J August H Hammar

Född:1861-08-21 – Karlskrona stadsförsamling, Blekinge län
Död:1946-04-17 – Uppsala domkyrkoförsamling, Uppsala län

Anatom


Band 18 (1969-1971), sida 142.

Meriter

1 Hammar, Johan August Harald, f 21 aug 1861 i Karlskrona, d 17 april 1946 i Uppsala. Föräldrar: landskamreraren Olof Rudolf H o Sally Maria Zethrseus. Mogenhetsex vid Sthlms gymn 19 maj 79, inskr vid UU 16 sept 79, med fil ex 28 jan 81, amanuens vid anatomiska institutionens histologiska avd 83—85, MK 14 sept 85, tf lär i histologi vt 86 o läsåren 88—94, amanuens vid Akad sjukhusets med avd 87—88, ML 31 maj 90, leg läk 4 juni 90, disp pro gradu 27 maj 92, MD 31 maj 92, doc i histologi 14 juni 92, eo prof i anatomi med skyldighet att undervisa företrädesvis i histologi o embryologi 27 april 94, prof i anatomi 30 dec 98—21 aug 26, led av drätselnämnden vid UU 06—18, allt vid UU. — VA:s Flormanska pris 97 o 07, LVS 02, Sv läkaresällsk:s jubileumspris 07 o 27, LVA 08, Björkénska priset av Större konsist vid UU 09, VA:s Letterstedtska pris 17, LFS 19, Sv läkaresällsk:s sekelmedalj i guld 27, HedL av Sv läkaresällsk 29, HedLVS 38, med jubeldr vid UU 30 maj 42.

G 30 aug 89 i Sthlm (Kat) m Nanna Helena Sofia Billberg, f 30 okt 61 där (Kungsh), d 16 febr 42 i Uppsala, dtr till kamreraren August Teofil B o Maria Sofia Andersson.

Biografi

Sedan August H två år efter licentiatexamen disputerat för medicine doktorsgrad på en avhandling om ledernas histologiska byggnad, tillbragte han återstoden av året i Leipzig hos den berömde anatomen Wilhelm His och mottog här impulser som blev av stor betydelse för hans framtida forskning. Han lärde sig bl a den nya Bornska vaxrekonstruktionsmetoden som möjliggjorde ett mycket exakt studium av organens utveckling hos embryot. Sedan H 1898 blivit utnämnd till eo professor i anatomi med undervisningsskyldighet i histologi och embryologi, fick han möjligheter att framställa ett stort, arbetskrävande forskningsmaterial av histologiska snittserier av embryoner, vilket så småningom skulle bli ett av världens största.

Som ordinarie professor kunde H vid sekelskiftet utan tanke på mångsidig meriteringsforskning helt ägna sig åt en stor arbetsuppgift som lockade honom, nämligen studiet av gältarmsderivatens utveckling, där han gjorde insatser av bestående värde. Här väcktes H:s intresse speciellt för ett av derivaten nämligen thymus (brassen), ett organ som vid denna tid var omgivet av en tät mystik. Organets strukturella utveckling var dunkel. Man räknade i allmänhet med att de från svalgtarmsanlaget kommande epitelcellerna går under och ersätts av bindvävsceller samt att epitelcellsresterna skulle ge upphov till de s k Hassalska kropparna. H visade nu att epitelcellerna ej går under utan bildar det bestående epiteliala nätverket samtidigt med att det speciella slag av vita blodkroppar som kallas lymfocyter uppträder i maskorna. Något senare fann han att de Hassalska kropparna ej är rudiment, utan att de nybildas inom organet i samband med dess funktion under inverkan av bakteriella och andra gifter.

H gjorde också tidigt en helt omstörtande upptäckt angående den s k thymusinvolutionen. Det var sedan länge känt, att detta organ, långt innan de egentliga åldersförändringarna uppträder i kroppen, undergår en tillbakabildning, en sk åldersinvolution. Den allmänna uppfattningen var att den ägde rum under barndomen. Ej sällan anträffade man dock vid obduktionerna hos vida äldre personer en stor thymus, och man betraktade då detta som en abnormitet, ett uttryck för en medfödd rubbning som man benämnde Status thymolymfaticus. Denna abnormitet ansågs medföra nedsatt motståndskraft mot sjukdomsframkallande faktorer. H påvisade emellertid, att vid svår sjukdom lymfocyterna utvandrar ur organet, så att detta kan förminskas i mycket hög grad, och han kallade denna form av tillbakabildning accidentiell involution. Han studerade ingående på ett stort material av människor, som dött hastigt utan föregående tärande sjukdom, den för olika åldrar typiska thymusstorleken. Vad man förut hos hastigt avlidna betraktat som abnormt stor thymus visade sig vara ett för åldern normalt organ. Deras död kom som en katastrof inte därför att de hade en stor thymus, utan de hade en stor thymus, därför att de dött genom t ex olycksfall, självmord, mord eller avrättning. Man behövde alltså inte längre grubbla över varför människor med stor thymus begick självmord, blev grova brottslingar eller ofta råkade ut för olycksfall.

Under mer än två decennier arbetade H oförtrutet med samlandet av ett oerhört stort, invändningsfritt histologiskt thymusmaterial och med bearbetandet av detta med tillhjälp av en för ändamålet speciellt utarbetad metod för bestämmandet av märg och bark inom organet och av de Hassalska kropparnas storlek och antal. Resultatet av dessa undersökningar sammanfördes i ett arbete med titeln Die Menschen-Thymus in Gesundheit und Krankheit, omfattande nära 1 700 sidor och utgivet i två delar 1926 och 1929. H gör här en segerrik slutattack mot läran om Status thymolymfaticus och lämnar därtill en förebildligt grundlig utredning av thymus storlek och byggnad under såväl normala förhållanden som vid ett mycket stort antal sjukdomar.

Efter pensioneringen 1926 inriktade H intresset främst på thymusfunktionen. Han påvisade nio år senare, att de stora mängder C-vitamin, som kemisterna finner i detta organ, kan lokaliseras till dess nätverk av epitelceller, och följande år publicerade H vid 77 års ålder en experimentell undersökning över thymus roll vid immuniseringen.

H var ingalunda ensidigt inriktad på thymusforskningen; han utgav vid sidan därav ett flertal arbeten berörande bl a endokrinologin och konstitutionsanatomin samt under emeritustiden även över utvecklingen av den perifera innervationen av de inre organen. Hans efterlämnade vetenskapliga produktion omfattar nära 6 000 sidor förutom ett mycket omfångsrikt, populärvetenskapligt författarskap. I H:s laboratorier utarbetades under årens lopp ett för den tiden ovanligt stort antal gradualavhandlingar, berörande ämnen utanför thymusområdet.

H:s föreläsningar i histologi var oklanderligt klara och därtill intresseväckande; em-bryologiföreläsningarna var däremot mindre uppskattade. Hans flit blev legendarisk. Han arbetade från morgon till kväll i sitt laboratorium, där han också på bestämd tid intog sin medförda måltid. Så förflöt år efter år med korta semestrar, som ofta också upptogs av forskning.

Till sitt väsen verkade H plikttrogen, torr, tillknäppt och stundom rätt bister. Han deltog med stort intresse i fakultetens organisatoriska arbete; av kollegerna där var han respekterad för sin duglighet men mer fruktad än älskad på grund av sina ibland dräpande sarkasmer. De som forskade eller tjänstgjorde som amanuenser hos H blev alla någon gång inviterade till hans hem, vilket för många blev en stor upplevelse genom upptäckten, att under bisterheten dolde sig en betydande fond av mänsklig värme och humor.

H:s storhet som forskare framstod klarare än någonsin, när den första världskongressen med enbart thymus på programmet sexton år efter hans död samlades 1962 i Minneapolis. Vid dess öppnande hyllades H som den störste pionjären inom thymusforskningen.

Författare

Martin Wrete



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Ett stort antal strödda brev från H i UUB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Se bibliografi i nekrol i Anatomische Nachrichten, Bd 1, 1950—51, Stuttgart, s 254—259, eller i UUM ht 1936, Upps 1937, s 130—134, 1937—50, 1953, s 203. Jfr även SLH 3:4 (Suppl), 1897, s 181, 4:2, 1932, s 269—272, samt K Hammar, Prof J A H:s skrifter, Ups 1921, 12 s (Upsala läkareförenings förhandl, N F, bd 26, 1920—21, h 5—6 = Festskrift tillägnad prof J AH...[: 1]).

Källor och litteratur

Källor o litt: ED:s konseljakter 30 1898, nr 14, RA.

Inbjudn:ar till drsprom . . . [Uppsala] maj 1942 (1942); nekr:er över H i Anato-mische Nachrichten, 1, 1950—51, o i VSÅ 1946; SLH 3:4 (1897), 4:2 (1932); UUM ht 1936 (1937).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
J August H Hammar, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12510, Svenskt biografiskt lexikon (art av Martin Wrete), hämtad 2019-09-21.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12510
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
J August H Hammar, urn:sbl:12510, Svenskt biografiskt lexikon (art av Martin Wrete), hämtad 2019-09-21.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se