berörde landsbygdens och jordbrukets intressen. Som ledamot av statsutskottet fick han allt större inflytande på dessa frågors behandling. Hans saklighet och sakkunskap vann respekt även hos motståndare. Han var ingen ytterlighetsman, men sin konservativa grundsyn höll han alltid fast vid. Parlamentarisk vältalare blev han aldrig, men han framförde sina åsikter på ett klart språk, med övertygelse och — under senare år — med trygg pondus.

Genom högerns valorganisation Allmänna valmansförbundet, där han blev v ordf, kom J i nära samarbete med högerpartiets ordf amiral Arvid Lindman. Det kom därför ej som någon överraskning att han blev jordbruksminister, när Lindman 1928 bildade sin andra ministär, ehuru det var känt att J hört till dem som först bestämt avrått från en högerregering, trots partiets framgång vid valet. När regeringen ändå kom till stånd med J som jordbruksminister, mötte den snart svåra problem som sammanhängde med den ekonomiska världskris som började hösten 1929. Jordbruket hade inte fått någon del av den högkonjunktur som Sveriges industri upplevde under 1920-talets senare hälft. Det var därför en ekonomiskt försvagad näringsgren som drabbades av krisen, vars verkningar snabbt gjorde sig kännbara. Det skydd för spannmålsodlingen som tullarna skulle utgöra blev verkningslöst mot de sjunkande priserna på världsmarknaden, och även för animalieprodukterna blev prisfallet katastrofalt.

Regeringen stod då inför uppgiften att formulera ett så allsidigt hjälpprogram som möjligt och att vinna riksdagsmajoritetens bifall för ett sådant. Den första delen av uppgiften löstes genom ett energiskt arbete av J och hans sakkunniga medhjälpare på jordbruksdepartementet. Svårare var det att övervinna motståndet från principiella frihandlare och företrädare för konsumentintressen mot stödåtgärder som måste resultera i dyrare livsmedel. J hade främst inriktat sig på en höjning av vete- och rågpriserna, då läget ansågs vara särskilt hotande för brödsädesodlingen. Han föreslog därför en höjning av tullarna på råg och vete och en lag om inblandning av sv brödspannmål i importerad spannmål. Förslaget mötte kritik även i högerkretsar, men främst tack vare regeringschefens auktoritet och fasta stöd åt J lyckades man uppnå enighet inom regering och parti, och propositionen framlades. Den innehöll förslag om en rad stödåtgärder, men tullarna ansågs viktigast.

Det var emellertid på förhand klart att övriga partiers bifall inte kunde vinnas för tullförhöjningen. Slutet på en långdragen riksdagsbehandling av jordbruksstödet blev att förslaget om höjda tullar på råg och vete avslogs av majoriteten. "Inmalningstvånget" bifölls med borgerliga röster. Ministären Lindman ansåg sig inte kunna ta ansvaret för detta halva stöd och avgick, varpå C G Ekman bildade en frisinnad minoritetsregering.

Mot J:s handläggning av frågan om jordbruksstödet kan anföras att han väl ensidigt satsade hjälpen på spannmålsodlingen och inte tillräckligt beaktade animalieproducenternas behov av snabba och effektiva stödåtgärder. De utgjorde dock den stora majoriteten av Sveriges jordbrukare. Som departementschef knöt J sitt namn till flera viktiga reformer på jordbrukets, skogsvårdens och fiskeriväsendets område. Hans intresse för jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse fick också uttryck i regeringsförslag och föredrag.

Efter statsrådstiden återgick J till statsutskottet, där han från 1941 var ordf. Under några år var han ledare för förstakammarhögern men avstod denna post först till Gösta Bagge, sedan till Fritiof Domö. I riksdagsarbetet och inom sitt parti var han in i det sista en verksam och inflytelserik kraft. När han slutade sitt liv och därmed en ovanligt lång offentlig bana, kunde med rätta sägas att han "ärligt strävat att göra sitt bästa i det allmännas tjänst".

Författare

Ivar Anderson

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor o litt: I Anderson, Arvid Lindman

0 hans tid (1956); O Nyman, Sv parlamentarism 1932—1936 (1947); F Ström, Halländska profiler (Halland, ed F Ström, A Sandklef o T Åberg, 1945); Sveriges styresmän 1937 (1938); E Wigforss, Minnen, 3 (1954). — S Carlsson, Hallänningar i Sveriges riksdag (Hallands hist, 2, 1959); nekr:er

1 dagspressen.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan Bernhard Johansson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12153, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ivar Anderson), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12153
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan Bernhard Johansson, urn:sbl:12153, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ivar Anderson), hämtad 2024-04-19.