Meriter

Jönsson, Johan, f 20 dec 1875 i Revinge, Malm, d 28 juli 1938 där. Föräldrar: lantbrukaren Jöns Johansson o Elna Johansdtr. Bebodde o brukade fädernegården Revinge, led av AK 09—33 (led av statsutsk 18—24 o 26, statsrevisor 18—20, led av särsk utsk nr 3 19, av första särsk utsk 25), av Malmöhus läns landsting 10—22, av trustkomm dec 11—juli 14, av Frisinnade landsfören:s förtroenderåd 12—23 o därefter av Sveriges liberala partis förtroenderåd, av komm ang mark för militära övningar m m juni 16—aug 20, av komm ang samarbete mellan civil o militär sjukvård nov 17—19, av komm ang docentinstitutionen febr—okt 18, av tvångsuppfostringssakk juni 18—april 21, av skånska pastoratskomm maj 19—april 22, av försvarsrevisionen nov 19— mars 23, av löneregleringskomm för lärarpersonalen dec 20—aug 23, av kasernkomm juni 26—jan 28, av 1930 års försvarskommission okt 30—juli 35, ordf i byggnadslåne-sakk jan 33—juni 34, domänintendent i Malmöhus län från 7 april 33.

G 19 aug 22 i Sthlm (Matt) m Mimmie Annelia Gabrielsson, f 17 maj 94 i Njurunda (Vnl), d 25 febr 42 i Revinge, dtr till arbetaren Johannes G o Lisa Marta Bergström.

Biografi

J, som var jordbrukare i Revinge, uppsattes vid AK-valet 1908 som de frisinnades kandidat i Torna härads klart konservativa valkrets. Att han trots detta blev vald berodde på att det var fråga om ett s k trekantsval. I riksdagen, där han stannade ända till 1933, gjorde han sig snabbt gällande som en av Liberala samlingspartiets förgrundsgestalter och rönte stor uppskattning från Staaffs sida. J var också 1912—23 ordinarie ledamot av Frisinnade landsföreningens förtroenderåd. Vid partisprängningen 1923 stod han som inte förbudsvänlig på Edens och minoritetens sida och utträdde därvid ur partiet, varefter han vid konstituerandet av Sveriges liberala parti valdes till ledamot i dess förtroenderåd. Trots att J efter partisprängningen representerade riksdagens minsta parti, behöll han i utskott, utredningar och kammardebatter den starka ställning han tidigare förvärvat genom sin saklighet och självständighet.

Redan 1910 blev J känd genom sin motion med förslag till ändring i regeringens proposition om lagstiftning rörande arbetsavtal. J:s ändringsförslag, som förnyades 1911, blev under benämningen Revingelinjen ett viktigt inslag i den segslitna debatten. Det innebar fullständigt förbud för arbetskonflikt — alltså även för sympatilockout och sympatistrejk — under den tid kollektivavtal gällde.

Under 20-talets många riksdagsdebatter i arbetslöshetsfrågan hävdade J vid flera tillfällen att det rådde orättvisor mellan jordbruket och industrin. Han påtalade t ex 1922 den ringa arbetsintensiteten på nödhjälpsarbetsplatserna, där man tilläts "slå dank nära nog hur mycket som helst", medan landsbygdsbefolkningen fick arbeta "ganska hårt". Både 1926 och 1927 kritiserade han den "blockadvördnad" han fann hos industrins fackföreningar och ansåg "att t ex den fackföreningspolitik, som bedrives av vissa monopolistiska fackförbund till sina konsekvenser torde öka arbetslösheten".

Som lantmannarepresentant var J särskilt intresserad av stödåtgärder för jordbruket, speciellt betodlingen och sockerproduktionen. Men han var emot importförbud och angreps på grund därav i höger- och bonde-förbundstidningar. I tullfrågan var han en av riksdagens främsta experter. Han ansågs ofta vara frihandlare men intog snarast en realpolitiskt medlande ståndpunkt; han hörde bl a till Fabian Månssons huvudmotståndare då denne gick till storms mot tullarna. Däremot synes J alltid ha varit emot tullhöjningar och oftast för tullsänkningar; han försvarade också de s k glidtullarna. I den stora debatten 1930 om åtgärder till jordbruksstöd sade han sig vara mot höjning av spannmålstullarna men för införande av inmalningstvång.

För att kvarhålla landsbygdsungdomen vid jordbruksnäringen motionerade J redan 1911 om bättre yrkesundervisning, och 1918 anslöt han sig till Värner Rydéns förslag om upprättande av praktiska ungdomsskolor. Han hade även förtjänsten av att folkskollärarnas löner förbättrades. Däremot varnade han för att tillströmningen till de lärda yrkena kunde medföra dels arbetslöshet för dessa, dels "att man totalt renskrapar arbetare- och bondeklasserna på allt vad begåvningar heter".

Mest känd för allmänheten blev J genom sina förslag på 20-talet till förhindrande av fortsatta bankkrascher och framför allt genom sitt agerande i försvarsfrågan. Under världskriget uppfattades han på sina håll som pacifist på grund av sin syn på militärväsendet som en fara för mänsklighetens framtid. Särskilt uppmärksammad blev han — även senare — för sina ofta återkommande antingen skarpt varnande eller förlöjligande karakteristiker av "militärkejsaren" Wilhelm II. Han var också på 20-talet mycket skeptisk mot de sv militärmyndigheternas anslagsäskanden och ironiserade över deras liksom de konservativa politikernas utläggningar om riskerna för landstigningar av fientliga trupper. Men han var bestämt emot avrustning, och det var genom hans motionerande som Södra skånska infanteriregementet räddades från indragning.

J gav i allt väsentligt sitt stöd åt den försvarsnedskrivning som 1925 års försvarsbeslut innebar, men i särskilda utskottet reserverade han sig på en punkt som hängde samman med hans många motioner till skydd för sv hästavel: han yrkade att kavalleriet skulle ökas med en kår om två skvadroner och att även artilleriet skulle ökas något, medan övriga regementen skulle vidkännas en viss minskning. Senare blev J mindre sparsam, när det gällde militära utgifter, och han gjorde betydande insatser i 1930 års försvarskommission, där han tillsammans med Felix Hamrin och Janne Nilsson stod för det majoritetsutlåtande som lades till grund för den förstärkta nya försvarsorganisationen.

J:s liberalism var av ett radikalt slag som ibland närmade honom till socialdemokratiska ståndpunkter. Hans framträdanden i riksdagen präglades av orubbligt lugn, inte sällan kryddat av humor med satiriska inslag. På grund av sin saklighet och mångsidighet anlitades han ofta i utredningar och kommittéarbete, där hans "originella och charmfulla person" (Erlander) allmänt respekterades. Sin egen syn på de politiska förvecklingarna redovisade han flitigt i frispråkiga och intressanta riksdagsbrev i tidningen Mellersta Skåne.

Författare

Ragnar Amenius

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Sockerfrågan. Referat av föredrag . . . den 21 september 1913. [Rubr.] Hörby 1913. 4:o. 11 s. — Kan ett böndernas klassparti gagna jordbruksnäringen? (Forum, årg 7, 1920, Sthlm, s 179—184). — Diskussionen om det militärpolidska läget (ibid, 10, 1923, s 81—86). — Parlamentsledan (ibid, s 603—609).

Källor och litteratur

Källor o litt: S Carlsson, Bonden i sv hist (1956); T Erlander, 1901—1939 (1972); H8D 8 febr 1925; S-O Lindeberg, Nödhjälp o samhällsneutralitet (1968); S Millqvist, Sv riksdagskalender 1909 (1909); Riksdagens prot m bih 1909—33; I Säfstrand, Ur minnet (1957 [—65]); J Westerståhl, Sv fackföreningsrörelse (1945); H Wieslander, I nedrustningens tecken (1966); E Wigforss, Minnen, 2 (1951). — Nekner i dagspressen.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan Jönsson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12293, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ragnar Amenius), hämtad 2024-10-31.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12293
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan Jönsson, urn:sbl:12293, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ragnar Amenius), hämtad 2024-10-31.