Meriter

3 Hederstierna, Carl Fredrik Wilhelm, son till H 2, f 1 dec 1861 i Höreda (Jönk), d 17 nov 1928 i Sthlm (Nik). Mogenhetsex i Sthlm 80, inskr vid UU 21 sept 80, jur fil ex 13 sept 82, JK 15 dec 86, eo notarie vid Svea hovr 20 dec 86, v häradsh 20 dec 88, tf fiskal i Svea hovr 11 jan 92, fiskal 29 nov 95, assessor 25 nov 98, tf revisionssekr 7 dec 00, konstit revisionssekr 14 jan 02, revisionssekr o expeditionschef i sjöförsvarsdep 22 maj 03, justitieråd 30 dec 05, konsult statsråd 29 maj 06—7 okt 11, tf överståth 31 okt 11—1 april 12, regeringsråd 29 mars 12, åter justitieråd 5 mars 15, landsh i Hallands län 17 april 16, led av skogsvårdsstyr i Halland 16—21, led av AK 18—21, överståth 3 dec 20, led av FK 21—28 (v ordf i 1:a lagutsk 22—28, ordf i 2:a särsk utsk 25), minister för utrikes ärendena 19 april— 11 nov 23. — RoKKMO 28.

G 5 jan 87 i Sthlm (Hovf) m Augusta Sofia Lovisa v Dardel, f 28 jan 56 där (Svea livg), d 8 mars 1929 där (Nik), dtr till överintendenten kabinettskammarherren Fritz Ludvig v D o frih Augusta Charlotta Silfverschiöld.

Biografi

Carl H gjorde en snabb och uppmärksammad karriär inom rättsväsen och förvaltning men spelade ingen politisk roll före sitt inträde i den Lindmanska regeringen 1906. Det var under sin sjöministertid 1905 som Arvid Lindman i H hade funnit en skarp jurist, en skicklig administratör och en pålitlig vän.

Inom ministären blev H en av de starkaste och politiskt mest verksamma medlemmarna, och tillsammans med Hugo Hamilton och Carl Swartz ansågs han bilda den mäktiga inre krets som omgav statsministern, den sk överregeringen. Vid ministärens fall efter högerns valnederlag 1911 förordnades H att upprätthålla den vakanta befattningen som överståthållare och ansågs på många håll självskriven till denna post. Men han hade mer än de flesta av sina kolleger ådragit sig vänsterns ovilja, och därtill kom att han alltjämt fungerade som Gustav V:s politiske rådgivare; sålunda var det H som författade konungens diktamen mot Staaff-regeringens beslut att inställa pansarbåtsbygget (dec 1911). Regeringen ville till sist inte överlämna det viktiga överståthållareämbetet till H, som i stället utnämndes till regeringsråd.

Under den politiska kris som ledde till den Staaffska regeringens avgång 1914 spelade H inte oväntat en framträdande roll. H, som alltjämt i hög grad åtnjöt kungahusets förtroende, fick på ett tidigt stadium del av borggårdstalet, som uppenbarligen vann hans gillande. Visserligen följde han först sin vän Lindmans moderata kurs men svängde under krisen över till Tryggers hårdare linje. Däremot stödde han inte Tryggers statsministerkandidatur utan rådde kungen att vända sig till biskop , om en högerregering blev ofrånkomlig och i andra hand försöka med Hj Hammarskjöld.

Sedan H 1916 blivit landshövding i Hallands län, fjärmades han för en tid från rikspolitiken och ägnade sig med energi och framgång åt länets utveckling, men som riksdagsman återvände han snart till den politiska arenan. H deltog livligt i riksdagens debatter och utskottsarbete; från början tillhörde han högerpartiets ledande män och fungerade en tid som "inpiskare" i första kammaren. Detta hindrade honom inte att gå sina egna vägar, som då han 1920 ensam i sin riksdagsgrupp talade för Sveriges inträde i Nationernas förbund med motiveringen, att den nya världsorganisationen kunde erbjuda ett skydd mot det kommunistiska Ryssland.

H:s starka ställning inom partiet och hans stora intresse för utrikespolitik och försvar förklarar, att han 1923 inträdde som utrikesminister i Tryggers "moderata" ministär. Excellenstiden blev kort. I ett tal vid en av tidningsutgivareföreningen anordnad middag 29 oktober 1923 framkastade H tanken på ett försvarsförbund mellan Sverige och Finland. Visserligen betonade H, att han endast gav uttryck åt sin personliga övertygelse, och att han väl visste att tiden ännu ej var mogen för att realisera detta framtidsmål, men talet utlöste en häftig politisk kris. Bakom H:s oväntade framstöt i Finlandsfrågan låg ett initiativ av Finlands minister i Sthlm R Erich, som hoppades, att ett sådant sympatiuttalande skulle stärka de krafter i Finland som motsatte sig ett samgående med Polen. H hade i förväg informerat konungen, som befann sig utomlands, och ansåg sig ha fått statsminister Tryggers sanktion. Talet väckte stor och allmän tillfredsställelse i Finland och gynnade otvivelaktigt den nordiska orienteringen, men i Sverige utbröt en våldsam presskampanj från oppositionen, som kom regeringen att vackla. Efter starka påtryckningar från kollegerna, av vilka H särskilt utpekade justitieminister B Ekeberg, nödgades han lämna regeringen. I bittra ordalag tolkade han sin besvikelse i brev till Arvid Lindman: "Jag är för gammal för att ackomodera mig med personer som inte vilja vara med om någon kraft utan ängsligt vakta på tecken i tidningarna, som till sin läggning äro mera liberala än moderata och som inte äro vana vid det umgängessätt som jag trivs uti".

Att uppoffrandet av H skulle underlätta Trygger-regeringens möjligheter att lösa försvarsfrågan skulle snart visa sig vara en illusion, och H sparade inte på kritiken. Mot 1925 års nedrustning kämpade han talangfullt men förgäves. S å vann han som utskottsordförande stor framgång i riksdagen genom antagandet av en genomgripande reform av polisväsendet. Som överståthållare i Sthlm from 1921 gjorde H en betydande insats. Hans lagkunnighet, administrativa duglighet, raskhet och beslutsamhet kom på denna post till sin rätt. Liksom H i sin utrikes- och försvarspolitik betraktade Ryssland som den stora faran, fruktade han att den kommunistiska rörelsen skulle hota den inre ordningen i landet. Mot denna bakgrund får man se hans sanktionerande av den s k Munckska kåren, en väpnad medborgarsammanslutning till polisens hjälp, som flera år efter H:s bortgång skulle framkalla en politisk storm.

Till sin politiska läggning var H konservativ men självständig i sin bedömning av sakfrågor. Trots hans lågmälta och något nonchalanta sätt att tala lyssnade man gärna till honom i riksdagen. Han kunde vara ganska elak i sina repliker men aldrig illasinnad (Ernst Lyberg). Inom skilda läger vann han uppskattning som en rättrådig och dugande man och en färgstark personlighet.

Författare

Nils F Holm

Arkivuppgifter

Brev från H i RA (bl a till A Lindman), i UUB o i BFA (till Gustav V).

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Gustaf V:s arkiv, vol 80: Ministerkrisen 1923, BFA; Justitiedep:s konseljakter 25 nov 1898, nr 1, Arvid Lindmans dagbok o mottagna brev, Sam Clasons saml, Ernst Tryggers saml o Ernst Lybergs minnesanteckn:ar, allt i RA; Hugo Hamiltons dagböcker 1920—27 hos fröken Florrie Hamilton, Högfors.

I Anderson, Arvid Lindman o hans tid (1956); W Carlgren, Ministären Hammarskjöld (1967); H Hamilton, Dagböcker 1911—19 (1955—56); J Hellner, Minnen o dagböcker (1960); N F Holm, Finlands sak var vår (1968); O Nyman, Högern o kungamakten (1957); Justitiematr 1914 (1914); Riksdagens prot jämte bih 1920 o 1925; E Timelin, Ministären Lindman o representationsreformen (1928).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl F W Hederstierna, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12720, Svenskt biografiskt lexikon (art av Nils F Holm), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12720
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl F W Hederstierna, urn:sbl:12720, Svenskt biografiskt lexikon (art av Nils F Holm), hämtad 2024-04-19.