Meriter

Hammarberg, Erik Jan, f 16 jan 1824 vid Lögdö bruk (nu Hässjö, Vnl), d 12 dec 1881 på Sunds bruk, Skön (Vnl). Föräldrar: bruksarb Isac H o Stina Märta Hammarberg. Elev vid Sundsvalls lärov, bokhållare vid Vivstavarv 48, disponent vid Sunds ångsåg (ombildat till Sunds ab 75) från jan 56.

G 26 nov^[1] 54 i Timrå (Vnl) m Kjerstin (Kristina) Björk, f 2 okt 25 i Sunne (Jämtl), d 5 sept 95 i Sthlm (Ad Fredr), dtr till jägaren Johan B o Lena Ersdtr.

Biografi

H fick tidigt arbete vid brukskontoret i Sund då han inte kunde bli smed på grund av ett lyte. 1848 anställdes han på kontoret vid Vivstavarv, där direktören snart lade märke till hans goda huvud och ihärdighet. Han lär ha velat ge honom en mera ansvarsfull post i ett tilltänkt sågverksföretag men dog 1855, innan projektet utfördes. Under tiden hade H genom studier förkovrat sig inom handelsfacket. Han umgicks med högtflygande planer att med stöd av kapitalstarka personer köpa skog och avverkningsrätter och efter sågverkspionjärers exempel anlägga en ångsåg i Sköns socken, närmast vid Sund som ägde goda flottningsmöjligheter och lämplig utskeppningshamn. När Sundsvalls grosshandlare och bankmän ställde sig skeptiska, vände han sig till Bernhard Almquist och i andra hand L J Hierta i Sthlm och utvecklade för dem fördelarna av den nya kapitalkrävande tekniken som han ville satsa på. Almquist, en son till förre biskopen i Härnösand, var hemma i branschen, Hierta intresserade sig för att hjälpa fram driftiga unga män och stimulerades av tanken på att pröva något nytt och lönande inom den snabbt expanderande trävarurörelsen. Grosshandlare A P Hedberg i Sundsvall insatte pengar som den tredje i laget. H blev 1856 disponent vid anläggningen, bara 32 år gammal. 1857 stod den fyrramiga ångsågen färdig att tas i bruk — den fjärde i ordningen i distriktet. Befraktning av trävarorna och försäljning på världsmarknaden skulle i huvudsak skötas av Almquists ansedda exportfirma.

H hade förvärvat bästa tänkbara huvuddelägare. Han fick ofta anledning att prisa deras välvilliga förståelse för hans uppslag och besvärligheter, men ibland beklagade han under hand deras försiktighet. H var otålig, ivrig att slå till. Brevväxlingen mellan dessa män vittnar i stort sett om stigande ömsesidigt förtroende och pålitligt samarbete under skiftande konjunkturer. De erfarna finansiärerna lärde sig uppskatta H som en energisk och påpasslig man, »hård i nyporna», auktoritativ som chef och förhandlare, med realistisk bedömning av möjligheterna — framsynt även i sådana fall då de med sina begränsade fackmannainsikter ville avvakta och inskränka kapitalinvesteringarna. Brytningar under besvärliga skeden berodde på olika riskbedömning och högst naturliga åsiktsskillnader mellan finansiärerna och H, som ville hävda sig i den heta konkurrensen om skogar och avverkningsrätter, om bjälkar och sågtimmer i ådalarna. När det gått en tid var man överens, ungefär på H:s villkor, det var det vanliga. Då klandrade ingen H, för att han »hållit sig framme». Det visade sig, att hans spekulationer ägde fast underlag. Till kreditgivarna hörde efter penningkrisen 1857 Sthlms enskilda bank, vars grundläggare A O Wallenberg tidigare verkat som bankman i Sundsvallsdistriktet.

Trävaruindustrin var starkt konjunkturkänslig, och Sund hade känning härav, liksom andra företag i det väldiga sågverksområdet, men klarade svårigheterna bättre än de flesta. Av handlingarna kan man se att de som tillsköt kapital — och snart hämtade goda och jämna utdelningar — ingalunda tog sin uppgift rent formellt. De ville ha besked i stort och smått, var därvidlag rätt besvärliga, men H rapporterade alltefter som han hann med — inemot 400 brev blev det under åren — och vande sig vid att klargöra sina egna prestationer och planer genom löpande redovisning. Det bidrog väl också att ge det intryck av konsekvent framåtskridande som utmärkte företagets rörelse. Att det traditionsrika Lögdö bruk 1863 införlivades i bruksrörelsen var ingen tillfällighet. Brukets specialtillverkning var inte längre så lönande, men det ägde präktiga och välbelägna skogsarealer, som man ville lägga beslag på — en utvidgning och rationalisering som skulle säkra sågverkets tillgång på virke, när överflöd började följas av knapphet. En del av järnverksdriften flyttades 1868 till Sund i samband med genomgripande modernisering.

Både Hierta och Almquist avled före H. Två år före sin bortgång oroades han av den riksbekanta Sundsvallsstrejken som han livligt ogillade i likhet med andra sågverkspatroner. Hans gammalkonservativa, patriarkaliska synpunkter kommer till uttryck i brev till närstående. Högsommaren 1879 meddelar H till Almquist att strejken, »väl anlagd, ordnad och ledd av några vinkelpredikanter med tvetydiga biträden, är ännu ej slut». Uppviglingen sträckte sig även till Sund, varför såg, hyvelverk och verkstäder stängdes, »tills strejken helt upphört och arbetarna börjat svälta». Lastningen gick emellertid något så när, sedan man till skydd för återvändande arbetare fått dit 30 soldater med befäl från Hälsinge regemente. Här på platsen är förhållandet till arbetarna numera utmärkt gott, skriver H under hösten. Han levde sin tid ut i en känsla att hans verk och närmaste omgivning var fridlysta.

Författare

Leif Kihlberg

Arkivuppgifter

Brev från H i nedan angivna arkiv.

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Sunds och Lögdö bruks arkiv i Cellulosabolagets centralarkiv, Merlo; Kommerskoll :s tillstånd att anlägga stångjärns- o manufakturverk vid Sund 1868, RA; affärshandhar hos Lars Hiertas Minne o i B Almquists brevsaml, 1866—78, SSA.

N A Flodén, Sågverkspatronerna (1949); E Söderlund, A Hallberg o J Sandin, Sv trävaruexport under hundra år (1951).

Gjorda rättelser och tillägg

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Erik Jan Hammarberg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12522, Svenskt biografiskt lexikon (art av Leif Kihlberg), hämtad 2024-04-27.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12522
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Erik Jan Hammarberg, urn:sbl:12522, Svenskt biografiskt lexikon (art av Leif Kihlberg), hämtad 2024-04-27.