Carl Otto Hamilton

Född:1704-10-03 – Västra Tunhems församling, Älvsborgs län (på Forstena)
Död:1770-04-01 – Hedvig Eleonora församling, Stockholms län

Diplomat, Riksråd, Hovkansler


Band 18 (1969-1971), sida 97.

Meriter

4 Hamilton, Carl Otto, bror till H 3, f 9 okt 1704 på Forstena, V Tunhem (Älvsb), d 1 april 1770 i Sthlm (Hedv El). Inskr vid UU 15 nov 20, kanslist vid riksrådet Cederhielms ambassad till Ryssland 25— 26, studerade vid univ i Kiel o Leiden, i holsteinsk tjänst 28—13 okt 39, sändebud i London 33, konferensråd o envoyé i Holland, Frankrike o Storbritannien 8 juli 38, avsänd till ryska hovet nov 42, överkammarherre hos tronföljaren Adolf Fredrik 43, bevistade riksdagarna 40—55, hovkanslers fullm med säte i kanslikoll 24 april 47, ordf i kommissorialrätten över dalupproret 1 okt 47, sändebud i London 14 april 49 (tilltr ej, entledigad 6 juni), hovkansler 18 jan 51, riksråd 31 okt 55, rikskansliråd 21 april 61, entledigad från sina ämbeten 2 sept 65, åter riksråd 29 maj 69.

G 6 febr 50 i Sthlm (Ridd) m Sara (Sally) Jennings, dp 12 maj 32 där (Ty), d 6 maj 83 på Vanås, Gryt (Krist), dtr till kommerserådet Frans J o Maria Christina Bedoire.

Biografi

Efter fem års studier i Uppsala sökte sig H in på den diplomatiska banan. Som kanslist deltog han i riksrådet Josias Cederhielms ambassad till Petersburg 1725. Härigenom kom han att dragas in i det holsteinska partiets fall, och hans förhoppningar om en framtid i sv tjänst gäckades tills vidare. Han tog därför sitt parti och gick 1728 i tjänst hos hertig Karl Fredrik av Holstein-Gottorp. Här gjorde han sina diplomatiska lärospån, blev 1733 holsteinskt sändebud i London och utnämndes 1738 till envoyé hos generalstaterna samt vid hoven i Paris och London. Efter hertigens död återvände han hösten 1739 hem. Det materiella utbytet av elva år i holsteinsk tjänst var magert. Enligt egen uppgift under riksdagen 1742 fick han i stället för lön nöja sig med en »försäkringssedel» på 6 000 rdr, som enligt löfte vid avskedet skulle avbetalas med 500 rdr årligen, ett löfte som aldrig synes ha infriats. Men på annat sätt blev H:s holsteinska erfarenheter och förbindelser av avgörande betydelse för hans framtid.

Till beslutet att lämna Holstein bidrog säkert de ljusnande framtidsutsikterna i hemlandet efter hattpartiets genombrott vid 1738—39 års riksdag. Om H hoppats på en snabb karriär efter hemkomsten, blev han dock till en början besviken. Visserligen fick han tillstånd att i riksarkivet studera de diplomatiska rapporterna och andra akter, men någon anställning i diplomatisk tjänst lyckades han inte vinna trots upprepade ansökningar, och ej heller bifölls en framställning om placering i kanslikollegium som extra ordinarie kansliråd »cum sessione et voto».

När riksdagen samlades i dec 1740, intog H sin plats på riddarhuset och anslöt sig till hattarna. Men också här lät förtroendeuppdragen vänta på sig. En förnyad framställning att få närvara vid kanslikollegiets överläggningar för att »kunna göra sig underrättad om rikets politiska intresse» och sålunda vinna meriter till en post i utrikestjänsten tillstyrktes av ständerna, och 4 juli 1741 kunde H infinna sig i kollegiet och avlägga tysthetseden.

Först efter katastrofen i det ryska kriget fick H tillfälle att med stöd av sina holsteinska förbindelser och erfarenheter göra en politisk insats. I 1742—43 års riksdag deltog han som fullmäktig för grevliga ätten De la Gardie och kom därför stundom att föra klubban vid förfall för lantmarskalken. Han hörde till dem, som i okt 1742 slöt upp bakom hattarnas utspel i tronföljdsfrågan och invaldes i den stora sekreta deputation, som tillsattes med anledning av den holsteinske hertigen Karl Peter Ulriks val till tronföljare.

När det gällde, att utse de personer som skulle kungöra tronföljarvalet för hertigen och hans moster, den ryska kejsarinnan Elisabeth, föll blickarna genast på H. Han hörde till dem, som kanslikollegiet i första rummet föreslog, men rådsmajoriteten, till vilken kung Fredrik slöt sig, utsåg landshövdingen Nils Bonde och kammarherren Carl Fredrik Scheffer. När borgare och bönder energiskt tog H:s parti, enades man slutligen om att alla tre skulle sändas till det ryska hovet.

Redan innan delegationen avgick, hade ryktet om den unge hertigens övergång till den grekisk-ortodoxa läran och hans upphö jelse till rysk tronföljare nått Sthlm, men hoppet att gynnsamt påverka fredsunderhandlingarna genom att kungöra valet övergavs inte. Delegationen bemyndigades att avsluta vapenvila eller fredspreliminärer och försågs för den händelse ryktet talade sanning med dubbla notifikationsbrev till hertigen och kejsarinnan.

Resan anträddes 27 nov 1742. Redan före ankomsten till det finska fastlandet nåddes sändebuden av underrättelsen om hertigens religionsbyte och upphöjelse. 6 dec mottog H i Åbo meddelanden från Petersburg om, att kejsarinnan önskade, att hertigens fars kusin, furstbiskopen av Lybeck Adolf Fredrik, skulle utses till tronföljare och att tillmötesgående häri kunde leda till att Finland återlämnades. Överbringaren var en son till hertigens sändebud i Sthlm, fänriken Carl Fredrik Pechlin, och meddelandet bekräftades av ett brev från den holsteinske hovmarskalken Brummer till H och av uttalanden som den ryske generalen Keith fällde under delegationens vistelse i Åbo.

Under uppehållet i den ryska huvudstaden 22 dec 1742—7 jan 1743 var sändebudens rörelsefrihet strängt begränsad, och någon underhandling blev det knappast tal om. H fick därför aldrig tillfälle att dra nytta av sina förbindelser i den holsteinska hovkretsen. I ultimativa ordalag krävde ryssarna hela Finland; i händelse av sv tillmötesgående i tronföljdsfrågan kunde kejsarinnan möjligen avstå från krigsskadestånd i penningar. Om vapenstillestånd eller en preliminär överenskommelse ville de ej höra talas. H och hans reskamrater återvände sålunda till Sthlm i början av febr med oförrättat ärende, men det ryska utspelet innebar en vändning, som slutligen ledde fram till tronföljarvalet och freden i Åbo.

H:s fortsatta bana blev hovmannens och riksdagspolitikerns, inte diplomatens. På riddarhuset, där H under de följande riksdagarna representerade C G Tessin, uppträdde han sällan som talare. Sitt inflytande utövade han mera i det tysta, som en av hattpartiets ledande män, medlem av sek-reta utskottet och dess mindre sekreta deputation 1746—47 och 1751—52.

När sändebudsposten i London 1749 skulle återbesättas, vägrade den engelska regeringen att godta kanslirådet Carleson. I dennes ställe utnämndes Ff, men även mot honom gjordes invändningar, och han uppmanades att själv begära sitt entledigande. Av motiveringen framgår, att motståndet föranleddes av hans tidigare verksamhet som holsteinskt sändebud i London. De reguljära diplomatiska förbindelserna förblev sedan avbrutna i femton år.

Det inträffade påverkade inte menligt H:s fortsatta bana. Redan i okt 1751 uppfördes han på rådsförslag, och fyra år senare utnämndes han till riksråd. I rådskretsen synes han ha anslutit sig till en grupp som leddes av Carl Fredrik Scheffer och Claes Ekeblad. Han hörde sålunda till dem som ivrigast förordade ett aktivt sv uppträdande i kriget mot Preussen, och det var han som tillsammans med Ekeblad i juni 1757 utverkade Adolf Fredriks halvhjärtade bifall till beslutet om trupptransporter till Pommern.

Under hattväldets sista år tillhörde H »ministéren», dvs utrikesledningen. I april 1761 utnämndes han något överraskande till rikskansliråd, sedan Ekeblad valts till Höpkens efterträdare som kanslipresident. Till en början hörde båda till den minoritet, som ville söka fred tillsammans med någon av de allierade. Såsom rikskansliråd ingick H tillsammans med Ekeblad i den beredning, som ledde underhandlingarna om separatfred med Preussen.

Vid 1760—62 års riksdag undgick H liksom flertalet av sina kolleger att avkrävas det yttersta ansvaret för krigsbeslutet. Men vid partivälvningen i aug 1765 blev detta liksom deras medverkan i uppgörelsen med Frankrike i nov 1764 om subsidieskulden anledningen till, att sekreta utskottet förklarade honom och tre andra riksråd förlustiga ständernas förtroende och entledigade dem från deras ämbeten. När hattpartiet åter grep makten i maj 1769, återinträdde han i rådet. Knappt ett år senare gick han ur tiden.

Författare

Olof Jägerskiöld



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Brev från H i Sjöholmsarkivet (till Otto Fleming 1746—63) o Ericsbergsarkivet (till dens o C G Tessin), RA; H:s brevväxl med den holstein-gottorpska regeringen 1734—39 i Schleswig Holsteinische Landesarchiv, Schloss Gottorf, Schleswig. H:s, Bondes o Scheffers skriv:er till K M:t 1743 o till kan-slipres 1742—43 i Muscovitica 125 o 126, RA.

Tryckta arbeten

 

Källor och litteratur

Källor o litt: Biographica, prot 1740—42, 1748—49 o ink skrivrer E VI: 2 b o F VI: 3 b i Kanslikoll arkiv, Rådsprot i utr ärenden 1740, 1749, 1757 o 1764, BorgRP 1742, allt i RA.

AdRP from 1719, 13—18 (1890—1911); BondRP 5 (1945); F A v Fersen, Hist skrifter, 1—3 (1867—69); HSH 17 (1832), 23 (1839); A J v Höpken, Skrifter, 1—2 (1890 •—93); Luise Ulrike, Ungedruckte Briefe an Mitgiieder des preussischen Königshauses, 2 (Gotha 1910); O Jägerskiöld, Hovet o författa :frågan (1943); dens, Den sv utrikespolitikens hist, 2:2 (1957); S Leijonhufvud, Omkring Carl Gustaf Tessin, 2 (1918); dens, Carl Gustaf Tessin o hans Åkerökrets, 1 (1931); L Linnarsson, Riksrådens licentie-ring (1943); Malmström, 3—6 (1870—77); L Stavenow, Om riksrådsvalen under frihetstiden (1890); T Säve, Sveriges deltagande i sjuåriga kriget åren 1757—1762 (1915).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Otto Hamilton, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12481, Svenskt biografiskt lexikon (art av Olof Jägerskiöld), hämtad 2022-05-17.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12481
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Otto Hamilton, urn:sbl:12481, Svenskt biografiskt lexikon (art av Olof Jägerskiöld), hämtad 2022-05-17.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se