Karl XIV Johan

Född:1763-01-26 – Frankrike (i Pau, Béarn.)
Död:1844-03-08 – Hovförsamlingen, Stockholms län (på Stockholms slott.)

Kung


Band 20 (1973-1975), sida 683.

Meriter

Karl XIV Johan (Jean Baptiste Bernadotte), f 26 jan 1763 i Pau, Béarn, Frankrike, d 8 mars 1844 på Sthlms slott. Föräldrar: procureur au sénéchal (sakförare) Henri Bernadotte o Jeanne de Saint Jean. Advokatskrivare, därefter värvad soldat i reg Royal-la-Marine infanterie 3 sept 80, korpral 16 juni 85, sergeant 31 aug 85, furir (kvartermästare) 21 juni 86, sergeantmajor (fältväbel) 11 maj 88, adjudant-sous-officier (fanjunkare) 7 febr 90, löjtn vid 36. reg 6 nov 91 (10 mars 92), adjudant-major 30 nov 92, vald till kapten 18 juli 93 o till bataljonschef 8 febr 94, brigadchef (överste) 4 april 94, brigadgeneral 29 juni 94, divisionsgeneral (fullmakter 22 okt 94 o 13 juni 95 i BFA), ambassadör i Wien 11 jan—15 april 98, hedersdr vid Giessens univ i Hessen, Tyskland, 17 dec 98, krigsminister 2 juli—14 sept 99, medlem av Napoleon Bonapartes "conseil d'état" 24 jan 00, kommenderande chef för västarmén i Frankrike 18 april 00, befälhavare över franska armén i Hannover o guvernör där 14 maj 04, marskalk av Frankrike 18 maj 04, storofficer 15 juni o led av Hederslegionen 26 nov 04, befälhavare över I. kåren av Napoleons armé 29 aug 05, furste av Ponte Corvo 5 juni 06, guvernör över hansestäderna Hamburg—Bremen—Lübeck 14 juli 07, befälhavare över sachsiska armén o kejsardömets IX. kår 16 mars 09, vald till sv tronföljare på riksdagen i Örebro 21 aug 10, generalissimus över sv krigsmakten 25 sept 10, genom adoption upptagen som son till Karl XIII under namnet Karl Johan o kronprins av Sverige 5 nov 10, kansler för UU 9 nov 10, kronprins av Norge 4 nov 14, konung av Sverige o Norge 5 febr 18, krönt i Storkyrkan i Sthlm 11 maj 18 o i Nidarosdomen i Trondhjem 7 sept 18.

G 17 aug 98 i Sceaux, Frankrike, m Eugénie Bernardine Desirée (Desideria, bd 11) Clary, f 8 nov 77 i Marseille, d 17 dec 60 på Sthlms slott, dtr till sidenhandlaren o rådmannen i Marseille Francois C o Francoise Rose Soumis.

Biografi

Jean Baptiste Bernadotte (förkortat B för tiden till 1810) tillhörde en enkel men bildad småborgerlig familj, i vilken upplysningstidens skrifter ej var obekanta. I fast tilltro till sina talanger litade B på, att han — ehuru ofrälse — skulle kunna erövra en officersfullmakt, o vid faderns död tog han värvning som "simpel soldat" i infanteriregementet Royal-la-Marine, vilket till en början var förlagt till Korsika. Han gjorde därefter ordinärt avancemang i underofficersgraderna. Vid revolutionen 1789 skapade aristokratförföljelserna talrika officersvakanser i armén o öppnade vägen för B o hans yrkesbröder. B var republikan, men revolutionära excesser var motbjudande för hans rättskänsla o sinne för militär disciplin, vilket han bl a visade, då han vid ett tumult i Marseille 21 mars 90 räddade sin regementschef från att lynchas av pöbeln. Våren 92 fick han sina officersgaloner, samtidigt som den franska revolutionsregeringen utfärdade sina krigsmanifest mot Österrike o Preussen, på vilkas sida England snart slöt upp. B kämpade vid Rhen, i Belgien, där han efter Jourdans seger vid Fleurus 94 på slagfältet blev utnämnd till general. I den mest legendariska av de franska revolutionshärarna, den berömda Sambre-et-Meusearmén, där segrar o nederlag växlade i blodig följd, var B 94—97 en ledande medlem av dess "famille militaire". Sistnämnda år förde han över Alperna förstärkningar till Napoleon Bonaparte som kämpade mot österrikarna i Italien. B stod då första gången ansikte mot ansikte med den man, som skulle få ett så skickelsedigert inflytande på hans liv. Bonapartes överlägsna kunskaper i krigskonst, historia o litteratur gjorde ett starkt intryck på B, som blott lärt sig krigets hantverk på slagfältet, o sporrade honom att inhämta en med tiden inte obetydlig bildning, vilken ofta kom till uttryck i hans flödande vältalighet o flammande proklamationer — en genre, där han skulle visa stor talang.

Efter det framgångsrika fälttåget i Italien fick B av Bonaparte hedersuppdraget att till Direktoriet i Paris överlämna de tagna fanorna och troféerna. Härvid medförde han ett mycket erkännsamt brev av Bonaparte, i vilket han betecknades såsom "en av de officerare, vilka väsentligast bidragit till Italienarméns ära". Trots detta framträdde redan nu en schism mellan de båda generalerna, formellt till följd av att Bonaparte kraftigt decimerat B:s division men reellt därför att B anat sin chefs högtflygande planer o ville distansera sig från dem. Vid avresan till Paris avlät B ett harmset brev, som slöt: "Ehuru jag har anledning att beklaga mig över Eder, avlägsnar jag mig utan att upphöra att ha den största uppskattning av Edra talanger." 98 gjorde B en kortvarig diplomatisk sejour som ambassadör i Wien. Som representant för den franska republik som avrättat drottning Marie Antoinette blev han huvudsakligen hänvisad till umgänge med radikalt sinnade element, bland dem ingen mindre än Ludwig van Beethoven, som långt senare skulle erbjuda honom en kantat (brev i Sjöholmssaml, RA). Ambassaden betraktades av kejsarhovet som en revolutionscentral. Kulmen nåddes, då B lät hänga ut en trikolor från ambassadbyggnaden. Ett våldsamt upplopp utbröt o B, klädd i fransk generalsuniform, sökte förgäves med dragen sabel o med franska skällsord hindra folkmassan att storma hans hus o riva ner den förhatliga flaggan. Följden av intermezzot blev, att B begärde sina pass.

Lika kortvarig blev året därpå B:s tid som krigsminister i ett för republikens härar ytterst kritiskt skede. De allierade hade drivit fransmännen ut ur Tyskland o besatt Schweiz o Norditalien. Hos B uppstod då planen att slå en bräsch genom Schweiz o hota fiendens flanker i norr o söder. Planen kunde sedermera förverkligas o ledde till Massénas seger vid Zürich. Kort därefter föll den antifranska koalitionen sönder. B:s entledigande kom mycket abrupt i samband med de intriger som bedrevs under direktorialregimens sista tid före Bonapartes brumairekupp i nov 99. Under denna förhöll sig B passiv. Som uppriktig frihetsvän ogillade han vad som skedde, men han var genom sitt nyligen ingångna äktenskap med Desirée Clary svåger till Joseph Bonaparte o sålunda befryndad med Napoleon. Lika litet som de andra generalerna vågade han sätta sig upp mot denne utan var i fortsättningen hänvisad till att tillsammans med bl a general Moreau bilda det militära inslaget bland konstitutionalisterna, vilka samlades i salongerna hos de vittra damerna Mme de Stael o Mme Récamier, vars far B f ö genom direkt hänvändelse till Bonaparte räddade undan hemliga polisen. Gruppen mera talade motstånd än praktiserade det i olikhet med de nyjakobiner som stämplade mot förste konsuln. Mme de Stael, som gick i landsflykt 03, berättar i sina memoarer, att Bonaparte var väl underkunnig om hennes och B:s förbindelse, men att diktatorn av släktskäl o på grund av B:s popularitet inom armén ej ville ingripa mot honom. B övertygades om meningslösheten av fortsatt opposition. Vid kejsardömets proklamerande 18 maj 04 blev han en av dess 18 första marskalkar. Han lär då ha yttrat till en närstående: "Från denna dag har Bonaparte ingen hängivnare vän än Bernadotte!" O till trupperna i Hannover, över vilka han samtidigt övertog kommandot, utsände han en proklamation som slöt med "Leve kejsaren!"

När "La grande armée" under Napoleons befäl 05 inledde sitt segertåg över Europa, var B chef för I. kåren. Den genomförde marschen från Hannover genom Tyskland o inträffade i hjärtat av det dåtida Österrike vid Austerlitz i Mähren, där Napoleon 2 dec i det s k trekejsarslaget vann sin mest lysande seger. B anförde den ena av kårerna i centern, o den officiella kommunikén meddelar, att hans trupper slog det ryska gardet mittemot' den plats, där tsar Alexander o kejsar Frans kunde bevittna sitt nederlag.

Mindre lyckosam blev till en början hans medverkan i det som bokstavligen var ett "blixtkrig" mot Preussen 06. I dubbelslaget Jena—Auerstädt 14 okt, då Napoleon o marskalk Davout krossade den preussiska krigsmakten, kom hans kår att stå overksam. Oklar ordergivning o formalism vid ordertolkningen har angivits som förklaringar till hans passivitet, som i alla händelser väckte kejsarens livliga misshag. B revanscherade sig vid upprensningsaktionerna i Nordtyskland. Vid Halle slog han 17 okt den preussiska reservkåren under hertigen av Württemberg, o Lübeck togs med stormande hand 6 nov. Där tillfångatogs utom preussiske fältmarskalken Blücher även en sv styrka under översten G F Mörner, vars officerare av B behandlades med utsökt artighet — en episod ej utan betydelse för B:s framtid.

I påföljande års vinterfälttåg mot ryssarna i Polen vann B 25 jan 07 vid Mohrungen en klar avvärjningsseger på slagfältet, men vid den reträtt, som ändå måste anträdas, förlorade han sin tross vid en våldsam kosackattack. En belysande episod är, att han tydligen anonymt till den sönderskjutna staden lät utanordna en gåva till dess återuppbyggnad. Kvittot på utbetalningen från hans tyska bankirfirma finns i BFA. På grund av en blessyr kom han ej att deltaga i den avgörande segern över ryssarna vid Friedland 14 juni.

Den administrativa skicklighet som B från maj 04. ådagalagt i Hannover motiverade hans kommendering som styresman med vidsträckta befogenheter över hansestäderna Hamburg—Bremen—Lübeck. Samtid o eftervärld har varit eniga om att B i dessa värv fördelaktigt skilde sig från den napoleonska epokens talrika rovriddare. L de Bourienne, franskt sändebud i Hamburg o i högsta grad vittnesgill i dessa saker, skildrar hur B skyddade hansestäderna från orättvisor o övergrepp i samband med Napoleons kontinentalsystem o hur han där försökte lätta krigsbördorna.

Efter Tilsitfreden mellan Napoleon o tsar Alexander i juli 07 drogs de nordiska staterna in i storkriget. 7 sept överföll engelsmännen Khvn o kapade den danska flottan. De förbittrade danskarna slöt sig till Napoleon o det kom på B:s lott att i mars 08 på de danska öarna inlägga franska o spanska hjälptrupper, vilka senare under markisen Romana gjorde myteri o undkom på engelska krigsfartyg. I Danmark utarbetade B en plan på ett franskt-danskt anfall på Sverige, Englands numera ende bundsförvant. Angreppet var avsett att inledas i samband med den ryska invasionen i Finland febr 08. B försummade därvid inte att samla noggranna underrättelser om sv förhållanden, som han inberättade till kejsaren. Projektet nedlades emellertid på order av Napoleon.

I det nya fälttåget mot Österrike 09 kommenderade B den allierade sachsiska armén, som utgjorde kärnan i IX. kåren. B hade som få andra av Napoleons härförare blivit van att föra befäl över lydstatstrupper av Europas skilda nationaliteter. I det avgörande slaget vid Wagram 5—6 juli erövrade B:s kår byn Deutsch-Wagram första slagdagen, men denna förlorades sedan efter ett motangrepp av österrikarna. Napoleon anlände själv till det utsatta stället o en häftig ordväxling mellan honom o B utspann sig på slagfältet. Redan dagen därpå, sedan den franska segern blivit total över hela linjen, utsände B till sina sachsare en dagorder, tydligen avsedd för deras uppmuntran, där han talade om att i slaget deras "levande kolonner stått orörliga som brons". Napoleon klandrade starkt den "löjliga" proklamationen o upplöste B:s kår, varefter denne lämnade armén i djup onåd. Men när Napoleon redan påföljande månad på Schönbrunn (Wien) erfarit, att engelsmännen landstigit i Holland, befanns B åter oumbärlig, o försvaret av bl a Antwerpens viktiga hamn o arsenal uppdrogs åt honom. Trots försvarsanstalternas bristfällighet krävdes av B på grund av den brittiske befälhavaren lord Chatam's lojhet ej mycket för att med framgång lösa  uppgiften. Efter en dryg månads trevande manövrer slutade britternas s k Walcherenexpedition i ett komplett fiasko med återinskeppning av landstigningsstyrkan, varefter B återvände i disponibilitet.

Ur sin overksamhet återkallades B av händelseutvecklingen i Sverige. Gustav IV Adolfs avsättning 09, antagandet av den nya författningen o frederna med Ryssland, Frankrike o Danmark pekade på en omorientering av den sv politiken. Den nyvalde tronföljaren Karl Augusts hastiga död 10 hade emellertid försatt landet i en svår situation. Särskilt inom yngre officers- o ämbetsmannakretsar önskade man till kronprins någon av Napoleons marskalkar, som kunde åstadkomma den hett åtrådda revanschen mot Ryssland. Dit hörde löjtnanten vid Upplands regemente C O Mörner. Då han sändes till Paris som kurir för att meddela, att regeringen beslutat föreslå Karl Augusts bror, hertig Fredrik Kristian av Holstein-Augustenborg, till ny tronföljare, utverkade han 25 juni 10 ett sammanträffande med B o erbjöd denne att bli Karl Augusts efterträdare. B förklarade sig vilja ta saken under övervägande o framlade följande dag frågan för Napoleon. Denne ställde sig inte avvisande, ehuru han ej ansåg, att B var den lämpligaste kandidaten. I sina åtgöranden fick Mörner kraftigt understöd av generalen Fabian Wrede, som själv även uppvaktade B, varvid det lösliga projektet genast fick mera konkretion. Nämnas bör också att Mörners uppdrag till Paris som diplomatisk dubbelkurir sanktionerats av hans blivande svåger den inflytelserike hovkanslern G af Wetterstedt, vilken liksom utrikesstatsministern L v Engeström var fransk-orienterad.

På valriksdagen i Örebro hann det hemliga utskottet 10 aug kora den nye augusten-borgaren. Följande dag infann sig emellertid B:s agent, den sv-franske köpmannen Jean Antoine Fournier (bd 16), som tidigare varit verksam i Gbg som fransk vice-konsul. Fournier uppvisade ett tandpetarfodral prytt med B:s maka Désirées o sonen Oscars bild i miniatyr, vilket räckte för att styrka legitimationen. Han medförde även en rekommendationsskrivelse från sv generalkonsuln i Paris Signeul till utrikesstatsministern L v Engeström. På B:s vägnar lockade man med klingande favörer, bl a lånedeposition av 8 milj francs i riksgäldskontoret, likvidation av sv köpmäns fordringar på Frankrike o utbyte av B:s gods i Frankrike o Tyskland mot gods i franska händer i Svenska Pommern. Frankt framhöll Fournier också, att B var Napoleons kandidat, o regeringen, styrkt i sin övertygelse härom av den diplomatiska rapporteringen, ställde nu proposition om val av B. Vid omröstningen 21 aug vann det "franska partiet" enhälligt i alla stånden, o valet firades med en backanal, som enligt en maliciös tunga för den goda sakens skull fått taga sin början redan före voteringen, åtminstone i "hedervärda bondeståndet"!

Vid B:s uppbrott från Frankrike o avsked från Napoleon hade denne velat avvinna den nyblivne sv tronföljaren ett löfte att aldrig bära vapen mot Frankrike men avstått därifrån, antingen självmant eller efter B:s gensaga. Episoden hade i sig något av ett varsel o var i alla händelser betecknande för B:s självständighet.

Vid sin ankomst till Helsingör mottogs B av en sv delegation med ärkebiskopen J A Lindblom i spetsen o antog den evangeliska läran, som han i ett anförande förklarade sig redan förut ha hyst sympatier för. 20 okt beträdde han sv mark, 2 nov ägde hans intåg i Sthlm rum o tre dagar senare förklarades han på Sthlms slott som Karl XIII:s adoptivson under namnet Karl Johan (härefter förkortat K).

Omedelbart efter sin ankomst till Sverige ställdes K inför Napoleons bryska krav på sv krigsförklaring mot England. Han undvek dock att formellt deltaga i beslutet, som 18 nov fattades i statsrådet. Krigsförklaringen blev inte särskilt ödesdiger för landet, eftersom det vitala handelsutbytet med England kom att fortsätta i form av smyghandel. Denna föranledde dock Napoleon att i jan 12 besätta Sv Pommern.

Främling i sitt nya land stod K indifferent gentemot 650-årig tradition av sv-finsk gemenskap som så smärtsamt brustit genom 08—09 års krig. "De naturliga gränsernas" politik, i Frankrikes fall Rhen—Alperna, för vilken han kämpat under revolutionskrigen, var en vägledande doktrin för honom. För K:s strategiska blick framstod därför en sv-norsk halvöstat som ett mål, värdigt hans statskonst. Den omorientering av den yttre kursen, som K planerade, krävde förberedelser på inrikesplanet o en ny riksdag inkallades till Örebro våren 12. Det var framför allt den allmänna opinionens ohämmade diskussion av utrikesfrågor K fruktade, varjämte den nya politiken krävde rustningar. Mot ev presskritik lyckades K genomdriva det korrektiv till 1810 års tryckfrihetsförordning som indragningsmakten innebar, o med allmänna beväringens införande som komplement till indelta armén — om än i blygsam skala då tjänsteskyldigheten omfattade. endast åldrarna 20—25 år — blev K introduktör av den allmänna värnplikten i Sverige.

När Napoleon våren 12 samlade sina härskaror mot Ryssland med sina stormaktsvasaller Österrike o Preussen i spetsen för mer eller mindre villiga bundsförvanter, kunde K låta sin "1812 års politik" börja taga form. Kort efter den franska invasionen i Pommern sände K ett av rikets skickligaste diplomatämnen Carl Axel Löwenhielm till Ryssland. Fördrag slöts i Petersburg 5 april o i Sthlm 9 april om förbund mot Napoleon till priset av rysk medverkan med en kår vid Sveriges förvärv av Norge, som förutsattes kunna ske genom ett angrepp på Själland hösten s å. Rysslands fred med England förmedlades o ingicks samtidigt med avslutandet av den sv-engelska traktaten i Örebro 18 juli. Denna senare påbyggdes följande vår med en allianstraktat, som skulle tillförsäkra Sverige den förutvarande franska kolonien Guadeloupe, 1 milj pund i subsidier o garantier för förvärvet av Norge.

23 juni 12 gick Napoleon över Njemen, o trängde snabbt allt djupare in i Ryssland. Den påtänkta ryska stödaktionen till Sveriges hjälp mot Danmark måste följaktligen inställas, o den ängslige tsaren begärde ett sammanträffande med sin då ende vän, kronprinsen av Sverige. Ett möte kom till stånd 27—30 aug i Åbo. K gav Alexander strategiska råd för fälttåget. Obestridligt är, att tsaren i sin desperation tom framkastade tanken att erbjuda K befälet över ryska armén — en ära, som denne dock avböjde. Med sin nära kännedom om svagheterna bakom det franska kejsardömets gyllene fasad torde K bibringat Alexander fast förtröstan på framtiden, ty de båda furstarna upptog faktiskt till gemensam diskussion det efternapoleonska Frankrikes tronföljd! Det reella resultatet av mötet var, att alliansen bekräftades, varvid den avtalade ryska hjälpkåren stipulerades till 35 000 man, o det fastslogs uttryckligen att erövringen av Norge skulle föregå sv krigsdeltagande mot Napoleon.

Men händelserna utvecklade sig i ett hastigare tempo än de båda huvudaktörerna i Åbo kunnat förutse. Moskvas brand i okt, den stora arméns flyktliknande återtåg o slutliga undergång på de ryska snövidderna blev början till slutet för Napoleon men kom också grundvalarna för "1812 års politik" att rämna. Österrike o Preussen kunde avkasta det napoleonska oket. Ryskt-tyskt vapenbrödraskap beseglades i Tauroggen i jan 13. Tsar Alexander ville nu koncentrera alla krafter till det koalitionskrig på kontinenten, som skulle kasta Napoleon ur sadeln, o ångrade sina åtaganden i överenskommelserna med Sverige. 28 mars utsände K till Napoleon en fredsvädjan som, avfattad i nästan bibliskt straffande ordalag, väl var avsedd att ge propagandistisk mera än diplomatisk effekt då den offentliggjordes. 1813 förklarade sig K för sina allierade beredd att inställa angreppet på Själland men Trondhjems stift o en fästning i Sydnorge skulle dock av Danmark överlämnas genast, medan ev avträdande av det övriga Norge finge anstå till en slutlig allmän fredsuppgörelse. Ersättningar i Tyskland skulle erbjudas Danmark. Det var de s k "majvillkoren". Detta schackrande med länder o folk var ytterst karakteristiskt för tiden.

Nu var det emellertid på de sachsiska slagfälten, där Napoleon stod rustad i spetsen för en ny stor armé, som K o Sverige hade att vinna sina krigsmål. När han med sv armén, 30 000 man stark, landsteg i Pommern, krävde han också, att de 35 000 ryssarna som utlovats honom i Åbo redan nu skulle träda under hans befäl. Situationen var emellertid svävande o oviss. De förbundna hoppades på Danmarks biträdande av koalitionen. Vida tyngre vägde hänsynen till den återuppståndna habsburgska stormakten, som f ö ännu dröjde med sin anslutning till det antifranska förbundet. Av de legitimistiska makterna var det starkt reaktionära wiener-hovet det främsta att inlägga sitt absoluta veto mot varje sådan ytterligare justering av det förrevolutionära Europas karta som Norges avskiljande från Danmark skulle innebära. Det syntes under sådana osäkra auspicier för K nödvändigt att ej riva broarna till Frankrike. I maj slog Napoleon till yttermera visso de allierade i de stora bataljerna vid Lützen o Bautzen, o fransmännen hotade såväl Berlin som Hamburg. Den senare staden undsattes i detta läge av sv trupper under generalen G C v Döbeln som på eget bevåg besatte staden — ett tilltag, som K av hänsyn till det ömtåliga politiska läget måste desavouera o strängt bestraffa.

Under sommaren inträdde så vapenvila mellan de stridande, o den österrikiske utrikesministern Metternich beredde sig att medla. Danmark bekräftade alliansen med Napoleon o fredsmedlingen strandade, varvid Österrike slöt upp på de allierades sida. Därmed följde en kort storhetstid för K, o höjdpunkten nåddes, då han högtidligen inbjöds att möta tsar Alexander o kung Fredrik Wilhelm av Preussen i konferens på slottet Trachenberg i Schlesien 10—11 juli. Bundsförvanternas uppskattning av en fransk härförare, nära förtrogen med Napoleons krigskonst, kom till synes däri, att den generalplan för fälttåget, som blev huvudresultatet av mötet, i hög grad bar K:s signatur. Cathcart, brittisk general o ambassadör hos tsar Alexander, meddelade hem kort o gott, att den plan, som föreslogs av K, antogs av de allierade. Planen kom dock under fälttågets gång att i hög grad modifieras.

De preussiska generalerna Bülows o Tauentziens kårer o Wintzingerodes o Wallmodens ryska kårer tillfördes "kombinerade norra tyska armén" under K:s överbefäl, vars numerär tillsammans med den sv kåren tidvis kom att uppgå till 170 000 man enligt generalstabsrapporter i BFA. Det var det största kommando som K någonsin förde i fält. Därtill kom kosackgeneralen Tettenborns i Nordtyskland opererande trupper, som också rapporterade till K:s högkvarter, men vilka först senare mera organiskt inlemmades i nordarmén. Trots att K hade allt annat än höga tankar om det sv generalitetet, tog han Carl Johan Adlercreutz till generalstabschef, uppenbarligen av nationella skäl. Utom nordarmén under K:s befäl deltog i höstfälttåget mot Napoleon ytterligare två arméer, den schlesiska under den gamle preussiske fältmarskalken Blücher o den böhmiska under den österrikiske härföraren furst Schwarzenberg. K har särskilt av den av den tyska generalstaben inspirerade historieskrivningen beskyllts för överdriven försiktighet — ja t o m räddhåga — i sina krigsoperationer. Den taktik han tillrådde var att angripa fransmännen, där Napoleon ej var närvarande. Emellertid är det uppenbart, att han sökte spara såväl sv som franskt blod, medan Bülows preussiska kår fick bära nordarméns hetta o tunga. K avvärjde dock de franska framstötarna mot Berlin genom segrarna vid Gross-Beeren 23 aug o Dennewitz 6 sept, medan Blücher blev slagen av Napoleon i en rad bataljer o Schwarzenberg led det svåra nederlaget vid Dresden 27 aug. Efter framgången vid Dennewitz föreslår K 24 sept i en exposé över krigsläget att man marscherar rakt på Leipzig. Med stor numerär överlägsenhet kunde de allierade där sluta järnringen kring Napoleon, o 16—19 okt ägde det stora slaget ("die Völkerschlacht") rum med Tysklands befrielse som följd.

Även i detta avgörande jätteslag iakttog den av K ledda nordarmén en mera passiv taktik. Han fick därefter på sin lott befriandet av Holland. I enlighet härmed dirigerade han sin armé norrut, men i Heiliegenstadt i Nordtyskland klöv han den egenmäktigt och marscherade med svenskarna o de ryska kårerna Wallmoden o Tettenborn vidare mot Danmark. Han lyckades av stora högkvarteret i Frankfurt utverka godkännande av sina dispositioner. Omkr 1 dec bröt han in i Holstein o skilde snabbt danskarna från fransmännen under marskalk Davout i Hamburg. Lübeck föll 5 dec o efter några träffningar (bl a Bornhöved 7 dec) intågade svenskarna i Kiel 9 dec, varifrån danskarna lyckats slå sig ut för att därefter innesluta sig i Rendsburg. Vapenvila rådde 15 dec—6 jan 14. Sedan en mot bundsförvanten Sverige mycket illojal medling av wienerhovet dragits tillbaka o K snabbt undanröjt det sista danska motståndet, även det diplomatiska, slöts fred i Kiel 14 jan 14 med Norges efterlängtade avträdande som resultat.

Napoleon hade kastats tillbaka över Rhen, o de förbundna rustade sig till den sista stora striden. Ännu innan högkvarteret lämnat Frankfurt o börjat avancera mot Rhen, syntes man benägen att bevilja Frankrike fred med bevarande av dess efter 92 upprättade "naturliga gränser" Rhen—Alperna. För K tedde sig Rhenlandets införlivande med Frankrike som revolutionens "rättfärdiga" landvinning i motsats till Napoleons senare "orättfärdiga" erövringar. Men då kejsardömet alltmer lutade mot sitt fall, knöts för honom tanken på det forna hemlandets framtid samman med frågan om successionen efter kejsaren. Och här inträder både historiskt o moraliskt sett det dunklaste skedet i K:s liv. Om Alexanders ord i Åbo, upprepade i Leipzig, tänt den eld inom honom, som han förtärdes av dessa hektiska månader, så närdes den nu av hans gamla vänner i konstitutionsgruppen i Mme de Staels forna litterära salong i Paris. Själv hade Mme de Staël 12 — före Åbomötet — besökt tsar Alexander o därpå styrt färden till Sthlm. I sitt sällskap hade hon den redan berömde tyske nyromantikern A W v Schlegel, som hon rekommenderade K till placering i hans personliga stab i o för publicistisk propaganda för frihetens sak. Schlegel utformade den proklamation vilken vid Leipzig i hög grad medverkade till att sachsarna deserterade från Napoleon. Men än viktigare var, att Mme de Staël till agitationsverksamheten lyckades knyta landsmannen den ryktbare liberale samhällstänkaren Benjamin Constant. Temat blev att spränga in en kil mellan Frankrikes folk o dess härskare. Vid årsskiftet 13—14 utarbetade Constant broschyren "De l'ésprit de conquête et de l'usurpation". I denna o andra skrifter varieras i orakelspråk tankarna om motsatsen mellan usurpatorn, vars makt vilade på terror, o den idealiske fursten, vald av ett fritt folk. Spetsen riktar sig sålunda lika mycket mot bourbonerna, då det vidare utvecklas, att den verkliga legitimiteten vore folkets bifall, ej på traditionen grundade krav. Anspelningarna på Bernadotte var tydliga nog, liksom på hans kompetens som den ärlige medlaren mellan de allierade o hans landsmän. Napoleon å sin sida svarade med ett systematiskt nedsvärtande av K i press o på annat sätt. Kejsaren lät dock glömskan falla över avfällingen. Härtill har en viss hänsyn till Desirée, som trots det rådande krigstillståndet föredragit att stanna i Frankrike, ansetts medverka.

28 febr 14 nådde K Liège i Belgien, där han slog upp sitt högkvarter. Det kom att bli slutpunkten för hans kontinentala fälttåg. Under febr hade de två andra allierade arméerna trots sin enorma övermakt blivit illa tilltygade av Napoleon i flera bataljer, o för att ersätta Blüchers förluster avskildes nu Bulows preussiska o Wintzingerodes ryska kårer från K:s kommando. Samtidigt gjorde stormaktsbundsförvanterna det sista försöket att komma till tals med Napoleon. Fredskongressen i Châtillon sammanträdde 5 febr—19 mars. En rad befriade mindre stater hade i efterhand upptagits i den stora alliansen, o för att bibehålla dess handlingsduglighet hade stormakterna bildat ett direktorium inom denna. K:s prestige hade sedan Trachenberg sakta men säkert dalat. Trots detta insisterade han på sv representation vid mötet o sände C A Löwenhielm jämte sin utrikesminister i fält, hovkanslern G af Wetterstedt, med de två huvudpunkterna i sin instruktion: dels att för Frankrike förfäkta Rhengränsen, dels att motverka en mot folkviljan stridande bourbonsk restauration. Men i båda avseendena kom han att diametralt skilja sig inte blott från sina bundsförvanter utan tom från sina egna delegater. Efter Kielfreden ansåg man sig inom den sv diplomatin ej ha några primära krav, som behövde hävdas med vapenmakt. Men häri tog man miste. Under förhandlingarna inlöpte jobsposten, att tecken tydde på att en resning förbereddes i Norge med syfte att kullkasta Kielfreden. K ville emellertid ej överge sin observationspunkt, från vilken han kunde bevaka sina franska intressen. Han hoppades i det längsta, att hans politiska vänner i Frankrike skulle kunna mobilisera moderata liberala krafter, som ville bevara 1789 års idéer o kunde förutsättas besitta tillräcklig såväl moralisk styrka som god förankring inom den allmänna opinionen att kalla honom till regeringen, i nödfall som en major domus under bourbonerna, vilkas emissarier han visade yttre välvilja, eller tom till ett regentskap för Napoleons son, konungen av Rom. Han slets därför mellan sin egen motvilja att beträda fosterjorden i spetsen för främmande krigsmakt o sin känsla av vanmakt med den ringa styrka han nu förfogade över, o han förde mot sina allierade ett kraftigt språk för att återfå de två detacherade kårerna. Men hans skandinaviska intressen bjöd honom att ej låta frukterna av 1812 års politik gå sig ur händerna, ty som Constant sedermera uttryckte det: "Han brann för att bli konung av Frankrike men önskade ej riskera att inte bli konung av Sverige." Som det rov han var för motstridiga impulser lamslogs han i sin handlingskraft, o han kände blott en maktlös förbittring mot sina allierade utom mot tsar Alexander, som fortsatte att understödja hans planer o yrkade på snabbmarsch mot Paris, avsättning av Napoleon o kungaval genom den existerande konstitutionella Corps législatif till förekommande av bourbonerna. I Liège nåddes K 4 april av underrättelsen om Paris fall o bourbonernas proklamerande. De många problemen upplöstes som dimmoln. Alexanders sista drag i Paris i spelet om Frankrikes tron parerades av Englands o Österrikes utrikespolitiska ledare Castlereagh o Metternich, vilka ej ville veta av någon tillstymmelse till revolutionärt styre i Frankrike. Det var i en kylig atmosfär, som K i kaross anlände till Paris. De allierades hållning efter hans extraturer såväl i säraktioner som i tal o skrift, vännernas resignation o fransmännens likgiltighet torde ha övertygat honom om det fåvitska i hans strävanden, sedan han en gång fört avog sköld mot sitt forna fädernesland.

Vad Norge beträffar hade K visserligen skilt det från Danmark men ej förenat det med Sverige. Den nationalnorska andan, som tog sig uttryck i "flammen fra Eidsvold" o antagande av en egen författning samt Kristian Fredriks val till konung 17 maj, tvingade K att övervinna motståndet med militära medel, o han dirigerade snabbt sina stridskrafter — 46 à 47 000 man krigsvana trupper jämte örlogsflottans bemanning — mot Norges ca 30 000 man, över vilka den nykorade Eidsvoldsmonarken själv hade befälet. Fientligheterna inleddes 26—27 juli. Två kolonner, av vilka den ena fördes av K, den andra av fältmarskalken H H von Essen, forcerade Svinesund. 4 aug föll Fredrikstad med Kongsstens fästning. Huvudstriden vid Rakkestad 6 aug vanns av generalen E von Vegesack. Trots att svenskarna var på framryckning över hela linjen, förklarade sig K plötsligt beredd att godtaga Eidsvoldsförfattningen o avblåste den korta militärpromenaden. 14 aug slöts konventionen i Moss. Sv kungen sattes i Kristian Fredriks ställe, o ändringar i författningen vidtogs endast i vad mån de föranleddes av de unionella bestämmelser, om vilka en kommission sedermera kom att underhandla. 20 okt beslöt norska stortinget, att Norge som fritt, självständigt rike skulle förena sig med Sverige. Unionsverket, sedermera utbyggt med unionsakt o mellanrikslag, kom att ge rum för mycken oklarhet o härav följande split mellan kontrahenterna. Den brådstörtade handläggningen förklaras emellertid av att Wienkongressen med sitt mål att i görligaste mån återställa 1789 års Europa stod för dörren. Stormaktsinblandning var att befara i Europas alla hörn, o önskvärdheten av att presentera ett fait accompli låg därför i öppen dag. Man kan även här skönja en intressedifferens mellan K o hans sv rike. För Sverige, som önskat Norge som ekvivalent för Finland, blev "erövringen" intet tillskott i makt o resurser. Man hade önskat en realunion, dvs gemensamma riksinstitutioner, syftande till en innerligare förening av de båda länderna statsrättsligt, ekonomiskt o kulturellt — ej blott en personalunion med endast unionskonung samt utrikes- o försvarspolitik gemensamma. För K syntes det senare alternativet tillräckligt. 4 nov då Karl XIII valdes till norsk konung var den dag han otåligt bidat, då han själv som norsk tronföljare kunde taga ed av sitt första storting. Det urgamla hotet från väster var avlägsnat. Den stympade statsbildning som K övertagit hade i det inre konsoliderats o utåt vunnit en respekterad position i det europeiska statssystemet.

I restaurationens efterkrigseuropa betraktades K liksom Napoleons svåger Joachim Murat, vilken 15 förlorade både Neapels krona o sitt liv, som en ideologisk anomali. K irriterades särskilt av ett förslag att inrätta ett furstendöme i Tyskland åt den landsflyktige prins Gustav. Han protesterade hos tsaren o hotade med att publicera sv statsdokument, utvisande den avsatte monarken Gustav IV Adolfs (förment) oäkta börd, vilket han dock förklarade sig vilja avstå från av "den hänsyn man är skyldig olyckan". K:s skuggrädsla tog sig uttryck även däri att han tillskrev furstehoven beträffande prins Gustavs titulatur, varvid man enades om att ändra den till "prins av Vasa" i stället för "kronprins av Sverige".

K:s anseende i Sverige som Napoleons betvingare o Norges erövrare stod 1814 på sin höjdpunkt. Inom ramen för 1809 års konstitution åtnjöt han en auktoritet större än de gustavianska envåldshärskarnas. K:s vilja var konseljens lag. Sedan 30 år van vid den militära organisationens arbetsformer, disciplin o hierarki ville K helst befalla o hade svårt att ålägga sig en konstitutionell monarks maktbegränsning. Hans militära auktoritet stod givetvis helt oemotsagd. Han tog, som tidigare nämnts, initiativet till allmänna beväringens införande som komplement till det gamla indelningsverket, vilket han av sociala skäl högt uppskattade o kallade "vår frihets palladium". Den försvarsdoktrin som slog helt igenom under K:s tid var den defensiva centralförsvarstanken, inspirerad av 1812 års ryska strategi. Enligt denna skulle vid fientligt infall landets ytterområden uppges o fienden försvagas genom att hans etapplinjer förlängdes, så att man slutligen kunde besegra honom genom motanfall från baser i Mellansveriges sjöområden. Det blygsamma resultatet av planen blev Karlsborgs fästning vid Vättern. K visade stort intresse för byggandet av Göta kanal o gjorde personligen en insats för att driva fram medel av en motspänstig riksdag.

K:s första prövning som konung blev 19 frågan om Norges gäldande av sin del av danska statsskulden, vilket Kielfreden i allmänna ordalag garanterat Danmark. Stortinget förklarade sig obundet av det sv åtagandet, o K hävdade f ö helt oriktigt att Danmark genom stöd åt norska resningen 14 ej uppfyllt Kielfreden, varför några medel ej kunde utbetalas. Danmark vädjade då till stormakterna, men K vägrade att falla undan o gjorde sig därvid också till de små nationernas riddare, då han förklarade, att han ej erkände något stormaktsdirektorium över Europa. I den sv diplomatiska korrespondensens protester mot stormaktsdiplomatin från denna tid återfinns uttrycket "napoleonism". Vid denna tid betraktade sig K som den konstitutionella monarkins sanne representant i Europa. Genom sin fasthet lyckades K slå en bräsch i den redan förut oeniga stormaktsfronten, o man uppnådde genom engelsk medling ett häpnadsväckande gott resultat. Blott hälften av den begärda summan behövde utbetalas. Lösningen av denna fråga var utom landets frigörande från Danmark den största tjänst K gjorde Norge (H Koht).

Kraftmätningen mellan kung o storting rörde sig de första åren om det norska adelskapets vara eller icke vara. Då avskaffandet av adeln mot K:s vilja beslöts 21, reste han krav på kungligt veto, vilket skulle återkomma vid varje storting ända till 42. Eidsvoldsminnets syttende maifirande betecknade K i stortinget som en "dolkstöt" i hans bröst. I det s k Torvslaget 29 måste militär ingripa för att dämpa den patriotiska yran i Kristiania. K gjorde därvid gällande, att det ultralegitimistiska Europa anmärkt på det demokratiska självsvåldet i Norge.

Om likvidationsfrågans lösning blev en personlig succé för K:s diplomati — att spela ut England mot Ryssland — ledde samma politik i en annan konjunktur till ett grundligt fiasko. Den s k skeppshandeln 25 innebar, att sv regeringen till Spaniens upproriska undersåtar i Sydamerika försålde några äldre krigsfartyg. Heliga Alliansens makter i Europa ställde sig emellertid bakom Ferdinand VII, o Ryssland krävde bryskt återgång o omedelbart stoppande av affärerna. För K gällde det nu att i sak men ej i form falla undan. Problemet löstes så att det avgörande beslutet om inhiberande av återstående leveranser fattades av konseljen i Sthlm under kronprins Oscar, medan K var i Kristiania.

K ansåg sig vara lika stor fackman på det finansiella som på det politiska o militära planet om inte rent av större. Åtskilliga betänkanden under hans diktamen vittnar om hans stora intresse för ekonomiska frågor. 15 utbröt fredskrisen med inställandet av betalningarna för många handelshus o allmänhetens uppsägande av sina insättningar i de s k diskonterna, den tidens bankväsen. Hans Järta, som var statssekreterare för finanserna 15 —16, förordade statligt stöd, vilket K principiellt ogillade. För K framstod däremot som en hederssak att bekämpa den häftiga inflationen, som under krigsåren fördubblat priserna, o han såg valutans försvagande som ett verk av baissespekulanter, "agiotörerna", med intressen inom järn- o träexporten, vilka hade upplånat medel i de nämnda kreditinstituten o uppköpt växlar på Hamburgbörsen, som man tjuvhöll på. För att styra sedelvärdet mot pari satte K sin lit till en egen monetär politik, egna växelaffärer på Hamburgbörsen, vilka på 20-talet sköttes av finanssekreteraren C D af Skogman. De bekostades inte minst genom av K tillskjutna medel o med den s k Guadeloupefonden. Denna uppgick till 24 miljoner frcs, som England utbetalat till sv kungahuset som kompensation för ön Guadeloupe. Ön hade i alliansfördraget 13 utlovats till "Konungen av Sverige" men i Parisfreden 14 avträtts till Frankrike. Genom riksdagsbeslut 15 användes dessa medel till gäldande av den utländska statsskulden, under det dynastin Bernadotte som ersättning fick en årlig ränta av 200 000 rdr banko. Samtidigt laborerade man med överflödsförordningar o importförbud i merkantilistisk anda. I motsats till "restriktionisterna" hörde K till "expansionisterna", som ville sätta pengarna i omlopp i stället för att spara dem. Särskilt ömmade han för jordbruket, som han ville tillgodose med riklig långivning i form av hypotekskrediter.

Redan vid 1815 års riksdag framträdde en lojal opposition — en slags "Hans Majestäts opposition" enligt engelskt språkbruk. Temperaturen skulle sedermera för varje ny riksdag stegras. Man började tvivla på K:s finansiella stabiliseringspolitik o ansåg en devalvering oundviklig. 1822 års finanskommitté förordade bestämt en s k realisation till gällande kursvärde, vilket av K betecknades som bankrutt, o han höll emot ända till 1828—30 års riksdag, då propositionen i realisationsfrågan — klart avspeglande oenighet mellan kung o statsråd — äntligen avgavs. Kungen krävde kontroll över riksbanken tillsammans med riksdagen o krediter till jordbruket samt även gottgörelse för sina personliga uppoffringar till statens väl. Spelet konung—opposition blev denna gång oavgjort. Konungen tillerkändes — i princip — medinflytande över riksbanken, o oppositionen hade under det gångna decenniet kommit till korta mot den starka regeringen. Denna bestod av den i såväl inrikes- som utrikesfrågor lika habile G af Wetterstedt — sedan 24 utrikesstatsminister efter von Engeström — G F Wirsén, avliden kort före 1828—30 års riksdag, kallad "konseljens ångmaskin" — den lika hänsynslöse som maktlystne C J af Nordin, som efter samma riksdag olyckligtvis avföll till oppositionen, samt den 29 till justitiestatsminister utnämnde Mathias Rosenblad, en praktbyråkrat o en stor tillgång som ett levande kameral- o förvaltningslexikon. När den beslutade realisationen skulle genomföras, måste omfattande silver- o guldköp verkställas, men sedelvärdet dalade blott ännu snabbare, o situationen tedde sig betänklig. K slog genast larm o erinrade i en diktamen till statsrådsprotokollet om att enligt rikdagens beslut realisationen skulle ske till ett årsvis beräknat medelvärde, samt att han motsatte sig "all ytterligare nedsättning av allmänna förmögenheten". Enskild egendom måste garanteras bestånd o varaktighet. K förhalade ytterligare beslutets fullgörande. 34 kunde äntligen realisationen pappersmynt—silver börja, men ständernas goda vilja att infria föregående riksdags beslut om upptagande av lån för finansoperationens verkställande o bankens ställande under båda statsmakternas kontroll var ej synnerligen stor. Regeringen försökte då att — utan grundlagsändring — blott med en proposition om ny banklag nå målet, men detta misslyckades. Men det var ej blott regeringens finansiella kapacitet som blev föremål för misstroendevotum. Man bröt staven över hela dess både politiska o finansiella maktutövning genom att anställa riksrättsåtal mot statsrådet in corpore med undantag av utrikesstatsministern A G Mörner. Trots frikännande nåddes det egentliga syftet, dvs att åstadkomma skandal inte minst inför utlandet. Anmälan till riksrättsåtal o nekande av anslag särskilt på försvarstiteln — ett bruk av riksdagens finansmakt, som ofta gick över rim o reson — blev oppositionens taktik.

Julirevolutionen i Frankrike 30 öppnade portarna för tidens stora rörelse, den borgerliga liberalismen, ur vars ideologiska arsenal den sv oppositionen skulle hämta sina vapen i sina hårda attacker mot kungamakten. För oppositionen framstod K:s statsråd som en anomali i landets styrelseskick. Man ville ej se en samling "jaherrar" vid konungens rådsbord utan ett exekutiv av riksdagens beslut, ansvarigt inför denna med risk för riksrättsåtal o d. K ansåg sig ha stöd i grundlagens klara bud, regeringsformens § 4, enligt vilken Konungen ägde att "allena styra riket på det sätt denna regeringsform föreskriver". K lade stor vikt vid förra delen av paragrafens formulering o negligerade i hög grad dess andra led. Han valde ofta sina rådgivare utom statsrådet o fäste stundom föga avseende vid de inom statsrådet framförda meningarna.

Statsrådsberedningen hade tillkommit 16, närmast med Napoleons "conseil d'état" som förebild, men K, obenägen att låta sig ställas inför en obruten front av rådgivare, lät den snart avsomna för att låta den återuppstå först under sina allra sista regeringsår. Beteckningen "sängkammarregementet" syftade nog ej blott på K:s vana att låta statssekreterarna föredraga vid hans lever utan även på förment obehöriga rådgivares möjlighet att nalkas honom med sina rådslag. "Braheväldet" hade en liknande klandrande innebörd. Kungagunstlingen framför andra, generaladjutanten greve Magnus Brahe, behärskade helt franska språket — K lärde sig aldrig svenska — o spelade därför en viktig roll som kontaktman med den ständiga ström av supplikanter, som sökte kungen, eftersom denne alltid höll styvt på sitt personliga utnämningsprerogativ, stundom mot enhälligt statsråd. Brahe blev även riksmarskalk. Hans politiska inflytande är svårt att mäta på grund av att han alltid var ett troget sällskap till K, varför något nämnvärt skriftligt källmaterial ej föreligger.

Parallellt med riksdagens opposition begynte på 30-talet gatans parlament sitt agerande, i hög grad uppeggat av pressen. 30 startade L J Hierta Aftonbladet, som genom sin skickliga o slagkraftiga polemik blev den ledande tidningen i huvudstaden. Den moteld regeringskretsarna sökte anlägga mot oppositionspressen med anlitande av egna skribenter blev föga verkningsfull. K tillgrep då tryckfrihetsåtal, som haglade över det misshagliga bladet; 35 trädde 1812 års indragningsmakt på allvar i funktion. Men för varje indragning gav Hierta genast ut sin tidning under annat namn. Trots de ärliga avsikterna från liberalernas sida att komma till rätta med missförhållanden i regeringsutövningen kom det politiska livet under denna tid att få ett drag av löje över sig genom båda de motsatta lägrens parodiska agerande. De s k rabulisterna föreföll att för sina syften medvetet vilja väcka uppseende genom att göra spektakel av politiken. Därtill bidrog efter förmåga översten C H Anckarsvärd (bd 1), som på riddarhuset intog en konsekvent motsatt ståndpunkt mot regeringen.

Myndigheternas dåliga handlag i ärenden av delikat natur skulle grundligt dokumenteras i affären Lindeberg 34. Kaptenen Anders Lindeberg hade i sin vurm för teater begärt att få öppna en privat scen i huvudstaden, vilket nekades honom. Han inlämnade då en skrift till justitieombudsmannen med sina oförgripliga meningar i saken. Denna ledde till att han kom att dömas till döden för majestätsbrott. Den möjlighet att gyckla med myndigheterna, som här yppade sig, tillvaratogs nogsamt. Av tjänstvilliga bråkmakare, bl a P Götrek, kallad Sveriges förste kommunist, tillråddes Lindeberg att ej begära nåd utan fordra att bli halshuggen. Regeringen måste till sist tillgripa den något långsökta utvägen att utfärda politisk amnesti med anledning av 24-årsdagen av Hans Majestäts landstigning i Sverige.

Den som framför andra i oppositionen mot K skulle utmärka sig genom sin uppfinningsrikedom o sitt ogenerade uppträdande var M J Crusenstolpe (bd 9). Då han för sina skriverier dömts till fängelse o skulle avföras från stadshäktet till Vaxholms fästning, gav trupperna eld mot en upphetsad folkmassa, varvid två personer dödades. K har, då bråkiga folkhopar uppträtt i k slottets närhet, tillskrivits utbrottet, "Sabrez la Canaille"! som vittnar om såväl hans temperament som hans sinnesstämning vid denna tid. K höll sig under hela sin regering efter napoleonskt mönster med en hemlig polis, fastän av skäligen godartat slag. Den var mera av kunskapande än av övervakande art.

Det var i en så olycklig stund som möjligt som K:s regering 38 utfärdade kungörelsen om judarnas emancipation i det sv samhället. Starkare var ej frisinnet hos det affärsidkande liberala småborgerskapet i huvudstaden än att antisemitiska upplopp bröt lös, o på själva slottsportalen uppsattes ett mot K personligen riktat plakat: "Om Du är judarnas Konung, så hjälp Dig själv. Svenskarna skola ej göra det!" De massiva demonstrationerna syntes rubba K:s uppfattning att den illvilliga opinionen begränsade sig till en ro- o rotlös rabulism i huvudstaden — en smärtsam iakttagelse för en regent, som tagit till sitt valspråk: "Folkets kärlek min belöning." Landsorten företedde dock en annan bild med hyllningar vid konungens resor till o från Norge. Vintern o våren 1838—39 tillbringade K i Norge, därmed demonstrativt vändande sina bråkiga sv undersåtar ryggen, vilket föranledde gunstlingen G Löwenhielm till den syrliga kommentaren, att han måhända där ville bereda sig ett säte, om silvertronen på Sthlms slott bleve "rankig".

I norska stortinget hade emellertid bondemajoriteten förbytts i ämbetsmannamajoritet, vilket underlättade K:s norska politik efter stridigheter kring flagga, riksvapen, regentnumrering, kungliga vetot o naturligtvis det obligatoriska stridsäpplet, firandet av nationaldagen. K var tidigt besluten att taga i med hårdhandskarna mot den i hans tycke alltför fria författningen. Han upplöste — innan ännu dess budgetbehandling var avslutad — 1836 års storting, som dock hann svara med riksrättsåtal mot statsministern i Sthlm, Severin Lövenskiold, emedan han tillstyrkt åtgärden. K utsåg sin trogne anhängare greve Herman Wedel-Jarlsberg till riksståthållare o besatte även andra högre ämbeten med pålitliga män. På den norska militären ansåg sig K kunna lita. Under Wedels fasta ledning slöt allt i harmoni. Det återinkallade stortinget reglerade budgeten o antog den k propositionen om kommunallagarna. I de kommande stortingsvalen led oppositionen klara nederlag. Den norska nationella fanan erkändes av K, men ända till några få veckor före sin död motsatte han sig de krav på reformer, som framlades av den unionskommitté, som utsetts att göra en översyn av riksakten. — K slottet i Kristiania började 23 anläggas efter ritningar av Hans Linstow på en plats, som K själv utsett. Det stod färdigt 48. Paradgatan upp till slottet heter än i dag Karl Johans gate, "Karl Johann". 75 restes framför slottet hans ryttarstaty av Brynjulf Bergslien.

Hand i hand med de liberala frihetsidéerna gick den nationella tanken, som i Norden fick sitt uttryck i skandinavismen. På detta fenomen såg K helt realpolitiskt, o han ansåg, att rörelsens såväl antiryska som antityska strävanden kunde rubba grundvalarna för hans fredspolitik. 37 utsändes till stormakterna o Danmark ett även i fransk o tysk press tryckt cirkulär, vari 1814 års politik slogs fast — Skandinaviens gränser i enlighet med naturliga geografiska förhållanden.

I samband med den stigande anglo-ryska motsättningen i Orienten på 30-talet utfärdade den sv regeringen 34 en sv-norsk neutralitetsförklaring, som innehöll regler om främmande fartygs tillträde till sv-norska hamnar enligt gällande statsrättsliga bestämmelser samt en begränsning av varuutbytet med krigförande makter genom uteslutande av krigskontraband. Denna Karl Johanstidens deklaration var den första i en serie liknande av sv regeringar avgivna o kan därför anses grundläggande för senare tiders sv neutralitetspolitik.

I växelverkan mellan inrikes- o utrikespolitik var också en svängning från de konstitutionella västmakterna till de absolutistiska öststaterna skönjbar i K:s politik. Med Europas "gendarm" tsar Nikolaj I uppehöll han mycket kordiala förbindelser. Uppseendeväckande var tsarens besök inkognito från ett örlogsskepp på redden hos konungen på Sthlms slott sommaren 38 i egenskap av "familjens vän"!

Vid 1815 års beskedliga riksdag hade K uttalat: "Opposition! Cest conspiration!" Som ett eko fick han vid den stora oppositionsriksdagen 1840—41 svar i samma epi-grammatiska form: "Med koalition. Vad är intention? Svar: Abdikation!" I den s k "koalitionen" 39 hade de bittra fienderna C H Anckarsvärd, G J af Nordin, förre överståthållaren J W Sprengtporten o L J Hierta sammangaddat sig, o man hade väl förberett sig för frontalattacken mot K:s regim. Den vanliga taktiken med anslagsvägran o riksrättsåtal mot statsråden tillämpades. Utrikesstatsministern G A Stierneld ställdes sålunda till ansvar i det särdeles elakartade bråket om kabinettskassans engagerande i K:s växeloperationer i omtanke om valutan. K vägrade insyn i manipulationerna men drog konsekvenserna o redde härvan genom att tillskjuta egna medel — 805 000 rdr bko — till kassans restituerande. Djupt nedstämd mottog han i riksdagens begynnelse statsrådets f f g i Sveriges historia in corpore ingivna avskedsansökan. De-missionen vägrades, men konseljens stöttepelare, den stockkonservative Mathias Rosenblad, föll ifrån. Det bestående värdet av 1840—41 års stormiga riksdag var genomförandet av departementalreformen. Även denna var ett led i strävandet att eliminera den personliga kungamakten. De nya statsråden-departementscheferna kom hädanefter att ersätta statssekreterarna o framträda med kontrasignerande fackministrars auktoritet. K tvekade länge att stadfästa beslutet, som f ö ej löste frågan om regeringens sammansättning efter de av liberalerna efterlysta parlamentariska principerna. K:s politiska konservatism var även ett mäktigt hinder för lösandet av representationsfrågan, dvs ståndsriksdagens ersättande med ett modernt parlament.

Oppositionen hade uppenbarligen med sin kampanj mot konungens person skjutit över målet, o opinionspendeln svängde tillbaka. Esaias Tegnér, en gång svuren motståndare till K:s napoleonfientliga politik 12—13, skrev 41 i ett flammande poem: "Sveas arvsynd, lumpna avundsjuka!. ../ O kunde glömskans natt var orätt sluka / som du har gjort åt landets vän o far!" 43 vid 25-årsjubileet av K:s regeringstillträde kom storartade festligheter till stånd i hela riket — inte minst i huvudstaden, där borgerskapet hyllade honom o hans familj med en galabal på Börsen o folkets ovationer tog sig livliga uttryck. En klimatförändring sedan 38—40 var märkbar. "Den gamle konungens mulna afton fick en klar vacker solnedgång", skrev ärkebiskop Henrik Reuterdahl. K drabbades av sjukdom på sitt livs sista födelsedag 44 o avled 81 år gammal på Sthlms slott några veckor senare.

K:s personlighet måste bedömas som splittrad o sammansatt. I sin ärelystnad stod han knappast den av honom skarpt klandrade Napoleon efter. Alla samtida vittnesbörd framhåller hans naturliga medfödda nobless, älskvärdhet o taktfullhet. Den sistnämnda egenskapen uppskattades mycket av adoptivföräldrarna, det gamla kungaparet, o långt utanför hovkretsarna. Som fransk krigartyp påminde K med sin örnnäsa, sitt svarta krulliga hår o sina blixtrande ögon om den store Condé. Hans fysiska mod som krigare är väl bestyrkt. Som överbefälhavare visade han sig stundom mitt i kulregnet. Hans förfinade o nervösa maner tog sig uttryck i att han även i fält häftigt stänkte eau de cologne på dem han talade med, då han inte tålde tobaks- eller andra odörer. Hans berömda sydfranska vältalighet tog sig ofta uttryck i fruktansvärda "gascognader" på slottet om vilka det i likhet med Gustav I:s utbrott på gamla Tre Kronor sades, att när kungen var vred hördes det ända ned i slottets källare. Men till sin natur var K godhjärtad. Supplikmängden i hans personliga arkiv är enorm, o t o m den hätske Crusenstolpe säger, att K hade mycket svårt att säga nej till dem, som vände sig till honom i nöd. Han älskade att känna tacksamhet o popularitet kring sin person. Men samtidigt hade han den franske småborgarens ängsliga omsorg om sin privata ekonomi. Till Sverige förde han en betydande förmögenhet, o han etablerade sig här som en av landets största markägare från Lapplands malmfält i norr till Älvdalens porfyrverk i Mellansverige o Skarhults slott i Skåne. Men tillgångarna var bundna i dessa olika godskomplex, vilkas förvaltning var långtifrån effektiv o väckte K:s livliga missnöje o misstänksamhet. Den senare egenskapen har ansetts som notorisk vid bedömandet av K:s karaktär o kan tillräckligt förklaras med hans egna revolutionsminnen i förening med att han tillträdde en tron som just skakats av ett kungamord o en avsättning.

För propagandans betydelse hade K utpräglat sinne. Han var i hög grad känslig för sitt renommé i Frankrike, där han allmänt betraktades som en renegat. Han anlitade litterära hej dukar, o ett betydande arbete av apologetisk art, författat av Touchard-Lafosse, utkom 38 i Paris o granskades av J Izarn, som medverkade vid tillkomsten av de i BFA förvarade Notes historiques. Flitigt verksam i Paris var även den mångårige ministern där, G Löwenhielm. För sv publik utgavs Minnen ur Sveriges nyare historia, samlade av B v Schinkel, överste o fd adjutant hos K, o bearbetade av hans brorson litteratören C W Bergman. I detta vidlyftiga arbete medverkade K själv med muntliga bidrag o genom att ställa sitt arkiv till förfogande. Inte minst av propagandaskäl var K angelägen att detta skulle bevaras så fullständigt som möjligt.

K:s kulturella intressen var måttliga. Som Uppsala univ:s kansler inköpte han o donerade den värdefulla Nordinska handskrifts- samlingen till universitetsbiblioteket som uppfördes på Slottsbacken o benämndes Carolina Rediviva. En avkoppling från regeringsbestyren fick han på lustslottet Rosendal på Djurgården, byggt i tidens stil av F Blom. Till dekoreringen engagerades i huvudsak endast sv konstnärer. Av B E Fogelberg beställde K i det litterära "götiska förbundets" anda kolossalstatyema av Oden, Tor o Balder, numera i Statens historiska museum. Av Fogelberg är också den ryttarstaty av K som efter hans död restes vid Slussen i Sthlm. I sin hustru Desirée, som var en charmfull men indolent kvinna, såg K att döma av hans faderligt omtänksamma brevväxling med "Ma petite paresseuse .. ." föga mer än en vacker docka. Då hon först 23 samtidigt med sonen Oscars giftermål med Josefina bosatte sig i Sverige, hade makarna definitivt glidit från varandra. De bebodde skilda våningar på slottet, o K intog sina nattliga måltider, de s k kammarspisningarna, på sina enskilda rum, till vilka han kallade Brahe o eventuellt någon annan gunstling.

"Ingen har fyllt en bana liknande min." På sjukbädden dikterade K denna berömda sentens 11 febr 1844 (BFA, Konungens enskilda byrås arkiv).

Författare

Sven Åstrand



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

K:s synnerligen omfattande privatarkiv förvaras i BFA o består av tre huvuddelar: den franska, den svenska o den norska, samtliga bestående främst av brevkopieböcker (1794— 1844) o inkommande brev o handhar samt räkenskaper (översiktsredogörelse av N F Holm i HT 1965; i T T:son Höjers nedan a a ingår mer detaljerade arkivredogörelser). I nära samband med K:s eget arkiv står sam-l.arna Konungens enskilda byrås arkiv (jfr N F Holm i Donum Boéthianum, 1950, s 126— 136) o Handhar rör konungens enskilda domäner, båda serierna i BFA. Stora serier av K:s papper även i RA (K 68—^72, 1019— 1067; bl a brevsviter från L v Engeström, G Löwenhielm o G af Wetterstedt).

I BFA ingår också brev från K (förutom till familjen bl a till G af Wetterstedt o G Löwenhielm) . Bland brev från K f ö kan nämnas: till H E Charlotta o Desideria (till båda i Ericsbergsarkivet), H H v Essen, C Mörner (Bergshammarsaml) o G F Wirsén, allt i RA, till L v Engeström (214 st, 1811—23), C Mörner (85 st), B B v Plåten o J A Sandels i KB, till G Adlersparre i LUB, Karl XIII i UUB o H H v Essen i C G v Brinkmans arkiv, Trolle-Ljungby. — Ang tr brev från K se under Tr arbeten nedan (främst brevsviter till riksståthållarna i Norge H H v Essen, C Mörner o J A Sandels).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Gompte rendu . par le general Bernadotte, ex-ministre de la ^uerre, de l'administration de ce departement, depuis le 15 Messidor an 7, jusqu'au 29 Fructidor suivant; présenté aux consuls de la république le l.er Germinal. . . Paris an 8 [1800]. Fol. IV, 99 s. 2 tab. Nouvelle edition Sthlm 1824. — Lettre du prince de Ponte Corvo å S. m. le roi de Suéde — Bref ifrån prinsen af Ponte Corvo till Hans maj:t konungen af Sverige. [Rubr.] Sthlm 1810. 4:o. (3) s. [2 spalter med fr resp sv text.] — Samling af Kongl. maj:ts bref till Hans kongl. höghet kron-prin-sen, samt dess svar till konungen. Sthlm 1810. 4:o. 12 s. Carlstad 1810. 4:o. 12 s. — Discours pro-noncé par S. a. r. le prince royal, å la salle des états le 5 novembre 1810. Sthlm 1810. 4:o. (6) s. — Hans kongl. höghets kronprinsens tal till den deputation af allmogen från vissa socknar i Roslagen, som d. 16 Junii innevarande år uppvaktade Kongl. maj :t på Drottningholm, för att utbedja sig Kongl. maj:ts tillgift för förefallna oordningar i anseende till förstärknings-manskapets utgörande. Sthlm 1811. 4:o. (4) s. — Au roi par Son altesse royale le prince royal, å 1'occasion de la reprise du gouvernement du royaume par Sa majesté le 7 janvier 1812. Sthlm 1812. 4:o. (11) s. Övers: Till konungen af Hans kongl. höghet kronprinsen, vid Hans maj:ts återtagande af riksstyrelsen den 7 Tanuarii 1812. Sthlm 1812. 4:o. (8) s. — Hans kongl. höghet kron-prinsens svar till riksens ständers deputationer, den 18 april 1812. Örebro 1812. 4:o. (4) s. — Copie de la lettre de Son altesse royale le prince royal de Suéde å m. le baron de Cederhielm, en date de Stockholm, le 29 octobre, 1812. U o o å. 7 s. [Annan uppl] Sthlm 1813. 8 s. Övers: Hans kongl. höghet kron-prinsens bref till gouverneuren för . . . prins Oscar . . . friherre Cederhjelm. Gifvit Stockholms slott den 29 october 1812. [Rubr.] Sthlm 1813. 4:o. (4) s. — Discours de Son altesse royale le prince royal de Suéde, å 1'ouverture de 1'Académie d'agriculture å Stockholm, le 28 janvier 1813. Sthlm u å. 9 s. Övers: Hans kongl. höghet kron-prinsens tal vid Kongl. svenska landtbruks-academiens öpnande den 28 Januarii 1813. Sthlm 1813. 4:o. (4) s. — Copie de la lettre de Son altesse royale le prince royal å Sa majesté 1'empereur des Francais, roi d'Italie, en date de Stockholm le 23 mars 1813. Öfversättning af en skrifvelse ... Sthlm 1813. 4:o. (13) s. [2 spalter med fr resp sv text. Övr uppi på ett språk:] Copie d'une lettre ... U o o å. 4:o. 8 s. Cologne u å. 4:o. 8 s. Lettre . . . Francais. [Rubr.] U o o å. 4:o. (4) s. Afskrift af ett bref ifrån H. k. h. kron-prinsen af Sverige till H. m. fransmännens kejsare. Dateradt Stockholm den 23 mars 1813. [Rubr.] Norrköping 1813. 4:o. (4) s. Bref från ... Gefle 1813. 4:o. (4) s. Nyköping 1813. (6) s. Jönköping 1813. 4:o. (4) s. Gefle 1814. Fol. 1 bl. Brief Seiner königlichen Hoheit des Kronprinzen von Schweden ... U o o å. 4:o. 8 s. [2 va-riantuppl, även] Fol. 1 bl. Lettera del principe reale di Svezia, ex-maresciallo Bernadotte a Buonaparte da Stockolm e indirizzo dello stesso ai francesi. Milano 1814. 14 s. — Le prince royal, généralissime, å ses fréres d'armes de 1'intérieur. Carlscrone 1813. 4:o. (3) s. [8 maj 1813.] Övers: Hans kongl. höghet kronprinsen, generalissimus öfver krigsmakten, till sine vapenbröder inom riket. Carlskrona 1813. 4:o. 3 s. [Annan uppl] Sthlm 1813. 4:o. (4) s. — Proclamations de S. a. r. le prince royal de Suéde et Bulletins publiés au quar-tier-général de l'armée combinée du Nord de 1'Allemagne depuis le commencement des operations jusqu' au 16 sept. 1813. Zerbst u å. 70 s. [Utökade uppl:] . . . jusqu'au 10 nov. 1813. Goettingue u å. 122 s. . . . jusqu'au 16 septembre 1813 [resp 10 nov 1813 o 12 febr 1814]. Cahier [1]—3. 2.[!] éd Liége u å. 166 s. 3. éd Sthlm 1815. 154 s. . . . jusqu'au 12 février 1814. Sthlm 1826. 189 s. Övers: Proclamationen Sr. königl. Hoheit des Kronprinzen von Schweden und im Haupt-quartier der vereinigten Armée von Nord-Deutschland bekannt gemachte Berichte vom Anfang der Kriegs-Operationen bis zum lOten Nov. 1813. Göttingen 1813. 100 s. Proclamationer fra Hans kongelige Höihed Kronprindsen af Sverrig, og Bullitiner, ud-stsedte i den forenede nord-tydske Armees Ho-ved-Qvarteer fra Begyndeisen af denne Armees Operationer indtil 16de September 1813. [2—3: Bulletiner, bekjendtgjorde efter Befaling af Hans kongelige Höihed Kronprindsen af Sverrig i den forenede nord-tydske Armées Hoved-qvarteer.] H [1]—3. Christia-nia 1815. 54, 46, 35 s. — Bulletiner under kriget imellan Sverige och Frankrike åren 1813 och 1814. Sthlm 1814. 4:o. [Anon; ti-telbl till 41 bulletiner tr i fälttryckeriet på div orter; några i omtr; se Klemming, nedan anf arb 1888—91, s 323, o 1902, s 115.] — Le prince royal de Suéde aux Frangais. Cöln 1814. Fol. 1 bl. [Annan uppl] u o o å. Övers: Hans kongl. höghet kron-prinsens af Sverige proklamation till fransmännen. Nyköping 1814. (8) s. Sthlm 1814. 4:o. (7) s. Även i Lettera . . ., se ovan 1813. — Reflexions d'un Suédois adressées aux Norvégiens. Traduit du Suédois le 4 octobre 1814. Uooå [fälttryckeriet vid Fredrikshald 1814]. 31 s. [Anon.] — Discours de S. a. r. le prince royal, pour la cloture de 1'assemblée nationale Norvégienne, le 26 novembre 1814. Christiania u å. 4:o. (4) s. — Hans kongl. höghet kronprinsens tal, vid Kongl. svenska landtbruks-academiens högtidliga sammankomst den 28 januari 1815. Sthlm 1815. (8) s. — Hans kongl. höghet kronprinsens svar, på riksens ständers tacksägelse-adress den 13 Martii 1815; från franskan öfversatt, och på svenska språket upläst af H. k. h. prins Oscar . . . Sthlm 1815. (6) s. Även i Riksens ständers tacksägelse-adress till Kongl. maj :t och Hans kongl. höghet kronprinsen . . . den 13 mars 1815, Sthlm 1815, s 11—14. — Hans kongl. höghet kronprinsens tal vid krigsbefälets, bor-gerskapets och bondeståndets uppvaktning den 14 mars, samt vid krigsbefälets afskedsau-dience d. 27 mars 1817. Sthlm 1817. 16 s. — Recueil de lettres, proclamations et discours de Son altesse royale Charles Jean prince royal de Suéde et de Norvége. T [1]—2. Sthlm 1817—22. 187, 99 s. [Utg av E v d Lanc-ken.] [Utökade uppl:] [1, 1824?] S 1—192*. P [1]—2. 1825, 1838. 326, 322 s. 1: 2. éd 1839. 333 s. ... de Charles XIV Jean, roi . . . 2. éd. Revue, considerablement augmentée et précé-dées d'une notice biografique. T 1—2. 1858. XLVII, 296 s, 1 portr, 414 s, 1 pl. Övers: Tal, bref och proclamationer af Hans kongl. höghet Carl Johan, Sveriges och Norriges kronprins . D [1]—2. Sthlm 1817—22. 194, 101 s. [Utg av E v d Lancken.] Samling af Breve, Proclamationer og Tåler af Carl Johan, Kronprinds og senere Konge til Sverig og Norge. Översatte fra det Franske. D 1*. Christianssand 1840. 141 s. [Förkortad.] Politisches Vermächtniss Seiner Majestät des verstorbenen Königs von Schweden Carl Johann. Mittheilung [1]—2. Altona 1844—45. XIV, 209, VIII, 231 s. [Med tillägg.] Memorials of Charles John by W. G. Meredith. London 1829. 425 s. [Med inl.] — Proclamation du roi aux habitans de la Suéde, annongant qu'll [!] est monté sur le trone, en qualité de roi de Suéde et de Norvége, des Goths et des Vandales. Donnée au chateau de Stockholm le 5 février 1818. Sthlm 1818. 4:o. 4 s. — Discours du roi le 19 mai 1818, jour de la prestation de foi et d'hom-mage. Sthlm 1818. 4:o. (4) s. Övers: Kongl. maj:ts tal till rikets ständer, vid hyllningen den 19 Maji 1818. Sthlm 1818. 4:o. (4) s. — Gorrespondance de Bernadotte, prince-royal de Suéde, avec Napoleon, depuis 1810 jus-qu'en 1814; précédée de notices sur la situation de la Suéde, depuis son elevation au trone des Scandinaves, piéces officielles recueillies et publiées par m. [C J] Bail. Paris 1819. 156 s. — Discours du roi å 1'Académie d'agriculture le 28 janvier 1825, anniversaire de son institution. U o o å. Fol. (3) s. [Litogr.] —Discours du roi, å l'ouverture du Storthing extraordi-naire de Norvége le avril 1828. [Rubr.] Uooå. Fol. (3) s. —¦ Ordonnance du roi, portant amnistie pour tous les délits poli-tiques et de léze-majesté; donnée au chateau de Stockholm le 20 octobre 1834. Sthlm 1834. 4:o. (4) s. — Recueil des ordres de mouve-ment, proclamations et bulletins de S. a. r. le prince royal de Suéde, commandant en chef 1'armée combinée du Nord de 1'Allemagne en 1813 et 1814. Sthlm 1838. 650 s. 2. éd 1839. Övers: Samling af bref, ordres, proklamationer och bulletiner, utfärdade af' H. k. h. kronprinsen af Sverige, högste befälhafvare öfver den förenade norra tyska armén, åren 1813 och 1814. Sthlm 1841. 616 s. — Ques-tions de politique conjecturale sur ce qu'on peut attendre du roi de Suéde et de Norvége dans les circonstances actuelles. Paris [1840?]. 48 s. [Anon, tillskr.] — Discours du roi, å 1'occasion de la sanction des change-mens dans les lois fondamentales touchant la nouvelle organisation du Conseil d'état, le 16 mai 1840. Sthlm 1840. 4:o. (4) s. — Dictées de Sa majesté le roi aux protocoles du conseil, le 23 novembre et le 22 décembre 1841. Sthlm 1842. 4:o. 10 s. Övers: Anföranden af Hans majestät konungen till stats-rådets protokoll i conseilerne för justitie-ärenden den 23 nov. och 22 dec. 1841. Sthlm 1842. 8 s. — Sur les banques. Ouvrage communiqué au conseil, le 15 aoöt 1842. Sthlm 1842. 4:o, 42 s. [Anon.] övers: Om banker. Skrift, meddelad i conseljen, den 15 augusti 1842. Sthlm 1842. 4:o. 40 s. Ueber die Banken. (Von ei-nem schwedischen Fursten.) Leipzig 1843. VIII, 36 s. — Note historique sur le 18 Bru-maire (DGA, 20, Lund 1844, Bihang . . ., s 18—41). — Bref och ett riksdagstal [1812— 15] (Handlingar ur von Brinkman'ska archi-vet, d 1, Örebro 1859, s 67—71). — Breve ... til Hs. Exc. Grev Hans Henrik von Essen. 19 August 1812—26 September 1816 (Bidrag til Norges og Sveriges Historie 1812—1816. Udg af Y Nielsen, Ghristiania 1869, s 119— 262). — Handlingar rörande Carl Johans historia [brev] (Carl Johans förbundets handlingar för åren 1881—1884, Upsala 1885, s 6—32, . .. åren 1885—1893, tr 1894, s 13— 64, . . . åren 1894—1898, tr 1898, s 39—85). — Gorrespondance inédite de 1'empereur Alexandre et de Bernadotte pendant Pannée 1812 publiée par X. Paris 1909. 68 s. — Breve ... til Keiser Alexander I. Januar—¦ November 1814 (Historiske Samlinger udg af Den norske historiske Kildeskriftkommission, Bd 3, Christiania 19 [08—] 14, s 181—204). — Breve til Statsraad Jonas Gollett [1819— 36] (Tidens Tegns Lordagsavis 1920, Kristiania, Fol, nr 23—26, 28—30). — Brev till riksståthållaren Mörner 1816—1818 utg . . . genom S A Lindbäck. Sthlm 1935. X, 192 s. (HH, 30: 1.) — Brev till riksståthållaren J. A. Sandels 1818—1827 utg . . . genom E Adelsköld. Sthlm 1955. 303 s. (HH, 35: 2.) — Åtskilliga skrivelser tr i litogr övertryck. Separat tr brev o proklamationer samt krigsbulletiner se i övr [G E Klemming m fl,] Samtida skrifter rörande Sveriges förhållanden till frem-mande magter, Sthlm 1881—83, s 413—415, 418—423, Suppl [1], 1892, s 62, o 2, 1901, s 127—130, resp [dens,] Kongl. bibliotekets samling af samtida berättelser om Sveriges krig, [2. uppl] Sthlm 1888—91, s 323, suppl 2, 1902, s 115, båda ingående i Kongl. bibliotekets handlingar; jfr [H Wieselgren,] En kunglig familjs bibliografi, Sthlm 1867, där också tr officiella tal uppräknas. Proklamationer osv även i Gazette nationale, ou Le mo-niteur universel, 1794/95, Paris, Fol, delvis desamma i Journal militaire, an 7 [1799], Paris, senare i bl a L'Ambigu . . . publ par m. Peltier, 1813—14, Londres. Div handlingar tr t ex i: Underdånig berättelse till Kongl. maj:t, af dess stats-minister för utrikes ären-derne ... 7 Januarii 1813, Sthlm 1813, 4:o, på fr i Rapport, å Sa majesté le roi de Suéde, par son ministre d'état et des affaires étrangé-res . .., Sthlm 1813, 4:o, nya uppl o övers se Klemming 1881—83, s 411 f, o 1901, s 127, Fullständiga handlingar i rättegången emot f. d. general-adjutanten ... L. B. Peyron . . ., Sthlm 1814, 4:o, Inrikes-tidningar, Stockholms post-tidningar, Stockholms posten, Stockholms dagblad osv jämte bihang, senare i DGA 18, Lund 1844, s 185 f, SAT 2, 1889—1897, Sthlm 1897, s 13, o Revue his-torique de ia revolution francaise . . ., année 4, 1913, Paris, nr 1, s 120, samt i litteraturen, bl a A Coupé de Saint Donat o [B] de Ro-quefort, Mémoires pour servir å 1'histoire de Charles-XIV-Jean, T 1—2, Paris 1820, [G] Touchard-Lafosse, Histoire de Charles XIV (Jean Bernadotte), T 1—3, Paris 1838, F C v Strombeck, Anteckningar under en resa genom Sverige, Sthlm 1840, s 177—216, även som bihang till [G Thomée,] Carl XIV Johan, biographiskt utkast . . ., Sthlm 1844, B Sarrans d y, Histoire de Bernadotte, 1—2, Paris 1845, Minnen ur Sveriges nyare historia, samlade af B. von Schinkel, 6—42, Sthlm 1855—93, Videnskabsselskabets Skrifter, 2, 1894:4: Aktstykker vedkommende Konventionen i Moss 14de August 1814, udg ved Y Nielsen, Ghristiania 1894.

Källor och litteratur

Källor o litt: T T:son Höjer, Carl XIV Johan, 1—3 (1939—60; förk fransk övers: Bernadotte Maréchal de France, Roi de Suéde, 1—2, 1971). Särsk o utöver i detta arb upptagna källor o litt kan nämnas:

Ivar Hellströms autografsaml (deposition), Fourniers saml (Fotostatsaml), T T:son Höjers saml, RA; Trachenbergplanen (Liasse VIII: cahiers 6—7), Tauentziens berättelse om slaget vid Dennewitz 6 sept 1813 o Biilows 7 sept 1813 (Liasse VIII: cahier 12), rapport om arméns styrka 22 sept 1813 av gen:adj C Akrell (Liasse VIII: cahier 22: 29), B Constant, Le systéme continentale (Liasse IX), Maximer, tankar, utdrag av brevproklamationer o tal (Liasse XXXVI, 1841), Notes et do-cuments divers o Notes historiques du temps Ch J (Konungens enskilda byrås arkiv, vol 145, 147 o 151), I Hwasser, biogr över K J, allt i BFA; L B Sather, Bernadotte and the French Throne (opubl M A-thesis, University of Nebraska, Lincoln 1967).

G Ahlström, De mörka bergen (1966); P G Andreen, Carl David Skogman (1947); dens, Politik o finansväsen 1815—1818, 1 (1958) o 1823—1830, 2:2 (1961); A Barton, Swedish Succession Crises of 1809 and 1810 (Scandi-navian Studies 42, 1970); S Björklund, Oppositionen vid 1823 års riksdag. Jordbrukskris o borgerlig liberalism (1964); E Carlsson, 1812 års politik (NT 1941); dens, Karl Johans utrikespolitiska program vid ankomsten till Sverige 1810 (HT 1948); dens, Napoleon o Sv Pommern (HT 1954); S Carlsson, Grupper o gestalter (1964); Den sv hist, 8 (1968); G Girod de PAin, Desirée Clary d'aprés sa correspondence inédite (1959; sv övers 1960); dens, Bernadotte, chef de guerre et chef d'état (1968); dens, Itinéraire chronologique de Bernadotte (Bulletin de Musée Bernadotte, 13, 1968); Heere der Vergangenheit. Gliede-rung der verbundeten Nord-Armee nach dem Stande von Mitte August 1813 (1960-tal); B O Henning, Israel Hwasser, en försvarare av 1812 års politik (Karl Johans förb:s handhar 1943/47); H Koht, Karl XIV Johan (Norskt biogr leks, bd 7, 1936); H A Olsson, Till frågan om "1813 års politik" (HT 1959); S U Palme, Ett Napoleonbrev om Bernadotte (HT 1951); Mme Récamier et ses amis, 1—2 (ed E Herriot, 1905); Slott o herresäten i Sverige, Skåne, 2 (1966), Närke. Västmanland (1969), Dalarna. Norrland (1969); C G Thomasson, Några notiser till Joseph Izarns biografi (HT 1939); A Thomson, Adolf Göran Mörner (VAÅ 1959); S Waller, K:s brev till kejsar Napoleon den 20 (23) mars 1813 o dess publicering (HT 1948); dens, Åbomötet 1812 o de sv krigsrustn:arnas inställande (Skrifter utg av VSL, 37, 1951); J Weibull, Carl Johan o Norge 1810—-14. Unionsplanerna o deras förverkligande (1957); dens, Baltzar v Plåtens memorandum av den 21 augusti 1810 (HT 1957); dens, Bernadotterna på Sveriges tron (1971); J Wibling, Opinioner o stämningar i Sverige 1809—10 (1954); Vie de Jean Bap-tiste Bernadotte. Préface par André Maurois (Musée Bernadotte å Pau 1966).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Karl XIV Johan, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12359, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven Åstrand), hämtad 2018-12-11.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12359
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Karl XIV Johan, urn:sbl:12359, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven Åstrand), hämtad 2018-12-11.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se