K Vitalis Karnell

Född:1862-11-27 – Kråksmåla församling, Kalmar län
Död:1921-02-21 – Nedertorneå-Haparanda församling, Norrbottens län

Präst, Folkskoleinspektör


Band 20 (1973-1975), sida 769.

Meriter

Karnell, Karl Vitalis, f 27 nov 1862 i Kråksmåla, Kalm, d 21 febr 1921 i Haparanda. Föräldrar: rusthållaren Carl Conrad Nilsson o Hedvig Andersdtr. Mogenhetsex i Kalmar vt 82, inskr vid UU ht 82, teol fil ex 28 jan 87, teor teol ex 31 maj 98, prästex 7 jan 99, prästv 8 jan 99, kapellpredikant o folkskollär i Muonionalusta, Nb, 1 juni 99 (tilltr 1 jan 00), kh i Karesuando, Nb, 28 okt 01 (tilltr 02)—15, folkskolinspektör i Gällivare, Jukkasjärvi o Karesuando pastorat 16 dec 01—14, led av Norrbottens läns landsting från 04, av renbeteskommissionen 06, av komm för ordnande av nomadundervisn 08, folkskolinspektör i Norrbottens östra inspektionsområde (från 20 Tornedalens inspektionsområde) från 15 dec 14 med avbrott för tjänst som nomadskolinspektör 14 nov 16—19.

G 11 jan 99 (enl vb för Åby, Kalm), m Kerstin Emilia Hedvig Mathilda Loden, f 27 jan 61 i Äby, d 22 mars 31 i Sthlm, Gust Vasa, dtr till inspektören o lantbrukaren Frans L o Johanna Sophia Wilhelmina Norden.

Biografi

Vitalis K växte upp i Vickleby på Öland. Han blev tidigt föräldralös, o under sina studieår fick han ekonomisk hjälp av sin bror tobaksfabrikören Henrik K i Jönköping. De 29 terminer han var inskriven vid Kalmar nation i Uppsala ägnade han inte uteslutande åt teologiska studier. Han predikade på Uppsala försörjningsinrättning, läste finsk-ugriska språk för K B Wiklund, verkade som resetalare för Nordiska djurskyddsföreningen o spelade flitigt bräde. 1898, då han enligt intyg av prof Wiklund med någorlunda säkerhet kunde uttrycka sig på finska, blev han vikarierande lärare i Karl Gustaf i Tornedalen o senare efter dispens från folkskollärarexamen o praktisk teologisk examen lärare o kapellpredikant i Muonionalusta. K fann sig väl till rätta på denna väglösa utpost, vann gränsbornas förtroende framför allt som läkare vid mindre åkommor men väckte deras förvåning genom sitt livliga temperament o sin iver för humana metoder vid renslakt. När han efter ett par år befordrades till kyrkoherde i Karesuando, togs hans energi omedelbart i anspråk för att rädda människor o djur från svält i samband med nödåret 03. Han alarmerade myndigheter o ordnade transporter av livsmedel o foder till sin församling, vars inbyggare var spridda över ett område större än Skåne o Blekinge. Hans medicinska verksamhet fick här så stor omfattning att provinsialläkaren i Vittangi ansåg sig tvingad att begränsa den. K drog sig inte för djärva ingrepp, o enligt vad han berättar i brev till landshövding K Bergström tog han gärna till kniven, där många skulle ha använt plåster. Flertalet församlingsbor var nomadiserande lappar, som snart lärde sig uppskatta sin kyrkoherde. De fann, att de kunde vända sig till honom i varje fall med sina världsliga bekymmer o att han med kraft o fintlighet förde deras talan både mot svenska, norska o finska myndigheter, som med svårbegripliga förordningar hindrade dem i deras näringsfång. Som andlig ledare för Karesuandos invånare hade K svårt att vinna gehör, eftersom han hade liten förståelse för den laestadianska trosriktningen, som här hade starkt fäste.

Vid unionsupplösningen 05 blev de sv lapparnas renbeten på norskt område en seg tvistefråga. Många lappar från det norska Kautokeino hade 1852 i samband med en norsk-finsk renbetestvist kyrkskrivit sig i Karesuando, o norrmännen ville nu förbjuda både dessa o andra sv lappar att under sommaren beta sina renar i Norge. Ungefär samtidigt gick finska myndigheter bryskt tillväga mot Karesuandos lappar o beslagtog ett stort antal renar, som över Torneälvens is förirrat sig in på finskt område. Som ledamot av 1906 års renbeteskommission o medarbetare o tolk i ett utskott rörande renbetesfrågor, tillsatt 07, stred K med brinnande nit mot det han ansåg vara norsk vrånghet o finsk chauvinism. Han bidrog väsentligt till att för lapparna drägliga villkor fastställdes tämligen omgående o, vad gäller Karesuandolapparna, till utformningen av slutöverenskommelsen 19.

04 hade K vid sidan av sin prästtjänst förordnats till folkskolinspektör, o under sina inspektionsresor i de nordligaste socknarna fann han, att drygt hälften av de nomadiserande lapparnas skolpliktiga barn på grund av föräldrarnas likgiltighet o myndigheternas tröghet inte fick någon undervisning alls. 08 blev han ledamot av den kommitté som tillsattes för att omorganisera nomadundervisningen. Dess arbete resulterade 13 i en skolreform, kännetecknad av de vandrande visteskolorna, som skulle följa lapparnas flyttlag på deras färder under sommarhalvåret.

Då K blev förbigången vid tillsättningen av den mycket välavlönade befattningen som kyrkoherde i Kiruna, tog han 14 avsked från prästtjänsten för att tillträda en ordinarie befattning som folkskoleinspektör i Tornedalen. Följande år förordnades han på den nyinrättade nomadskolinspektörstjänsten med uppgift att i praktiken genomföra de teorier som låg till grund för 1913 års nomadskolestadga. Denna har klandrats hårt av samtid o eftervärld. Bland de sakkunniga hade funnits en utbredd åsikt, att lapparna var biologiskt utvecklade för renskötsel o därför skulle förbli nomader o att skolgång utöver den absolut nödvändiga kunde leda dem bort från nomadlivet. Bakom K:s personliga åsikter i lappmarksfrågan låg praktiska erfarenheter från renbetesförhandlingar, inspektionsresor o samtal i kåtor o pörten. Han ansåg, att "lapp skulle vara lapp" men ville genom att tvinga dem till skolor ge dem mer självmedvetenhet o större förmåga att värja sig mot övergrepp från myndigheter o enskilda. Ett för lapparna oundgängligt vapen i kampen mot orättvisor var, som K skriver i brev till Bergström, att de kunde göra sig förstådda av svenskar o norrmän o av den anledningen förordade han svenska som undervisningsspråk. Under tre år på ständiga resor från Idre i söder till Tromsö i norr arbetade han hårt för att bygga upp den nya nomadskolan.

Brist på lapsktalande lärare o oförståelse från myndigheter o från dem han menade sig hjälpa kom dock hans eldhåg att svalna. Vid de sv lapparnas landsmöte i Östersund 18 blev den nya skolan o dess inspektör illa åtgångna av bl a Gustaf Park, o i en tidning skrevs det i detta sammanhang om "lapplandsklerikalen V K:s fanatiska byråkratrike". Dessa motgångar o en hjärtsjukdom gjorde att K 19 lämnade lappskoleväsendet o återgick till sin folkskolinspektörstjänst. Sitt inspektionsområde i Tornedalen styrde han med järnhand, nödtorftigt skyld av en sammetsvante. Han tvingade från lokala skolmyndigheter fram medel till skollokaler, undervisningsmateriel o förbättrade lärarlöner, samtidigt som han pressade staten på speciella bidrag till skolorna längst i norr. Han drev hårt, att svenska skulle vara enda undervisningsspråk i den finsktalande bygden. Härför hade han märkligt nog stöd i stadga o lag men så var knappast fallet, när han ville förmå skolrådet i Junosuando att avskeda alla gifta lärarinnor o ersätta dem med ogifta.

K var liten o spenslig, men uthållighet o envishet gav honom kraft att uthärda svåra strapatser under långa resor i väglösa lappmarker. Han var vältalig på minst två språk, o hans vältalighet förbluffade norska förhandlare, laestadianska predikanter, jurister o riksdagsmän.

K:s son Nils Bertil K, (1900—54) var 27 —46 folkskoleinspektör i Norrbottens n inspektionsområde. Han utsågs till led av 1940 års skolutredning o kallades 47 till undervisningsråd. Bertil K förde genomgående landsbygdens talan o gjorde i olika sammanhang stora insatser, för att dess skolväsende skulle komma i paritet med städernas. Efter att i samband med överstyrelsens omorganisation 52 ha blivit chef för verkets planeringsavdelning fick han god användning för sin saklighet o sin kärva humor i det slitsamma arbete o de många förhandlingar som blev en följd av principbeslutet om enhetsskolans genomförande. Till Tornedalens kulturhistoria lämnade han ett bidrag genom att ur komminister Henning Buchts efterlämnade uppteckningar o tidningsartiklar sammanställa ett urval med titeln Där svenskt och finskt mötas (1923).

Författare

Olle Franzén



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Brev från K i RA, UUB Bergström) o VA.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Lapparna och deras grannfolk (Lappland, det stora framtidslandet. En skildring i ord och bild. Utg af O. Bergqvist o F Svenonius, Sthlm 1906—08, tv-fol, s 106—122). — Om renslakt i Norrbotten, särskildt inom Karesuando, Juckasjärvi och Gellivare lappmarker, de huvudsakligaste i vårt land (Djurskyddet, årg 19, 1909, Sthlm 1909—10, fol, veckouppl, s 31—33).

Källor och litteratur

Källor o litt: Centrala nödhjälpskomm 1903:handl:ar; ED:s konseljakter 9 dec 1898, nr 4, 27 jan 1899, nr 23, 21 nov 1913, nr 65, 15 dec 1914, nr 14: 27, 23 sept 1916, nr 19 o 22; Renbeteskommissionen 1907:prot o handhar, allt i RA.

Art:ar i DN 2 febr 1906, Haparandabladet 6 okt 1919, 26 febr o 2 mars 1921, Västerbottens Folkblad 10 febr 1918 o i SvD 22 febr 1921 o 14 sept 1954; N-H Areskog, Från 90-talets glada Uppsala. Ur kh Carl Areskogs dagbok (Vid Kalmarsund o Fyris, 1963); Berättelse afgifven af 1906 års renbeteskommission (1913); H Beskow, Karesuando kyrka (1954); E Curtelius, Vårsådd i ödemarken (1920); A Nordberg, Minnestal över hädangångna ämbetsbröder (1922); J Svedelius, År o människor (1934); Sv lapparnas landsmöte i Östersund den 5—9 febr 1918 (1918); Sv lä-rartidn 1921, nr 9; Ur folkundervisn:s hist i Torne o Kalix älvdalar 1842—1942 (1942).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
K Vitalis Karnell, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12393, Svenskt biografiskt lexikon (art av Olle Franzén), hämtad 2019-09-17.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12393
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
K Vitalis Karnell, urn:sbl:12393, Svenskt biografiskt lexikon (art av Olle Franzén), hämtad 2019-09-17.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se