Meriter

Josefson, Per Love Ruben, f 25 aug 1907 i Svenljunga, Älvsb, d 19 mars 1972 i Uppsala. Föräldrar: köpmannen Per Linus J o Alfrida Lovisa Ghristiansson. Studentex vid Borås h a l 10 juni 25, inskr vid UU 14 okt 26, teol-fil ex 30 maj 28, TK 15 sept 31, timlär vid Sigtunastiftelsens humanist lärov 33—37, vid Pedagog skolan i Uppsala 35 —36, TL vid UU 14 dec 35, disp 24 april 37, doc i dogmatik 4 maj 37, TD 31 maj 37, allt vid UU, ordf i styr för Sveriges förenade studentkårer 37—38, prästv 15 dec 40, ordf i Sveriges kristliga studentrörelse 41—44, red för Sv kyrkotidn 1 nov 41—58, utgav (tills med Y Rudberg) Ny kyrklig tidskr 42—58, ärkebiskopens sekr 44—45, direktor vid Fjellstedtska skolan i Uppsala 1 juli 45—30 nov 58, biskopsmötets sekr 45 —56, teol expert i dissenterlagskomm vid tillkomsten av 1951 års religionsfrihetslag, led av 1958 års utredn kyrka—stat, biskop i Härnösands stift 1 dec 58 (vigd 18 jan 59), ärkebiskop 18 maj 67 (tilltr 1 okt 67), led av Kyrkornas världsråds exekutivkomm från 68.

G 5 aug 39 i Gbg, Örgryte, m JK Ann-Marie Ahlström, f 28 juli 15 där, Vasa, d 19 april 72 i Uppsala, dtr till assuransdir Axel A o Ester Cordelia Lindholm.

Biografi

"Jag är bara en gammal teolog, som råkat få en ansvarsfull position i Svenska Kyrkan." Så karakteriserade sig en gång Ruben J i en intervju. Han var verkligen också helt och fullt teolog, en lärd vetenskapsman. Hans ämne var dogmatik, och hans metod var kritisk saklighet. Men han var också samtidigt praktisk kyrkoman. Teori och praktik var hos J fast sammanfogade, och han tillämpade sin teori i sin praktiska gärning.

I sin kritiska saklighet vände sig J först mot vad han kallar 'det falska alternativet'. Så kan man ställa ortodoxi mot pietism, bibeltro mot liberal teologi, under det att den verklighet som skall utforskas och beskrivas befinner sig helt vid sidan av alternativet. Med sin matematiska logik räknade J med flera obekanta också i den teologiska ekvationen.

J vände sig också mot tendensen att bedöma gångna tiders tankar och människor utifrån moderna dogmer, mot det falska perspektivet. Vi tycker oss veta, att 1900-talsmänniskan nått längre än 1500-talsmänniskan. Därför kan historiens stora gestalter erkännas som föregångsmän och vägrödjare, men i detta erkännande ligger den uppfattningen innesluten, att vi kommit långt förbi dem. Då kan vi enligt J bedöma och beskriva utifrån vår överlägsenhet, men vi har ingenting att lära. Utvecklingstanken i denna allmänna och oinskränkta giltighet tillhör enligt J den moderna tidens vidskepelser. Endast om vi befriar oss från tron på utvecklingstankens obegränsade sanning, kan vi på allvar ställa frågan om t ex Luther har något att säga vår tid, om hans budskap har ett ärende till vår tids människor.

Central i J:s teologi är vidare hans kritiska analys av auktoriteten. Denna kritik finns redan i de tidigare skrifterna och fullföljes i prästmötesavhandlingen om Bibelns auktoritet från 1953. J menar, att den auktoritet som man hänvisar till, åberopar och förfogar över som stöd och stötta för egen livsinställning och tro är en falsk auktoritet. Man böjer sig inte för den, man utnyttjar den. Stormän i det förflutna, ärevördiga traditioner liksom innehavare av höga ämbeten i nutiden kan användas på detta sätt för att man skall få rätt och i samvetsfrågor och konflikter slippa ta eget ansvar. J vägrade som ärkebiskop att ställa sig till förfogande som en sådan auktoritet. Och om vi menar, att Gud gett bibeln till de kristna, för att dessa sedan tryggt skulle kunna veta, vad som är rätt och vad som är orätt, då har bibeln enligt J blivit en falsk auktoritet.

I sitt herdabrev till Härnösands stift beskriver J bibelns auktoritet så: "Vi tror inte på Kristus, därför att Skriften vittnar om honom. Vi tror i stället på Skriften, därför att den innehåller budskapet om Kristus." Kristus är alltså den nu levande auktoriteten, som vi kan lyssna till. Vi kan ta emot hans förlåtelse och kärlek som en oförskylld gåva. Kristus är auktoriteten som vi aldrig kan förfoga över. Vi kan endast böja oss och lyda eller förkasta.

Som specialist på och utgivare av Lutherska Kyrkans bekännelseskrifter hävdade J, att dessa hade till huvuduppgift att skydda och försvara Luthers upptäckt i bibeln, nämligen att budskapet om Kristus och rättfärdiggörelsen genom honom är bibelns egentliga ärende. Denna Luthers upptäckt är visserligen en lära, men denna lära är enligt bekännelseskrifterna endast tillgänglig för tron, den kan endast tas emot som ett Guds budskap till människan. Men om någon säger, att detta skall du tro i stället för detta får du tro, då finns enligt J inte längre någon kristen tro, ty då har evangeliet blivit lag.

J anser att det för en lutheran borde vara självklart, att bibeln inte innehåller några för alla tider giltiga, etiska normer. Guds bud möter inte i bibeln utan i den verklighet, i den konkreta situation, där människan befinner sig. När en människa vill veta, vad hon skall göra, skall hon inte rådfråga bibeln, utan lyssna till vad hederligheten och kärleken kräver i situationen. Enligt luthersk åskådning har Gud ju utrustat människan med en naturlig lag, så att hon kan skilja mellan rätt och orätt, gott och ont. Om man däremot letar fram ett system av normer och regler ur bibeln och traditionen, då äger och förfogar människan över en kristen lag, en Guds lag. Har hon följt reglerna i den lagen, då är hon trygg, då har hon uppfyllt allan rättfärdighet och behöver inte längre våndas över om hon handlat rätt och främjat kärleken och barmhärtigheten. Hon behöver ju inte längre lyssna till de Guds bud som möter henne i situationen vid mötet med medmänniskan. J ansåg att de special-kristna normerna var farliga. De är i konflikt med evangeliet.

Hos J präglade hans teologi hans praktiska gärning som förtroendeman och kyrkoman. Hans inriktning mot naturlig lag och situationsetik hjälpte honom att bli en mycket skicklig ledare av förhandlingar. Han hade stor förmåga att ena stridiga viljor omkring möjliga och vettiga beslut. Som redaktör och ledarskribent i Sv Kyrkotidning 1941—58 nådde han sv kyrkans präster med sina stillsamt framförda synpunkter i dagens frågor. Någon gång skärptes tonen, som när han 1942 skriver om några västkustprästers vägran att från predikstolen läsa upp biskoparnas vädjan om hjälp och förbön för Norges folk och kyrka. Prästerna hade vägrat med motivering att de inte ville ha någon politik på predikstolen. J menade att den som vägrat läsa budskapet just genom sin vägran tagit klart politisk ståndpunkt, just från predikstolen. Detta helt enligt hans syn på situationsetiken.

I striden om prästvigning av kvinna intog J en särpräglad ståndpunkt och gjorde en mycket betydelsefull insats. Han hade i Sv kyrkotidning skarpt protesterat mot att kyrkan på grund av behörighetslagen skulle tvingas prästviga kvinnor. Men i ett berömt anförande vid kyrkomötet 1958 citerar J bekännelseskrifterna och kommer till slutsatsen, att den motivering som motståndarna till kvinnliga präster anfört var klart stridande mot de lutherska bekännelseskrifterna och deras bibeltolkning. Skulle kyrkomötet godkänna denna motivering skulle sv kyrkan enligt T inte vara någon luthersk kyrka längre. Som biskop i Härnösands stift vigde J sedan de första kvinnliga prästerna.

Under många år arbetade J som kyrkans expert i den av riksdagen tillsatta kommittén för att utreda det framtida förhållandet mellan stat och kyrka. Han hade 1956 givit ut den innehållsrika boken Kyrka och stat och dessutom sysslat med rättsfilosofi. För J hade frågan om religionsfriheten ett mycket nära samband med frågan om utformningen av kyrkans förbindelse med staten. Om det centrala i kyrkan är ett budskap och ett erbjudande och inte en lag och ett krav, så måste kyrkan om den är trogen sin egen innersta princip värna om religionsfriheten. Denna innebär inte bara rätt till frihet från religion utan också rätt till religion. För den enskilde medborgaren måste detta betyda, att han har rätt att välja samfundstyp eller att stå helt utanför varje samfund. Men varje enskild medborgare bör enligt J också få sin religionsfrihet tryggad genom att få tillhöra en kyrka som inte ställer särskilda rättsliga krav för tillhörighet och medverkan utan låter kraven vara av personlig och moralisk art och förmedlas genom förkunnelse och undervisning. J ansåg, att den utformning av relationen mellan kyrka och stat, som ger den öppna folkkyrkan oavkortade arbetsmöjligheter, inte bara är fullt förenlig med religionsfriheten i dess dubbla betydelse utan också en garanti för praktisk tillämpning av denna frihet. J önskar en lösning av frågan bortom det falska alternativet.

J önskade en ekumenik som är samverkan mellan alla kristna kyrkor. Men han ville också, att kyrkorna skulle samverka med alla som ville medmänniskans väl. Han arbetade för samförstånd och gemenskap mellan kyrkan och samfunden i sitt stift och ville detsamma som ledamot i Kyrkornas världsråds exekutivkommitté.

Till sist bör nämnas att J var en mycket praktisk man, som förstod sig på och var road av att syssla med maskiner och snickeri. Vid en visitation kunde han förlora sig i ett sakligt och ingående rådslag med kyrkvaktaren om bästa sättet att dubba fast vacklande gravstenar. I stora och högtidliga sammanhang kunde J verka sluten och oåtkomlig. Med ensamma små människor, med barn och gamla fick han en varm och naturlig kontakt. I en predikan i Uppsala domkyrka på Marie bebådelsedag på dagen två år före sin död låter oss J tydligt veta var han har sitt livs förankring. Predikan slutar så: "Vi har väl alla haft en massa fantasier om Gud. Och så river evangeliet bort alla sådana fantasier. Gud blev människa. Han gick in i vår verklighet. Vill vi ta reda på vad han är och hurudan han är, så måste vi gå till Marias son, till Jesus Kristus. Det sägs att vår värld är sekulariserad. Allt fler människor struntar i att fråga efter Gud. Det är nog riktigt. Och det är kanske inte att beklaga sig över. För allt fler börjar i stället fråga efter människan. Och så kommer de till Jesus Kristus och hos honom möter de både människan och Gud."

Författare

Sten Rössborn

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: 1937—60 se O. Carli, Ruben Josefsons bibliografi (Forum theologi-cum. Årsbok för Härnösands stifts teologiska sällskap, årg 18, 1961, [Härnösand, tr] Örnsköldsvik, s 79—103); jfr LJUM 1937— 50, Uppsala 1953, s 287. — Maurer och ämbetsfrågan (Svensk pastoral tidskrift, årg 3, 1961, Sthlm, s 915 f). — Om sann och falsk anpassning (Från ådalar och fjäll. Härnösands stifts julbok, [årg 49,] 1962, Örnsköldsvik, s 8—13). — "Jag vet på vem jag tror" (ibid, [50,] 1963, s 20—26). — Förkortning eller fördjupning? (Svensk kyrkotidning, årg 61, 1965, Uppsala, s 607, 610). — Gudstro och gudlöshet i Amerika. Några intryck från en USA-resa (Från ådalar o fjäll, [53,] 1966, tr Sundsvall, s 10—16). — Se jag gör allting nytt (ibid, [54,] 1967, s 11—17). — Gå inte framåt baklänges! (Vår kyrka, årg 106, 1967, Sthlm, fol, nr 21, s 11, 19). — Från stiftsstämma till stiftsting (Julhälsning till församlingarna i ärkestiftet, årg 54, 1968, Uppsala, s 6—8). — Vad betyder Luther i dag? (Svensk teologisk kvartalsskrift, årg 44, 1968, Lund, s 1—5). — Om kyrkornas beständighet (Röster i radio, årg 35, 1968, Sthlm, 4:o, nr 28, s 50 f). — Kyrkan som skogsägare [intervju] (Nya perspektiv. Lantbruksförbundets idétidskrift, årg 2, 1968, Sthlm, 4:o, nr 3, s 4—8). — Kristusbekännelsen (Från bygd och vildmark. Luleå stifts årsbok, årg 56, 1969, [Luleå, tr] Skellefteå, s 17—21). — Kärleken främst [intervju] (Vår kyrka, 108, 1969, nr 32, s 6 f, 16 f). — Guds familj — fungerar kyrkan så? (Julhälsning till församl i ärkestiftet, 56, 1970/71, tr 1970, s 184— 186). — "Vi föddes till en tillvaro där Gud och Djävulen slåss" [intervju] (Vi, årg 58, 1971, Sthlm, fol, nr 4, s 8 f). — I red-komm för Forum theologicum. Årsbok för Härnösands stifts teologiska sällskap, årg 17—25, 1960—1968, [Härnösand, tr] Örnsköldsvik.

Källor och litteratur

Källor o litt: Biogr matr över sv kyrkans prästerskap 1970 (1971); S Rössborn, En bok om.R J (1970); UUM 1937—1950 (1953).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
P L Ruben Josefson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12212, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sten Rössborn), hämtad 2024-04-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12212
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
P L Ruben Josefson, urn:sbl:12212, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sten Rössborn), hämtad 2024-04-18.