Axel Johnson

Född:1844-03-23 – Jönköpings Kristina församling, Jönköpings län
Död:1910-05-13 – Klara församling, Stockholms län

Diplomat, Köpman, Skeppsredare


Band 20 (1973-1975), sida 335.

Meriter

1 Johnson, Axel, f 23 mars 1844 i Jönköping, d 13 maj 1910 i Sthlm, Klara. Föräldrar: sadelmakarmästaren Carl Johan Johnsson o Brita Christina Rålin. I handelsyrket i Sthlm från 62, drev kommissionsaffärer där från 69, egen agentur- o kommissionsaffär där aug 73, från 75 under firma A Johnson & Co, burskap som grosshandl i Sthlm 15 juni 80, en av grundarna av Avesta Jernverks ab 83, konsul för Siam i Sthlm 84, generalkonsul från 92, en av initiativtagarna till Sveriges allm exportfören 87, led av stadsfullm i Sthlm 88—98, grundade Rederiab Nordstjernan 2 maj 90, led av handels- o sjöfartskomm juli 98—dec 00, av styr för Sthlms ensk bank 02—09, en av initiativtagarna till Sthlms handelskammare 02, förvärvade aktiemajoriteten i Avesta Jernverks ab 05, ordf i styr där från 05.

G 26 aug 75 i Scharmbech bei Bremen, Tyskland, m Anna (Annie) Thérése Wieting, f 12 dec 55 i Bremerhaven, Tyskland, d 11 jan 23 i Sthlm, Engelbr, dtr till sjökaptenen Heinrich W o Therese Amalia Voss.

Biografi

J växte upp i Jönköping och fick tidigt försörja sig själv. I början av 1860-talet flyttade han till Sthlm, där två äldre bröder, Wilhelm och Gustaf, redan var verksamma som köpmän. Efter någon tid fick J anställning som bokhållare i en ansedd sidenkramhandel vid Mynttorget, W Ullberg & Co. Sin fritid ägnade han under de första sthlmsåren mest åt studier, främst i språk. Han lärde sig tysk och engelsk affärskorrespondens och kunde också reda sig bra på franska. Från 1869 bedrev J en del privata kommissionsaffärer. Men framförallt köpte och sålde han under högkonjunkturen i början av 1870-talet aktier och andra värdepapper och lade på så sätt snabbt och skickligt grunden till ett rörelsekapital. I aug 1873 startade han den agentur- och kommissionsaffär i Sthlm, som han från 1875 fortsatte under firma A Johnson & Co.

J ville grunda sin affärsrörelse på någon eller några större artiklar. Han prövade sig fram med import av industrikemikalier från England och intresserade sig för bl a tändsticksmarknaden. Redan första verksamhetsåret fick han igång någon import av engelsk stenkol och började sälja produkter från skilda järnbruk. 1875 inledde J samarbete med Lorentz Tiden, som under några år till 1879 var delägare i A Johnson & Co. Tiden bodde i London och hade tidigare under firma Tiden & Nordenfelt bedrivit affärsverksamhet i England. Genom hans förmedling fick J en första kontakt med W T Marshall, som skötte försäljningen av kol för en sammanslutning av gruvägare i Yorkshire (South Yorkshire Steam Coal Owner's Association). Förbindelsen med Marshall blev av stor betydelse för J, som nu etablerade sig som kolimportör i större skala. De brittiska kontakterna följdes upp och utvidgades under affärsresor i England 1876 och 1877. J besökte också de tyska industridistrikten och förvärvade en koksagentur för ett syndikat, som representerade de 13 största kolgruvorna i Westfalen.

Omdaningen av sv industri under senare delen av 1800-talet och särskilt utvecklingen inom bruks- och verkstadssektorn fordrade import i stor omfattning av fossilt bränsle. Som importör av kol och koks blev J:s firma en av pionjärerna. Yorkshire-kolen visade sig särskilt väl lämpade för bruksdriften. A Johnson & Co byggde under 1880-talet systematiskt ut sina förbindelser med de mellansv järnverken och verkstadsföretagen. Kolet och koksen kompletterades med import också av andra bruksförnödenheter som eldfast tegel och ferromangan.

Kring 1880 diskuterade J med affärsvänner möjligheterna till ett fastare engagemang i Bergslagen. Planerna realiserades emellertid inte, och J placerade ledigt kapital i fastigheter bl a i bolag med Isaak Hirsch, som var en av hans närmaste affärsvänner, samt KA Wallenberg. Redan 1875 knöt J en första kontakt med Avesta Jernverk, som han långt senare eller 1905 skulle förvärva. Förbindelsen fick fastare konturer från 1879, då A Johnson & Co blev kommissionär för järnverkets tunnplåt. Kommissionärskapet för tunnplåten kombinerades med stenkolsleveranser till Avesta. På 1880-talet övertog firman också delar av Avestas grovplåtsförsäljning. När Avesta Jernverks ab bildades 1883, uppfyllde J sina förpliktelser som kommissionär och tecknade sig för tjugo aktier.

A Johnson & Co utvecklades under 1880-talet på det hela taget gynnsamt. J skaffade sig en position inom affärslivet, som observerades och vann erkännande. 1880 fick han burskap som grosshandlare i Sthlm. J:s utnämning till konsul för Siam 1884 förmedlades av den norske naturforskaren och upptäcktsresanden Carl Bock, som J hade lärt känna och som han från 1883 och genom åren korresponderade med. En utställning i Bangkok av sv industriprodukter, som J ordnade 1885, uppmärksammades särskilt. Det var naturligt att J:s krafter togs i anspråk, när Exportföreningen bildades 1887.

Mot slutet av 1880-talet blev det allt vanligare, att järnbruken själva sökte ordna försäljningen av sina produkter med förbigående av grosshandeln. Så var fallet med Avesta Jernverk, som successivt avvecklade förbindelsen med A Johnson & Co 1885—90. Också Stora Kopparbergs ab byggde upp en egen försäljningsorganisation, och försök från J:s sida att ta över delar av Bergslagets försäljning på utlandet strandade. J återkom mot denna bakgrund vid skilda tillfällen till tanken att knyta sin affärsrörelse fastare till brukshanteringen, och ett förvärv av Avesta för att trygga plåtförsäljningen tedde sig naturligt. 1889—90 förde han förhandlingar härom med ägarna, dvs Jernkontoret och Norrköpings enskilda bank, men utan positivt resultat.

1891 hörde sig Erik G:son Odelstjerna för, om J var intresserad av etti förvärv av Jäders bruk vid Arboga. I sitt svar erinrade J om att han året förut önskat köpa Avesta, "vilket dock strandade på Jernkontorets för höga pretentioner". Nu var han engagerad i annan verksamhet. "Då vi ej funno vad vi sökte, lade vi detta kapital i ångbåtar, som nu dels trafikera, dels byggas." Det var emellertid möjligt, att frågan om en etablering på brukssidan kunde bli aktuell på nytt längre fram.

Som köpman hade J förvärvat erfarenhet av sjötransporter. A Johnson & Co befraktade i genomsnitt för 140 resor per år under 1880-talet. J strävade från starten efter att hålla lagren på en så låg nivå som möjligt. Detta program förutsatte att transporterna kunde organiseras effektivt. Redan 1885 köpte firman ett mindre lastfartyg, som sattes in i trafik på Hull. 1890 inköptes ett andra fartyg som fick namnet Annie Therese efter J:s hustru. Nästan samtidigt beställdes en ny ångare, Axel Johnson, om 2 100 ton dw vid Brodins varv i Gävle. I maj 1890 skildes rederirörelsen från firmans övriga verksamhet, när Rederiab Nordstjernan bildades, med direktören i Sthlms enskilda bank Gustaf Lettström som ordf. I styrelsen ingick också en av J:s nära vänner, grosshandlaren Carl Schnell.

Bestyren som redare roade J från första stund och fångade i hög grad hans intresse. När den sv exporten av fosforhaltig malm från Oxelösund, Luleå och Narvik till mottagarnamnar på kontinenten och i Storbritannien bröt igenom på 1890-talet och kring sekelskiftet, gjorde han en insats på malmtransporternas område. Han var pionjären framför andra i landet i fråga om specialbyggt större tonnage och hade också del i utformningen av en ny sv rederipolitik i början av 1900-talet.

J:s energiska satsning på malmtrafik förklaras delvis av hans förbindelser med bruksnäringen. Hans tidigt väckta intresse och förmåga att överblicka tekniska frågor blev särskilt inom rederiverksamheten av stor betydelse. Redan ångaren Axel Johnson var ett för sin tid stort och välutrustat fartyg. J:s kontakter med ingenjören Jean Drakenberg ledde 1896 till en beställning hos James Laing & Co Ltd i Sunderland av en första specialkonstruerad malmbåt, Oscar II, om 5 500 dw, Sveriges första större ångare. Härefter följde 1900—01 tre hos Howaldtswerke i Kiel byggda fartyg, Oscar Fredrik om 6 700 ton samt Drottning Sophia och Kronprins Gustaf om 7 500 ton. Dessutom tillfördes Johnsonflottan genom köp under samma period två mindre ångare, Nordstjernan och Reserv. De nybyggda fartygen var av s k trunkdäckstyp och avsedda för tung last överhuvudtaget. Konstruktör var den kände hos James Laing verksamme sv skeppsbyggaren Wilhelm Hök (bd 19).

J var från starten 1873 kund i Sthlms enskilda bank. Till en början var det huvudsakligen fråga om diskontering i samband med den affärsverksamhet som A Johnson & Co bedrev, men med tillkomsten av rederirörelsen blev det fråga om större lån. De första lånen betalades av snabbt, men kring sekelskiftet 1900 ledde finansieringen av Nordstjernan till större åtaganden från bankens sida. J:s fartygsbyggen var kapitalkrävande. Bankens fordran var 1901 1,8 milj kr. De stora fartyg som byggdes efter Oscar II kostade c:a 1,2 milj kr vardera. Långivningen har betraktats som ett led i SEB:s engagemang denna tid i LKAB (Gasslander). Det skulle ha legat i bankens intresse, att malmtransporterna från Kiruna och Narvik kom i gång planenligt, när Ofotenbanan öppnades för trafik 1903.

Senare forskning (Martin Fritz) har, delvis med ledning av J:s egna, även offentligt gjorda uttalanden, uppmärksammat, att Nordstjernans verksamhet som malmfraktare knappast kom att svara mot den stora satsningen på malmfartyg. Konkurrensen om malmfrakterna var hård. J upparbetade med början 1893 en fraktlinje Oxelösund—Hull och satte 1897 in Oscar II på traden till Rotterdam. Han planerade en fortsatt utveckling av denna kombinerade kol- och malmtrafik och ville också bygga ett stålverk i Oxelösund men lyckades inte komma till avtal. Den holländska malmimportfirman Wm H Müller & Co förblev dominerande på Oxelösundstraden, tills Grängesbergsbolaget satte in eget tonnage. J fann för sina malmfartyg frakter från Luleå, men främst från Narvik. I samband med Grängesbergsbolagets förvärv av LKAB 1903 sökte han få till stånd en överenskommelse om köp av avsevärda kvantiteter malm i fast räkning för att få ytterligare laster till sina fartyg. Denna och andra liknande framställningar ledde emellertid inte till någon affär. J sökte också väcka en opinion för ökade malmfrakter åt inhemska redare, men utan att vinna tillräckligt gehör. Det har framhållits (Meinander), att Nordstjernan detta oaktat näst Tirfing var det sv rederi, som under en följd av år svarade för de största malmskeppningarna. Rederiet hade dock onekligen kapacitet över. De båda fartygen Oscar II och Drottning Sophia sysselsattes t ex under några år i kanadensisk kustfart tills de temporärt sattes in på den nystartade La Plata-linjen, dit Oscar Fredrik hade klarerats som rederiets första lägenhet 26 nov 1904.

Inom 1898 års sjöfartskommitté, som skulle dra upp riktlinjerna för den sv sjöfartens framtida utveckling efter det industriella genombrottet, spelade J en framträdande roll. J förordade stöd åt transoceana linjer genom subventioner och överlämnade bl a till kommittén en skrift härom. Framstående sjöfartsmän som Gustaf O Wallenberg och Dan Broström var av annan uppfattning och hävdade bl a, att upprättandet av transmarina linjer var alltför kapitalkrävande. Ett eventuellt statligt stöd borde, framhöll Wallenberg, begränsas till redan existerande linjer på England och kontinenten.

De förslag som lades fram inom sjöfartskommittén förverkligades delvis; bl a inrättades 1901 ett särskilt inteckningsinstitut för fartyg och 1903 en statlig lånefond åt rederinäringen. Lån ur fonden borde särskilt avse skeppsfart på avlägsna farvatten. Sjöfartskommittén hade funnit en direkt förbindelse med La Plata-länderna särskilt önskvärd, och i dec 1904 öppnade J reguljär trafik På Sydamerika efter förberedelser, som bl a omfattade en provtur med Drottning Sophia och kontakter med den sv-norske generalkonsuln i Buenos Aires, Pedro Christophersen. Nordstjernan stöddes finansiellt med lån 1904/05 om 2 milj kr ur rederilånefonden och med direkta subventioner, beräknade per resa genom särskilt beslut av 1906 års riksdag. Dan Broström, som nu hade ändrat mening, förordade i riksdagen i polemik mot Gustaf O Wallenberg det regeringsförslag som ledde till riksdagsbeslutet. Något år senare hade också Wallenberg skiftat ståndpunkt. Han blev en av de ledande krafterna vid tillkomsten av Sv ostasiatiska kompaniet. La Plata-linjen var årsbarn med Wilhelm R Lundgrens Sydafrika-linje. Lundgren och J brukar betecknas som pionjärerna för sv transocean linjesjöfart. J:s insats bidrog också på sikt till beslutet att inrätta en frihamn i Sthlm och betydde mycket för utvecklingen av Sthlm som sjöfartsstad (Hammarström) .

1905 utökades Johnson-flottan med två nya för La Plata-linjen särskilt avsedda fartyg av openshelterdeckstyp, Kronprinsessan Viktoria och Prinsessan Ingeborg om 6 100 ton dw. 1909 sattes ett tredje fartyg in på linjen nämligen malmbåten Oscar Fredrik, som byggdes om för ändamålet. För att säkra reguljär trafik också på Brasilien beställde J 1909 ytterligare två linjefartyg efter ritningar av Hök, Axel Johnson och Annie Johnson, om 6 400 ton dw. Det äldre fartyget med namnet Axel Johnson hade försålts. Det väckte särskild uppmärksamhet, att beställningarna placerades inom landet hos Lindholmens varv. Ångmaskinerna levererades från Motala verkstad. J ville, att beställningarna "skulle verka som en omvälvning, då svenska rederierna borde bygga sina fartyg i Sverige i stället för att som nu sker rent av skeppa ut sina pengar".

När förbindelsen mellan A Johnson & Co och Avesta Jernverk upphörde 1890, önskade J i konsekvens härmed avveckla sin aktiepost i bolaget. Detta skedde i samband med att SEB 1896 förvärvade aktiemajoriteten i Avesta Jernverk. Bankens Avestaaktier (378 st) överfördes 1901 till ab Provi-dentia. 1905 såldes de emellertid till J för 567 000 kr i samband med en begränsning av Providentias verksamhet (Gassland er). J fäste stort avseende vid förvärvet av Avesta och var fast besluten att av bruket skapa en mönsteranläggning.

J avled 1910 i akut appendicit. Han hade 1873 startat sin affärsrörelse med ett kapital på 12 000 kr. 1889 uppgick eget kapital och firmakapital till 718 000 kr. Enligt bouppteckningen 1910 efterlämnade J en förmögenhet på över 16 milj kr. En större post Grängesbergsaktier som J successivt förvärvat från 1903 upptogs i bouppteckningen till c:a 10 milj kr.

Industrialismens definitiva genombrott från mitten av 1890-talet ställde krav på en genomgripande modernisering och utveckling av sjötransporterna. Det är på sjöfartens område som J, efter att under 1880-talet ha grundat en solid och lönsam affärsrörelse med inriktning på bruksförnödenheter, gör en avgörande insats. J var idérik men hade samtidigt som köpman blick för realiteter. Han var stridbar och ville helst agera på egen hand. Det fanns många markanta profiler inom sv näringsliv under genombrotts- och omdaningsperioden årtiondena kring sekelskiftet 1900. J var en av dem.

Författare

Bengt Holtze



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

J:s arkiv, som omfattar kopieböcker, brev, räkenskaper o andra handl:ar, förvaras i Johnsonkoncernens centralarkiv, Engelsbergs bruk, Ängelsberg.

Tryckta arbeten

Tryckt arbete: Om godtgörelse af statsmedel till svenska rederier för viss fart och vissa prestationer. Sthlm 1900. 34 s.

Källor och litteratur

Källor o litt: 1898 års handels- o sjöfarts-komm: prot o handhar, RA; PM o utredn:ar i A Johnson & Co:s samt Rederiab Nordstjernans arkiv.

A Attman o M Fritz, Avsnitt 2 av Tre generationer på sju hav. Broströmskoncernen 1865—1965 (1965); M Fritz, Järnmalmsproduktion o järnmalmsmarknad 1883—1913 (Meddel från ekonomisk-hist institutionen vid GU, 11, 1967); dens, Sv järnmalmsexport 1883—1913 (ibid 12, 1967); O Gasslander, Bank o industriellt genombrott. Sthlms ensk bank kring sekelskiftet 1900, 1—2 (1956—59); I Hammarström, Sthlm i sv ekonomi 1850—1914 (1970); B Holtze, J o A Johnson & Co 1873—1890 (1973); A Ax:son Johnson, Hur sv transocean sjöfart vuxit fram (Studier i sv näringsliv, tillägn Marcus Wallenberg, 1942); Johnson linjen. Sverige—Brasilien—La Plataländerna (1911); N Meinander, Gränges. En krönika om sv järnmalm (1968); Rederiab Nordstjernan. Johnsonlinjen. Sverige. Brasilien. Laplata (1911); T Rinman, Handelsflotta o sjöfart. Sverige på världshaven (1956). — S Almqvist, Rålin. En småländsk gästgivarsläkt med prästerligt ursprung (SoH 1973).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Axel Johnson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12174, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Holtze), hämtad 2019-02-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12174
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Axel Johnson, urn:sbl:12174, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Holtze), hämtad 2019-02-19.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se