Meriter

Hanson, Lars Mauritz, f 26 juli 1886 i Gbg (Carl Johan), d 8 april 1965 i Sthlm (Ad Fredr). Föräldrar: stuveriarb Olof Edvard H o Beata Maria Larsdtr. Elev vid Dramatiska teaterns elevskola 1906—07 o 08—09, engagerad vid Sv teatern i Sthlm 09—10, vid Sv teatern i Helsingfors 10—13, vid Intima teatern i Sthlm 13—20, medverkade i sv filmer från 14, privata turnéer 20—22 o 24, knuten till Lorensbergsteatem i Gbg 21, till Dramatiska teatern (med avbrott) 1 jan 22—31 maj 24, filmengagemang i Hollywood 25—27, i Tyskland 28 o i England 29, åter vid Dramatiska teatern från 1 sept 28, medverkade i radioteatern. — Lit et art 35.

G 14 dec 22 i Sthlm (Hedv El) m skådespelerskan Katarina (Karin) Margareta Elisabet Edwertz, f 20 maj 89 i Vårdinge (Sth), dtr till köpmannen Nils E o Alma Josefina Almqvist samt förut (10—19) g m skådespelaren o filmregissören Gustaf Harald August Molander.

Biografi

När Lars H efter två studieår vid Dramatiska teaterns elevskola, turnéverksamhet samt en säsong vid Svenska teatern i Sthlm tog engagemang vid Svenska teatern i Helsingfors, var detta ett för tiden karakteristiskt steg. Under tre säsonger uppträdde han där i drygt 40 roller, varav många väsentliga. Detta gav honom, som beräknat, ökade tillfällen att experimentera och samla erfarenheter; han lät tala om sig och direktionen för den nystartade Intima teatern i Sthlm erbjöd honom engagemang. Han antog detta och stannade där i sex säsonger, varunder han erövrade en ledande ställning ej blott vid denna scen utan över huvud taget inom sthlmskt och även sv teaterliv.

Det får anses lyckligt, att H vid detta skede knöts till just Intima teatern. Den för repertoaren ansvarige, dramatikern Gustaf Collijn, hade litterära förbindelser och ambitioner som gav hans scen en viss avantgardistisk profil och erbjöd H:s energifyllda bildstormariver spelrum. Hans genombrott inför sthlmspubliken skedde i M Lybecks samtidsdrama Dynastien Peterberg (1913), där han i skildringen av den kejserlige kammartjänaren André Peterbergs skamlösa opportunism visade en karakteriseringskonst, vilken uppfattades som helt ny; man fäste sig vid den intelligenta analysen, den konsekventa genomföringen samt de redan slipade uttrycksmedlen i plastik, mimik, replikkonst och inte minst maskering. Av de 35 roller H utförde vid Intima teatern blev den största framgången titelgestalten i Strindbergs dittills ospelade Gustav III (1916), som han kom att framträda i vid flera repriser (senast 1928). En med säkert sinne för sceniska effekter genomförd analys resulterade här i ett djärvt koncipierat och spännande genomfört kungaporträtt, där den inträngande karakteristiken förmäldes med en betvingande scencharm. Bland andra roller från dessa år kan framhållas en Strindbergsroll som Herr Y i Paria (1914), den svultne bandaktören Ölander i A Blanches Ett resande teatersällskap (1917; hans första berömda prov på personligt formad karaktärskomik) samt de båda markanta kungaporträtten Christian VII i Stövlett-Katherine av D v der Lyhe-Zernichow (1917) och titelrollen i Shakespeares Richard III (1918).

Uppenbarligen kände H vingarna växa dessa år och erfor allt starkare lust att pröva deras bärkraft. Han gjorde sin första utländska studieresa 1920 till Berlin och Paris, och han företog med sin blivande hustru Karin Molander med början 1920 flera turnéer i den sv provinsen. Redan 1914 hade han börjat filma och greps av allt livligare intresse för den nya konstformen; ovanligt nog formulerade han till och med sina tankar i tryck. Säsongen 1920—21 antog han ett vårengagemang vid Lorensbergsteatern i Gbg, där titelrollen i Shakespeares Kung Lear i P Lindbergs regi blev huvuduppgiften. Hans sista framträdande på Intima teatern var närmast ett gästframträdande.

Vad H nu mest behövde var ny miljö och nya impulser för att förhindra en fastlåsning i ett alltför smalt register. Det hade redan börjat talas om H:s manér och »galna kungar»; det som var nytt 1913 riskerade att bli upprepning 1920. Att han sökte sig nya vägar framgår av hans programval för den privata turnéverksamheten. De tre säsongerna vid Dramatiska teatern som nu följde ser inte eggande ut betraktade i efterhand, men H fick på ett nytt sätt smaka ensembleaktörens varierade kost samt möta nya artister, t ex som Jago mot A de Wahls Othello i O Molanders iscensättning (1924). Påfallande är den serie friska komedifigurer teatern anförtrodde honom: Orlando i Shakespeares Som Ni behagar (1922), titelrollen i L Holbergs Erasmus Montanus (så) och Rune i T Hedbergs Nationalmonumentet (1923).

Ett sidospår följde han med växande framgång dessa år i filmen; med prestationerna i t ex Tösen från Stormyrtorpet, Gösta Berlings saga och Sången om den eldröda blomman nådde han en position som folkkär publikidol. Under två år i Hollywood med bl a Lilian Gish som motspelerska inledde han en internationell karriär som han dock ej fullföljde. Bland de sex filmer han gjorde där skall nämnas Den eldröda bokstaven, En gudomlig kvinna och Åtrå. H längtade emellertid tillbaka till scenen trots den goda ekonomi som filmandet gett honom. Filmroller åtog han sig i fortsättningen mest som ströuppgifter; i allt medverkade H i mer än 30 filmer. När han nu återvände till Dramatiska teatern, skulle han komma att stanna där till sin bortgång. Han hade nu framför sig drygt 80 roller. Sista gången stod han på dess scen 18 nov 1964.

E Wettergren (chef 1928—34), som erbjudit H engagemanget, intresserade sig särskilt för ny internationell dramatik, vilket förde H i kontakt med t ex Giraudoux, Lenormand och speciellt O'Neill (Sällsamt mellanspel 1928, Klaga månde Elektra 1933, Blodet ropar under almarna så), dvs diktare med mer eller mindre uttalade psykoanalytiska intressen, vilket gav näring åt H:s skapande psykologiska fantasi. Av speciellt intresse är Daniel i P Lagerkvists Han som fick leva om sitt liv (1928) och titelrollen i Strindbergs Mäster Olof (1933): dessa folkliga sv figurer lät honom röra sig på känd mark, och detta verklighetsunderlag verkade av allt att döma förlösande på hans rent formella gestaltning, vilket även noterades av den samtida kritiken (jfr bl a flera recensioner av H Grevenius, t ex om Mäster Olof).

O Molander (chef 1934—38) höll styvt på ensembletanken i olika aspekter, och H förblev också under dessa år lojalt ensembleaktör och spelade med förbluffande komisk festivitas ännu dessa år fram episodroller som Kungen i S Siwertz En hederlig man (1934) och Adam i Kj Abells Eva gör sin barnplikt (1937). Bland större roller kan nämnas Jakob Hjelm i V Mobergs Hustrun (1935) och Leicester i Schillers Maria Stuart (1936). Det avgörande var dock det samarbete kring Strindberg som nu på allvar inleddes med O Molander: Officern i Ett drömspel (1935) och Den okände i Till Damaskus I (1937). Vid sidan av inlevelseförmågan, den psykologiska penetrationen, den artistiska avvägningen och onekligen en viss affinitet med skalden spelade även här miljöförtrogenheten och verklighetsnärheten roll för H. »Hans intuition har åter lett honom rakt in i ett stycke svenskt psyke» (A Österling om Ett drömspel). Med dessa gestaltningar tog H sitt egentliga, framtida rike i besittning, och vid tiden för Gösta Ekmans bortgång (1938) framstod han som sin tids främste sv interpret, en position som han skulle uppehålla i tre decennier.

Under denna tid var H nationalscenens store huvudrollsframställare. Hans repertoar formades nu i mycket efter hans arbetsförmåga och i syfte att ge material åt hans skaparkraft. I första rummet kommer hans enastående serie Strindbergstolkningar: titelrollerna i Gustav Vasa (1939) och Karl XII (1940), Göran Persson i Erik XIV (1950) och Ryttmästarn i Fadren (1953) samt de betydelsefulla gestaltningarna ur sekelskiftesdramatiken: Hummel i Spöksonaten (1940), Den okände i Till Damaskus II (1944), Jägaren i Stora landsvägen (1949) och Edgar i Dödsdansen I (1959). Vid sidan därav står hans tolkningar i de av K R Gierow lanserade O'Neill-pjäserna, främst Phil Hogan i Måne för olycksfödda (1953) och James Tyrone i Lång dags färd mot natt (1956). Bland betydelsefulla och minnesvärda skapelser bör även nämnas Herodes i Kaj Munks En idealist (1945), titelrollerna i Shakespeares Hamlet (1942) och Richard III (1947) och Fadern i J-P Sartres Fångarna i Altona (1960). — Naturligt nog kunde en viss avmattning iakttas i H:s skapelser de allra sista åren, liksom en viss isolering och oböjlighet; en brouillering med O Molander måste sålunda anses ha skadat framställningarna i O'Neills Ett stycke poet (1957) liksom i nyinstuderingen av Till Damaskus I (1960).

Ett av H:s ytterst fåtaliga autentiska uttalanden visar, att den centrala drivkraften bakom hans insats var ett intensivt behov av att realisera sig själv, att göra sina personlighetsresurser gällande: det viktiga är att skådespelaren »ger publiken vad han innerst inne känner.» Det personliga »måste vara nervus rerum i en skådespelares verksamhet» (Sv scenkonst och film). Det var lika väsentligt för H som för varje aktör att känna sig kunna behärska publiken och få gensvar i salongen. Hans natur tvang honom dock in på andra vägar än t ex Anders de Wahl och Gösta Ekman: den lyriska briljansen, det charmfyllda gycklet fanns inte i hans arsenal. Hans natur rymde ett djup och en tyngd, som med åren blev auktoritet och ibland kunde få en oavsiktligt krossande effekt, när teaterledningen anförtrodde honom grunda figurer ur den genomsnittliga spelrepertoaren. Snarast fortsatte H i sv skådespelarkonst den linje som markeras av E Hillberg och I Hedqvist, föregångsmännen för vår i egentligaste mening moderna skådespelarkonst. Trots en del resor och gästspel blev han aldrig internationell som vissa av sina kolleger; språkbarriärer och somrarnas fiskafängen höll honom hemma. Han förblev länge en typisk ensembleaktör av gamla skolan, dvs i stor utsträckning en beställningsartist: det var sålunda ytterst sällan han föreslog en roll åt sig, och först på äldre dagar torde han mera energiskt ha sagt nej till vissa rollförslag. Som antytts blev han därför helt naturligt trots allt i hög grad beroende av teaterchefernas repertoarpolitik. Någon mer personligt formad litterär smak kan man knap- past tala om hos H. Ett drama var för honom i första hand uppbyggt av rollfigurer som det gällde att framställa i kött och blod.

Av särskild men svåranalyserad betydelse blev regissörerna. Samarbetet med Per Lindberg syns ej ha satt större spår; däremot förefaller samarbetet med Alf Sjöberg ha varit avgjort positivt. Störst betydelse fick Olof Molander; särskilt i de stora Strindbergsinsceneringarna var samarbetet dynamiskt, men resultaten vittnade om en insats från H:s sida långt utöver den enskilde rollinnehavarens. I gestaltskapandet tycks H:s främsta inspirationskälla utöver själva texten ha varit bildframställningar, porträtt o dyl; uppgifter om studiet av böcker och brev torde böra tas varsamt. Hans textanalys var omutlig, otröttlig, genialt observant inför fantasieggande detaljer, orygglig i sin strävan att skapa konsekvens, enhet och översikt. Hans gestaltning var därför alltid motiverad i texten och utgjorde en tolkning eller en översättning till det sceniska av det litterära underlaget. H tillhörde därför den typ av skådespelare vars insats ökas med textens djup och skönhet.

I ett antal, rimligen trovärdiga, intervjuuttalanden återkom H till inlevelsens betydelse. Han hörde inte till de aktörer, som tar till sig rollen och visar upp sig själva i olika variationer, utan tvärtom till dem som går i närkamp med rollgestalterna på deras egna förutsättningar och genom inlevelse söker göra dem levande för publiken. Han hade i rik mån det som teaterteoretiker benämnt Proteusdraget hos vissa aktörer: att vilja ställa fram en figur, ej sig själv. Som redan sagts gjorde detta honom givetvis beroende av verklighetsunderlaget, av egen upplevelse och eget fantasiunderlag. Det medförde att han betecknades som svensk och nationell därför att han ofta rörde sig hemvant i sv dramatikers figurvärldar (Strindberg, P Lagerkvist, V Moberg, S Dagerman). H kände dock till flera verkligheter; en var folkets (Mäster Olof, Göran Persson, Phil Hogan), en annan var aktörens (Gustav III, James Tyrone, Richard III), en tredje var spelaren-härskarens (Macbeth, Herodes, Leicester).

Det fanns hos H ett kärvt och stramt drag, som brukade kallas virilt eller maskulint. Tillsammans med en viss skygghet bidrog det till att skapa en atmosfär av enslighet kring honom, som kunde meddela sig också till hans scengestalter. Få har som han gestaltat härskandets ödslighet (Karl XII, Julius Caesar). I samklang därmed står att hans stora komiska figurer (Ölander, M Pagnols Topaze), vilka egentligen var få till antalet, var utanförstående, udda figurer utan sedvanliga kontakter. Liksom H:s konst i övrigt byggde hans komik mer på figurens inre följdriktighet under växlande yttre öden än på gängse utvägar att framstå som komisk eller underhållande. På liknande sätt minns man mer hans uttryck för att söka eller visa ömhet än för fordrande och segerviss erotik.

H upplevde några svåra år när han efter hemkomsten från USA skulle återknyta kontakten med sin sv publik, som i viss grad skyggade för vad den då kallade hans maner. Han kände till detta och plågades av det men arbetade okuvligt vidare, lät sig inte slås ned eller förbittras. Han slipade sina uttrycksmedel till en alltmer egaliserad och tjänlig form. Publiken mötte honom med allt större entusiasm för varje ny etapp i denna strävan, och en särskild märkesafton bland många andra blev hans tolkning av den ljusa strindbergska prosalyriken i Stora landsvägen. Han behöll dock alltid en distans gentemot versen, främst alexandrinen; det är ju påfallande att denne karaktärsskådespelare aldrig tolkat t ex Tartuffe, Arnolphe eller Alceste. — Det kan sägas att H, den intellektuelle elitartisten, slutade som en folkkär skådespelare, sin generations svenska protagonist, liksom han själv hade bidragit till att göra Strindberg till en folkkär dramatiker.

Författare

Stig Torsslow

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Några reflexioner angående skådespelarekonstens ställning till filmen (Svenska teaterförbundets medlemsblad, n:o 45, Sthlm 1918, s 11—15).

Källor och litteratur

Elevskolans matr o betygs-handhar, rollböcker, personalhandhar mm, Dram teaterns arkiv.

A Beijer, Teaterrec:er 1925—1949 . . . (Skrifter utg av Fören Drottningholmsteaterns vänner, 10, 1954); G Collijn, Intiman (1943); H Grevenius, I afton kl 8. Premiärer o mellanspel (1940); dens, Offentliga nöjen. Premiärer o mellanspel 1939—1944 (1946); dens, Dagen efter. Premiärer o mellanspel 1944—1950 (1951); dens, Teaterkritik o teaterfrågor (SvD:s hist, 2, 1965); M Siwertz, L H (1947); Sv konstnärer ... (1943); Sv scenkonst o film, ed E Wettergren o I Lignell (1937—41); I Tidblad, En bukett (1967); P E Wahlund, Scenväxling. Teaterkritik 1954—1960 (1962); dens, Avsidesrepli-ker. Teaterkritik 1961—1965 (1966); Väd 1963; A Österling, Tio års teater. 1925— 1935 (1936). — Nekr:er i dagspressen.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Lars M Hanson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12590, Svenskt biografiskt lexikon (art av Stig Torsslow), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12590
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Lars M Hanson, urn:sbl:12590, Svenskt biografiskt lexikon (art av Stig Torsslow), hämtad 2024-04-19.